31 mars 2008

I himlen. På minuten.



Ni kanske undrar vad jag gör just nu. Ni kanske undrar om jag är på på minuten-inspelning. Eller om han i förgrunden är fredrik lindström. Svar ja.

Östermalmstorg


Man river här. Nästan historiskt säger lina.

30 mars 2008

Min dröm

Jag vill flytta till landet. Isolera mig ett halvår eller år och skriva en bok. Måste bara skaffa fantasi först. Och ekonomiskt oberoende. Och ett land. Men sen så.

Dancing with tears in my eyes

Katti ägnade gårdagen åt ilska och gråt och sömn. Det gjorde i princip jag också. Allt var så fel, så fel, från och med att jag vaknade och ända fram tills skymningen föll. Pengarna var slut och orken och lusten och viljan och hoppet och när jag tänker närmare på saken var hela jag det. Slut. Så jag lade mig i sängen redan klockan fyra på eftermiddagen. Blundade hårt och ville somna ifrån alltsammans. Vakna några timmar senare på ett bättre humör. Det gick förstås inte. Väcktes ur min ilskna slummer av ett sms från Thomas, som jag tydligen bjudit med till Snotty för middag samma kväll. En middag jag själv kommit fram till att jag inte hade råd att deltaga vid, hur gärna jag än ville. Förklarade skamset min situation och bad om ursäkt ifall hans kvällplaner var spolierade på grund av mig. Ingen fara, svarade han, jag kommer över med vin och pizza. Och så var det med det. En timme senare fanns både han och Elias i min soffa och vi åt hämtmat och drack vin och jag hade den trevligaste kvällen på länge. Sjöng många sånger för dem, alldeles för högt och alldeles för länge. Dansade till och med lite, eftersom jag satt ihop en klädkombination jag tyckte passade utmärkt för just dans. Lite som Uma Thurman i Pulp Fiction, fick jag för mig (helt baserat på de korta byxorna).

Kvällen fortsatte hos Frida där middagsgänget mellanlandat. Vidare till Debaser som hade Big Fritzs och en ringlande kö på cirka hundra meter redan klockan halv tio. Fick beskedet att det var fullt kvart i tio och begav oss till Skeppsbar. Där diskuterades feminism ivrigt och någon köpte violshots. Jag var osedvanligt intelligent och höll mig borta från spriten. Blir för trött av den. Och oberäknerlig. Efter yviga diskussioner om biologin och djurvärlden hit och pappaledighet och medelklasskamp dit for vi vidare till en trettioårsfest på Hornsgatan vi inte var bjudna till. Där spelade Ulric och Henrik skivor och Lina och Digge dansade. Det gjorde jag, i min så kallade dansklädsel också. Typ ensam, för de flesta hade lämnat festen vi inte var bjudna till när vi väl anlände. Inte för att det spelade någon roll. My god. Och sen var det liksom bra med det. En ganska bra kväll i jämförelse med den dag och morgon som föregått den, får man ändå säga.

På den här bilden vill jag så förtvivlat gärna visa mina danskorta (?) Uma-byxor att jag försöker lyfta benet till ansiktshöjd. Om inte Muhammed kommer till berget eller hur det nu är man brukar säga. Thomas och Frida hjälper vänligast till, men det räcker tyvärr inte. Berget ville inte komma till Muhammed. Och Muhammed var för ovig för att komma till berget. Eller ja. Ni fattar.


Cuteness overload. På riktigt.









Leker med valpar


Det finns fortfarande några kvar att köpa om ni är intresserade. Om jag kunde skulle jag ta en på en gång. Åh. DÖR.

Framme!



Sticker till skärgården lite bara.



Tolf

FYI:

Jag ställde nyss fram klockan och kom därmed en timme närmare morgondagens inspelning av På minuten. Ih!

Ka-boom

Min ondsinte granne med gitarren och höga knullen har nu äntligen fått vad han förtjänar. Igår gav jag honom en spännande mix, inför vilken han måste stått både försvarslös och desperat däruppe. Kanske kröp han ihop i fosterställning och kved "nej, inte mer, jag orkar inte mer". Kanske grämde han sig över hur lyhört vårt hus verkligen är. Någon typ av reaktion måste det hur som helst fått, mitt lilla ja vad ska vi kalla det, potpurri, av sånger. Karlsson på taket, följd av höga "jag är inte ironisk nu"-utrop från undertecknad. The winner takes it all (samma utrop). Torn och Luka. Och Stay (I missed you). Min höga stämma överröstande all eventuell bakgrundsmusik från originalmusiker. Mellan sju och nio. Värsta punktimmarna som ni hör. Förkvällen. Där fick han.

29 mars 2008

Ett ord te' och skjorta är tom!

Mitt humör idag. Så vansinnigt dåligt. Betalade räkningar och chockerades av saldot 3900 i slutet av proceduren. Tittade mig i spegeln och mindes att jag klippte av håret igår. Blir ursinnig av insikten att frisyren - i sig - är fin, det är bara det som ligger innanför den som är fult och misslyckat. Är hungrig men pank och dessutom spräckte jag ett par brallor häromdagen pga ölfetma. Har ont i armhåla av oklar orsak. Vill osvara när det ringer. Gör det inte. Gör parallella halvplaner med alla möjliga så att jag säkert vet att jag kommer vara till besvikelse för åtminstone en person. Troligen flera. Tänker att jag borde åka till mormor men vill inte. Har nästan inte ens råd med en SL-remsa. Surar över skicket på mitt hem men tänker inte göra något åt det. Vet att allt detta sammantaget är vidriga små lyxproblem och att jag borde hålla käften. Det känns inte bättre av att veta det. Och så är det sol ute dessutom. Solhelvete.

Och så förrinner livet, så förrinner dagarna, medan man väntar livet ur sig.

Boken jag läser. Maken av Gun-Britt Sundström. Gillar den skarpt. Stryker under små stycken och skrattar. Hon är så bitsk. Så egoistisk och elak och mänsklig i sina försök att hitta en typ av förhållande där man A: inte äger varandra, B: inte reflexmässigt låter sig ägas av varandra, C: inte begränsar varandra men D: ändå upplever gemenskap och trygghet.

Jag är 350 sidor in i boken och hittills har det ju gått sådär får man lov att erkänna. Just nu försöker de vara fine med ett öppet förhållande och älskare som tillfredställer begär de inte lyckas tillfredställa hos varandra. De vill men det går liksom inte riktigt. Hittills alltså. Återkommer med slutbudskapet. Tills dess, ett citat:

Så frisk är jag alltså inte. Felet är jag inte insåg det från början. Att jag trodde mig om att kunna leva upp till den nya generositeten men klarade det bara till hälften, det vill säga inte alls, utan hamnade i rena avskyvärda hyckleriet: accepterar deras förhållande i ord men gör i praktiken vad jag kan för att omöjliggöra det.

Om man är svartsjuk är ändå det minsta som kan begäras att man erkänner det.

Jag känner mig som ett vandrande misslyckande. Och inte ens som ett stort och praktfullt Nederlag, utan bara som det allra tarvligaste lilla tillkortakommande.


Eller det här:

Hans andra termin på lärarhögskolan är praktiktjänstgöring, förlagd till Visby, vilket ju verkar bra med hänsyn till min perversa preferens för att odla kärleken i fred, utan störande inblandning av dess föremål.

Personliga Person och krabban

Jag drömmer så mycket nuförtiden. Eller jag minns så mycket av mina drömmar nuförtiden. Jag vet inte vilket som är sannare än det andra, det är lite skitsamma. Och hur ointressant det än är för utomstående med drömmar - en av mina favvorader i Built To Spills tusen fantastiska är just "no one wants to hear what you dreamt about, unless you dreamt about them, don't let that stop you, tell them anyway, and you can make it up, as youuuuuuuu gooooooooo" - så here I go för den här har varit med mig hela dagen och jag kan inte släppa det förrän den tecknas ned på papper, slash i blogg:

Ligger i tält med Person. Tar på Persons axel mellan tröja, halsduk och sovsäck. Hånglar med Person. Tusenfoting av gigantformat går över mitt ben, ovanpå sovsäcken. Skriker i falsett, som brud. Person kastar ut tusenfoting ur tältet, Person blir inte rädd. Jag så rädd att jag inte vågar ligga kvar i tältet längre. Sätter mig i tältöppning, stirrar skräckslaget på sovsäckarna som nu ligger ihopkorvade därinne. Person är borta. Ut ur min sovsäck kryper enormt stor, vit och genomskinlig kräfta. Eller krabba. Rör sig sidledes och är snabb, rusar mot bestämt mål i höjd med kuddarna. Hittar där plastficka, min plastficka, där jag rullat in en död kattunge som jag tänkt begrava nästkommande dag. Sliter itu kattunge och blod fläckar papper i plastfickan och död doft sprider sig i tältet. Jag undrar vad det är för papper som nu blir förstörda. Har jag sparat dem på hårddisk någonstans? Är det något viktigt?

Slut på dröm. Som jag minns den.

Freud, var är du när jag behöver dig som mest?

28 mars 2008

Vive la fete



Det betyder leve festen. Hon som sjunger är så fruktansvärt vacker. Och dansar barfota, gammal balettdansös berättade janne nyss.

Snälla skicka ett vykort för jag undrar så

Jag tittade nyss på det här och kände en oerhört dramatisk blandning av sorg och kärlek och nostalgi och sentimentalitet. Sedan tänkte jag att tiden minsann går fort ändå. Sedan ryste jag på armarna och så var det bra med det.

"som därtill är korkade och oftast springer åt fel håll"

Thank god it's friday hörni. Det här kommer bli ett stående inslag i den här bloggen. På fredagar kommer jag tipsa om Fredagslistan och ba "LÄS FREDAGSLISTAN HAN ÄR SÅ JÄVLA BRILJANT DEN HÄR ANDERS TEGLUND". Dagens lista handlar om renar.

8. Renen släpar sina klövar i snön. Jag är osäker, men jag antar att är för att se nonchalant cool och släpig ut. Det gäller att vara mån om sin utstrålning när brunsten väl kommer. ”Fjantar får föga fitta!” som man säger i lappmarken. Ett slagord som gäller alla varelser.

27 mars 2008

Big Fritz's

DIY på uteserveringen/rökrutan. Ta med egen skiva. Var din egen dj. He.

Mina fåglar sjunger idag sjunger imorgon

Det här är skitjobbigt. Vill jag fika med Cal i eftermiddag? Ja. Vill jag gå på Nöjesguidens grej på Ljungen? Ja. Vill jag gå på "Into The Wild" med Ulric? Ja. Vill jag gå på Kleerups vernissage "620 tum"? Ja. Kan jag göra allt samtidigt? Nej. Orkar jag försöka? Nej.

Tycker jag att det är irriterande med folk som ställer frågor till sig själva och sedan besvarar dem? Ja.

Några sista ord om DLK bara då. De var, som sagt, fantastiska. Mart hade blå snickarbyxor på sig och den gamla vanliga stubben på skallen. Konserten höll säkert på i en och en halv timme. Jag trodde jag mindes cirka tre låtar men jag hade bedragit mig. Jag kunde... typ alla. De jag inte mindes fyllde Pelle snabbt i luckorna åt mig, och så var det bra med det. Det var nävar i luften och 800 pers och allsång. Ibland mellan låtarna började hela publikhavet sjunga "världen befolkas av mig, mig och mig och mig bara mig och min mamma" och Mart såg så rart lycklig ut. Om det här började som ett sätt att dra in lite enkla pengar hoppas jag det fortsätter åtminstone sommaren ut. Kan mycket väl tänka mig att göra om det på tex. Arvika eller Peace & Love.

Imorgon går vi på Vive La Fête.

26 mars 2008

De lyckliga kompisarna



Åh alltså det här kanske är den bästa konserten jag varit på på evigheter. Le som en fotomodell ser ni på suddiga bilden ovan. Mart har blåa bondebyxor på sig och kör nu en ebba grön-cover och det känns som jag är fjorton igen. Alltså inte på riktigt men nästan. Nu allmänt tuff. Hej.

Joel Alme som sagt. Nu med video.

Kolla gullig när han sjunger så himla göteboooooooooorska rörelser och ibland nickar han med huvudet som att det vore en boll eller något fast där finns bara luft, luft och ord. Låten heter The Queen's Corner och är kanske inte den jag själv skulle valt som första singel men vad vet jag. Urbra är det iaf.

DLK here i come

Nu ska tant Schmarro berätta om när hon var femton och en flaska Lambrusco Dell Emilia kostade 33 kronor och lättast tillhandahölls genom att hälsa på en cirka trettioårig suspekt man som bodde i ett ruffigt hyresområde i Sala. Tre vinare för en hunka. När man är femton klarar man sig på en. Man sätter på sig sin sjyssta batiktisha, som visar magen förstås, och man sminkar sina ögon (men inte sina ögonbryn - de förblev albinobleka) i svart. Man har långt rakt platt svartfärgat hår och nästan inga bröst. Man ses med sina vänner i skymningen. Antingen utomhus, om det är sommar (eller vår eller vafan: höst och vinter också) eller hos en kompis som råkade ha FF. Eventuellt, i värsta fall, hos den gamle mannen som även köpte ut. Om det regnade, typ. Sedan drack man och skrålade till trallvänliga "punklåtar" och gick till Folkets Hus där lokala kulturföreningen Hej Babberiba med Janne Kleman i spetsen hade anordnat en spelning med tex Radioaktiva Räker eller Dia Psalma. Eller lokala storheterna Hans & Greta. Den allra bästa natten var ändå då vi fick tillfälle att se (och: hänga BACKSTAGE med) de underbaraste av underbara: DE LYCKLIGA KOMPISARNA.

Ni fattar kanske vart jag ska komma. Det är fjorton år sedan och idag gör vi samma sak, exakt som det var, en gång till. Billigt vin utköpt av (nu jämnårig) suspekt man i ruffigt bostadsområde. Eller ok öl på Carmen för att vara precis, men det är i princip samma sak. Och sedan: folkets hus, eller ja, medis, ochkså i princip samma sak, och så de gamla rävarna i DLK. Som har återförenats lite tillfälligt. Orsak okänd, men det är skitsamma. Det ska bli så himla fint. Man vill liksom fira bara det faktum att man överlevde de där åren. The only way is up. Upp upp - dit kuken pekar.

Hejdå Popmorsa

Idag berättar min käraste vän och Popmorsa att hon lägger ned bloggandet på Veckorevyn. Om hon tänker fortsätta avslöjar inte historien och inte jag heller (för jag vet faktiskt inte). In och säg något gulligt till henne nu, tänk så himla fin, unik, rolig och duktig hon varit genom åren. Först på röda "jag ska bli popmorsa" och senare på Veckorevyns "jag är popmorsa".

Heja Emelie.

25 mars 2008

Hirsute

Just det, glömde att säga en sak. Idag har det fötts ett nytt band och inte vilket band som helst utan HIRSUTE. Jd Samson och Emily Roysdon och två till jag inte minns namnet på. Det svänger helt sjukt mycket och om ni tjatar på er lokala klubbarrangör kommer de säkert/kanske/troligen inte till en scen nära dig i vår. Japp. Näpp. Kanskepp.

Nu är dom mina



Och det är så obeskrivligt skönt. Känns som jag skulle kunna läsa hela natten. Liksom ett slags vila i hela huvudet. Tur det, för idag har mina vänner, eller somliga av dem, inte skött sig bra alls. Riktigt besviken är jag. Ligger här och surar som en annan martyr. En glasögonmartyr. En glasögonmartyr som just skrivit om en text för cirka trettionde gången. Översatt och dödat små älsklingar. Nu är den bra tror jag. Nu är den äntligen något att ha. Över och ut.

På minuten I love you, but you're bringing me down

Sorgen jag känner i detta nu är nästan ohanterlig. På måndag nästa vecka ska jag ÄNTLIGEN få gå på inspelningen av två avsnitt På Minuten. Jag har längtat mig fördärvad. Det finns inget som så fullkomligt och hundraprocentigt får mig lycklig som ett avsnitt av På Minuten där PETER SETTMAN är med. Min fetish - Peter Settman. Ju. Och så är det på det här orättvisa viset att på måndag kommer han inte att vara med! Det kommer vara Fredrik Lindström, Kajsa Ingemarsson, Hans Rosenfeldt och Pia Johansson. Inte samma sak! Och det är SKITSVÅRT att få tag på biljetter. Det kanske aldrig kommer hända igen att vi lyckas. Tröstlös, är dagens ord.

Think outside the box

Imorse på väg till jobbet lyssnade jag på ett radioprogram om kreativitet. Kreativitet är något jag älskar, nästan avgudar, i andra och med jämna mellanrum avskyr mig själv för att jag (tycker att jag) saknar. I radioprogrammet sade man att kreativitet i vuxen ålder har mycket med hur ens idéer, påhitt, lekar och fantasier emottogs när man var barn. De pratade även om hur kreativitet tycks frodas mest när man lutar åt ett maniskt eller depressivt läge, men inte helt trillat in i det så att säga. Sedan pratade de med Bengt Ohlsson som berättade om sin skrivkramp. Sedan fick en kreativitetscoach berätta om vardagsövningar man kunde göra för att träna upp sin kreativitet. Först föreslog hon att man skulle borsta tänderna med den andra handen än den man vanligtvis använder. Sedan talade hon om en övning med lappar, man skrev namn på kända personer på lappar och lade i en hög, på platser i en annan hög och på aktiviteter i en tredje. Sen skulle man plocka slumpvis utvalda lappar så att det kunde bli helt tokiga kombinationer, tex "Carola deklarerar i taklampan". Detta, menade coachen, skulle lära hjärnan att tänka UTANFÖR BOXEN, som man säger. (Eller som man direktöversätter, whatever.) Hur som helst. Jag höll på att kräkas av äckel (hämningar? barnet i mig får inget utrymme?) när jag hörde coachen och jag vet inte hur jag ska tolka det. Undrar om det är kört för mig. Undrar om jag någonsin kommer kunna bli kreativ. Det vore så hemskt att inte lyckas, det är liksom det enda jag vill. Bli kreativ nån endaste liten gång. Utan att behöva skriva lappar med Carola och deklaration i taklampan.

En kreativ person har i alla fall hittat på den här hemsidan. Där får man pröva glasögonbågar på sitt ansikte och jag drömmer mig bort till en tid då jag har råd att äga hur många som helst.

24 mars 2008

Last night I dreamt that somebody killed me

När jag äter knäckebröd till middag kan man vara relativt säker på att jag ägnar mig åt självspäkeri. Jag hatar knäckebröd. Har alltid gjort. Så himla torrt, fattigt och äckligt är det. Smakar damm, grus och tidningspapper. No matter hur mycket ost och tomat och godis man har bredvid det vidriga brödet. Knäckebröd är Djävulens maträtt. Och jag äter den i sängen. Då förstår ni läget. Inte speciellt bra.

Nu: L word. 12 avsnittet, är rädd att det är sista för säsongen. Jag hatar den här kvällen redan.

Min syster



Här fikas det och min faster har gjort ett eget sorts vin som är misstänkt likt ett grönt diskmedel. En burk karamellfärg på diskbänken gör det hela ännu mer suspekt. Här är min syster i alla fall. Inte min faster. Fast hon är ganska lik. Adjö. Mvh Släktbloggaren.

Off we go again

Nämen om man skulle sätta sig på tunnelbanorna och bussarna ut mot Lidingö igen idag då, för andra gången på ett dygn. Nu är det faster och kusiner som ska påsksmörjas. Fattar inte varför hela min släkt måste ha den dåliga smaken att bo på en ö dit man från mitt hem behöver åka inte mindre än två tunnelbanelinjer och ytterligare buss/spårvagn som på röda dagar har vääääääldigt låg frekvens på avgångarna. Detta tar TID. Detta är TRÅKIGT. Och man fryser i snövädret.

Gnäll gnäll.

Egentligen ser jag fram emot att träffa dem. Kanske allra mest de här:

I choose death

I Holland får man välja själv när man vill dö. Det får man inte i Sverige. Det här vet jag eftersom min mormor pratar om det relativt ofta. Hon berättar en anekdot som i sig är sorglig men berättas på ett humoristiskt sätt gång efter annan. Det är egentligen bara den täta frekvensen på berättandet av anekdoten som är jobbigt, och då eftersom det lämnar mig rådvill och utan svar eller argument för det som rent spontant känns rätt och riktigt. Den handlar om hur hon känner en veterinär som en gång gav en katt hon hade en spruta så att den fridfullt somnade in och dog, och hur mormor därefter frågat veterinären i fråga om inte hon också kan få en sådan spruta ("dagen jag blir gammal och sjuk och inte tycker det är roligt längre"). Veterinären hade förstås sagt nej, för så gör vi inte i Sverige, det är emot lagen och förresten är det ganska provocerande också. Att vilja dö liksom. Fatta otacksamt.

Men grejen är den här, att jag kan typ inget annat än att hålla med henne när hon pratar om det. Hon är trött på det här nu. Hon har levt i 84 år och god knows att hon har levt. Hon har rest och upplevt och spelat musik och varit kärare än kärast i sin man, min morfar, som dog för dryga tio år sedan. Hon har joggat och skrattat och provocerat och älskat och promenerat och träffat människor och hon har spelat piano på tusentals fester och middagar och kvällar och nätter och barer och tillställningar, och nu kan hon inte längre. För att hon är för gammal. Så som livet är, man blir för gammal till slut. Man orkar inte. Allt man tyckte var roligt är antingen av rent fysiska skäl off bounds, eller det finns inte tillgängligt för människorna det innefattar är döda eller frånvarande. Man är glad för allt man har gjort och tycker att man är färdig.

Hon tittade på mig ikväll, hon sade "du är klok, Carolina, du förstår eller hur" och jag kunde inte förmå mig att säga ja. För det vore att säga att jag tycker hon ska dö och det vill jag inte. Hon berättade om ensamheten, att hon aldrig någonsin trott att en sådan ensamhet existerade. Att man vaknar och går igenom dagen och somnar och sedan börjar det om igen. Inget roligt längre. Barnen klarar sig själva och barnbarnen har sina liv. Vill sluta nu.

Jag ville säga att hon borde leva vidare för att vi minsann älskar henne, men jag kunde bara inte. För hur manifesteras vår kärlek? Ett telefonsamtal i veckan och ett besök varannan. Inte ens jag kan argumentera för att det skulle göra det värt alla de stunderna och dagarna emellan. Och är jag beredd att ändra mitt liv för att ge hennes liv en större mening? Njä. Lite kanske, men inte tillräckligt.

Så jag svarade inte och hon grät för att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon kan ordna med sina papper, sade hon, se till så att alla får sin del och att det inte blir något bråk. Hon kan längta efter nästa tillfälle då vi umgås och skrattar igen, men för det allra mesta är det bara tråkigt. Hon tror på himlen, min mormor, och hon vill dit nu.

Jag tycker det är så svårt.

23 mars 2008

Mormor dramatikern



Först och främst vill jag säga att orsaken att det finns en bild här är att jag inte fattar hur man bloggar från mobilen utan att lägga upp bilder. Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta om min dramatiska mormor som under tiden mamma var ute med soporna fick ett samtal från min moster som fått ryggskott vid ett träningspass. Mamma kommer in i rummet på ovan bild. Mormor sitter tyst, blicken dramatiskt fäst vid skyn. Vad har hänt här då, frågar mamma. Mer tystnad. Sen mormor, svag röst: cilla har förolyckats. Tystnad. Mamma: va, vadå förolyckats? Mormor: ja. Punkt. Tystnad. Mamma tittar på mig, jag börjar skratta, säger att hon fått ryggskott på gymnastikpass. Mamma blir sur, skäller på mormor och säger att sådär kan hon ju inte bara säga. Man kan ju tro att det hänt något allvarligt, säger mamma. Jo men det är allvarligt, hävdar mormor. Mamma suckar och går ut ur rummet. Muttrar cilla har förolyckats. Mormor tittar frågande på mig, jag skrattar. Hon säger igen att det är allvarligt. Stämningen är nu lite ojämn.

Tema pälsmössa


Mormor och jag kör på den klassiska pälsmössan i påsk. Hon med modern skärm som i kombination med tonade glas andas attityd och you dont get to mess with me. Själv lutar jag mer åt det klassiskt ryska stuket.

Angel

Roger skriver precis det jag är rädd för om filmen Angel. Och sedan, i kommentarsfältet, dessa ord:

Buhu, stackars Colin Nutley som fått göra en miljon filmer och dessutom får stöd av Filminstitutet till att göra den här filmen. Och troligtvis använde delar av budgeten till en soft Thailandssemester. Liksom, please. Stäng av gråtvalsen. Get a grip.
Det enda goda den här filmen kan föra med sig är elaka sågningar.


Frågan som återstår är givetvis: ska man eller ska man inte se den?

På tal om änglar:

Who are you

Fann mig lite oväntat i den bakre delen av Nada igår. Där spelade Gustav och Eric skivor. Förutom ett mindre Håkan-medley, då det liksom var nödgat att ställa sig i dj-båset och skråla och klappa lite hand, utgjorde Speaker och Who are you kvällens bästa musikögonblick. På Riche minns jag inte vad det spelades. Inget jag ville skråla till i alla fall. Och nu är det idag. Ännu en röd dag. Nu sticker jag till mormor på Lidingö. Kastas abrupt mellan känslan av att det ska bli kul och att det kommer bli en mycket, mycket lång dag.

22 mars 2008

Ameh

Mitt nyårslöfte var att börja panta burkar. Apropå att jag inte gjort det en enda gång sedan jag flyttade in här för snart tio månader sedan. Idag blev det av. Femtio spänn fick jag för besväret.

Idag längtar jag hemskt mycket efter några stycken. Men eftersom jag inte vet vad det betyder och än mindre var jag ska göra av det så jag lägger mig och läser i stället. Maken, fortfarande. Parallellt med Begär och Etik. Jorå.

Jesus, etc.

Precis som namnet antyder var gubbrummet inatt vid halvtvåtiden halvfullt av just gubbar. Eller män, om man så vill. Hur som helst. Emla och jag hade snott åt oss stora soffan och vi hade det ganska bra. Noterade en grupp män som kom in genom dörren och jag påpekade det. Ännu fler män, sade jag. Ja, och det är också Bobby Gillespie, sade Emelie och ansiktsblinda jag förstod inte alls vad hon menade. Men det var det alltså. Och efter detta var stämningen på lite spänd. Det kändes i hela rummet. De som kom in och först inte såg, sedan såg, gjorde holy-shit-miner och började gestikulera "diskret". Allas blickar riktade mot baren där han stod med sitt lilla entourage. Några samlandes mod att gå fram och be om en bild. Jag frågandes Emelie hur gammal han är. Emelie viskande upplysande mig om att han är cirka 45, bästis med Kate Moss, gift och inte dricker alkohol. Ungefär så gick det till när Gubbrummet fick stjärnvisit.

Strax innan dess gick det till såhär. Det var Jesustema på Chapel Hill i Vita Baren och Pelle hade tagit med sig en gitarr. På förfesten hos honom hade vi övat på texten. Här soundcheckar vi bara helt vanligt.

21 mars 2008

Fotoskott



Vi är ute och tar lite kort, vi. Jag är urimpad av johannes.

20 mars 2008

En skär och febrig vanlig torsdag

Surt, sa räven som var bjuden på spel- och dobbelkväll men fick feber och blev liggande i frossa i sängen på skärtorsdagen. Så går ordspråket så jag behöver egentligen inte utveckla mer. Räcker med att konstatera att min känsla av att jag var lite vitare än alla andra idag visade sig vara mer än en misstanke. Samt att värmen i min lägenhet inte, som jag misstänkte, hade gått sönder. It was all me. The miracles of bodily functions liksom.

Hur som helst. I stället för en säkerligen fantastisk middag där varje deltagare skulle medtaga snacks och dryck på den bokstav ens namn började med (jag hade tänkt: cocosprickar och chardonnay) fick jag äta snyftpizza, dricka tröstmust och av bara farten slänga i mig ca 300 gram brie och några päron (21 spänn för tre ynka små päron - rån!). Och maratonkolla på Flight Of The Conchords och bli kär i den lilla av dem och börja längta ohämmat efter New York och översätta en artikel från engelska till svenska och konstatera att jag eventuellt är världens både bästa och snabbaste översättare och att ingen, faktiskt ingen, annan Schmarro gillar jag så bra som mej. Det sista är ett citat ur Karlsson på taket-låten för er som inte hann med i vändningarna.

Hur som helst. Imorgon bitti tänkte jag vakna frisk igen. Då är det långfredag och på den långa fredagen ska jag hinna till Dansmuséet för en fotografering, till Emilys studio för slutkorr av text, och sedan fyller världens bästa Pelle år och har Jesustema på både kalas och Chapel-kväll, där han gästar Lina i båset. It's gonna be yummy. Bara jag är frisk.

Träffade Tomas idag förresten. Vi fikade på Soda och deras drickslåda, som jag inte lade någon dricks i, pryddes av hans långa fina skägg. Alltså bild på. Inte riktigt skägg. Det hade han på sig själv. Sedan tittade vi på klipp med Catherine Tate och skrattade så vi grät och jag mådde illa för Brien guppade så väldigt i magen. Den här var bäst. (Martin, lyssna när hon är spanjoren! Läspet!)

På tal om ingenting

Frida säger:
hej love!
Carolyna säger:
hej love!
Frida säger:
en fråga till dig
Frida säger:
har du legat med ngn i din årskull?
Carolyna säger:
hmmm
Carolyna säger:
tänka tänka
Carolyna säger:
nä!
Frida säger:
har en teori om att man tycker folk i sin årskull är lite ospännande

Eric Gadd om det svenska språket:

Radio just nu:

Eric Gadd pratar om att det är så fantastiskt med det svenska språket, finns så mycket att göra låtar om. Han berättar hur det funkar, att det räcker med att han träffar någon på stan som säger "hur är läget", då spinner Eric Gadd igång och tänker "läget, varför säger man läget, bara det är ju en låt i sig".

Jag har aldrig riktigt gillat Eric Gadd. Och jag vill helst slippa höra hans låt om varför man säger läget.

19 mars 2008

Grannen har jamsession

Ikväll är han inte ensam, hans kvinnliga vän är på besök. Hon som skriker när hon kommer. Ikväll kommer hon dock inte, hon är nämligen upptagen med annat av, tja vad ska vi säga, livets goda. Nämligen att JAMMA med min granne. Japp, de jammar. Spelar och sjunger summer of 69 varvat med Colbie Caillats helt värdelösa radiohit "Bubbly". Det ante mig att den skulle bli en lägereldsdänga. Gitarrkurs nivå A + menlös text, voila: grannen plockar upp skiten. En granndänga, så att säga. Just nu sjunger de den alltså om och om igen, tillsammans,. För en stund sedan verkade det som tjejen var lite osäker och ibland fick han spela lite extra långsamt (ibland började de även om för att de "kom in i refrängen fel") men nu har de alltså äntligen lärt sig melodin och texten och nu WAILAR de tillsammans.

Jag lade ingen lapp i hans brevlåda igår, inte heller gjorde jag det idag. Kanske imorgon. Tills dess är det jag som förtjänar dumstruten i det här sammanhanget.

Mera Joel Alme

Det här vet ni säkert redan, men det finns alltså ett verktyg som gör att vi på BTSW kan se vad man googlat på när man hamnat hos oss. Och idag har ni googlat på Joel Alme. Troligen efter morgonens radiointervju med Joel Alme. Och det tycker jag ska uppmuntras. Så jag skriver hans namn igen. Joel Alme. Joel Alme. Joel Alme.

Slutligen lägger jag upp en skränig filmsnutt för den nyfikne. Nej två förresten. Så ni vet hur han ser ut också.



Hurra!

Nu börjar Mammas nya kille och jag kan sitta här och vältra mig i lyckorysningar i två timmar framöver. Lyllos mig.

Strumpmysteriet löst!

Hittat den speciella strumpan jag sökt. Tomas Hemstad kom med svaret, bästa bästa Tomas.

MEN:

FINNS DE I SVERIGE? NÅGON?

Om inte:

Vem är i USA just nu? Vem kan köpa Hanesstrumpor till mig och ta med hem?

Det snöar på Linnégatan



Kolla fint.

Ps. Jag kan fortfarande mobilblogga. Tycker fortfarande det är rätt ballt.

Hamlet på Dramaten

Malin Ullgren i DN om Hamlet på Dramaten:

Dramaten står och speglar sig i en gammal Dramatenspegel, och i det läget vill jag hellre gå på min egen klassåterträff än att titta på deras.


Jag håller verkligen med. Föreställningen var en konstig och inte så lite osammanhängande blandning av gammalt och nytt, lånat och blått, referenser och blinkningar, internhumor och parodi, komedi och tragedi, och inte ens Coco Rosies fantastiska låtar kunde rädda upplevelsen.

JOEL ALME

Joel Alme till P3 Populär idag. Det ska bli spännande att höra.

Sökes: en viss sorts strumpa

Igår när jag tittade på L Word och Shane och Jennie låg i soffan och rökte hasch lade Shane upp sina fötter på Jennies mage och där var dom igen! Strumporna som jag vill ha. Som jag letat efter på svenska strumpaffärer (ok inte letat kanske, kollat efter med mycket ojämna mellanrum är väl en bättre beskrivning, och då enbart på typ HM, Lindex, Twillfit, men ni fattar) i flera år. De där med lite förstärkning på häl och tå i annan färg. Utan att för den skull vara bandystrumpor som går hela vägen upp på vaden. Eller är jättetjocka. Det är lite svårt att förklara så jag lägger upp en bild på min nördigaste vän i dessa strumpor, det var på henne jag första gången såg dem vilket leder mig till slutsatsen att de A: är vanliga i USA, eller B: gillas av flator, eller C: varken eller, Jd och Shane är två helt slumpmässiga exempel och jag borde ge fan i att försöka dra slutsatser av dylikt slag. Hur som helst. Jag vill ha såna här strumpor. Har ni sett dem i Sverige?

18 mars 2008

Orkar inte, orkar bara inte, inte en gång till

Man måste vara autistisk för att lyssna på samma låt i mer än tre månader i sträck, visst? Den jävla basgången, hatar den. Och efter att emosången (grannens egen?) tystnat hoppas man innerligt i några sekunder men så kommer den igen. Den jävla basgången. Så enkel att till och emd jag skulle klara den. Så dålig sång. Melodin som en blandning mellan Bright Eyes (låten) och If I stay here (låten). Nu säkert trettionde gången i rad. For REAL. Jag DÖR. Vill MÖRDA. Hans rethosta och hans jävla låtar, ta bort!

Överväger nu följande:

* banka i taket med hårt föremål.
* lägga vänlig lapp i hans brevlåda imorgon bitti.

Båda har sina för- och nackdelar. Han älskar ju tydligen sin dåliga låt. Han kan bli sur och börja klaga när jag tex har folk hemma en fredagskväll vid elva tolv. Han kan börja banka tillbaka. Eller lämna vänliga lappar. Man vill verkligen inte starta grannfejd. Men men vill heller inte lyssna en endaste jävla gång till på den här låten. Jag håller på att bli som Jack Nicholson i The Shining här.

No hands



Erkänn ganska tufft att ha headset på jobbet ändå va. Man känner sig lite proffsig när man kan skriva med båda händerna och prata telefon samtidigt.

Och jag grät mig till sömns efter varje dag

Det här med att vuxna inte gråter. Alltså jag trodde på allvar att det var så när jag var liten. Att man blev vuxen och så slutade man gråta. Pang boom slut borta, no more tears. Vad är grejen med det? Var det annorlunda när man var liten, var tårar mer tabu på åttiotalet eller gråter vuxna fortfarande aldrig i sina ungars närvaro?

Jag, som uppnått den inte så hedervärda men ändå halvt respektingivande åldern 29, gråter lite titt som tätt och det gör i princip alla jag känner. Killar som tjejer. Vi ringer och bölar ned telefonlurar med varandra emellanåt. Vi börjar grina för att vi är arga. Vi börjar grina för att vi inte fattar vad vi gör så fel och varför saker inte blir lättare eller vi blir klokare trots att vi försöker och försöker att göra allting rätt. Vi grinar när vi inte fattar poängen och vi grinar när vi är utmattade. Vi ligger i bakluckor på festivaler och kramas och grinar. Vi gör slut och bildar tröstarméer hos varandra, vi grinar och hulkar och snorar ned varandras axlar. Inte varje dag men det händer. Och liksom: gör inte alla det?

Nä ok, vid närmare eftertanke: alla gör nog inte det. Och det är ju förstås upp till var och en och man kan väl resonera som så att det kanske finns mognare sätt att deala med saker på, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är synd. Synd att skambelägga en så fundamental sak som lite vanlig hederlig sorg eller ilska. Sånt som alla får sin fair share av varken man vill det eller inte. Synd att uppfostra generation efter generation av emotionally repressed people som undviker att prata med andra om saker, lära sig titta på det och formulera sig kring det, bara för att det känns så jävla opassande. Ensamhet, sorg och ilska. Vi pratar för lite om det.

En som har fattat är Annika.

I'll show you how to turn me, right on, right on!

Emelie förgyllde nyss min morgon med cirka fyrahundra procent genom att skicka den här låten. Alla förfesters anthem mellan 93 och 94. Så himla braaaaaa.

17 mars 2008

Numbers

Tid det tar att skriva ned 45 minuters intervju från kassettband till dator: ca 3 timmar.
Antal tecken en 45 minuters intervju blir, ink mellanslag: ca 26.000
Antal tecken den måste kortas ned: ca 22.000
Antal ord som måste översättas: alla.
Antal dagar jag har på mig att göra detta: 2.

Sällskapssjuk

Idag/kväll vill jag ha en person att jobba med. Alltså i närheten, fast var och en jobbar med sitt. En kanske läser, eller skriver på laptop (inte min). En annan kanske skriver ned och översätter en intervju från kasettband till laptop (min). En (inte jag) kanske lagar mat åt den andre (mig). Man kanske tar en paus och käkar en frukt eller en bulle senare. Man kanske gör te. Man har helst rätt fula kläder på sig. Kanske ligger båda två i sängen. Man vet inte exakt. Men det känner jag för ikväll. Intresseanmälning mailas, företrädelsevis via fejjan. Nu: ut i snön.

H Friend

För övrigt tycker jag att Hercules och Antonys låt påminner om något av det bästa ett dansgolv kan bjuda på: Black Devil Disco Club.

Becase I feel blind, because I feel blind

Jag vaknade fem imorse och somnade inte om igen. Det värkte någonstans i mig och det var ljust ute, inte gryningsljust utan vanligt morgonljus. Jag fattar inte när det hände, inte något av det, men det var ganska fint. Så jag lade mig och läste och väntade ut värken och när jag gick till jobbet lyssnade jag igenom intervjun med Emily från igår. Där kunde konstateras bland annat att:

1. Min engelska lämnar en del att önska.
2. Mina grannar knullade så det hördes på bandet.
3. Emily Roysdon är en fantastisk och underbar människa.

I övrigt lyssnar jag på Hercules & Love Affair featuring Antony på repeat hela eftermiddagen. Gud i himmelen vad bra den är.

16 mars 2008

Lyckan

Pratsjukan ska snart dövas med film. Men det är bara en sak till jag måste berätta ikväll, en sak som gör att livet leker extra mycket just nu. Jag har en vän som har cancer. Eller rättare sagt hade cancer för hon blev alldeles nyss friskförklarad. "Jag har inte cancer längre, jag är frisk nu" sade hon häromdagen, lät nästintill förvånad. Och det gör mig så himla, himla, himla glad. Vi måste prata mer om sådant. Om de som blir friska igen.

Bäst i test på fest

Förresten. På tal om glasögondilemmat nedan: tack för alla kommentarer! Gulliga, gulliga ni. Dock missuppfattade många av er uppgiften och trodde att jag bad er berätta att det var fult med stora glasögon för att man ser ut som att man vill vara inne. Ni har föreslagit mindre bågar eftersom de jag väljer mellan kan passa till fest men inte en vanlig tisdag. Ni har sagt att båda paren ser ut som Wayfarer och jag har ännu inte googlat och tagit reda på vad detta är (men jag ska snart, oallmänbildade jag). Ni har även berättat för mig att jag har stort ansikte, vilket är bra att påminnas om eftersom det faktiskt ibland passerar hela dagar utan att jag tänker på den saken. Hur som helst: valet stod, och står fortfarande, mellan just precis de två bågar som jag visade bilder på nedan. Inga andra. Och nu har alltså helgen passerat och gud vad jag tvingat folk att tycka till. Självklart har det inte gjort valet lättare. Det verkar vara ungefär 50/50. Imorgon ska dock beslutet tas. Den som lever får se.

(se. he.)


Nya strategin

Det var länge sedan jag hade en helg av den här kalibern. Undrar om det var nya strategin som gjorde susen. Säkert.

Nya strategin går ut på att inte gå ut direkt efter jobbet på fredagen. För att säkerställa att så inte kommer ske klär man på sig sina fulaste kläder på fredagens morgon, man har flottigt hår och lämnar sminket hemma. Sedan jobbar man. Sedan går man hem. Lägger sig i sängen. Kollar på Klass 9A eller läser eller bara sover en stund. Några timmar senare ringer det på dörren, man har då hunnit duscha och byta kläder. Det är en vän. Några minuter senare några andra vänner. Klockan är halvelva och kvällen kan börja.

Man blandar drinkar med fryst frukt som isbitar. Man lyssnar på veckans hanguplåtar och man pratar. Det trillar in någon ytterligare. Man har inte bråttom för dit man ska blir det ändå inte roligt förrän framåt tvåtiden. Så man tar sin tid. Strax innan man går ut tar man, fast man är pigg så det känns mest förebyggande, en koffeintablett. För säkerhets skull.

Sedan är man ute hela natten och när lamporna i taket tänds klockan fem har man haft roligt exakt hela kvällen. Man är inte för trött och inte för full. Man vill nästan leta upp en efterfest, men det gör man inte för det vore att riskera den fantastiska, liksom lyckade, känslan. Så man går hem och sover.

Dagen därpå vaknar man på ett strålande humör. Man går upp fast klockan bara är tio och man fikar med till exempel Emelie och Kalle och Ruben. Sedan går man hem och lägger sig och sover igen, somnar över en bok. Man vaknar och duschar och går till Dramaten där man möter en vän och ser på Hamlet där CocoRosie gjort musiken. Man tycker Hamlet är en dammig historia men man gillar det ändå. Man går vidare till Indigo och möter några vänner. Man tar tunnelbanan till Gubbrummet där inser att det inte är så kul så man åker hem igen. Man trycker i sig 800 gram ravioli innan man somnar och tänker att man är äcklig men att det inte gör något.

Sedan vaknar man igen. Det är söndag och man har panik över den där intervjun man vet att man måste göra men som skrämmer skiten ur en eftersom den ska handla om KONST och man inser att man inte kan ett dugg om konst, inte ens prata om konst. Så man nojar lite. Råder bot på nojan genom en solskenspromenad till Hornstull och världens godaste sallad på Vurma. Går tillbaka hemåt och tar med sig Frida och tvingar henne hjälpa till att förbereda intervjufrågor till konstnären. Markus ringer, tittar över med köpmat, man provar glasögon och skrattar och han berättar om melodifestivalens efterfest. Frida skriver frågor om lesbianism och konst och man vet att man inte kommer våga ställa dem. Vilket är orsaken att man inte borde vara journalist, men nu är det för sent att ändra på den saken. Det ringer på dörren och konstnären har kommit. No return.

Intervjun avbryts vid två tillfällen eftersom grannarna knullar så högljutt att det låter som det hör till rummets bakgrundsmusik. Man fortsätter intervjun och konstnären är så vänlig och pedagogisk att man slutar vara nervös. Konstnären stannar kvar och man lägger sig i sängen och bläddrar i böcker och talar om medim, tarotkort och astrologi. Och gemensamma vänner.

Konstnären går hem och man lägger sig i sängen igen. Tittar på den lilla bandspelaren som snart ska användas igen. 45 minuters intervju ska skrivas ned. Längtar efter boken man läser, böckerna man läser parallellt. Klappar sig på axeln och säger att den här helgen, Schmarro, den gjorde du banne mig riktigt bra.

God söndag.

15 mars 2008

Emelie och Hamlet och drömmen om dramatiken

Jag låg och sov alldeles nyss. Somnade över min nya bok Maken och drömde om Crashdiet, att jag jobbade kvar på Nöjesguiden och att de skulle spela på en smygis vi hade anordnat på Spyan. Men precis när de skulle spela fick de veta att de var tvungna att ha på sig massa sponskläder och de var arga. Jag parerade smällarna bäst jag kunde. Skyllde ifrån mig och gömde mig och sådär. Klipp. Satt vid middagsbord med Emelie Bååth och pratade om skillnaden mellan att vara deprimerad och inte. Jag höll något slags maniskt hyllningstal och berättade att jag var lycklig. Emelie påpekade att jag alltid är dramatisk. Slut.

Vaknar av att det ringer. Emelie Bååth. Undrar om jag vill följa med på Hamlet ikväll för hon har en biljett över till premiären. Eh ja det vill jag. Plus att jag drömde om dig nyss. He.

14 mars 2008

Hjälp mig välja!

Kära ni. Jag vet att ni inte är mycket för att kommentera, men nu behöver jag faktiskt er hjälp. Och det snabbt. Här ska väljas glasögonbågar och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Nedan följer en serie bilder på mig i än det ena, än det andra paret. Det handlar alltså om två olika par. Vi kan kalla dem "svarta" och "fläckiga" för enkelhetens skull. Om ni vill hjälpa mig att välja vore jag er evigt tacksam. Det handlar om min framtid som brillorm här. Och jag vill gärna göra det bästa av situationen. Problemet är att jag aldrig varit bra på att veta mitt eget bästa. Det är där ni kommer in i bilden. Lägg gärna en god stund på det här viktiga valet. På söndag måste vi ha bestämt oss. Tänk på att det är en persons framtid ni har i era händer. Tack.






Andra än mina vänner: också världens roligaste

Tex Fredagslistan som idag inleds med orden "Idag listar jag havets busfrö, delfinen."

Havets busfrö. Delfinen.

Mina vänner: världens roligaste

-------------------------------------------
From: Erika Wasserman
Subject: franska


hej ni, behöver hitta ngn som kan franska och svenska. känner ni någon? jag kan bara komma på julien, visst pratar han svenska? eller?

-------------------------------------------

From: Carolina Setterwall
Subject: franska


hoppas inte. jag pratar nämligen alltid engelska med honom.

--------------------------------------------

From: Erika Wasserman
Subject: franska

jag har glömt bort vad jag pratar med honom. man säger ju bara: Hej! och Tack!
Kanske franska?

*Ljudar: Bon soir! Merci!*

ja varför inte, kan ha hänt.

--------------------------------------------

The soft alliance

Bra uppfinning: handsfree. Med en sådan kan man tex spendera morgonen med Elias trots att han är på turné i kanske... Luleå. Man kan liksom hänga, genom morgonbestyren, när man borstar tänderna och sätter på sig skorna, när man börjar promenera mot jobbet, när man stannar och köper kaffe på vägen. Man kan läsa tex Strages krönika högt för varandra och man kan prata om tex Brideshead Revisited. Man kan tex fastna i en jättelång analys av Charles personlighet (han är speciell, och lätt provocerande, för att han är så jävla svår att greppa, han är varken good guy eller bad guy, varken moralisk eller omoralisk, kanske är han den mänskligaste av alla karaktärerna - tex Sebastian som å sin sida är den komplexa personligheten, den skadeskjutna älskvärda, det missförstådda geniet, den knarkande självömkliga excentrikern, honom KAN man ju, honom VET jag att jag älskar på ren impuls, honom VILL man ju rädda osv, inget nytt där, men Charles? Vem fan är HAN liksom? Är han good or evil? Instinktiva viljan att placera i fack och definiera får tji och man fattar inte, vet inte vad man ska tycka. Vilket gör att jag har svårt att gilla honom. Vilket i sig är ganska stört. Men ok, ursäkta lång parentes.)

Sedan kan man gå vidare, man kanske har kommit till Strandvägen nu, och man kan börja prata om alla "fina killar" man har omkring sig. Killar som umgås mest med andra killar. Fixar middagar och sticker på resor. Hyr sommarhus och badar bastu. Gråter ihop när de är fulla. Tar hand om varandra. Äkta fin vänskap. Har klubbar ihop och spelar skivor med sorgsna budskap. Tycker att de är lite new men för att de erkänner att de är taffliga men att släppa in tjejer som annat än flickvänner är liksom inte riktigt aktuellt. Det blir liksom aldrig av. Fast de är ändå all for jämställdhet. Till exempel är de IHOP med värsta grymma tjejerna som hallå faktiskt är feminister. Och gud ja, SJÄLVKLART skriver de under på hela jämställdhetsgrejen. Vägrar se sig som delaktiga, som brickor i ett spel där en struktur faktiskt upprätthålls. Med sina små herrklubbar för den mjuka nye mannen. Den fine mannen. (Jag tror det är det jag hatar mest. Det fina mjuka vänskapliga hejviprataromkänslorochärintetuffahårda. Så oss kan man inte klandra. För just något alls.)

Sen har en timme gått och man är framme på jobbet och man börjar jobba. Så har ännu en dag börjat.

13 mars 2008

Tips, någon?

Från: Setterwall, Carolina
Skickat: den 13 mars 2008 14:59
Till: Hjortsberg, Mattias
Ämne: glasögon

Kan du vara snäll och berätta för mig vilken form på glasögon jag borde ha för att se:

inte tantig
inte ful
inte mesig

ut?

/C
--------------------------------------------------------------------------------
Från: Hjortsberg, Mattias
Skickat: den 13 mars 2008 15:06
Till: Setterwall, Carolina
Ämne: SV: glasögon


Oj, det är ju jättesvårt.

Hur ser du ut nu i dom du har nu?

--------------------------------------------------------------------------------
Från: Hjortsberg, Mattias
Skickat: den 13 mars 2008 15:06
Till: Setterwall, Carolina
Ämne: SV: glasögon






--------------------------------------------------------------------------------
Från: Hjortsberg, Mattias
Skickat: den 13 mars 2008 15:07
Till: Setterwall, Carolina
Ämne: SV: glasögon

Hahaha! Behåll dom!

--------------------------------------------------------------------------------

Alltså, frågan är: var köper man glasögon? Var har de flest bågar? Vad borde jag ha? Vart går jag? Vad kostar det? Tänk brytningsfel och dåligt utgångsläge = ful i de flesta typer. All hjälp emottages tacksamt. Mvh / astigmatisk.

Be careful of what you do, cause the lie becomes the truth

Michael Jackson i högtalarna. Pannkakor i magen. Billie Jean, vilken låt ändå.

Energiinjektion



Inledde dagen med att möblera om. Blev glad. Och pigg. Och nu ser alla som går utanför mitt kontor min skärm men det är bara bra, resonerar jag. Kanske att jag skulle göra något av gwen stefani som hänger på väggen. Ta ned henne, exempelvis. Hm. Återstår att se. Hur som helst. Humör idag: mycket, mycket bra. Nu torsdagslunch med torsdagsgäng. Älskar torsdagen. En av veckans bästa. Dagar.

12 mars 2008

L Word lägger ned. Fy fan.

Jag har varit hos Emelie och tittat på senaste avsnittet av L Word. Det var lite speciellt att ha en vaken ettåring bredvid sig när man gjorde det. Det skulle klättras och skikas och kramas och slåss och hur mycket vi än pekade på den gigantiska projektionen på väggen och uppmuntrande sade "Titta hanna nu ligger dom med varandra" lyckades vi inte få henne att intressera sig för annat än själva klättrandet och jagandet av tekoppar och mobiltelefoner. Bebisar alltså. Can't live with them, can't live without them. Närå.

Jag har också varit på födelsedagsmiddag för mormor. Hon fick en mycket snygg sjal och en fågel som piper när blomjorden är fuktig, nej jag menar torr. Hon tyckte den var söt och lovade att inte ge bort den till någon annan. Sedan åt vi middag och pratade om kräks, förhudar, läskiga filmer och The Earth Song. En alltigenom bra kväll skulle jag vilja säga.




Nu dör jag.

Ursäkta men jag har bara kommit till himlen lite här.

Saker som gör mig glad, del 1:

Dialekter. Att lyssna på, att gissa, att spåra och säga ursäkta varifrån kommer du för att man är så nyfiken. Radioprogram med dialekter, tex Mammas nya kille. Norrländsk dialekt. Småländsk dialekt. Norrköpingsk dialekt. Kalmar. Piteå. Luleå. Jag gillar nästan alla dialekter utom Västerås och Gävle (och några andra i norra gnällbältet).

Det här ger man till någon som inte vill ha något:

En liten fågel med en pinne i röven. Som man stoppar ned i blomjorden. När jorden är torr och behöver vattnas börjar fågeln kvittra.

Vad ger man någon som inte vill ha något?

Mormor fyller år idag. Åttiofyra balla jordsnurr. Klart hon ska ha en present, trots att hon säger att hon inget vill ha, inget behöver, trots att hon varje gång man träffar henne försöker göra sig av med hela sitt bohag, dela upp det lite i förtid så att säga, trots att hon i julas gav mig en sjal hon fått av sin son i julklapp dagen innan. Klart hon ska ha en present. Men det känns så segt. Samtidigt.

För övrigt hände en rolig grej om henne igår. Henrik och jag pratade om Ersta sjukhus och om annalkande död och andra trevligheter. Jag sade något om mormor och han sade "vänta, var hon sveriges första flygvärdinna? är hon kompis med lill-babs?" och jag sa javisst. Det visade sig att hon hade "underhållit" honom vid flera tillfällen i sällskapsrummet på sjukhuset i somras. Himla gulligt, I must say.

Annan fin sak med henne: hon har skrivit en låt som hon ville ha med i melodifestivalen. Såhär går texten:

Teitur på Dayrobber

Förra veckan träffade Dayrobber Teitur. Det såg ut såhär:

Älskade Hemstad

Jag var på Myspacefest igår. I en källarlokal på Mariatorget, med valv och en röd divan och det spännande namnet tvålpalatset. Sug på den. Ett palats av tvål tänker jag, inte ett palats fyllt av tvål. Men man kan förstås tänka som man vill. Hur som helst, på TVÅLPALATSET var spriten gratis och det bjöds på majskolvar och gigantiska hamburgare. Betalningsmedel: glaskulor. Svarta för mat, genomskinliga för sprit. Ett band som hette First Aid Kit spelade live. Två 16-åriga tjejer som, ursäkta förutsägbarheten i detta konstaterande, inte så lite påminde om Taxi Taxi för några år sedan. Men det var inte därför jag var där. Det var för att vara med Tomas. Jag älskar Tomas. Jag saknar att jobba med Tomas. Jag har längtat efter Tomas och nu bor han i Sverige en kort stund och jag ämnar få så mycket tid med honom jag bara kan. När vi hade pratat färdigt om sex och skägg och monogami och ekonomi och San Fransisco och Nöjesguiden och konstkomplex och Stockholm hamnade vi på något jag tydligen tyckte var så intressant att jag smsade mig själv på vägen hem. Älska sms-memos. Såhär stod det:

Bara för att man genomskådar sina ideal eller drömmar som orealistiska och never to be fulfilled behöver man inte ge upp dem. De har ett värde i sig. Folk som gjort sig kvitt alla sina neuroser är tomma. Behåll de du kan leva med för de kommer fortsätta ge dig mening.

11 mars 2008

Video killed the radiostar

Igår när jag åt middag med Erika och Digge och Lina kom vi att prata om radiostationer vi lyssnade på (och spelade in låtar från, på kasettband förstås) när vi var små. Det var ganska roligt, jag insåg att jag inte umgås med så många Stockholmare nuförtiden. Nu var vi emellertid fyra. Och alla var vi överens om att SAF RADIO var the shit. Jag hade inte tänkt på att SAF är Svenska Arbetsgivarföreningen. Borgarradio, kommenterade Digge och Lina fyllde i med att Radio Lidingö var väldigt bra också. Back in the days.

Topp fem (cirka) låtar jag spelade in oftast från SAF RADIO:

1. Eternal Flame
2. We Built This City
3. Take My Breath Away
4. Notorious
5. Touch Me

Make up make out

Om man bortser från en pinsam period i högstadiet har jag nog aldrig varit ett big fan of mycket smink. Ändå gör det tydligen enorm skillnad. När jag slutade sminka mig på jobbet för några år sedan var det ett jävla tjat om hur jag egentligen mådde, om jag var ledsen, om jag var trött, såna saker. Somliga sade det rakt ut: vad sliten du ser ut, andra tittade bekymrat tills det gått några dagar (veckor?) och de helt sonika hade vant sig. Det var ganska skönt. Det är ganska skönt. Förutom att när jag sminkar mig nu och folk på jobbet ba WOW vad härlig du ser ut, har det hänt något speciellt, då blir det samma grej igen. Fast tvärtom.

En framtid på gatan

Någon berättade i förbifarten att det inte går att få a-kassa när man har registrerat företag. SAY WHAT? Jag har ju då kanske inte direkt tänkt mig att bli arbetslös men MAN VET JU ALDRIG eller HUR. Och jag är på projektanställning fram till hösten HALLÅ det här var inte inte bra nyheter. Inte bra nyheter alls.

Plus att man kan fråga sig varför jag betalar in pengar till AEA varje månad om jag nu ändå aldrig kommer kunna använda mig av det. Verkligen en intressant fråga.

Släppfest för Filter#1

Nu kommer Sveriges nya reportagetidning Filter. I premiärnumret berättar vi historien om Jesper Kouthoofd, mannen som skapade och drev det framgångsrika mode- och reklamföretaget Acne, tills han under loppet av en dag förlorade allt: jobb, vänner och fru. Vi hänger på Thörnströms kök i Göteborg när restaurangen får besök av en hemlighetsfull inspektör från Guide Michelin. Dessutom: Marit Bergman avslöjar varför hon ska sluta ge ut skivor, Henrik Schyffert förklarar vilka beståndsdelar som ryms i ett skämt, hitmakaren Andreas Kleerup förbannar sin uppväxt – och mycket mer.

Kom och fira med oss!
När: Torsdag den 13 mars
Var: Kägelbanan, Södra Teatern
Tid: 19.00-01.00
Pris: 60 kronor, inklusive tidning och presenter
Live: Kleerup

Ta med alla ni känner!
Hälsar Filter-redaktionen

Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det

Radiopremiär exakt just nu för annan Markuslåt än Vampyren. Ibland gör man rätt ibland gör man fel heter den och för övrigt tycker jag att man ska tänka lite extra mycket på texterna på Markusevangeliet när den släpps nu snart. De är nämligen väldigt, väldigt bra. Och det är inte många som får till det så. På svenska. Så lyssna noga, ok? Ok!

Fredagslistan

Anders Teglunds blogg är så bra. En lista varje fredag. På olika teman. Nu senast: våld.

1. TV-våld. Billiga TV-produktioner från SVT eller TV4. De har inte råd med hederligt våld, så filmerna bygger istället på det mindre kostsamma psykologiska våldet, vilket i praktiken innebär att man i hela filmen får se Wallander springa för att hinna dit, något han av budgetförklarliga skäl inte gör förrän i slutscenerna.

2. Videovåld. VHS-våld, eller vintagevåld, är nostalgi eller nörderi, så harmlös att man åtnjuter den med ostbricka och fnitter. Efter filmen fastnar man i en diskussion om "videovåldets synnerligen intressanta väg från cencuren till finrummet", och känner hur tidrummet nästintill böjer sig i korsandet av ful- och finkultur.

3. Biovåld. Våld är bäst på bio och därmed basta. Biovåldet kan ha en så stark verkan att man får lust att vända sig om och skjuta sönder de pladdriga tonåringarna som "sitter där och förstör", med fyrtio välriktade salvor.

4. Kan gå överstyr. Och då blir våldet subjektet i sammanhanget. Det heter att våldet går överstyr, inte utövarna.


Och sedan fortsätter det sådär. Med lista efter lista efter lista som alla är om inte briljanta så åtminstone otroligt roliga. Ibland slänger han in lite swedish lessons också. The Svenne Banan heter en av dem. Paggan en annan. En tredje The funny mid-twenties men.

Love Fredagslistan.

10 mars 2008

Att tala skånska är att kräkas en smula

Och så kan vi ju inte ha det. En har sina fobier att ta hänsyn till. Så jag avbokar Malmö i påsk. Ingen spelning på Debaser med andra ord. Ingen resa med Elias och wizzkiddarna. Det blir skärgården och något slags vila. Det blir bra.

9 mars 2008

Is that a pottfrisyr you've got on your head or are you just happy to see me?

Note to self: skaffa inte pottfrisyr. Trots att den frillan fick mig in love i princip vilken brunhårig pojke som helst back in the days på cirka lågstadiet. Ni skulle sett Alexander Skarsgårds potta i Hunden som log. Så himla PERFEKT. Eller hmm tror det fanns någon i Ebba och Didrik också. Pottfrisyren = typisk lovetrigger för Schmarro mellan 87 och 88. Idag = inte lika het.

and making pop from all the pages of my book, that's a story that you took and made your own and that was bad.

Fortfarande lite kär i Helgi Jonsson för övrigt. Kulturveckans största behållning. När han började sjunga viskade Pelle till mig "han har sån där torr isländsk röst, som Sverrir". Jag nickade men fattade inte vad han menade. Vad menade du Pelle? Vadå torr röst?