31 mars 2007

Kickoff

Nu har jag varit på konferensresa med det där jobbet jag inte ännu börjat på och de där kollegorna jag ännu inte fått och vars namn jag ännu inte lärt mig. Det har varit ett traumatiskt dygn.

Det visade sig vara ungefär 70 anställda och av dessa säkert 50 män, om jag tillåts höfta en aning. Jag hade träffat fyra av dem innan resan, de som intervjuat mig och de två tjejerna jag kommer att jobba nära på kommunikationsavdelningen. Jag gillar alla fyra. Bra odds, right?

Steg upp klockan fem. Åkte tåg. Sov på tåg. Försökte småprata men lyckades dåligt, på grund av trötthet allra mest, blyghet en viss del. Försökte lära mig namn men lyckades dåligt, på grund av obefintligt ansiktsminne allra mest, trötthet en viss del. Kom fram, hade föreläsningar och seminarier om företaget, åt lunch, smög runt. Gick till hotellet, bytte om, gick tillbaka till lokalerna, här börjar det surrealistiska.

Nu ska det lekas. Teambuildas. Vi delas in i lag. Vi blir infösta i olika rum där vi ska hitta på lagnamn och en hejarramsa för vårt lag. Jag är hemskt beklämd och generad. Jag ogillar generellt allt vad lekar och bordsplacering heter, jag kan verkligen inte tycka att det är roligt. Vet inte varför, det kan ha med blyghete att göra, men så är nu fallet och jag låtsas frenetiskt (men säkerligen inte övertygande) eftersom det är mina blivande kollegor vi talar om och jag inte vill framstå som sur. Vi hittar på ett lagnamn och en hejarklacksramsa med hjälp av google. Don't even ask. Vi går ut i lokalen där hela gruppen står samlad. Jag sveper ett glas bål i desperation. Vi får veta att det är dags för gren nummer ett: ölhävartävling.

I en gymnastiksal med en liten läktare tävlar lagen mot varandra, lag mot lag, de andra åskådare. Det är stafett och ingen utom den gravide kommer undan. Man får välja vatten, cider eller öl. Jag väljer cider. Vi ställer upp oss på rad och ordföranden i festkommitén skriker klara färdiga gå. När tjejen bredvid mig hävt sin öl relativt imponerande gör jag detsamma. Det går jättebra, jag är snabbare än jag någonsin kunnat ana. Folk på läktaren hejar och skriker och när vi går tillbaka får jag höra kommentarer som "någon hade visst gjort det här förut" och "nu märker man vilka som varit med i studentkåren".

Nästa gren är fotboll med strutar över huvudet. Jag lyckas slippa. Grenen efter det är radiobilsstafett. Jag lyckas slippa. Jag är anonym och troligen tråkig men det är det ingen som märker. Efter detta är lekarna slut och på nedervåningen väntar en fantastiskt god buffé och bordsplaceringen känns som en barnlek i förhållande till vad jag just genomgått. Jag är traumatiserad och generad och ett flertal andra adjektiv som slutar på erad.

Det hålls tal under middagen. Det sjungs sånger under middagen. Det ropas ramsor som "andra sidan är ni klara" under middagen. En trollkarl studsar in och uppträder efter middagen. Det dansas efter middagen. Det röks många cigaretter efter middagen. Jag håller mig så tätt intill mina två tjejer jag bara kan, det går ganska bra, de är hemskt fina och varma mot mig. Utbringar en skål för att det känns så "rätt" att jag ska börja, att vi kommer ha så roligt ihop. Jag blir glad. Natten fortsätter. En man ramlar ut från en balkong. Jag får frågan hur många män, procentuellt, jag tror runkar till hårdporr i duschen. Vid tolv säger jag att jag vill åka hem och det vill även K och S. Vi tar en taxi fast promenaden skulle tagit åtta minuter. Vi diskuterar hur man uttalar Caribbean på engelska och jag ringer en engelsk vän jag inte talat med på år. Vi hamnar på Oscars i Varberg dit vi plankar in. Jag blir trygg och känner mig som i Sala. K blir otrygg och känner sig som i Västerås. Vi dricker medhavd öl, går vidare, går hem, slocknar före klockan ett i en relativt trång dubbelsäng med tanke på att två personer som inte känner varandra ska dela den. K varnar mig att hon troligen kommer krama mig i sömnen på natten eftersom hon är van att sova med sin pojkvän. Jag lovar henne att knuffa bort henne om så blev fallet. Så blev inte fallet.

Imorse vaknade jag lättad och vi åkte hem. Nu är jag hemma. Tillbaka till den så kallade tryggheten.

Jo förresten. Mitt lag vann. Jag har en medalj i min väska och en flaska vitt i kylen.













29 mars 2007

Farewell

Klockan är nio och jag ligger i sängen. Det gör jag iofs alltid, jag lever i sängen, äter i sängen, kollar på film i sängen, har vänner i sängen, är ensam i sängen, läser i sängen, sover (nähä? joho!) i sängen. Och så vidare. Men jag menar att jag ligger i sängen som i att jag har lagt mig. Klockan nio. En torsdag. När somliga av mina vänner är på radiogala och andra på Neu, när de säkert inte ens börjat sin natt, ligger jag här redo att avsluta min. Tandborstad nyduschad och, för den extra intresserade, med nackspärr from hell. Jag önskar att fler kvällar kunde vara såhär, alltså inte nackspärrade, men att jag kunde lyssna på den där lilla rösten som säger åt mig att jag är trött, att jag har ett sömnbehov, att de svarta ringarna under ögonen inte är en slump och inte heller ett modellikt snyggtrashigt fashion statement. Det är trötthet. Rätt och slätt. Det är för att jag inte mår bra av fem timmars sömn.

Hur som helst. Nu ligger jag här. Med en värkande nacke och en nypackad väska och en alarmklocka som säger 05.00. Imorgon bär det av till Varberg, en tågresa med människor jag inte känner men som jag ska komma att jobba med i framtiden. Jag ska bo på hotell, eller var det vandrarhem, jag minns inte, någonstans ska jag bo, och jag ska dela rum med en tjej som delar mitt namn men vars föräldrar föredrog ett K som initial bokstav i stället för C. Jag vet inte om man får låna handduk dit jag ska. Jag vet inte om de andra tänker ha ombyte med för kvällen, kommer det bli festligheter? Och herregud - lakan måste väl finnas? Tänk om det inte finns lakan och jag får sova i en lusig säng med en lusig filt och framstår som ett äckel. Gah. Skitdålig början, ju. Men orkar inte packa lakan nu, jag ligger ju i sängen goddamnit. Jag ska sova före tolv inatt. Och innan dess ska jag kolla på minst två avsnitt av Dirt.

Så this is goodbye. Please miss me.

Förresten. Jag har haft besök ikväll, av en fotograf och en AD, det hör ihop med den där bloggintervjun jag gjorde för några dagar sedan. Fotografen hade en stor boll till lampa som stod på ett stativ och liknade en gatulykta ur en gammal film om London. Jag tyckte hemskt mycket om lampan, bad flera gånger att han skulle lämna den här när han gick men han vägrade. Fotografen alltså. Den var säkert dyr.

Brunt eller gult?

Dagens post var av blandad karaktär. Ett gult kuvert sade att jag är skyldig Sverige 4400 kronor. Ett brunt kuvert sade ät det här och snacka om det med folk. Nedan visas ett av innehållen, man får själv gissa vilket kuvert det kom i.

Count this!
























Källan är här.

New York it is

Jahapp, så var det gjort. Nu har jag bokat tre biljetter till New York, den sista juni bär det av. Detta, inser jag nu, på bekostnad att jag missar Windmill. Hur i helvete tänkte jag då? Inget avbokningsskydd har vi heller så det är bara att gilla läget och go through with the shit. Vi är borta åtta dagar och vi är mycket nöjda med det nästan humana priset om 4922 kronor/person. JIPPI.

Traderahumor

Den här bilden gör mig så himla glad. En vän till mig köpte denna fantastiska stol på Tradera häromdagen. Fick den för vrakpris, var mycket nöjd. Läste inte texten i annonsen så noga, såg direkt att det var precis stolen han var ute efter.

Men. Det visade sig. Att. Stolen är 6 cm hög och hör hemma i ett dockhus. En dockhusstol! Som ser verklig ut på bilden! Det är så fantastiskt roligt. Nu återstår frågan: vad ska han göra med stolen? Ställa bredvid datorn som en påminnelse att inte Traderashoppa på bakfyllan? Använda som en liten hylla för något? Ställa sockerbitar på den när han bjuder på kaffe?


28 mars 2007

Music for the masses

Letandet av New York biljetter fortsätter i stilla mak. Ordet "stilla" står i det här fallet Tobias för, han är helt förnuftig och vill vänta och tänka på saken över veckan, jag vill klicka på BOKA NU och trycka in mitt kontonummer fort som fan och jag vill skita i att 5700 är ganska mycket pengar för bara en flygbiljett till New York, speciellt när man ska mellanlanda i fucking Philadelphia och resan kommer ta 11,5 timmar in total, för jag vill så gärna. Jag-vill-så-gärna, hör ni det?

Solen fortsätter skina men det ser man inte från innergården jag jobbar på, vilket är tur för jag jobbar dåligt i sol. Jag lämnar sakta över min tjänst till Martina som kommer göra det galant, jag har ännu ingen koll på vad mitt nya jobb i verkligheten kommer innebära, jag vet att jag ska på kick-off på fredag. Till varberg. Massa nya människor. Hilfe.

Ikväll är det jag och Elias, han är hemma och hälsar på. Jag är ganska glad, av många orsaker. Inga kullerbyttor eller sprittande ben, men glad. Främst över att tidningen kom och att den blev ok. Och för att jag ska på förfest hos Hybris och Svenska Musikklubben på lördag. Och sen på Mountaingoats. Och för att jag ska på Jay-jay nästa vecka (vem går med mig?). Och för att Mika spelar nästa lördag på Berns. Och Those Dancing Days på Fritzs samma kväll. Och för att Jenina har bokat mitt favoritband utan konkurrens sedan ett tag tillbaka till Terassen i sommar. Får'nte säga vilket än. Och för att Windmill kommer några dagar efter det. Och senare på sommaren MSTRKRFT. Liksom, ni hör ju. Så enkel är jag.

Fikamorsan

Igår kväll tänkte jag vara lite av en bullmamma åt Tobz, Wille och Frida, dvs mitt sk GÄNG. I affären blev jag dock konfys och kunde inte bestämma mig: våfflor, glass, citronsockerkaka eller smågodis? Så... I did them all, vilket resulterade i magkramper i horisontalläge för åtminstone en av oss. Det här med måttlighet. Måste lära mig.




Ninna-ninna-ninnaninna-ninanananina.

Igår intervjuades jag om bloggar, och att blogga, och integritet, och mina tankar kring allt det. Det var intressant eftersom jag fick tillfälle att analysera något jag inte fäst så mycket vikt vid innan. Totally spännande. Vi avhandlade frågor som var går gränsen? Vad berättar man inte? Hur är förhållningssättet till de som läser? Skillnad mellan bloggjag och verkligt jag? Är blogg fulkultur? En av sakerna vi också pratade om är att de bloggar jag tycker om att läsa i stort liknar den litteratur jag tycker bäst om att läsa i bokform, dvs samtidssådan, gärna med witty formuleringar, ett snyggt språk och ett flöde som heter duga. De bloggar jag gillar är som mina favoritböcker fast live.

Jag började därför på en ny bok igår. The Year of endless sorrows, av Adam Rapp. Boken utspelar sig i början av nittiotalet och handar (hittills) om fyra unga män som flyttat från småstad i amerikanska landsbygden till New York. De bor trångt och försöker komma på vad de ska göra med sig själva. Huvudkaraktären vill jobba inom litteratur, gärna på förlag. Under hans första intervju frågar en kort honom om allt utom just litteratur; om basket, om hans skostorlek, om baseball. När intervjun lider mot sitt slut sker följande ordväxling.

********

"You got anything to say? Any questions or suchlike? he asked.

I thought.

"Cause you can ask them now. That's the general poop here in the hole".

There was a word you could hang on to:
poop. And in the hole. You could take the last half of that sentence with you just about anywhere.

"Well," I said, "I really really really really want this job, Mr. Van Donnelly. I'll work hard. I'll work really really really hard. I really will."

I really said all of that. I used
really four times in a row, and then added three more just to drive it home. And I had a portfolio of poems in my lap.

********

Jag älskar sånt här. Jag älskar också David Sedaris, Agusten Burroughs, David Eggers och Heidi Julawitz. Och Alex Schulman. Need i say more?

26 mars 2007

Fattarnte!

Jo just det. En sak till. Jag skulle boka biljetter till New York idag, den första veckan i juli skulle det bära av, för mig och Tobs och Fritte och Martina. Men biljetterna, biljetterna! De kostade typ ÅTTATUSEN RIKSDALER per person. Jag förstår inte. Det går ju inte. Men jag måste åka. Vad göra? Går det båtar över? What am I going to do about this?

And she closed her eyes

Ok jag kan INTE tro att det där var sista delen av L Word på ett tag. INGET blev ju uppklarat? Vaddå Jennie i en båt drifting towards the sea? Vaddå Mama T och Mama B? Vaddå PINSAM PINSAM traktorscen? Vaddå Shane fucking wanting to ha familj? Ett kärt återseende i Dana var det i alla falll, även om jag på inga villkor accepterar att det där var sista delen. Snälla någon, säg att jag har fel.

I övrigt är jag mycket mycket stolt att deklarera att Emelies unge gillar mig mer än sin egen mor. BUÄÄÄÄÄÄÄ skrek hon ilsket när Emelie satte henne hos mig. Såja såja, sade jag moderligt. And the kid fell asleep.

Idag lämnade vi tidningen för tryck. Jag tror och hoppas att den kommer bli bra, det vore fint. Min näst sista och allt.






Mittinattentankar

Jag behöver lära mig skillnaden mellan att känna och att vilja känna. Men det är inte så lätt. Eftersom vilja ju också är en känsla.

25 mars 2007

Café Dello Sport

Det finns ett café på Högalidsgatan jag tycker väldigt mycket om. Idag var the perfect day att besöka det. Som de solkåta svenskar vi är satt vi på träbänkarna utanför och drack vårt kaffe och åt vår pastasallad och inga filtar behövdes eftersom graderna var närmare tjugo än tio. Sedan gjorde vi rundan Hornstull --> Årstabron --> Årstaviken --> Gullmarsbron --> Nytorget --> Tobbes lgh där vi kollade in Justins nya film och skrattade gott åt flera av dialogerna. Things worked out kind of nice after all, denna pissöndag till trots.









Death of rats

En tredje råtta har dött på kontoret. De verkar föredra att dö på helger. Hannes har bildbevis, det är jätteäckligt. Men kolla här om ni vågar.

Söndagshelvetet

Jaha. Så var det söndag igen. En solig sådan, förvisso, men ändå. Vilken jävla dag. Det finns så mycket att ångra på söndagar. Till exempel hur man gav en kille med huvudvärk en sömntablett igår på spy bar. Av misstag. Eller hur man inte vågade berätta det när man kom på misstaget och killen blev trött och gick hem. Skammen idag, den mördar. Man kan också ångra att man för flera månader sedan köpte biljett till Andrew Bird på Kägelbanan ikväll och glömde hämta ut biljetten. Och att det ser ut som att den inte går att hämta ut idag för att det är, just det, SÖNDAG. Man kan lyssna på andra versen i Death of Laakso gång på gång på gång och älska hur Markus röst skär sig på This aint moving on I know but who decided that it has to be so, I could wait for you all my life, it would be no waste or sad goodbye, i'd rather die alone than letting go, i'd rather die alone than letting go. Älska älska. Ångra ångra. Bajs.

Igår