31 december 2006

Ledord närvaro.

Jaha. Det är dags nu. Året lider mot sitt slut, på himlen över vattnet vid stadshuset gnistrar och blixtrar redan raketerna. Genom fönstret mot gården ser jag middagar som börjar, människor som samlas, levande ljus som flammar och kavajer, jag ser många kavajer. I en klänning med ett halvt sekel på nacken känns Evert Taube som ett lämpligt ackompanjemang för dessa mina sista minuter i den lägenhet jag bott i hela detta år.

2006 - du var hård mot mig, hårdare än någon av dina föregångare. Du trängde in mig i ett hörn och när du frågade "och nu då" hade jag inget svar, inte först. Du ryckte undan en matta och du fällde mig varenda gång jag reste mig. Jag hatade dig en stund. Men sedan kom något annat, något nytt. Du lärde mig saker, den hårda vägen förvisso, men ändå. Och alla människor sedan. Människorna jag känner, de jag lärt känna, de jag tagit till mitt hjärta och för all del, de jag släppt. Ni som plockat upp mig och er jag plockat upp själv. Händerna jag hållit. Tårarna jag fällt och skratten som bubblat från maggropen. Det har funnits både kärlek och kärlekslöshet hos dig, mitt 2006. Och jag tror inget annat än att framtiden är ljus. Att jag är en bättre människa idag än då, för ett år sedan. Bättre rustad. Närmare en sanning. Närmare mig själv.

Så. 2007 come get me. Du kan bli fantastisk och du kan bli högst ordinär. Jag tror på det första, vill tro på det. Jag vet inte om jag redo för dig. Men jag tror det. Förresten spelar det ingen roll. Ingen roll alls. Nu kör vi, helt enkelt. Bara så.

Gott nytt år.

Hets adjö

För ett år sedan när Markus berättade att han skulle starta ett punkband som han funderade på att döpa till Eksem trodde jag att han skämtade. Förslag på låttitlar som "Napalm på östermalm" och "Du är också dum" skrattade jag hjärtligt åt. Och sen, bara veckor senare, en skiva, ett bandnamn, Hets.

Nu, ett år senare, går Hets i graven. Bara sådär. Igår var det avskedskonsert på Debaser och natten innan nyårsafton tog vi oss friheten att dansa som om morgondagen inte fanns. Under sista låten stormade publiken scenen och jag har inte varit så nära eufori på väldigt länge.























30 december 2006

if you love somebody

Igår ringde en vän till mig och sade att han ringde för att han hade kommit på hur mycket han tyckte om mig och att han bara ville berätta det och säga att han saknade mig. Det gjorde mig glad. Jag måste genast bli bättre på att göra som honom, dvs berätta när sådana tankar slår mig, berätta för den det gäller och inte bara tänka det och känna mig lite varm om hjärtat i min ensamhet. Samme vän har också meddelat att om han var diktator över världen skulle den första lagen vara komplimangsunderrättelseplikten. Den fungerar som så att så fort någon yttrar en komplimang i någons frånvaro, tex om X säger till mig "din kompis Y är så otroligt vacker", då är det min plikt att framföra denna komplimang till Y (enda undantaget är om personen som yttrar komplimangen explicit ber att den hålls hemlig). På så sätt får fler människor veta att de är snygga/smarta/snälla/luktar gott/you name it, vilket kommer bidra till deras egna tendenser att ge komplimanger och inte bara tänka dem, och världen skulle bli en finare plats och krigen skulle ta slut och ozonhålen minska och jag är möjligen lite storslagen i mina tankegångar idag, jajemen, men ni fattar ju grejen ELLER HUR?

Berlinmackans hejdåfest











Spritkön

Ett litet tips inför kommande högtider är att inhandla den eventuella alkoholen du planerar att förbruka tidigare än en timme innan Systembolaget stänger. Det kan nämligen bli kö.


29 december 2006

Kill kill kill

Mitt i natten igen. Hur hamnar jag alltid här? Den som uppfann sömnbehov glömde definitivt mig. Eller så tar jag ut det hela vid högtider som jul och midsommar.

Storfrämmande ikväll av övernattande dalmas på genomresa. Läser bloggar och fikar och bläddrar i tidningar och pratar musik och dividerar om kärleken och livet för det gör vi som allra bäst, Lajjan och jag.


28 december 2006

Metrodebut!

Förresten! Läs Metro imorgon! Jag har skrivit en krönika! Med bildbyline som jag ser ut som ett UFO på, som svävar i rymden! Stolt är jag! Och skriker gör jag! Ska sluta nu! Hej då!

FLYTT!

Idag flyttade vi kontoret. Nya hoods blir St. Eriksplan och jag tror det kommer bli bra. Jag var ovanligt stark i början av dagen och ovanligt lat i slutet av den. I mitten av rummet finns en liten upphöjning som ser ut som en tågkupé. Undrar vad vi ska göra där. Att anordna På Spåret-liknande tävlingar föll ingen annan på läppen än mig, men vi får se hur det blir.











Micke och jag

EN KÄRLEKSHISTORIA:

Nu alla små bloggbarn ska jag berätta en fin historia. För tre månader sedan klippte jag mig på Hårgänget, där jag alltid klipper mig, ganska exakt var tredje månad också för den delen. Allt var precis som vanligt förutom två saker: det var min födelsedag och Gerry, min old-time-favourite, hade fått nackspärr. Jag skulle få en ersättare, berättade personen som ringde och gav mig the bad news, och ersättaren hette Micke. Om detta bloggade jag sedan här.

För att göra en lång historia kort kan sägas att jag var mycket nöjd med Micke, att jag nojade över hur jag skulle fortsätta min Hårgängetkarriär eftersom jag nu upplevde förpliktelser och känslomässig involvering i både honom och Gerry, men att rent spontant kändes en framtid med Micke lite ljusare. Inte självklar, men instinktivt ljus.

Nu till dagens roliga händelse. Jag valde Micke, jag hoppades att Gerry inte skulle vara där eftersom jag inte ville titta honom i ögonen och erkänna att jag eventuellt har lämnat honom för gott, för han är ju så fantastisk, min Gerry, och han var den första som någonsin vågade klippa av min lugg. För detta är jag honom evigt tacksam. Han var förstås där, Gerry, och allt gick skitbra, men strunta nu i det för det var inte alls det jag ville komma fram till.

Medan Micke ommodulerar mitt hår berättar jag en sanning som har med min blogg att göra för honom. Jag berättar att jättemånga har hamnat här då de googlat på "micke + hårgänget", jag frågade om deras hemsida funkade dåligt eller vad det kunde handla om. Micke skrattade och sa "är det du! jag har fått flera nya kunder på grund av dig, dom säger att dom har läst om mig i en blogg!" Haha hoho hihi gud vad skojigt allt kunde bli då.

När jag gick ifrån Micke, mer lik en JOFA-hjälm än någonsin förut, fick jag en påse hårvårdsprodukter av Micke. "Det är det minsta jag kan göra", sade han och jag känner att vi kommer gå långt långt tillsammans.

Hjälmen ser för övrigt ut såhär:

Sex steg

På vägen hem genom parken inatt gick jag bakom en man, han var säkert femtio år, han hade skinnjacka och vida taxichaffisbrallor och flintis var han också. Jag gick tre steg bakom honom, hela vägen genom den mörka parken. Han vände sig ibland och jag tyckte han såg orolig ut, ungefär som jag själv skulle sett ut om han gick tre steg bakom mig. Tänk vad sex små steg kan göra ändå. Rollerna byts så lätt.

Jag har lovat mig själv att inte göra såhär, att inte berätta vad folk som hamnat här har googlat på, men nu kan jag inte låta bli. Kolla in den här:

"underbara älskade" naken OR nakna OR nakenbad OR nakenbadar OR bröst OR brösten OR topless OR nakenscen OR nakenscener OR nakenscenerna

Nu ska jag knåpa ihop en krogrecension, deadline om några timmar. Jag har varit bra idag, riktigt bra faktiskt. Ibland tycker jag hemskt mycket om mig själv. Gotta love the me, som Magz skulle sagt.

26 december 2006

Om att gräva där man står

Jag vet inte varför jag sover så mycket. Jag sover och jag sover och när jag är vaken hänger jag mig åt saker jag vanligtvis inte brukar hänge mig åt. Som att äta. Eller läsa min bok. Eller fråga mamma om saker från min barndom, saker som jag glömt bort. Jag har glömt så mycket, så otroligt mycket. Hur var jag när jag var liten, frågar jag. Tja... svarar mamma. Hade jag svårt att sova när jag var liten, frågar jag. Hmmm.... svarar mamma. Kunde jag vara ensam när jag var liten, frågar jag. Tja... tror det, svarar mamma. Var jag klängig när jag var liten, frågar jag. Jag minns inte riktigt, svarar mamma. Titta i fotoalbumen, säger mamma, så kanske du minns lite bättre.

Sagt och gjort. Jag tittar i fotoalbumen, halva natten ligger jag vaken, men jag minns inte så mycket mer. Jag ser en mamma som är vacker och en pappa som är lång. Jag ser en flicka som är jag och som skrattar ofta, jag ser en bror som är tjock och jag ser jular och semestrar och vardagar och jag gråter en skvätt eftersom jag tycker att det mesta ser så vackert ut. Så idylliskt på något vis. Och jag vet att många känner likadant men jag hävdar bestämt att inga föräldrar var snyggare än mina, när det begav sig.