29 februari 2008

Köttrally


Det är fantastiskt. Som en finlandsbåt. Henrik har fått skak i handen av allt kött. Ruben njuter ännu.

Fredag på elverket


Man är väl svensk liksom. Vad är lite nollgrader att haka upp sig på när solen skiner. Tyckte vi och två tvättäkta brats.

Är inte det här att betrakta som ett SCHUKT bra program?

The Flaming Lips
Beirut
Pacific
N.E.R.D
Sigur Rós
Håkan Hellström
José González
The National
Iron & Wine
Lykke Li
Buraka Som Sistema
Okkervil River
Yeasayer

Vi ses i Göteborg!

Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid



Jag kan inte lämna mitt kontor. Här går håkan på repeat idag. Jag kommer inte älska dig hela livet sjunger han. Och sedan: det finns bara ett sätt att brinna upp. Och sedan: varför måste vi döda varandra. Jag älskar håkan och hans banaliteter. Därför stannar jag inne. Tittar på solen genom ett smutsigt fönster i stället. Också en sorts lunch.

Persona

Igår var jag, för första gången, på Sophiahemmet. Hälsade på en släkting och hälsade på en doktor. Tyckte att det var så fint, och trevligt, där att jag aldrig mer tänker gå till annat sjukhus. Aldrig.

Senare på dagen såg jag, för första gången, Persona. Som Bergman började skriva på... Sophiahemmet! Ok kanske lite långsökt för att betraktas som spännande slump MEN ÄNDÅ.

För övrigt var filmen så bra att jag nu vet precis vad jag ska göra imorgon när solen går ned och mina vänner sätter på sig gåbortkostymerna: gå till Video No 1 och hyra hela Bergmansortimentet. Hurra för det. Hurra även för Bibi Anderssons glasögon i filmen - så HIMLA fina. Kolla själva. Superbra vinkel.

(Investeringar att göra i mars: glasögon och ny dator.)


28 februari 2008

Länkfest

Ikväll:

Går vi till Homecoming på Imperiet i Skrapan och lyssnar när Henrik, Hanna och Klas spelar skivor. Ja det gör vi. Ovan nämnda trio känns bäst igen från min älsklingsmusikblogg PSL och vad de spelar har jag absolut ingen aning om. Inte heller hur Imperiet är. Har aldrig varit där nämligen. Men det är lite skitsamma. Torsdagsdrinkar är nämligen det nya heta. PSL har som bekant alltid varit det.

Imorgon:

Spelar vi pingpong från tidig kväll och därefter går vi till Kleerups galleri på Jon Bergman-vernissage. Efter detta går vi till Spy bar där Emelie spelar skivor på Nöjesguidens smygis (Nöjesguiden har tagit för vana att ha smygis efter att tidningen hamnat på gatorna, lite speciellt när man tänker på saken) och när hon har spelat klart kommer de fina fåglarna i Chapel Hill Crew ta över rodret. Temat är kulört men det lär jag skita i. Har bara klarblåa kläder. Och svarta.

Någonstans mittemellan:

Läser vi nya numret av Ottar där världens vackraste Tomas Hemstad pryder omslaget.

Mobilblogg: det är sol



Det är sol hörni. Det är sol och jag äter lunch på filmhuset med världens bästa henrik, ulrik, lina, martin och ruben. Vi pratar om torsdagsöl, stand-up, måsen på dramaten, och om huruvida man kan fejka graviditet och barn för att få börja vabba och få ta semester under bästa perioden eftersom dagis är stängt då. Vi har det bra i solen. Gärdet är fint. Jag fortfarande urimpad av det här med MoBILBLOGG. Puss.

Den är liten, den är svag, och den slokar.

Så inledde Peter Settman sitt första bidrag i På Minuten härom veckan. Det handlade om en tulpan men det framgick inte riktigt. Reglerna är alltså att man inte får upprepa sig, inte tveka, och man ska prata en minut på givet ämne. Han är så vansinnigt dålig, Peter, kommer bara några sekunder in i sina berättelser innan han gör bort sig och måste lämna över ordet. Och ja, jag vet att jag tjatar om Peter Settman. Jag vet att jag gjort det till en grej. (Läskig tanke: är Peter Settman min fetish?) Men ändå. En gång till bara: PETER SETTMAN. I På Minuten. Han är så sjukt rolig. Han är så sjukt dålig. Det här är kanske det roligaste jag någonsin hört. Jag tror att om jag bara fick jobba med På Minuten skulle jag aldrig mer vara ledsen eller ens sur.

Steg ett: vara publik. Vem följer med?

27 februari 2008

Filmrelaterat dilemma

Nu är det som så att jag ska välja en film att se på ikväll och jag kan inte bestämma mig. Till exempel tänker jag på den här No Country For Old Men, vad ÄR det för något egentligen? Om den filmen vet jag följande: 1. den vann en Oscar eller två eller fem härom natten, och 2. dess titel får mig att gäspa. Ska man ge sig på den ändå? Eller ska jag se Fight Club eller Eternal Sunshine (det var så länge sedan jag såg dem att jag knappt minns dem, någon av dem). Eller Trolösa, hur är den? Trolösa förresten. Går ju inte att läsa titeln utan att tänka på troslösa. Värsta sortens Adam Alsing-humor ju. Hemskt. Men det blir så, det blir bara så. Av samma orsak, antagligen, som jag inte kan skriva torsdag utan att först ha suddat ut ett klassiskt "trosdag" minst en gång, ibland två. Fingrarna ba: göteborgshumor. Tangenterna ba: hö hö.

Mobilblogg: motvind


Luggen klippt. Jag i motvind.

I miss you I'm not pregnant

Jag inledde dagen med två timmar i ett väntrum lyssnade på P3 Dokumentär om Orgasmens historia. (Rekommenderas! Finns här.) Mittemot mig, bredvid mig, bakom mig: idel flickor, kvinnor, tjäjjer. Alla var vi där i samma ärende, eller nästan i alla fall: vi skulle bli rotade i vårt allra heligaste. Själarna. Närå. Fittorna.

Jag har nämligen - under en extremt ångestladdad vecka - trott att jag har varit gravid. Jag har grinat ögonen ur mig och sett de hemskaste av scenarier framför mig, tex: 1. jag sitter ensam i ett väntrum på en abortklink, utan någon att hålla i handen, utan någon som säger såja det blir bra ska du se; eller 2. jag vaknar efter narkos (får man narkos när man gör abort?) och läkaren säger "det är något jag måste berätta för dig, det skedde ett litet missöde" (alternativt "vi upptäckte en grej som inte ser så lovande ut"); eller 3. en barnmorska säger att det är för sent för att göra abort du är i sjätte månaden och du måste föda ungen. Och rösterna sedan, fantasierna - DE JÄVLARNA - har nästan alla gått ut på samma sak: du är tjugonio år goddammit, du borde veta bättre, i den här åldern gör man inte abort, varför kan du inte bara växa upp och skaffa ungar som alla andra, har du hört talas om preventivmedel din dumma jävel. Sånt.

Jag har gjort tre (3) tester och inte litat på ett enda av dem. Jag har hetsat upp mig så till den milda grad att jag bett till den gud jag inte riktigt tror på, sagt att om jag bara slipper det här ska jag aldrig mer... och sen olika löften. Ni fattar själva.

Summan av kardemumman är att jag inte - inte - inte, vill vara gravid. Och helst inte heller göra abort. Men absolut inte skaffa barn. Och sakers tillstånd har visat på annat och jag har känt mig så inihelvete ensam och dum och liksom... utsatt. Hej verkligheten liksom. Vad ful du är.

Så där satt jag alltså imorse, skamset väntande på en barnmorska som snart berättade samma sak för mig som de tidigare tre testen: du är inte med barn. Relax, darling. Kom igen om en vecka om inget förändras. Jaha. Tack då. Hejdå.

Jag vill inte vänta en vecka. Jag vill ha mens. Jag vill att någon ska lova mig dyrt och heligt att jag inte är med barn och säga att när man plussar ihop 99 procent med 99 procent och sedan 99 procent igen så blir det 297 procent och det, det säger ju sig självt vad det betyder.

Mobilblogg: mitt skrivbord


Tro inte att jag inte inser det meningslösa i att mobilblogga när man sitter tre decimeter från en dator. Jag gör det. Jag tycker bara det är så himla BALL att man kan. Teknikens under osv. Man undrar ju vad dom ska hitta på härnäst.

25 februari 2008

Why not?

Jag visste det. Jag visste att jag inte borde träffat de här små liven igår. Jag visste att jag skulle börja kalkylera på ett liv med hund, det sade liksom sig självt.

Nu kan jag inte tänka på något annat. Kan inte riktigt se problemet heller. Inte ok att ha hund på jobbet? Well, då slutar man väl bara? Eller skaffar dagmatte? Inte tid/lust att vara ansvarig för annan än sig själv? Äsch bullshit, klart man har.

Kan någon berätta för mig varför jag inte borde skaffa hund? Samt exakt hur söt en tjock liten valp egentligen kan bli?

Naturliga grejer

Tillbaka till Tell Me You Love Me. I en scen berättar parets dotter, som är elva år om jag inte missminner mig, att hon har börjat "feel things" när hon tänker på vissa saker och rör sig på vissa sätt. Hon menar sex, och onani, och mamman (som i sin tur har värsta problematiska förhållandet till SIN sexualitet och sitt sexliv) tar det med förvånansvärt lugn och säger till dottern att det är helt normalt och att det är bra att lära känna sin kropp och att alla gör det. Senare på kvällen skojar hon med sin man, med vilken hon inte legat på drygt ett år, om att hon bor i ett hus fyllt av masturbators och jag tyckte just då ganska mycket om den där mamman för att hon åtminstone hade förmåga att skratta åt det elände hon befann sig i. (En av de egenskaper jag ÄLSKAR och VÄRDERAR i mig själv och favoritmänniskor - självdistans och förmåga att kunna skratta åt eländen).

Hur som helst. Igår berättade min styvmamma att min lillasyster, också elva år, börjat intressera sig för sex. Prata om det, fråga om det, säga att hon "känner saker". Och jag berättade om serien och påpekade sedan att jag ALDRIG när jag var liten skulle ens drömt om att prata med några vuxna om en sådan sak. Inte jag heller, sade min storasyrra och vi var helt överens om att det var en skitbra grej och att det är HELT NATURLIGT och hela den biten och att vår lillasyrra är ball och ska uppmuntras för sin öppenhet och att det är viktigt att bemöta det med budskapet att det är naturliga grejer, bra att lära känna sin kropp, allt detta. Innerst inne kände vi oss säkert som bra förebilder också. Tills följande kommentar kom från min styvmamma: "nä det kanske ni inte gjorde... men du carro, du var ju rätt tidig" och jag stelnade och rodnade och doooog av genans och prydhet och bytte ämne men kunde inte sluta tänka på det. Vadå jag var "rätt tidig"? Med vadå? Onani? Hallå MÄRKTES det?

So much for den öppenheten och naturliga förhållningssättet.

Tur att jag inte är, eller ska bli, mamma. Långt ifrån redo att vara förebild känner jag.

24 februari 2008

What is is (and will remain? )

På tal om personlighet, Cal, och ditt inlägg tidigare i veckan. Jag lyssnar på Filosofiska Rummet och avsnittet heter - tadaaa - Personlighetens gåta. Det finns här. Kan inte riktigt sammanfatta det men tycker överlag det pratas för mycket och bestämt om biologi och genetik. Det känns så deppigt. Om allt är bestämt sedan innan, om vi alltid kommer att arbeta i stormstark motvind vad gäller personligt förändringsarbete, what's the point liksom. Men jag vet inte. Jag missuppfattar säkert. Jag är så trött. Och genetiskt betingat även smått apatisk. Av NATUREN. Närå.

(Eller?)

23 februari 2008

WOW jag kan mobilblogga!


Testing testing! Ett två! Hallå! Om det här funkar har jag lärt mig att blogga via mobilen. Fatta fett! Då kan man tex visa allt spännande som händer, nästan live, tex från en lördagskväll i händelsernas centrum, dvs mitt liv. Som nu till exempel. Här ligger jag och ska just börja titta på Cassavetes Faces. Adjö.

No more I love yous. Eller text: ett begränsande verktyg

Idag pratade jag och min bästis (jag vet: "bästis" är så jävla fjortis, men jag vet inte vad jag ska kalla henne annars, hon är liksom den som har hängt med längst, den jag delat nästan allt med, den som fått se mina fulaste sidor och ändå stannat kvar, den jag övar på läskiga saker med, konflikter och konfrontation och gränsdragning och blottande av litenhet, den som jag gjort nästan allt man kan göra med; hon är liksom deluxe och ordet kompis låter så begränsande i sammanhanget) om hur lätt det blivit att låta viktiga samtal ta plats genom text och inte genom vanliga samtal. Det kan handla om att låta någon veta att man är arg på den genom ett surt sms. Eller att ta ett gräl över msn. Eller att flirta på fejjan. Eller skicka kärleksbrev över mail. Allt sånt.

Och jag sade att jag tänker försöka lägga av med det. Spara de viktiga samtalen till telefonen eller - ännu hellre - mötena. Jag ska träna på det, för god knows att det innebär en utmaning för mig, som alltid lutat mig tillbaka på just texten. Kommunicerat det allra mest brännande genom text. Varför? För att det varit lätt. Jag har min form, jag har mitt språk, och jag tror att jag behärskar den/det ganska väl. Det är inte det som är problemet. Det är innehållet. Orden jag skriver, menar jag dem verkligen, eller låter de bara fina i kombination med varandra? Tar jag i lite extra till förmån för en snygg formulering? Kände jag mig verkligen sådär arg? Älskade jag sådär passionerat? Ville jag verkligen säga upp kontakten? Ville jag i själva verket mest bara verka som att jag kände det jag skrev att jag kände? Och, för den delen, vad händer när jag skrivit något, filat på formuleringar och slutligen - med ett visst mått av upphetsning i maggropen - klickat på send? Vad blir effekten? Vad händer om jag ångrar mig? Vad gör jag med känslan när orden finns där, nedskrivna, utan utrymme för nyanser eller ånger eller gråskala eller tvekan?

Jag vet inte om det är det fega i att bara kommunicera via skriven text eller det begränsande i dito jag egentligen känner mest aversion mot. Men jag vill försöka något nytt. Jag vill få utrymme att famla med orden. Jag vill tveka, stamma, börja om, tystna. Säga nej, säga ja, säga kanske.

Wish me luck.

22 februari 2008

Knyck lite sperm!

Jag hade ett samtal med mormor igår som slutade i att hon uppmanande sade åt mig att knycka lite sperm. Knyck lite sperm, sade hon så högt att granntanten i sjukhussalen skärrat tittade upp från sitt korsord för att snabbt därefter dölja sin förvåning och vända bort blicken. Inget konstigt med det, tyckte mormor. Måste man knycka lite sperm så måste man. Med amerikansk betoning på sperm dessutom, alltså SPÖRM. Hennes råd hade förstås inte varit lika konstigt om det inte vore för att det inte alls hade relation till det vi pratade om, men i sammanhanget var det så konstigt att man inte kunde annat än säga eh ok för att få tyst på henne. Sedan började hon prata om sin begravning, vem som skulle vara präst och vilka som skulle vara där. Jag behöver inte en massa folk, sade hon, jag kommer ju ändå träffa alla däruppe sen. Lätt pekande mot taket. Sen blinkade hon plirigt och tog en godis ur min godispåse och vi gick till tv-rummet och kollade på Elaines egna teveserie och hon skrattade så att hon kroknade och jag slogs av hur otroligt gullig och rolig och punkig hon är.

Jag blir sentimental av sånt här. Sjukhus och mormor och kommentarer som knyck lite sperm.

20 februari 2008

Ensam är stark, vilket jävla skitsnack*

Mormor är på sjukhus igen. Hon tappade bort sig igår, lämnade en kran rinnande i köket, gick ut och nu ligger hon där, på en akutmottagning och väntar på besked. En läkare ska berätta vad det är för fel på henne, varför hon inte kan andas, varför hon inte kan tänka klart. Och hon är rädd förstås. Hon vill inte vara ensam längre, hon har levt i dryga tio år som änka och hon har gjort det med bravur, men nu är hon trött på den, ensamheten. Hon vill inte vara svag ensam, hon vill inte dö ensam, hon vet inte hur hon ska leva när allt fler funktioner verkar ge upp eller fungera bara stötvis. Hon är helt enkelt rädd. Skiträdd.

Precis som i somras, när något liknande inträffade, reagerar jag med en underlig kombination av att vilja finnas där, GÖRA NÅGOT - VADSOMHELST, och apati på gränsen till lamslagenhet. Jag vill att någon ska ta hand om henne men vet inte riktigt vem. Vill att någon ska fråga henne vad hon vill göra och om hon är beredd på det, hjälpa henne att flytta från lägenheten och in på ett hem där det finns röda knappar i varje rum som man kan trycka på när man mår dåligt och behöver hjälp. Det skulle jag vilja. Men ingen verkar hålla med mig om det, så jag vet inte. Jag kanske överreagerar. Jag får ofta höra att jag är dramatisk.

Men allvarligt. Det är det här med ensamhet. Att vara ensam så länge man är stark är en sak, men att vara ensam och svag! Samtidigt! Hur går det till? Hur orkar man? Vad gör man? När besökarna kommer, klappar på en, ger en lite godis och en tidning, pratar en stund för att sedan återgå till sina liv och man är där igen. Själv. Och svag.

Jag får dödsångest av sånt. Tanken är svindlande.

* rad ur "Se på mig nu, vad tycker du" på Markusevangeliet, vårens bästa skiva.

Aj fan

Det är så konstigt när det trillar över en. Saknaden. Tomheten. Ena dagen finns den inte, andra dagen är den förlamande. En vardag skiftande från färggrannt glimrande till mörkaste smutsgrå över en natt och man vet inte om det är honom eller känslan man hade som man saknar mest.

Jag ville att vi skulle vara annorlunda. Precis lika annorlunda som alla som älskar tror att de är. Fast lite mer. Vi skulle vara lite envisare. Lite trotsigare. Lite vackrare. Lite svårare att placera i fack. Hårt hållande varandra närmast till och med på vägen bort.

Det blev inte så. Jag tror inte det blev så.

19 februari 2008

Måste ha: torkad ingefära

Jag älskar ingefära. Visste inte att man kunde köpa torkad sådan. Jag kan inget om mat. Inget! Den här bloggen är inte ens ett dygn gammal och den har redan lärt mig något.

För övrigt så tappade jag en liten rund plomb av att tugga på en falafel på Örtagården härom veckan. Det, eller så hade falafeln blivit skjuten med en väldigt liten pistolkula. I bly.

Count me out

Med jämna mellanrum blir jag socialt utbränd. Det känns ungefär som att vara ihop med någon men inte vilja ligga med den. If you know what I mean. Om you don't know what I mean ska jag berätta hur det känns:

Man får stressrelaterad ångest när det närmar sig situationer då man vanligtvis brukar ligga. Till exempel när man lägger sig på kvällen. Eller när man pussas och pussarna övergår till hångel. Man tänker hjälp ånej jag vill inte och börjar fundera ut undanflykter. Eftersom huvudvärk känns som en klyscha från femtiotalet får man tänka lite längre. Man kanske säger att man är stressad över jobbet. Eller ledsen över något helt annat. Eller bara uratrött. När det har gått ytterligare några dagar kan man inte längre låtsas att det är en slump att man inte legat med varandra, då börjar samvetet nagga på riktigt. Varför i hela jävla helvetet vill jag inte ligga tänker man och slår lite på sig själv. Vad är det för fel på mig nu då, va va va? På denna fråga får man inget vettigt svar. Så man blir förvirrad och vidtar åtgärder. Antingen ligger man lite för sakens skull, för att man vet att pressen lättar under några dagar om man gör det, att man får frisedel en stund. Och jo, man vet att det är fel och dumt och jävligt osmart och hallå, OVÄRDIGT, både gentemot en själv och ens kille, men det känns som den lättaste lösningen i stunden och man orkar inte riktigt något annat. Man är lat och kontraproduktiv och förvirrad i en ohelig treenighet. Och man vet det. Och man somnar efteråt och tänker att man minsann visst (?) är normala tillsammans. Inget fel på oss. Inget fel på mig. Ånej.

Eller så PRATAR man om det. Säger att man inte riktigt vet vad som är fel men att man inte vill ligga. Försöker känna det som borde vara sant, nämligen att det är ok. Ingens fel. Att det inte är ett symptom på ett större problem som inte kommer gå att lösa. Att det inte betyder att man blivit plötsligt frigid eller att man kommer göra slut nästa vecka. Men det blir det liksom inte bättre.

För då börjar han* känna sig oattraktiv. Tänker att han ska sluta ta initiativ för att man ska få "chans att längta". Det har man läst någonstans. Han tänker att han minsann också kan vara svår om det ska vara så. Så han håller sig undan. Förstående på ytan men med rubbat självförtoende. Och visst, det kanske skulle funka om det inte vore så att man känner honom så väl vid det här laget, att man vet precis hur han tänker och känner ännu mer press för att man vet att han väntar, vet att man sårat. Så det blir konstiga tystnader. Det blir tankar som tänks men inte uttalas. Det blir, kort sagt, ett jävla helvete.

Och här kommer det tråkigaste: jag vet fan inte vad man gör åt sånt. Jag har aldrig löst ett dylikt problem. Det har följts av andra problem, på vilket det ovannämnda kanske egentligen bara var ett första symptom, och jodå visst serru: det har blivit slut. Det var länge sedan jag var där nu men jag minns det med smärtsam tydlighet. Maktlösheten. Skulden. Slutet. (Lättnaden!)

Och ibland - typ nu - händer alltså något liknande med mitt sociala liv. När entusiastiska vänner i början av veckan vill titta i almanackan och GÖRA PLANER får jag näst intill hjärtklappning, letar febrilt efter ursäkter och undanflykter att slippa planera och boka in. En kväll med en vän känns som en avbetalning på en skuld. Som aldrig blir mindre. Jag surar och gnäller om frihet, pratar längtansfullt och idealiserande om ensamhet, om mitt enorma ensamhetsbehov. Överdriver och larmar, säger till vännerna att nu kommer jag nog försvinna ett tag. Gå under jorden. Inte göra en enda plan. Det är inget personligt, säger jag. Jaha, nähä, säger vännerna som vid det här laget vant sig. I can tell by their looks att de tycker jag är konstig, undrar om jag är deprimerad, men så är det inte. Jag vill bara slippa planera. Boka. Göra planer.

Sen går det över och jag kommer tillbaka igen. Nästan alltid. Till skillnad från den sexuella utbrändheten som vanligtvis slutar i slutgörning. Jag vet inte vad skillnaden är, inte heller varför jag är så jävla mycket bättre på vänskapsrelationer än kärlek. Men något fuffens är det.

* Han och hon i det här sammanhanget motsvarar bara mina erfarenheter, i egenskap av en hon som är tillsammans med en han. Men it goes both ways, såklart.

Something is wicked in the state of mage

Det är något med mina impulser. De där som ska berätta när man är hungrig och när man är mätt. Framförallt den senare av dem har funkat lite halvdant på sistone.

Igår när jag väntade på Elias ankomst hade jag värmt en burk ravioli att äta framför Tell Me You Love Me. 800 gram, sade burken. Whatever, sade jag. Eftersom allt fick plats på tallriken såg jag ingen orsak att inte hälla upp det nästan hela kilot pastakuddar däri. Började titta, började äta. Det smakade inte speciellt gott. Inte så äckligt heller. Tjugo minuter senare kliver Elias in genom dörren. Upplyser mig vänligt att 800 gram är, citat : "jävligt mycket mat". Att jag borde vara proppmätt. Förvånad tittar jag på min tallrik som tömts utan att jag noterat det. Känner efter i magen, på magen. Inga konstigheter.

Allt verkade vara i sin ordning. Mådde jag bra? Visst. Var jag mätt? Inte speciellt. Hungrig? Inte direkt.

Visst finns det något djur som äter ihjäl sig om man inte portionerar ut maten åt dem? Är det hundar? Tänk om jag är sådan. Tänk va.

Cassandra's dream

Jag såg Cassandra's Dream ikväll. Woody Allens senaste. Och ursäkta men när missade jag att han är en äcklig gammal tråkgubbe? Att han gifte sig och dessförinnan - bakom frugans rygg - låg med sin adoptivdotter tyckte jag tydligen var en petitess i sammanhanget. Jag ba OH WOODY han är ett sant geni han får ligga med vem han vill förihelvete. Det tycker jag lite fortfarande. Men vad han inte får, i alla fall inte med mig som fortsatt entusiast, är att göra skitdåliga filmer som påminner om en kåt farfars mordkomedi där snubbarna är dumma i huvudet och brudarna snygga och menlösa. Har det alltid varit så? Har han förändrats eller är det jag? Säkert jag. Typiskt. Bättre sent än aldrig i så fall. Hejdå Woody. Jag gillar dig inte längre.