31 augusti 2008

Vi nästan dog




Ok det här var helgens, veckans, månadens adrenalinkick. Vi ligger och kollar film i hannas lägenhet. Utanför vitabergsparken i mörker och tystnad. Sedan en vansinnig smäll. Och en till. Och ännu en. Vi stänger av filmen och ställer oss i fönstret. Lyssnar på smällarna, det nästan skakar i byggnaden, någon springer genom parken. Krig, säger hanna. Nu dör vi, tänker jag. Nu rasar byggnaden och hela södermalm samman. Vart ska vi ta vägen? Källare? Gatan? Vi springer ned och försöker lokalisera ljudet. Går mot folkungagatan och vattnet. Jag skakar. En av färjorna som sprängts? Vi blir snart varse. Gröna jävla lund fyller 25 och röken ligger tät över vattnet mellan oss och djurgården. Vi är inte ensamma längre, alla kvarterets nyfikna har tänkt samma tankar som oss. Jaha. Jo men så kan det gå. Nerver på utsidan och jag själv tillbaka på insidan. Alive.

Hannas kök. Det finaste.




Och alldeles utanför sjunger nationalteatern om staten och kapitalet. Nu köttfärssås och skräckfilm.

Våffla. Svårt.




En av dagens höjdpunkter




En av gårdagens höjdpunkter




Verkligen godnatt




Kvällen har inneburit bland annat följande saker: sitta på fint hotellrum och prata om fixed gear-cyklar, åka hiss med hidden cameras och leta spa-avdelning, äta hamburgare på festivalen och säga hej hej till hundratals branschfolk, titta på bob hund och önska att ställningen tomas stod på var ens egen, se i are droid på clarion och undra om det låter mest foo fighters eller tiger lou, äta falafel med frida och svallra om kollegor, osv osv. Fin kväll men asså nu är det läggdags.

Jaha godnatt nu då




Tanke kl snart tre en morgon: åh hur ska jag hinna läsa ut min bokcirkelsbok innan onsdag?

30 augusti 2008

Joel alme




Den här gången med stråkar och lite byggrejs bakom. Fint!

Clarions utsikt åt ett annat håll




Obs: festival.

Clarions utsikt åt ett håll




Hej hej




Insikt efter duschen:

Ameh sådär känner ju alla.

Nu ska han min kollega som körde om osv hämta upp mig och vi ska äta frukost och köpa vin och sen ska vi lämna vin på hans hotellrum på Clarion som man för övrigt ser hela festivalen ifrån och som är den bästa för/mellan-festplatsen i stan just nu, sen ska vi se Joel Alme och sen blir det som det blir. Ville hitta något spännande i garderoben men sån tur har man ju inte.

Insikt innan duschen:

Jag har eventuellt issues med att släppa in folk. Nya människor. Bli vän med, lita på, såna saker. Jag har mina trygghetspersoner och sen har jag en rad andra. Det är nog som det ska med den saken. Det finns kanske inte plats för hur många som helst. Men det förvånar mig ändå när det dyker upp nån som tar omkörningsfilen och liksom skiter i issues schmissues och ba kör på, kör om, kör in, och finns där och man vaknar en morgon och ba jaha. Vad fint. Det har hänt flera gånger och god knows att jag inte är the one att tacka för att det blivit så. I'm a piece of wörk. Och några orkar göra jobbet.

För övrigt lyssnar jag på Hyvönen och JÄVLAR det är så bra. De andra låtarna också. Hon kommer bli min höst den här Frida, det råder ingen tvekan om saken.

Onaj




Det händer inte varje dag men det finns dagar, det gör det, när det här är vad som möter min blick då jag slår upp ögonen. Då tänker jag onaj, med göteborgskt uttal. Igår var jag på clarion och popaganda och läckerbiten och medis och plötsligt sprang jag in i kalle som skulle köra bil hem och erbjöd skjuts.

Åh nej nu minns jag. Jag låtsades kliva av vid min port, alltså låtsades gå in, och när kalles bil åkt iväg smög jag ut igen, till mcdonalds. Jag ÄR störd.

29 augusti 2008

Can't help it




Idag är jag bara så himla förtjust i min bror. Han där framför bryr jag mig inte så mycket om. Men jag kan skvallra om detta: han brukar ibland fantisera om att vi, alla hans vänner, skulle dö. Det syns fan pån. Här står han säkert och tänker på just det. Emotobbe. Pappa Dahl.

Jahapp så har man skrivit 666 inlägg i den här bloggen då. Inget speciellt.

Wörk. Och sen popaganda.




Samtal med Style By Mats-Mats igår på Knast

M: Tja hur är läget?
C: Jo bra tack, själv?
M: Jag känner igen dig på något sätt.
C: Jag känner igen dig också.
M: Det kanske är för att jag är Style By Mats-Mats.
C: Ja det är därför.
M: Vad sa du?
C: Ja det är därför.
M: Jobbar du på Nöjesguiden?
C: Nej men jag har gjort det förut.
M: Vad jobbar du med nu då?
C: Jag jobbar med en konsertarrangör. Musik.
M: Det är fashion.

Slut. Style By Mats-Mats + fotograf försvinner. Jag tittar ned på mig själv, på mina kläder och inser att jag har ett rött band med mitt företags logga runt halsen. Längst ned i bandet hänger min mobiltelefon. Hemskt ofashion, tänker jag då.

Min bror och jag...

... vi har ammats av samma mamma. Inte. För vi blev inte ammade. I alla fall inte jag. När man frågar varför så slingrar hon sig och säger att det gjorde man inte på den tiden. Haha, det gjorde man inte på den tiden? På slutet av sjuttiotalet? Ammade man inte? Eller att det inte var roligt att amma. Eller något annat. Men skit i amningen nu.

Igår skulle jag träffa min bror och prata om en videokamera jag kanske skulle få i födelsedagspresent men det blev så himla mycket att göra när vi började vinna lite olika parfymer och Johannes Helje tog fram kameran, så det blev just inget av med det.

Gud vad jag älskar den här lilla ungen alltså. Broren.





28 augusti 2008

surprise me

Jag brukar ibland sucka och tänka att det där med överraskningar, det är inte riktigt min lott här i livet. Jag brukar tigga om överraskningar ibland, en gång tvingade jag exempelvis mig till en överraskning av mitt ex genom att på olika sätt pressa honom att ha en överraskningsfest i vår lägenhet när jag kom hem från jobbet en dag. Jag minns inte exakt hur det gick till men jag minns att jag visste redan innan jag kom hem att den skulle ske. Att jag fick låtsas förvånad och att jag var jätteglad över att han verkligen försökt. Men överraskad, det var jag icke. Mamma vill alltid att jag säger exakt vad jag önskar mig när jag fyller år, hon vill gärna ha en länk med var presenten ska köpas/beställas så att det inte blir några missförstånd. Hon kan också säga att nu är det ordnat, det där du ska få, så att det inte råder några som helst tveksamheter. Ändå slår hon in paketen jättenoga. På jul gör hon rim som är så tydliga att en bebis skulle kunna gissa rätt. Hon är söt, min mamma. Men överraskad, det gör hon mig sällan.

Och nu fyller jag snart år. Många år fyller jag. En önskelista har avkrävts mig och jag har inte kommit på något jag vill ha förutom en videokamera och en Mac. Den sistnämnda kommer vara för dyr och jag har ganska starka indikationer från min bror, som extrajobbar på Expert, att det handlar om den förstnämnda. Ikväll ska vi ses eftersom han vill "diskutera min present med mig". Detta sker i all välmening, jag kommer få svara på om jag tycker bildkvalitet är viktigare än batteritid eller något annat totalt förutsägbart. Det är rart på något sätt. Men jag tror inte jag blir överraskad i år heller.

Däremot tror jag att jag snart kommer äga en videokamera och god knows vad som kommer hända med den här bloggen då.

Kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot, jag är en idiot.

Jag har musikrelaterade problem. Eftersom P3 efter att Populär slutat är helt jävla omöjligt att lyssna på är jag hänvisad till jobbets dator, som innehåller noll musik och noll diskutrymme, och de få skivor jag råkar ha liggande här på kontoret. Orkar inte öppna mina kartonger med skivor jag har någonstans hemma, jag hade ju liksom bestämt mig för att det här med cd-skivor var ÖVER, och nu sitter jag här och lyssnar på följande skivor om och om igen:

* Håkans nya (fast orkar bara med Edelweiss, Tro & Tvivel och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger fortfarande. Grinar fortfarande ibland på den sistnämnda när han sjunger "vad jag bryr mig om är att se dig gråta för jag har gråtit och du ringde aldriiiiiiiig"

* Hell On Wheels - The Odd Church

* Anna-Maria Espinosas nya (och tycker om låtarna men orkar inte med rösten)

* Electrelane - No Shouts, No Calls (förstörd pga för mycket nötanötanöta)

* Bob hund - diverse skivor (förstört också, too much lyssning)


Alltså. Jag har problem.

It's been said before

Jag betalade räkningar imorse. Inget konstigt med det. Lite studielån och lite tv-avgift och lite hyror och räntor och terror och hästar och el på det. Det som inte känns helt ok är vad som återstår när det är över. När jag var student trodde jag att det skulle vara en isolerad period i mitt liv, att jag liksom pluggade för att slippa vända på kronor på det här viset. Och visst, man kan konstatera att det här med egen lägenhet och roliga fritidsaktiviteter inte direkt var något jag kunde treata mig med på den tiden, men ändå. Lik förbannat sitter man här den 28:e och fattar inte hur det ska gå ihop. Det känns snopet på något sätt.

Frukost!




27 augusti 2008

I'd have done it för en hundring

Idag har en av alla Fridorna berättat hur annonseringen på Facebook funkar. Man budar om vad man är beredd att betala för en annons, och beroende på hur man ligger till i budningen visas ens annons ofta eller sällan. Till exempel Dålig Andedräkt, en annons för en tandkräm eller en tuggtablett eller jag vet inte, det företaget verkar ha budat ganska högt på sin annons för herregud vad den dyker upp hela tiden. En annan som dyker upp ofta är den här och det är onekligen en smula konstigt. De har råd med annonser för ganska mycket pengar. Uppenbarligen. Men en korrläsare, nej nej, slöseri.

Sjunger mitt finaste

Istället för något annat...




... ligger vi här. Den där frida jobbar, trot eller ej, på samma text hon jobbade på när hon var här för två veckor sedan. Jag surfar mest jag. Och tvångsmatar frida med frida. Färlin med hyvönen. Inte tvärtom. Och så känner jag mig ganska glad över att jag frilansar längre.

The Enemy Within

Än en gång. Frida Hyvönen. The Enemy Within. Vilken BRILJANT jävla låt. Älskar trycker repeat repeat repeat så musarmen är värre än någonsin. Och hallå hon hänger med en häst på senaste singeln. Ett sant geni. Frida jag älskar dig.

Men alltså:


The Highest of Pot Psychology from Pot Psychology on Vimeo.

Massage på jobbet

Jag har fått massage idag. För första gången hann jag boka en tid hos den snälla och mycket starka tanten som kommer en gång i månaden och klämmer hårt på mina kollegor så att de kommer rödrosiga och yra ut ur det konferensrum som för dagen förvandlats till SPA. När vi presenterat oss för varandra frågade hon mig om jag har några problem med min kropp och jag övervägde att berätta för henne om min mage den senaste veckan men lät bli. Hon frågade vad jag ville att hon fokuserade på och då slog det mig, jag har aldrig fått en professionell massage i hela mitt liv. Så vi bestämde oss för en helt vanlig bara, överkropp. Och herreGUD det kittlas ju så man tror att man ska skratta ihjäl sig och när det inte kittlas gör det ganska ont. Hon klagade på att min högra sida var väldigt stel och hon frågade om jag tränar mycket. Jag kunde stolt meddela att jag minsann "rider rätt mycket" vilket iofs var en stark överdrift men kändes för bra för att säga för att tas tillbaka. Sen var vi klara och jag gick ut och nu är jag röd och yr och känner mig verkligen som en i gänget. Bara så.

Erika came bearing gifts




Jag har skrivit om det förut, men jag älskar ju Renata Salecl. (Per)versions Of Love And Hate är kanske den bästa bok jag läst. Och hurra, här kommer en ny, On Anxiety, vars baksidetext utlovar detta:

On Anxiety takes a fascinating, psychological plunge behind the scenes of our panic stricken culture and into anxious minds, asking who and what is responsible. Putting anxiety on the couch, Renata Salecl asks some much-needed questions: Is anxiety about the absence of authority or too much of it? Do the media report anxiety or create it? Are drugs a cure for anxiety or its cause? Is anxiety about being yourself or someone else, and is anxiety really the ultimate obstacle to happiness?Drawing on vivid examples from film such as the X Files and Cyrano de Bergerac , drugs used on soldiers to combat anxiety, the anxieties of love and motherhood, and fake Holocaust memoirs, Renata Salecl argues that what really produces anxiety is the attempt to get rid of it.

Och vidare en annan grej. Inte för att det här har med något annat än var böckerna på bilden inhandlats att göra, men jag börjar känna mig redo för New York igen. Sen höst eller vinter får det kanske bli. Över jul? Eller testa ny månad, vänta till april kanske? Har det blivit varmare där då? Jan + feb var iskallt. Juli var kokhett. November var skitmysigt. Åh, kanske redan november.

26 augusti 2008

Går inte

Om jag inte låg redan skulle jag trilla omkull exakt nu. Maken till arbetsam arbetsdag har jag knappast varit med om. Och så lite terapi på det. Och en underbar middag - extra milt tillagad med tanke på min nyss bortförklarade sjukdom - med Jerkan och Lina på det. Soppa och vitlöksbröd och några små kräftor. Presenter från New York. Och så ösregn och hemgång och trillande i säng och nu somnar jag bara. Fejjan funkar inte. Jag funkar inte heller. Orkar inte formulera det där jag tänkte formulera. Det får bli imorgon.

Hej före bäcken

Härmed friskförklarar jag mig själv. Hurra för mig! Världens bästa kropp som ba läker, läker, läker. Idag kan jag äta. Idag behövs knappt medicinen. Idag är en bra dag!

Frida Hyvvas nya

Gud vad skev den är. Hennes nya singel. The Enemy Within. Jag kan inte stava hennes efternamn, Hyvänen? Hyvinen? Skitsamma, den är så vinglig och vacker och storslagen tycker jag. Anspråksfull. Skäms inte för sig. Det bästa hon gjort hittills.

Saker vi inte glömmer att packa i väskan idag:




1. Parkeringstillstånd till erika.
2. Underbar amerikansk magmeddi.

All set!

Bokmässan i Göteborg

Jag har velat åka dit så länge jag bott i Stockholm. När jag bodde i Gävle/London/Sala tänkte jag inte så mycket på den. Då läste jag knappt böcker heller. Minns att jag och Nik låg på lunchrasterna och läste High Fidelity högt för varandra, hans engelska uttal var bättre så han läste längst partier. Men jag övade flitigt jag också. Ibland rökte han en joint samtidigt. Oftast inte. Sen hade en timme gått och Tanya eller David ropade "COMEON SWEEEEDES" i trapporna och vi sprang ner igen. Jag älskade den boken då. Älskade hur Laura gav upp i slutet och repliken "I can't not be with you right now". Det var så krasst och oromantiskt och ändå fint på något sätt. Hur som helst. Sen började jag läsa. Sen började jag jobba i bokaffär. Sen började jag drömma om Bokmässan i Göteborg. I år funderar jag på att åka. Jo men det ska jag nog. Vilket himla rart sätt att fira the big three på.

25 augusti 2008

Holding Trevor

Här kommer ett tips. Om du har några timmar att slå ihjäl så se för allt i världen inte en film som heter Holding Trevor. Tänk inte att den är säkert bra bara för att Jay Brannan är med. Ärligt talat, han var inte ens speciellt bra i Shortbus, visst? Han var bara lite gullig i den där trekantsscenen när en av snubbarna blåste en låtsastrumpet i hans röv, samtidigt som den andra sög av honom. Och den där låten han sjöng under samma trekantsnatt, den var ju liksom helt ok men INTE anledning nog att titta på hans nya film Holding Trevor, ok? Låt mig uttrycka mig milt: att filmen bara gick upp på en amerikansk biograf hade sina skäl. Och ursäkta men kan amerikanska indiemänniskor sluta att avsluta varje mening som om den vore en fråga. Vi har sett Garden State. Get on with it.

För övrigt mår jag fortfarande enormt illa och tycker det här kan få gå över nu. Fadäsbloggposten som avhandlas nedan gjorde inte exakt saken bättre.

The sky is the limit osv

* Lovisas diskbänk (lite högre än köksstolarna)
* Debasers scen (blev nedkastad av vakt)
* Riches bänkar (blev inte nedkastad av vakt)

Dagen idag

En grej som måndagar är bra på är att gå jättefort och vara över snabbt. Det får man ge dom.

Nu sticker jag och myser med Carolina AKA Cal och frågar ett café jag gillar vad det kostar med pastasallad för 75 personer. Min födelsedag ger mig ångest. Lätt ångest.

I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you

Det är ju det. Årets dänga. Och nu hänger P3 med också.

Mitt nya exotiska blåmärke




Det bultar och det bankar

Men åh det är så mycket att göra att jag inte hinner skriva här och berätta att jag fortfarande mår illa och inte hinner jag berätta om det där jätteroliga misstaget jag nästan gjorde alldeles nyss när jag skulle skicka ut en pressgrej om en artist och lade in en bild på en annan i all stress. Det låter inte så kul men det var det. Tänk Tracy Chapman och Stevie Wonder. Fast tvärtom.

Och sen har det ju kommit en liten lön idag och den här gången måste det fungera, jag kan inte ha det som förra månaden eller den innan det eller den innan det. Det måste bli en ändring. Jag tänker mindre taxi och mera hemlagat.

I heart Sophia

Nu har jag varit hos doktorn. Det gick bra. Jag älskar Sophiahemmet mer än livet självt. Om jag blir sjuk någon gång måste det bli Sophiahemmet som tar hand om mig. Den här gången var jag dock inte sjuk. Man har tydligen lymfkörtlar i armhålorna. De kan tydligen svullna upp lite då och då. Och göra ont. Helt vanligt bara. Inga konstigheter.

Hälsningar från Japan och jag DÖR, nu med svensk text:

24 augusti 2008

Det blev en blöt helg. Jätteblöt.

And after all you're my wonderwall

Idag har jag mått så illa att Peptobismolen har åkt fram både en och två gånger. Trodde jag skulle få ställa in ridningen men till slut kickade den in, denna underbara medicin från det stora landet i väst. Och jag åkte och red. Jag skrittade och jag travade och jag galopperade. Känner en begynnande träningsvärk i min högra överarm. På min vänstra hittar jag ett decimeterlångt blåmärke. Det är spår efter helgen som gått. Det kan ha hänt på allsången och det kan ha hänt igår. Man vet inte riktigt.

Imorgon bitti ska jag till en doktor och prata om bröst.

22 augusti 2008

Ooooååååh

Någon annan än jag som tycker körerna i slutet på Colplays Viva La Vida påminner om Magnus Uggla-körer? Någon? Ingen? Nähä men skit it då. För det gör dom.

Snart ska jag på allsång.

Dagens känga:

Jag har något av en hater-vecka skulle man kunna säga. Det lustiga med detta är att jag inte ser det som något negativt utan snarare en exotisk, lite spännande grej. Jag är så arg hela tiden, och mitt i all ilska är jag liksom glad. Skitsamma. Svårt att förklara. Nu ska jag dock berätta en grej jag är extremt arg på idag, håll i hatten:

FOLK SOM INTE HAR MAILSIGNATURER PÅ SINA JOBBMAIL.

Hur fan tänker man när man korresponderar med folk via mail och inte har en signatur? När man tex ansvarar för kommunikation eller PR eller you name it på ett större företag och inte lämnar sina uppgifter längst ned, ens i det första mailet man skickar? Så att när en person söker igenom alla mail för att hitta ett nummer, för att ärendet det gäller är för brådskande/komplext för att ta över mail och man behöver ringa snabbt, så FINNS DET INTE. Är inte det helt jävla sinnessjukt idiotiskt? Jag kommer på två förklaringar till att man inte har en signatur i sin jobbmail och båda är lika oacceptabla. 1. Man har inte fattat hur man skaffar sig en signatur. 2. Man vill inte bli nådd på annat sätt än via mail. SKAFFA ETT ANNAT JOBB tycker jag i så fall.

Det var dagens ris. Gud vad skönt det kändes. Phew.

Mvh,

Förnamn Efternamn
Jobbtitel
Jobbtelefonnummer
Mobiltelefonnummer
Företagets hemsidesadress

21 augusti 2008

Fridas välkommen-till-söder-korg




I'm just saying.

Water Lilies + arja carroma

Ilskan lade sig någonstans på Katarina Bangata, kanske var det när min indiska maträtt kom in på bordet. Extra stark hade jag bett om - ton i ton med humör - och extra stark var vad jag fick. Jesus vad jag svettades. Sedan gick vi, via Frida eftersom hon fått veta att någon välkomnat henne till vårt kvarter genom en delikatesskorg utanför hennes dörr*, hem till mig där jag blev instruerad i Google Reader och vi slutligen såg Water Lilies. Den var hemskt bra. Inte så olik Fucking Åmål, fast lite grymmare. Tjejen som var kär tog några fler smällar. Tjejen som var utlevande och semipromiskuös var snäppet värre än Elin. Den handikappade kompisen var i det här fallet helt vanligt mullig och presenterades som filmens kanske mest mångdimensionella karaktär. Den var fin, det var den. En bra avslutning på en helt vidrig eftermiddag.

* När jag flyttade in fick jag ett rabatthäfte med en plastnyckel på, det innehöll en gratis synundersökning, rabatt på målarfärg och en kupong för ett gratispaket med kaffe på kvarterets ICA. Nu, ett år senare, verkar någon ha blivit mer generös. Vid sidan av detta rabatthäfte fick man liksom LITE MER. Se ovan bild.

76:an hem




Jag sitter och tänker på varför jag är så arg. Det är nämligen en ganska ospecifik ilska. Typ som när det nyss läckte regn från bussens tak ned på mitt lår, fan vad arg jag blev då. Eller på hon i gula regnjackan som varit så förutseende och klätt sig för rätt väder och nu står och pratar högljutt i gången, fan vad arg jag är på henne också. Eller han som inte erbjöd mig gästlista trots att jag sade att jag tänkte komma och kolla på honom spela imorrn, fan vad arg jag är på honom. Och jag kommer fram till att det inte är logiskt, all den här ilskan. Det ät kemiskt. Det mesta handlar dock om pengar, gid vad jag tänker tankar som går ut på att hade jag bara lite pengar skulle allt vara bra. Blir regnad på ur den öppna busstakluckan. Läser på dn att en massa hushåll i sthlm är utan ström. Det vore så himla typiskt.

Som citrus

Jag skulle bara vilja säga att jag är så fruktansvärt sur just nu. Inte sur som i ledset sur eller ynklig eller så, bara arg. Tokig. Med H, THOKIG, fattar ni? Det hela kan bero på hur jävla skitdåligt Din Gata i P3 är, det kan också vara lite andra grejer, som vädret (hagel) och bristen på busskort och pengar till dito. Eller den där jävla gratismakeupspammaren som kommenterar här i bloggen AS IF vi vore i BEHOV av SMINK. Skitsamma varför, så är det i alla fall. Thokig. I min bok är alla idioter just nu. Och med den inställningen går jag från jobbet, blir dyblöt på vägen och gör sedan allra högst troligen livet surt för någon.

(Och ja jag fattar "ordvitsen" i förra meningen så putslustiga göre sig icke besvär.)

Psykfilm!

Åhåjomensan. Nu är det här igång igen och det vill jag gå på.

Och när vi ändå är inne på ämnet kan vi lika gärna prata om det här också. Den 24 september är VÄLDIGT bokad i min kalender.

On the radio: Markus Larsson

Det hade man väl kunnat fatta att han skulle vara från Norrland också.

HETT.

Frugorna Frida

Det förekommer ganska många Frida i den här bloggen. Eller egentligen är de bara två, men de förekommer frekvent i mitt liv och därav alla dessa Fridor. Den gamla Frida är alltså hon som också kallas Frugan, hon jag träffade för tusen år sen i Gävle när vi pluggade tillsammans. Vår relation började med bråk och sedan utvecklades den till någon form av kärlek och idag är den nog min allra mest riktiga relation, en sån där där man liksom får plats och vågar bråka och diskutera och bli arg mellan alla fina gånger när man bara finns där, kramas och skrattar och gör roliga grejer. För mig är det rätt stort. Jag blir nästan aldrig arg, och om jag blir det trycker jag oftast tillbaka det och plockar fram lite vanlig hederlig ledsenhet eller kyla eller varför inte lite klädsamt martyrskap. Jag ogillar att bråka för det känns som man sätter så mycket på spel då. Man kan ju bli skriken åt. Lämnad. Såna saker.

Den andra Frida är den nyaste Frida. Hon är i verkligheten mycket yngre än jag men eftersom hon är norrlänning och därmed brådmogen ligger mina ålderkomplex i något slags ide när vi umgås. Vilket har blivit ganska mycket. Först var hon praktikant på mitt jobb, sen tog hon över min gamla tjänst och jag fick lära henne allt jag kunde (vilket inte var mycket då det snabbt visade sig att hon i princip kunde mer än jag - snopet), sedan skulle hon separera ifrån någon och då råkade mitt ex ha en lägenhet över bara några minuter från min egen, så hon fick den. Sedan åkte vi på lite festivaler ihop i somras och hade ganska roligt. Och nu är vi alltså här, det är höst och vi jobbar alltså ihop och vi promenerar en timme till och en timme från jobbet varje dag, och om jag lyckas ska jag försöka hitta en häst för henne att rida i stallet där Sune står. Idag tar vi klivet till gemensam lunchlåda OCH middagskok ikväll.

Det ser med andra ord ut som att jag snart har två Frida-frugor. Hemskt trivsamt.

Ser ni?




Bara en liten tuss och några månader från att vara en korthårig trettioåring. Men framifrån syns det nästan inte alls. Tussen luras och dämpar liksom fallet.

20 augusti 2008

Margot at the wedding

Jag minns inte exakt vad den handlade om, och inte heller varför jag gjorde det, men jag gillade Baumbachs Squid And The Whale. Och jag gillade Margot At The Wedding också, även om den är mörkare, råare, mer cynisk och innehåller långt mycket färre försonande drag hos huvudkaraktärerna. Det handlar än en gång om intellektuella neurotiker till föräldrar, om såriga familjerelationer där barnens perspektiv får stå för den enda någotsånär klara blicken, Nicole Kidman spelar en i mina ögon helt vidrig mamma, omväxlande distanserad och iskall och klängig och manipulerande, på gränsen till eller why not make it i mitten av ett rejält sammanbrott (alltså SOM JAG HATADE henne). Aja. Margot At The Wedding var det alltså. Gå och se. Den går på Saga.

Status

Status är som följer:

Min frisör klippte av mig allt hår på ena sidan och jag är nu korthårig. I princip. Så korthårig att hon fick använda trimmern och då förstår ni ju själva hur korthårig jag är. Man kan också beskriva min nya frisyr med ordet hjälm, det går bra. Jag vet inte vad jag tycker egentligen, å ena sidan bryr jag mig inte men å andra vet jag att nu går det bara utför. Eller uppför. Alltså, det är hemskt få som blir korthåriga och sedan långhåriga igen. I min ålder alltså. När man är liten är man korthårig och långhårig om vartannat men nu ska vi ta i beaktande att jag fyller trettio i år. Trettio och korthårig. Tänker jag. Och när jag tänker så saknar jag mitt längre hår en aning. Men aja. It's just a look.

Jag gick hem och var urhungrig. Skulle laga mat + matlåda var tanken. Gick in på Willys på Götgatan och JÄVLAR vad utbudet är dåligt där. Det går inte att få ihop den enklaste maträtten ens om man försöker. Det är så kasst. Jag blev så arg. Och hungrig. Köpte några burkar kikärter och stolpade hemåt. Tittade in på McDonalds för en liten ynklig kycklingmeny att stilla den värsta hungern. Passade på att välja plusmeny. Åt upp varenda liten smula.

Status är alltså att jag sitter här i en suspekt frisyr och en plusmeny i magen och har inga pengar och inget att äta på jobbet imorrn och det hela känns en aning surt. Det var bara det.

Men JAAAAAAAAA

För cirka en timme sedan kom jag på att det här är något att längta alldeles jättemycket efter. Bob Hund! Säkert! Shout Out Louds! Joel Alme! Laakso, goddammit! Och som grädde på moset HIDDEN CAMERAS!

Och nu, om bara någon minut, börjar äntligen höstsäsongen av Mammas nya kille. Livet leker hörni.

Huvud axlar knä osv

Det värker lätt i mina lår och mina vader just hela tiden numera. Måste vara ridningen. Måste gå över snart. Tröttsamt. Promenaden till jobbet imorse tog en hel timme. Så ska det inte behöva vara. Alldeles nyss fick jag vad jag tror var en komplimang här på jobbet. Det gällde en pressrelease jag skissat på och bett om kommentarer kring. "Du skriver inte så... dåligt", sade han och gick snabbt ut ur mitt rum. Mitt ödmjuka tack nådde hans öron bakifrån.

Den här vill jag se:



Hynek skriver så bra:

Det som får Water Lilies att stå ut i floran av filmer om uppväxt och sexualitet är först och främst att föräldragenerationen är helt frånvarande. Inte som i helt frånvarande, de bryr sig inte om ungarna som kan supa, slåss och knarka - nej, vi känner att villaförortens skyddsnät ligger någon millimeter över gatornas asfalt. Som Sciamma säger i en intervju med Sight & Sound så har relationen mellan tonåringar och föräldrar en central plats i fransk film - se De 400 Slagen, A nos amours - något hon ville lämna. Med utmärkt resultat som gör att vi får identifiera oss med ungdomarna på ett annat sätt, och att deras relationer står i fokus.Det andra är konstsim som metafor för ett hårt jobb med lugn yta. För att utföra de graciösa konsterna ovan ytan jobbar benen som pistonger under vattnet - något som utnyttjas i flera filmer. Som metafor pushas det inte för långt, men vi förstås jämförelsen med att vara ung kvinna. Den tredje faktorn som verkligen övertygar är hetero/homo-faktorn: de sexuella identiteterna skildras inte som definitiva. Filmen fångar hur begär föds, men ger oss inga bokslut.

Klipptid idag

Och det kan vi väl säga utan att överdriva alldeles, att det är på tiden. Sikten delvis skymd.

I give up

Jag har länge hävdat att han inte är min grej. För mycket boyband, har jag (som i hemlighet älskar N'Sync och Backstreet Boys) hävdat och vägrat digga till Hurtful. Tills nyss.

Carolinka säger:
ok
Carolinka säger:
erik hassle har vunnit över mitt inre motstånd
frida säger:
jaaaa!
frida säger:
har du fler låtar?
Carolinka säger:
P3 nu - blev genuint glad
Carolinka säger:
kan även vara för alex schul och margret atla är på radion. och att hanna fahl är så bra.

19 augusti 2008

XXY

Ikväll har jag varit hos Martin, vilket i sig var ett återbesök av det kärare slaget. Det var alldeles för länge sedan. Utöver det har jag pillat på en ouija board, ätit fyra kanelbullar och sett filmen XXY som handlar om det här:

This is the dramatic story of a 15-year-old hermaphrodite. She lives with her parents, who have to cope with the challenges of her medical condition. The problems create social problems in the family’s home of Argentina and virtually force Alex and his/her sympathetic parents to move to nearby Uruguay, at a point when Alex wrestles with the throes of puberty.


JAG REKOMMENDERAR VARMT. Den var fin, sorglig, tung, mörk, vacker och tänkvärd.

Man blir ju upprörd




Alltså allvarligt. P3. Vad har hänt, har det alltid varit såhär? Så vansinnigt dåliga program att man blir förbannad. Cirkus kiev och din gata och jag vet inte vad. Det kryper i en. Dåliga komiker, skitdåliga sketcher, dåliga programledare, hemskt jävla DÅLIGT bara. Förutom morgonpasset och Hanna Fahl är det helt genomusel skit, eftermiddagarna igenom. Vilket innebär att jag aldrig kan lyssna. Vilket innebär att jag missar all musik jag faktiskt vill höra ibland. Detta har nästan förstört min eftermiddag. Den här passionsfrukten räddade den igen. Men ändå. Upprörande.

Kräks, kräks, kräks

Ok såhär var det. Vi satt på kyrkogården vid Östermalmstorg, i solen. Det var fruktansvärt hett och jag hade tagit av mig skorna. Vi hade köpt två fantastiska sallader från Tysta Mari. Jag hade just nyktrat till efter champagnefrukosten. Vi pratade om lite olika saker. Några idioter vi känner, bland annat. Och om Fridas sexliv. Närå. Eller jorå. Kanske. Hur som helst, en man går förbi, stannar till några (ca tio) meter ifrån oss, under ett träd. Gapar och en kaskadspya far ur hans mun. Jättestor och lång var den, men liksom odramatisk, mannen böjde sig knappt framåt, hulkade inte alls, bara gapade och det hela rann ur honom som en vattenkran eller en dusch av modell mindre. Frida vände sig bort och frågade mig vilken färg den hade. Genomskinlig, som vitt vin ungefär, gissade jag samtidigt som mannen slutade kräkas och torkade sig om munnen. Det var verkligen en enorm spya. Gissningsvis en eller två liter. Mannen går lungt några ytterligare steg och jag förundras över hur lugnt han tar det. Han är uppenbarligen ett proffs på att kräkas. Då gapar mannen igen och samma procedur upprepas, han gapar utan att böja sig framåt speciellt mycket och en lika enorm spya far ur hans mun. Lika genomskinlig, lika odramatisk. Jag viskar wow kolla åt Frida, som vägrar kolla. Det tar aldrig slut. Vi är uppe i minst fyra liter nu och Frida säger att han kanske är döende och jag säger att det kan omöjligen vara vitt vin, sådär mycket vitt vin kan ingen människa dricka. Han börjar gå lite igen. Blädddrar i en Expressen han har under armen. Böjer sig fram. Och IGEN. Två liter till. Minst. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv sett en människa kräkas så mycket och så lättvindigt. Om jag tog kräks på sånt litet allvar vore saker och ting mycket lättare. Själv har jag inte kräkts nykter sedan mellanstadiet, förutom en gång då jag blev matförgiftad av den där indiern i Gamla Stan, tror den heter Maharaja eller liknande. Herre jesus vilken ångest det var. Alla lampor släckta, jag tyst gråtande, skakande och svettande av ångest inför, under och efter. Jag antar att vi alla är bra på olika saker.

Några småsaker bara




Ett: Har ni märkt att det inte är höstväder idag? Sol! This calls for utelunch på ömalmstorg!

Två: jag har druckit ett glas champagne och känner mig nu märkligt frisläppt för att vara mitt på dagen. Fann mig gående i ganska speciell gångstil nyss, med händerna ovan huvudet.

Tre: jag har tennisarmbåge. Det är inget nytt men aj, idag är den verkligen jävlig. Vad göra?

I söndags var det julafton




Jag köper aldrig kläder. Typ aldrig någonsin. Det har väl med prioriteringar att göra kan jag tänka. Eller tid. Eller ork. Eller intresse. Förra året när jag var i New York några gånger fick jag tillfälle att köpa på mig en del, men hemma i Sverige: nästan aldrig. Jag kan till exempel bara dra mig till minnes ett enda inköpt plagg på hela våren/sommaren (jeanshängselbyxan, så här i retrospekt sedd helt uppenbart inspirerad av Meryl Streep i Mamma Mia-filmen).

Det är för övrigt ganska lätt att gissa var mina pengar går varje månad, med lån och räntor och hyror på nästan tiotusen i månaden och lite terapi på det finns inte så mycket över. Och det som finns lägger jag (tydligen) på mat, dryck och taxi. Och snart även ridning (hurra!). Samt hår och tänder, där snålar jag inte. Summan av kardemumman är hur som helst att det inte blir mycket kvar till kläder då.

Därför är jag så himla glad att jag känner Emelie, fina Emelie som har så mycket kläder att hon inte får plats med dem och utöver detta även tröttnar fort och dessutom har samma storlek som jag. Detta innebär att Emelie någon gång per år ringer mig och säger "det här kanske låter helt sepe men nu ska jag slänga några kassar med kläder, vill du att jag kommer förbi med dem till dig först" vilket jag alltid ylar ett förtjust jaaaaa till. Hon tycker det känns dumt att erbjuda mig sina leftovers och jag tycker hennes leftovers är underbara, nästan allihopa. Där finns märken jag aldrig någonsin skulle tycka var prisvärda om de inhandlades ur egen plånbok, där finns plagg jag aldrig ens skulle få för mig att prova om det var jag som stått där i affären, där finns kläder som i mina ögon känns helt nya men i hennes alldeles hopplöst daterade. Jag älskar Emelies leftovers. Älskar!

18 augusti 2008

Måndagsdejt




med den här snygga killen hade jag idag. Benen funkade över all förväntan. Mina alltså. Svaga var de förvisso, men fungerande. Nu ska jag hem och äta frukost till middag för att lyxa till saker och ting.

Galen Carolina

Min farbrorskollega kom nyss in i mitt rum. Lyssnade på musiken jag spelade och sade "det här måste vara Håkan va? Han kan ju inte sjunga för fem öre, gillar du honom?". Jag svarade sanningsenligt att jag älskar honom mer än alla andra svenska musiker, varpå farbrorskollegan kluckade "du är verkligen galen, Carolina". Det tyckte jag var gulligt på något sätt. Att man kan betraktas som galen fortfarande, för att man älskar den musiker som kanske flest andra älskar i det här landet.

In other news så ska jag rida ikväll igen. Otroligt glad över detta enkla faktum. Det ser regnigt ut här utanför men jag får väl helt enkelt bli blöt. Min träningsvärk från i torsdags har inte lagt sig ännu och mina lår vill hemskt ogärna sära på sig. Men det får gå. Här ska ridas.

17 augusti 2008

Söndagskonversation

Nu har vi köpt bullar och ska titta på Curb Your Enthusiasm i min säng, jag och frugan. På vägen till 7-11 försökte Frida formulera något, oklart exakt vad men såhär lät det:

Frida:

Asså jag tycker att alla som får ligga med någon av mina kompisar ska skratta sig så jävla lyckliga. Det finns så otroligt få jag tycker är worthy.

Carolina:

Säg en.

[tystnad]

[mera tystnad]

[verkligen skitlång tystnad]

Frida:

Thomas Bodström.

Carolina:

Thomas Bodström? Av alla människor i hela världen?

Frida:

Ja. Han skulle take care of business.

Carolina:

Så av alla män i hela världen tycker du att den enda som förtjänar att ligga med mig är Thomas Bodström?

Frida:

Eller Brad Pitt.

Carolina:

Men usch, Brad Pitt? Och Thomas Bodström?

Frida:

Eller Theodor Jenssen. Before I knew his true yes.

Carolina:

His true yes?

Frida:

Self.

Trying my best

Det finns ganska mycket att säga om gårdagen men framförallt en grej skulle jag vilja berätta för er. Det är att jag stagedivade igår. För första gången i mitt liv kastade jag mig från en höjd, en scen, eller ok det var egentligen bardisken på Riche, ned i ett folkhav, eller ok det var egentligen bara några personer som tog emot och ska jag vara alldeles ärlig kanske jag inte exakt kastade mig ut heller utan med lade mig lite försiktigt, men ändå. A first. Att man visade hela rumpan fick det liksom vara värt.





Och så chattar vi, om viktiga ämnen

Lina:

pruttar inte ni med varandra??

Carolina:

nej jag pruttar inte med folk

kan inte

Lina:

skrev en liten kort ispirationslista till mig själv nu för att känna mig duktig

haha

det måste du lära dig

Carolina:

jag KÄNNER mig jätteduktig. ah du menar prutta?

Lina:

och det är allt jag gjort idag

Söndag




Emelie gick nyss. Frida ligger i min soffa och jobbar, översätter något. Det regnar ute. Jag tvättar och kastar kläder. Och grejar med datorn. Tidigare åt vi pyttipanna. Nu är jag sugen på bullar och choklad men vet inte om jag orkar gå utanför dörren och handla. Jag sov till ett idag men känner mig ändå trött. Det är en ganska typisk söndag.

15 augusti 2008

Things Meat Loaf would do for love:

Mitt bästa jag finns inte i den här bloggen just nu, det kan vi konstatera. Jag tipsar mest om andra. Och det får duga, mitt privata jag är jättefint. Och inleder helgen med den här underbara gamla dängan. Köttfärslimpa, mmmm.

Hihi

Hahaha åh teg honom gillar man bara. Semesterlistan, punkt 3 till 6 och en joker i form av 10:

3. Hamnar man kanske på en festival av sämre sort och säger att nej, nu är man inte i rätt ålder för detta längre och ja, usch så dåliga bokningar de gör. Kopplingen mellan sin felaktiga ålder och det opassande utbud som ges, den gör man inte.

4. Tänker man att "till hösten, det är DÅ jag ska skriva romanen. Nu måste jag ju få vara lite ledig."

5. Träffar man släkt. Vissa har kanske fått en sån där dödsfrisyr i svart, andra står för döden.

6. Kollar man ner på sin mage och tänker att nästa sommar din jävel då är det du som är rutig. Annars... ja, man kanske inte vet vad som händer annars, men man hötter med näven åt magjäveln och säger "annars!"

10. Får man myggbett längs ankeln som man kliar sönder så man ser alldeles söndertjackad ut. Mamma kanske ser det och frågar, med en moders försiktighet, vad man gjort med ankeln, om man har börjat tjacka nu.

En typisk vanlig grej bara

Jag hatar när det här händer: klockan tolv när alla ska luncha (varför lunchar alla klockan tolv det är ett idiotiskt klockslag, man har bara jobbat tre timmar och har sex kvar på dagen) är jag inte hungrig och dessutom mitt i arbetsuppgifter som känns stressande. Jag säger nej, jag hinner inte, gå ni, och så sitter jag där och avslutar det jag hade för handen för att senare gå och äta lunch. Och klockan blir strax före ett och nu är jag hungrig och nu har alla andra gått och sitter och slurpar i sig sitt kaffe och är snart tillbaka här och jag kommer inte orka ta mig ut och jag kommer vara hungrig alternativt få äta ensam och jag gillar inte jättemycket att äta ensam så risken finns att jag skiter i det helt och hållet.

Annan grej ikväll. Elias.

Liket

Fast en sak som var lite läskigt eller ska vi kanske säga otimat med stallet var att man gick förbi avspärrningar precis bredvid som hade med det här att göra.

Då står pojkarna på rad

Ikväll spelar min första kärlek Orup på herrklubben Julia i Spymlan. Alltså skivor. Undrar vad han gillar. Undrar om han försöker hänga med, undrar om han försöker lite för hårt. På något sätt känns det så. Kanske måste gå dit. Jo.

14 augusti 2008

Den korta versionen:

Igår träffade jag hästen Sune och det gick bra och idag har jag ont överallt och man kan konstatera att tekniken i princip sitter kvar från gamla dagar men inte styrkan och allt är som man hade kunnat vänta sig och hon ska träffa några till men jag tror jag ligger bäst till för jag var även intresserad av att träna honom + mig med instruktör och de andra verkar mest ha velat ha en skogshäst att strutta runt på for fun liksom och jag blev väldigt förälskad faktiskt i den där fina hästen och hans mule.

Sandra, Cal, Katti:

Hoppsan jag råkade ändra hela layouten. Tänkte prova lite pga kräksjuka på förra utseendet. Men så blev ett förhandsgranska ett spara och nu står jag här med skägget i brevlådan. Och hinner inte mera. Just nu. Vill någon ändra så go ahead. Men låt oss inte gå tillbaka till förra. Jag kräks på den, på riktigt. Och jag har kräkfobi. Tänk på det.


En skum grej är att citaten inte längre verkar få såna fina citattecken. Dem gillade jag. Och detta är, förstås, ett test. Ursäkta för det.

Just snyggt

Grinar på jobbet: check

Om ni ska lyssna på bara ett enda sommarprat i år så lyssna på Pia Johansson men ska ni lyssna på två så lyssna för guds skull på Mia och Klara, ok?

Dagens




Vi inleder eftermiddagen med en braklunch på örtagården. Låtsas att en egen farmor lagat det åt oss. Sen springer vi hela vägen tillbaka till kontoret och lyssnar på mia och klaras sommarprat. Nu spelar dom den här:


Den här älskar jag. Låten.

En sista grej innan sömn:

Ni som bor i stockholm och inte ska åka och rida imorrn kväll tycker jag ska passa på och gå till Söderbokhandeln klockan sju och kolla in det här:

Litteraturkväll på Söderbokhandeln: Modernistas författare Ida Säll och Pär Thörn läser nytt och ännu nyare på Söderbokhandeln.


Det är kratis.

God natt.

13 augusti 2008

Och så det här med globen och mammorna




Nämen titta vilka festliga hus, säger mormor här. Vi går i gången mellan gullmarsplan och globen och husen hon pekar på ser i mina ögon ut som helt vanliga hus. Jag misstänker att hon vill stanna för att vi har gått för fort och hon behöver pusta ut, så jag håller god min och låter henne titta på de festliga helt vanliga husen en stund. Alldeles nyss har hon stannat vid en pratglad hemlös som var full och ville klappa på henne. Vill du ha en kaffe älskling, frågade hon som inte fattar att älskling inte är prick samma uttryck i Sverige som i England (dear), och han sade ja och började kramas med henne. Hon gav honom tjugo och frågade om det räckte till en kaffe. Nej det kostar tjugo miljoner, skojade han och de skrattade lite tillsammans varpå han började gräva i hennes plånbok efter lite extra. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle göra något alls, hon tittade frågande på mig. Jag undrade hur mycket hon hade däri, och hur mycket han tänkte ta. Men kände mig hemsk som undrade. Och värre blev det när han förnöjt dragit upp sju kronor till och sade att tjugosju, det kostar en kaffe.

Sedan gick vi på Mamma Mia. Det var fullsatt och ljudet var konstigt men mamman sjöng bra och mormorn satt och grät och sade att hon aldrig hade varit med om något liknande och själv satt jag och störde mig på grannarna som 1. kom en kvart för sent, och 2. när de väl kommit satt och pratade högt med varandra om sin dag på sina respektive jobb, och 3. hade mobilerna påslagna och fick sms som pep, och 4. började äta godis i prasselpåse mitt i de tystaste partierna, och 5. började dansa sittande till balladerna så hela bänken skakade och gungade. FOLK.

Nämen!




Vad råkade jag hitta längst in i garderoben jag aldrig öppnar, om inte mina gamla ridkläder? Så otroligt lämpligt också med tanke på vad jag ska göra imorgon kväll! Enligt mina beräkningar har dessa byxor inte använts på... Minst tio år. Detsamma gäller hjälmen och skorna. De sistnämnda är hemskt leriga. Kanske är det ett decennium gammalt hästbajs jag klampar omkring på just nu. En något kittlande tanke i must say. Men bra grej, hur som helst. Trodde jag skulle få åka dit i cheap mondays och mina älskade favvoskor jodpursen. Det här ser mycket proffsigare ut och bör enligt mina beräkningar öka mina chanser att få jobbet. Lustig grej förresten, att ansöka om ett jobb man, om man får det, ska betala pengar för. Men aja. It's a strange world.

Populärkulturella triggers

E säger:
har du sett mamma mia-filmen än?
Carolinka säger:
ja, grät HELA filmen igenom. från två min in, och sen hela. jag och lina hade liksom sådär svullna röda ögon efter.
E säger:
vad fint. jag ligger långt efter i l-word men såg 4 avsnitt, dana sjuk i cancer du vet, häromkvällen. och jösses va tårarna trillade.
Carolinka säger:
ja gud, när dana är sjuk, jesus KRISTUS vad jag grät då också.
E säger:
ja, alltså det var ingen lek!! hulkade.
Carolinka säger:
en annan grej jag grät ihjäl mig på: Billys begravning i ally mcbeal! WTF???
E säger:
oj, haha, den har jag inte sett
Carolinka säger:
helt sjukt. jag följde inte ens den himla serien. men det är världens mest sorgliga avsnitt någonsin.
Carolinka säger:
och även sista spung-avsnittet. gråtfest.
Carolinka säger:
och film jag grät ihjäl mig till: Holy Smoke. ingen aning om varför där heller. SÅ sorgligt var det ju inte. men efter stod jag och hulkade på gävles torg som ett FÅN.
Carolinka säger:
man har sina triggerpunkter.
E säger:
min första sån upplevelse va gilbert grape
E säger:
vi gick hela familjen o tittade
E säger:
kunde inte snacka efteråt på skitlänge
E säger:
haha
Carolinka säger:
åh. en låt jag hade trigger på förra året: impossible med shout out louds.
E säger:
mm, den e fin..
Carolinka säger:
började på hultsfred vid en konsert, kunde inte sluta grina, fick gå hem, sen fortsatte det hela sommaren varje gång den låten kom. Undrar varför.

Mamma Mia!

Nu ringer mormor för andra gången idag. Först handlade det om en spårvagn hon tänkt ta ned till Lidingö Centrum vilket var en rolig liten lögn eftersom hon inte alls bor bredvid en spårvagn, men jag lät det passera. Nu handlade det om klädval inför kvällen på Globen och Mamma Mia. "Åh jag gleeeder mig så", sade hon med exakt det uttalet. Sedan tyckte hon att vi skulle mötas vid den där "jättegoda hamburgerrestaurangen" i Fältöversten om en timme. Med det menar hon McDonalds. Hon tycker det är exotiskt att äta på McDonalds och har nästan bara gjort det när jag varit med. Åh lilla mormi. Så himla gullig. Så himla tokig och vimsig och rörig och rolig.

Med oss får vi Lina och hennes söta styvmamma. Det blir en kvinnornas afton, i alla typer av generationer. Mormor kommer sjunga med alldeles för högt och jag och Lina kommer grina. Jo jag gleder mig faktiskt.

Skryt




Jag säger som Dylan. The times they are a-changing.

(For the record: det här är första, eller ok andra gången någonsin jag har matlåda på jobbet. Och LAGAD GOD sådan dessutom. Jag är så stolt. Och ny. Liksom fräschare.)