30 september 2008

Palmen

Jag kommer högst troligen inte bli en idolfixerad person men nu råkar det vara så att jag hamnade här ikväll igen. Och såg lilla Johan Palm igen. Och jag älskar den ungen. Igen.

Samma fråga varje dag

Linnégatan 89. Lunchdags. Combo eller mongorestaurangen eller billiga plastsalladen eller en promenad till Fältan för quinoasallad. Jag är så uttråkad på maten här i krokarna att jag nästan hellre struntar i att äta. Nästan. Och sen slår hungern till och jag äter samma sak som jag gjorde igår och i förrgår. Men nu spelar radion Annikas nya singel Something New This Year eller vad den heter där hon sjunger så lågt och dovt att hon nästan väser i verserna och jag ser det framför mig, hur man måste trycka hakan långt tillbaka för att komma åt de lägsta tonerna, och jag tycker det är jättebra. Ok nu är det dags. Äcklig, tråkig mat.

Almost famous

Alltså jag håller på att bli en sån kändis ska ni veta. Eller tja, kanske inte exakt kändis. Men jävligt bra på att säga "det känner jag inte till" eller "nej det kan jag inte bekräfta" eller "nej det vet jag inget om". Synd bara att det är så svårt att stava mitt namn.

Tomt/fullt

Det är lite konstigt när det blir såhär. Tomt liksom. Inget att säga eller för mycket på för lite tid. För mycket sekretess, för lite tid för reflektion. Såna saker. Ikväll har jag avstyrt allt för att jag behöver vara ensam tror jag. Handla städa laga diska tänka läsa. Världens bästa Renata Salecl. Världens bästa nya mac. Världens bästa Carolina. Så kan det kännas. Återkommer en annan gång.

27 september 2008

Ölandsgatan 46

Jag är hemma nu. Jag är hemma och jag är trettio och jag har åkt bil i nästan sex timmar. På dörrens handtag nu när jag kom hem satt tio röda rosor och jag har ingen aning om varifrån de kommer men jag började grina för jag är så trött och ynklig och överväldigad och förvirrad och snart snart kommer Frida hit och det är lika bra så det blir nån ordning på torpet. Att fylla trettio hörni. Det är något visst med det. 

25 september 2008

Lantluft




Lämna staden




Om en jättelång lista av osannolika händelser händer så kanske, kanske jag kommer iväg till gbg imorgon. Chansen är minimal men jag har inte gett upp, inte ännu. Saker som påverkar min resa är en herrelös hund som heter woody, tillgång till hotellrum och en bils blinkers. Nu sitter jag på en tunnelbana och ser mig framför mig på bokmässan, i min alldeles egna framtid på min alldeles egna födelsedag. Det är en grann syn, vill jag lova. Herr nordpolen sjunger att han inte vet om han vill vakna en gång till så han håller sig vaken. Bittra ungdom. Hehe. Stora gester. Jag undrar om gesterna minskar med åren för alla och i så fall varför. Mina gör det alldeles uppenbart. Jag kan knappt beskriva hur skönt det är.

Otroligt oöverraskande




Så joinar jag härmed nordpolens hyllningskörer. Vet ni vad jag älskar mer än väldigt mycker förresten? Stämmor och aaah-körer. På bilden karlaplan. Nymålat.

En förklaring till nästan allt:


"You thought it was because Vincent Rendle had loved me that there was so little hope for you. I had had what I wanted to the full; wasn't that what you said? It is just when a man begins to think he understands a woman that he may be sure he doesn't! It is because Vincent Rendle didn't love me that there is no hope for you. I never had what I wanted, and never, never, never will I stoop to wanting anything else"
.

Edith Wharton.

Här.

Changes in ranks

Mot min vilja har jag börjat öppna rapporteringsmailen från Fejjan som berättar om ens förändrade status i applikationen "Compare People". Idag är jag gladast för förändringen i humor. Det där med outgoing är inte mer än rätt, jag är inte så utåtriktad så det var nog ganska oförtjänt innan. Det där med drink more stämmer dessvärre också. Slutligen kan kommenteras att någon fortfarande tycker det är dags för mig att tänka på det här med barnalstring. Det tycker inte jag. Jag varnade min familj i helgen om att jag nog blir den i syskonskaran som inte bidrar med barnbarn. Det var ok med samtliga inblandade.

Changes in your ranks:
#2 best mother (potential) (gained 6 places)
#3 best companion on a desert island (gained 7 places)
#4 most loyal (gained 5 places)
#4 person with the best sense of humor (gained 8 places)
#5 most outgoing (lost 1 place)
more>>

How others compared you recently:
• "Who can drink more", you won 3 and lost 1 time.

På menyn

Ivrig är vad jag är. Idag ska jag lyssna på Hello Saferide och Nordpolen, som Frida för övrigt recenserat så fint här, exakt hela dagen. I stallet också. Ska blanda några av mina favoritelement, mao.

24 september 2008

Ottar

Idag kom Cals tidning Ottar i min brevlåda och liksom varje gång så sker fylldes jag av en enorm stolthet över henne, och glädje över att en sådan viktig och bra tidning faktiskt existerar. Idag var temat byxmyndig och det handlade alltså om gränsen mellan barn och vuxen, sexualiteten i båda stadierna, sexualundervisningen i skolan och lite annat jag inte hann komma till eftersom jag slukades upp av min nya dator. Men köp den hörni. Köp Ottar.

Först och inte sist

Hej kära värld. Det här är det första inlägget jag skriver på min nya datamaskin. Den är vit och när man trycker på tangenterna behöver man knappt nudda dem innan det blir bokstäver. Ingen ska någonsin få låna den här datorn av mig är en spontan och mycket barnslig känsla jag bär på i detta nu. Det är fånigt javisst, men liksom lyssna här: videochatten! Det var så kul. Jag och Lovisa tog en fika nyss kan man säga. Och innan dess gjorde Martin ett trick som resulterade i att han plötsligt var inne på min skärm och hjäpte mig ladda ner vissa nödvändiga saker som jag vill ha och behöver. Enligt honom. Och mig själv. Sedan berättade han att jag inte kan ha svenska som språk på datorn för "det har ingen" och eftersom jag i detta skede bara vill vara som alla andra lydde jag honom genast. Ljuden som kommer när folk skriver på iChat och den andra som jag inte minns vad den heter är nya och hittills bara gulliga. Ja ni fattar. Det är roligt ikväll. Snart kommer jag dock ha tusen frågor, så ni som är macpersoner får gärna hjälpa till med svar i kommentarerna osv. Adjö!

Nu kör vi!




Grattis...




... Du och din mac är som gjorda för varandra, läser jag i manualens första uppslag. Har inte vågat fälla upp den ännu. Ser att jag lagt den bakochfram. Vi har lite lärakännajobb framför oss, jag och datorn. Jag hoppas vi är som gjorda för varandra.

Party for one




I brist på sällskap öppnar jag nu min trettioårspresent halvliggande i sängen. Tänker på familjen som sparade ihop och köpte den. Känner mig rörd och förväntansfull på samma gång. Riktigt exklusiv frigolit, är första intrycket.

Frestad




Här sitter jag och längtar efter lite olika saker. Som bokmässan i gbg i helgen. Min nya dator. Bättre tider. Helt vanliga saker. Ikväll har abf föreläsning om psykoanalys och kärlek. Jag vill dit, men inte ensam. Av någon anledning känns det sorgligt att gå på den ensam. Som att hoppa några decennier framåt i tiden. På ett dåligt sätt. Så det blir ingen psykoanalys, och ingen kärlek och göteborg ger jag mer och mer upp hoppet om. Men datorn, den har jag i alla fall.

Det kom ett paket




Jag har hemskt mycket att göra. Det hör till min nya vardag och mitt nya jobb. Men mittemot mig ligger något som stjäl min uppmärksamhet. Det är min present. Den har kommit nu. Ih.

Amir.


BFF from Amir on Vimeo.

23 september 2008

Socker

Det såg ganska bra ut där ett tag. Ett kort tag, liksom det mesta bra jag företar mig, men likväl ett tag. Då när det var sommar och jag promenerade till och från jobbet om dagarna. Då när jag red en dag i veckan. Då när jag för första gången lagade min paradrätt med rödbetor och quinoa.

Sedan hände något. Hästen sjuk och i samma veva jag själv. En monsterförkylning med svajande feber. Så jag slutade promenera och ridningen var bara att glömma. Och sedan kom hösten igång och med den alla dessa fikor. Man tackar av en som går på mammaledighet - morotskaka från himlen. Man har veckomöte - vetelängd och croissanter. Någon har sagt upp sig och jobbar sin sidag dag - glasstårta. En annan fyller år - muffins och kakor. Mellan fikorna tycker man att en påse Gott och blandat är exakt vad man behöver för att orka eftermiddagen ut. Man rör sig inte en tum för att man är sjuk, men sockersuget rusar otyglat vidare som ingen förkylning i världen had a say in the matter.

Man kan säga att jag hamnat på lite fel kurs. En välsmakande kurs förvisso, men ändå, fel. Imorgon ska jag på frukostmöte som innebär frukostbuffé men sen, SEN, då ska det bli ordning på torpet.

Å andra sidan




Såhär ser det ut från andra sidan. Inte så spännande kanske. En vanlig vägg liksom. Bakom väggen däremot, jättespännande. Ett stycke frida!

Idag är en bra dag




För jag har fått ett nytt kontor och det är jättemycket mer trivsamt än mitt förra och ljudet i stereon här är mycket bättre. Sen har vi släppt infon om att nas och mos def och de la soul och dj scratch och supernatural spelar i sthlm den 4 november och jag brukar ju då inte skriva om jobbsaker här i bloggen men jag liksom känner att detta är något alldeles extra bra. Jo.

Åh nej

Det är ju uppenbart, det är tisdag idag, jag kommer inte åka till Bokmässan i år heller. Och inte kommer jag se Håkan på Liseberg på fredag. Det kommer helt enkelt inte att bli Göteborg. ALLA andra kommer vara där. Alla utom jag. Skit i staden förresten, jag vill gå på bokmässan bara. Och den råkar vara där. Det känns så hemskt fattigt för mig att ännu ett år missa bokmässan och det känns ännu lite fattigare när jag tänker på att bokmässan kommer missa mig.

Det är beklämmande, är vad det är.

22 september 2008

Emmylou, won't you join us please for one single show, Emmylou

Idag när jag skulle jobba på Cirkus och Emmylou fick jag till min stora glädje sällskap av Frida (jobbfrida). Vi gick runt i lokalerna, åt oss mätta på cateringmat och väntade på att fotograferna skulle komma och konserten börja. Vi tittade på varandra och insåg att vi såg exakt likadana ut. Svarta korta skinnjackor, svarta byxor, grått linne/stor tisha, vita skor. Exakt på pricken som Elias beskriver musikbranschbrudar i trettioårsåldern i en backstagebar. Inte helt jättelångt från sanningen, förutom att Frida är ung och fräsch som en nyinköpt dovetvål och jag är handens fem fingrar, fast dagar, från den stora trean. Det syns inte så bra på den här bilden men så var det i alla fall. Och på Cirkus är golven i trä och skyltarna i guld och det knarrar överallt och känns spöklikt. I alla fall innan folket kommer.


HURRA!

Jag vill bara berätta att jag inte har feber idag, att jag är lättad över en grej som tyngt mig och att jag ser ett så kallat ljus i en så kallad tunnel. KUL FÖR MIG!

Samt att jag igår kväll med Lovisas och Emelies underbara sällskap djupdök ned i en ny serie att följa: Gossip Girl.

Samt att när man betalar av bolån behöver man tydligen SJÄLV ringa sin bank och säga hej, det här med räntan, borde jag börja betala mer. Man får be om det, liksom. Skumt.

21 september 2008

Who here among us still believes in happiness? (not I?)

Carolyna säger:
vet du
Carolyna säger:
som vi sa förut
E säger:
vad?
Carolyna säger:
ibland känns det som att har man inte det ena att nojja över, så är det ALLTID det andra. är det inte pengar eller bostad så är det kärlek, och är det lugnt där så kommer jobbet som en jävla snöboll i magen
Carolyna säger:
alltså att summan av olyckan är konstant
Carolyna säger:
jag undrar om jag inte tror på det lite ändå
E säger:
nej men fan, så tror jag inte man kan tänka
Carolyna säger:
det tror jag
Carolyna säger:
jag menar inte att man alltid är olycklig, jag menar bara att kakan innehåller ungefär alltid samma proportioner
E säger:
nej men man måste ju tro på lyckan
E säger:
eller?
Carolyna säger:
nej
Carolyna säger:
det tycker jag verkligen inte man behöver
Carolyna säger:
det tror jag är bästa receptet till olycka
Carolyna säger:
att tro på lyckan
Carolyna säger:
den finns uppenbarligen
Carolyna säger:
men kanske bara som en del av kakan, och kanske aldrig så stor del som man strävar efter, och känner man sig misslyckad över att man har ångsest tex, som är en av de mest grundläggande mänskliga känslorna, så blir det bara värre
Carolyna säger:
jag läser fö en bok om ångest nu.
Carolyna säger:
jätteintressant
Carolyna säger:
men jag hinner inte gå in på det för jag måste sova nu
E säger:
men vi måste tala mer om det sen
Carolyna säger:
men läs detta bara:
Carolyna säger:
Drawing on vivid examples, Renata Salecl argues that what really produces anxiety is the attempt to get rid of it. Erudite and compelling - essential reading for anyone interested in philosophy, psychology and the cultural phenomenon of anxiety.
Carolyna säger:
alltså såhär, kort bara:
Carolyna säger:
kapitalismen gynnas av att vi går och tror att det finns en lycka
Carolyna säger:
det är den tron som får oss att konsumera
Carolyna säger:
det må vara terapi eller självhjälpsböcker eller kläder eller resor eller smink
Carolyna säger:
"In the Western world," Salecl writes, "people are not only under the impression that there are endless possibilities to find fulfillment in life, but they are also encouraged to be some kind of self-creators, i.e., they are supposedly free to choose what they want to be. In this highly individualized society, which allegedly gives priority to the individual’s freedoms over submission to group causes, people, however, face an important anxiety provoking dilemma: 'Who am I for myself?'"
Carolyna säger:
"The idea that we are supposed to be able to manage ourselves and that there is a choice in how we deal with our emotions, is linked to the very perception of the self that dominates late capitalist society. Today, the true self is increasingly self-made, and more than that, an individual project.
Carolyna säger:
jaja. samtalsgrund för nästa träff baby!
E säger:
puss
Carolyna säger:
puss!
Carolyna säger:
ps. det som gjort mig "lyckligast" under senaste året: att bli kompis med "olyckan" och inte ha den som fiende.
Carolyna säger:
den finns, och lyckan, och sorgen, och ilskan, och ångesten, och allt det andra. det är ingen idé att försöka mota bort det för det finns inom dig, hör till din varelse liksom. sen kan man jobba på förändring av det som förändras kan, absolut.
Carolyna säger:
PUSS GODNATT!
Carolyna säger:
(jo en sista sak: det här hon skriver, att det är en pretty stor sak att lägga på individen att hitta sin egen lycka, det är det jag har emot i allt kognitivt som snurrar nu. jag tror det kan vara för stort och till slut bara ge mer känslor av misslyckande.)
Carolyna säger:
over and out.

Om att komma hem

Jag gör sånt här ibland. Lämnar staden för vad jag tror är lugnet, skogen, ställen där det inte finns några barer som lockar, inga vänner som ringer, inga fikor att hinna med eller missa, ingenting. Jag sticker och jag luktar på gräset och äter äpplen direkt från träden (lögn: jag plockar dem, sen äter jag dem) och tar små promenader och sover utan det susande ljudet från min innergård. Och det känns fint men jag längtar ändå hem, jag längtar nästan alltid hem. Åtminstone lite.

När jag var liten hade min låtsasmoster en bondgård dit jag och min halvsyster åkte ibland. Där fick jag vara med och dra ut en kalv ur en kossas, eh, ja, SLIDA antar jag att man säger. Där fanns ett lamm som följde mig vart jag än gick. Där fanns skog och ängar och det var exotiskt på sitt lilla vis att komma dit. Men när mörkret föll längtade jag hem något alldeles förtvivlat. Jag blev psykosomatiskt magsjuk och både en och två gånger fick pappa komma och hämta mig tidigare än planerat.

Nu är jag hemma igen. Klockan är sex på kvällen och i köket står disken odiskad sedan i torsdags kväll och jag har slängt av mig kjolen och strumpbyxorna och jag ligger här igen och är liksom bara hemma. Jag gillar hemma. Obeskrivligt mycket.

Jag tycker borta är helt ok också. Såhär ser borta ut:




Bordet




Jag har visat det förr, bordet från thailand som står här hos mamma i skogen. Men jag har inte visat den här lilla detaljen, den lilla snoppen, för den har jag själv inte sett förrän idag. Bordet är tydligen en parningslek.

20 september 2008

Vid kyrkan




Vi försökte oss på en liten promenad trots min ovälkomna yrsel och lätta feber. Till byn gick vi, förbi en hage med hästar och ett vatten. Byn består av en kyrka och en bygdegård. Vid kyrkan stod många bilar, det skulle tydligen vankas bröllop. Vi fick anledning att diskutera äktenskapets pros och cons och hittade i slutändan bara cons. Jag började gå tillbaka medan frida stod kvar och kikade. Jag kallsvettades och ville gå hem och lägga mig med en av mina fyra nyinköpta böcker.
Då rullar en bil upp på kyrkbacken. En tv-kanals logga pryder dess sidor, samt namnet på ett program som tydligen handlar om, japp, bröllop. Jag gömmer mig bakom en skylt men det jag misstänker har redan hänt. Tv-teamet har klivit ur bilen och jorrå, frida kramar en av killarna. Jag ropas fram. Motvilligt hälsar jag, berättar vad vi har där att göra, säger haha oj vad lustigt, säger hej vi ses i sthlm, går hem. Alltså världen ändå. Pytte.

En gammal klassiker




Trampa på såna där smällbär. Klart överskattad barnaktivitet.

Fever




Jag var sjuk för två veckor sedan och jag är sjuk igen. Hostan och halsen utvecklades och denna lördagsmorgon vaknar jag på landet med feber. Igen. Detta krockar så brutalt med min självbild och tanke om mig som innehavare av kropp som aldrig protesterar att jag blir ursinnig. Jag borde duscha men jag fryser för mycket för att ens överväga det. Håret är feberstripigt och döljs under mössa. Hudfärg askgrå. Känsla: frustrerad, sur, stressad (har inteinteinte tid att vara sjuk nu) och allmänt opepp. Detta måste gå över till på måndag. I bakgrunden en fruga som sväljer piller. Helgens klädtema rutigt.

19 september 2008

Behind the wonder scenes




En hjälm, en stolpe, en gryta med tillhörande potatisbullar. Potatisbullar var min favoritskolmat från ettan i grundskolan till och med trean i gymnasiet. Blev nostalgisk. I övrigt ganska få likheter med skolan här. Nu sticker jag till skogs. Hurra för skogs.

Brideshead

Nu ett reportage på radion om Brideshead Revisited och ett ljudklipp från serien. Det högg i hjärtat så jag trodde jag skulle trilla av stolen. Jag längtar efter Sebastian.

18 september 2008

möjlig fortsättning på Älskar

... och sen har det plötsligt gått några år och man står där och i stället för på golvet framför scenen i trängseln och kaoset står man bredvid scenen och man är livrädd att göra fel och man är trött och någon har just uttryckt sitt missnöje över en och man har haft på sig sin myndigaste look hela kvällen och laminatet sitter som en skrytsam smäck fast i magtrakten och man har just ätit en ganska äcklig kycklinggryta bland alla andra som jobbar där bakom och man är bara några meter från Chris Martin och de andra på scenen och man tittar ut på tjejerna som gråter gråter gråter för de känner så himlans mycket och man tänker fan också det där passerade snabbt, alldeles för snabbt. Sen har man jobbat färdigt och man stannar inte kvar och ser resten av konserten för man är trött och ynklig och man vill ta av sig den myndiga looken och man vill sluta leka vuxen och man vill lägga sig i sin säng och sova för om man inte sover kommer man känna sig ännu ynkligare dagen därpå och så kan vi ju inte hålla på.

I'm just saying. Things change. Fast.

Hej hej




Ulla min Ulla du rimmar på knulla

Jag har ätit lunch på Ulla Winbladh på Djurgården. Vi skulle säga hejdå till min kollega, vars tjänst jag nu tar över, som går på lång mammaledighet. Det var fint hos Ulla men det luktade pensionär i foajén. Eller hallen. Jag var för stressad för att njuta av maten eller reflektera över byggnadens historia. Man fick skeda ur en enorm cheddar till brödet innan maten. Brödet var hemskt gott. Jag skummade menyn och lade den sedan i knät för att en kvart senare hitta den där och tro att det var en seriebok jag fick i födelsedagspresent förra helgen av min faster. Hör ni? Det är ganska illa nu.

Men jo?

Allstå Cal, det är väl klart vi måste se Brideshead the movie? Även om den kommer vara hemsk? Det vill man väl ändå? Om så bara för att konstatera ovan? Jag vill. Jag ska. Jag får göra't ensam.

En möjlig fortsättning på inlägget nedan

... och sen har det plötsligt gått några år och man står där och i stället för på golvet framför scenen i trängseln och kaoset står man bredvid scenen och man är livrädd att göra fel och man är trött och någon har just uttryckt sitt missnöje över en och man har haft på sig sin myndigaste look hela kvällen och laminatet sitter som en skrytsam smäck fast i magtrakten och man har just ätit en ganska äcklig kycklinggryta bland alla andra som jobbar där bakom och man är bara några meter från Chris Martin och de andra på scenen och man tittar ut på tjejerna som gråter gråter gråter för de känner så himlans mycket och man tänker fan också det där passerade snabbt, alldeles för snabbt. Sen har man jobbat färdigt och man stannar inte kvar och ser resten av konserten för man är trött och ynklig och man vill ta av sig den myndiga looken och man vill sluta leka vuxen och man vill lägga sig i sin säng och sova för om man inte sover kommer man känna sig ännu ynkligare dagen därpå och så kan vi ju inte hålla på.

I'm just saying. Things change. Fast.

17 september 2008

Ps:

Två senaste inläggen. Schizofrena i förhållande till varandra. Jag ser det.

Kallt spel




Jag trodde jag kunde cirka fyra coldplaylåtar men det visade sig att jag kunde alla. Det visade sig även att han var väldigt lång, denne chris. Lång är fint. Jättefint. Jag är slut. Jätteslut. En genomgående känsla just nu: hur man än gör och hur mycket man än försöker så blir det fel ändå. För någon. Någon blir sur. Någon blir besviken. Någon räcker inte till, inte med tid och inte som medlare och hamnar alltså som åsna mellan två, nej ännu flera, arga hösäckar. Den sista någon är förstås jag. Ingår i mitt jobb. Och min person. Tydligen. Idag tror jag att jag har irriterat eller upprört inte mindre än... Låt mig räkna efter. Fyra. Nej fem. Nej SEX personer. Och då ska tilläggas att jag jobbat mellan nio på morgonen och halvelva på kvällen och inte gjort annat än att försöka göra saker bra för samtliga inblandade. Det blåser på toppen kan man säga. Eller vad fan vet jag om toppen förresten. Det blåser här nere också.

Sover på saken. Åker till skogen väldigt snart.

Jaha

Det här går ju som på räls. Jobbet alltså. Nu sticker jag till Globen igen, för andra gången idag, går omkring i de oändliga gångarna därunder, går kanske vilse, ser lite Albert Hammond Jr och Coldplay, MYSER.

Det är så mycket roligt/mysigt på gång just nu. Så himla mycket.

16 september 2008

Exotism




Det här är så himla mysigt och spännande för mig. Tv! Reklam! Vänner! Simpsons! Idol! Och nu: Filip och Fredrik! Hurra! Jag älskar dem! Av en händelse har jag idag även filips vita kofta på mig. Slumpen! Just nu ligger fredrik över ivan i frågesporten. Jag hejjar på honom. Fredrik alltså. Och överväger att köpa en tv, en stor jävel. Här hos håkan flyger nämligen tiden fram.

Åh, ändå!




Så himlans fint det hära. Nu är jag på väg till håkan som i lördags efter att jag lämnat min kamera utspridd över dansgolvet och min jättefina presentpåse kvar i bussen tog hand om allt medan jag själv obekymrat festade vidare. Jag visade väl checken? Så fantastiskt fin var den. Ikväll hamnar den hos sin rättmätiga ägare. Och håkan, underbara håkan, ba: du vill väl ha lite middag när du ändå kommer förbi? Lite körv och makaroner? Jo det vill du allt. Gullehan. Ps idag åt jag leverpastej för första gången på tio år. Det hade förlorat sin forna charm. Allt detta, men det fattar man redan, är ordbajs för jag går på katarinavägen helt ensam. Hejdå.

Så kär fortfarande och nu med resa i bakfickan känns det nästan som vi är vänner. Svårt att förklara.


Jake and Amir on Tilzy.TV from Tilzy.TV on Vimeo.

Tecken på att jag är tillfälligt överbelastad:




1. Hinner inte gå på toa. Sitter på nålar av kissnödighet men gör inget åt det. Hinner inte.
2. Har tio påbörjade mail jag aldrig hinner avsluta. Fastnar halvvägs i brandsläckande pga större och nyare bränder.
3. Kan inte svara på sms pga att telefonen är för långsam.
4. Äter mat från jobbets kylar. Värmer den inte tillräckligt. Äter framför datorn.
5. Svarar kort på mail och telefon. Avbryter kallprat och för samtal direkt in på kärnämnet.
8. Tappar förmåga att räkna. Tror att åtta följer sex. Eller fem. Hinner inte korrigera.
9. Inser att tröjan är ut-och-in men hinner inte ändra på saken.
10. Tappar minnet.

15 september 2008

Vikarien

Nu har jag sett Vikarien. Dokumentärfilmen. Den finns på Svt.se. Helt gratis. Och lagligt.

Hörni, den var så bra. Och vidrig. Alltså inte filmen men omständigheterna. Att jobba som lärare, jag fattar inte hur någon idag vill, eller kan, eller orkar, göra det. Jag fattar where the reward is, absolut, men jag skulle aldrig aldrig aldrig klara det. Barn och ungdomar, vilket sorgligt folk. Vad svårt det var. Vad jobbiga de är. Och snacka om otillräcklighetsoverload att vara lärare, att frivilligt bege sig tillbaka till den där världen, till omständigheter och förutsättningar som inte bara är sårbara på grund av naturen utan också alla dessa strukturer, det bortprioriterade, motvinden. Att liksom ställa sig där, försöka räcka till, och liksom TRO på människan och framtiden och godheten. Hjältar är vad de är, är vad jag inte är, aldrig varit och troligen aldrig kommer bli.

Seså. Se den nu.

Gudrun




Nu är gudrun på morgonpasset. Och jag i korvdisken. Klockan är åtta. Godmorgon.

14 september 2008

Vill tacka livet

Och sedan började världens absolut största egokick. Välkomstdrink med sång och ja må hon leva och två verser och middagen räckte och kaffet var gott och mamma fick kramar och pepp för efterrätten och sedan började en introtävling som var fantastisk där varannan fråga handlade om mig och det avslöjades både det ena och det andra jag kanske inte skulle valt att fronta föräldrarna med tex kräks i taxi och ligg med bruten hand och lite annat men det gjorde inget för det var så charmerande att sitta där i centrum och rodna klädsamt och sen dansade vi lite och sen rökte vi lite och sen klev några vänner upp på scenen och sjöng Oh Carol fast med Oh Carro istället och sedan ropade de upp mig på scenen och jag fick sjunga - med KOMPBAND - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You och Torn och till slut sjöng jag och Elias duett på Försent för Edelweiss och då var jag så rörd att jag nästan grät och sen försvann föräldrarna och sen dansade vi ännu mer och någon lyfte upp mig och jag fick snurra som i Dirty Dancing och sedan hoppade vänner upp på scenen igen och det var dags för allsång till We Are The World och efter det höll Elias ett tal som var helt fantastiskt och gick ut på att när vi lärde känna varandra tyckte han att jag var läskig men när han insåg att jag var en småstadstjej som kunde Dia Psalma-texter utantill kunde vår kärlek flöda ostört och sedan klev Tobias upp och gav mig min present från alla vännerna vilket var en rese som var jättestor och hade en bild på mig och en häst på och var till en New York-resa och sedan hoppade min bror upp på scenen och höll ytterligare ett tal och gav mig min present från släkt och familj som var en Macbook och det tog liksom aldrig slut för precis efter det hoppade Chapel Hill - mailinglistan - upp på scenen och läste saker jag skrivit under de år vi maratonmailat varandra och det toppade nog genanstoppen över kvällen men var ändå väldigt fint och rart och efter det dansade vi ännu mer och sedan var klockan halvett och vi hoppade på bussen in mot stan och en och en halv timme flög förbi för gitarrerna åkte fram och vi tryckte ihop oss nästan allihopa längst bak i bussen och bara sjöng sjöng sjöng och sedan gick vi till Spy Bar och vid halvsex när jag kom hem imorse tänkte jag att nu har jag fan allt. Vilket, jag vet, låter oerhört självgott och kanske en smula äckligt men det var en sådan dag. Och natt.

Bilderna är förresten Linas:




En present att älska




Anna taschas egen disajn.

Vid slutet av väntan

Igår var en lång dag. Och stor. Men framförallt, åtminstone till en början, lång. Den började med att jag mötte upp mina två mammor på ett café som lagat mat åt cirka 70 personer, mina gäster, klockan ett på dagen. När vi packade bilen påpekade styvmamman att det såg ganska lite ut. Maten. Jag blev nervös. På vägen ut mot Adelsö köpte vi upp oss på extra baguetter och brieostar för säkerhets skull. Och chips. När vi kom till färjan var det en halvtimmes väntan. När vi kom till skolan var det tre timmar tills gästerna skulle anlända. Vi började förbereda nästan direkt. Mamma hade med en duk och hade bakat 100 biskvier. Vi dukade upp all mat, alla sallader och röror och ostar. Det tog en halvtimme. Och sedan väntade vi. Och väntade. Och väntade. Det kändes som en evighet. Jag huttrade av nervositet. En timme innan gästerna skulle anlända tog vi ett glas vin. En halvtimme innan bytte jag om till kvällens klänning. Ovanpå detta pappas hemmastickade kofta, tänkte att det kunde vara fint för honom slash mig att vara med in spirit och in kofta så att säga. Men tiden stod stilla. Det hände inget med klockan. Jag tog en cigarett. Tog två. Väntade. Klockan kvart i sex, när de skulle komma, ringde någon från bussen och berättade att de missat färjan och skulle dröja ytterligare en halvtimme. Jag tog ett glas vin till. Och en cigarett. Försökte sätta fingret på varför jag var så fruktansvärt nervös - det handlade ju bara om vänner, goda vänner, människor jag känner och älskar och som inte gör mig nervös i vanliga fall - och kom fram till att det måste handla om mängden. Alla samtidigt. På samma plats. På mitt kalas. Gah. Tittade på klockan. Huttrade. Tog ytterligare en cigarett.

Och så till slut. Kom de fram. En röd buss rullade långsamt in och väntan var äntligen över och jag kommer aldrig, aldrig glömma hur de här sekundrarna kändes:






Torn

Snart, när jag kan prata om det, ska jag berätta om den absolut vackraste + roligaste natten jag någonsin varit med om. Om mammorna och vännerna och scenen och sångerna (WE ARE THE WORLD!) och talen och tävlingen och dansen och bussresan och presenterna och överraskningarna.

12 september 2008

Kontorshumor

Det är speciellt med kontorshumor. Sånt man skrattar åt på jobbet är inte alltid exakt detsamma som man skrattar åt utanför. Jag vet inte varför det är så, troligen för att kontoret vanligtvis inte är den roligaste platsen man kan tänka sig att vara på. Man är där på plikt. Man är inte bortskämd. Skitsamma. Vissa dagar kan mailtrådar av den här typen göra en hel förmiddag för undertecknad.

Från: Catarina
Skickat: den 12 september 2008 11:31
Till: marknadsavdelningen
Ämne: Novemberlovet

Hej

Om det är lugnt på novemberlovet tänkte jag passa på och ta några semesterdagar (Arvid har ledigt) då och förutsatt att ni andra inte tänkt samma sak…..

Catarina


Från: Setterwall, Carolina
Skickat: den 12 september 2008 11:31
Till: marknadsavdelningen
Ämne: SV: Novemberlovet

Jag ska aldrig någonsin mer ta ledigt så varsågod, för mig går det bra.

Carolina


Från: Mikael
Skickat: den 12 september 2008 11:34
Till: marknadsavdelningen
Ämne: SV: Novemberlovet

Nej jag hade inte tänkt ha lov med Arvid, så ok med mig. När exakt är novemberlovet?

M

Kan jag få se legitimation på dig?




Ok, han är ny på jobbet. Ok, han är övervakad. Ok, han kanske är överdrivet försiktig. Men han gav mig en present i förskott alldeles nyss. Och hans käkar var så fina när de spelade i koncentration över kassasystemet.

Note to self: kläder som döljer nervösa svettningar

Igår kväll kunde jag inte somna. Jag fick öppna en av mina små precious amerikanska pillerburkar (receptfria) och ta en sömntablett klockan halvtvå. Jag låg nämligen och var alldeles vansinnigt PIRRIG. Som ett barn kvällen innan julafton. Eller en tonåring innan första festivalen. Eller som jag själv, två kvällar innan mitt gigantiska (i mina mått mätt) 30-årskalas.

Såhär kommer det gå till: imorgon vid halvfem kommer mellan femtio och sextio personer hoppa på en buss som jag hyrt och åka ut till en ö. På ön kommer jag och mina två mammor och lite annat folk finnas och vänta. Där vankas det kalas. Där ska det ätas mat och drickas sprit och tävlas introtävling i lag och kanske, men det har jag bara fått luddiga upplysningar om, framträdas på en scen. Allt detta i en träaula. I en gammal folkskola.

Det här är stort för mig. Alla jag älskar på samma ställe under samma kväll. Familj OCH vänner. Gamla favoriter och nya älsklingar. Såna jag bråkat med, försonats med, festat med, grinat med, rest med, hånglat med; såna som stannat kvar helt enkelt. Och så många! Jag blir rädd av bara tanken. Så där låg jag igår, och tankar som "åh lilla mamma" eller "tänk om jag inte hinner prata med alla" eller "men gud jag vågar INTE sjunga på scen" eller "tänk om jag blir för full" eller "kommer den och den känna sig välkommen" eller "borde jag fixa gästlista på efterfest i stan" och tusen andra saker det inte tjänar speciellt mycket till att tänka på men som man tänker på ändå om man är jag. Tydligen.

Mental checklista då. Here goes:

Osalista till stora kalaset + bussen dit: check.
Information till gäster om resa/tider: check.
Lagindelning till introtävling: check.
Delegering bussvärdar + introtävlingsledare + djs: check.
Inköpslista mat + bestick: check.
Upp/nedresta gästers boende: check.

Lista till efterfestställe: no check.
Klädesplagg att bära på kalaset: no check.

11 september 2008

Lill-Fridas rum




(Alltså hon är inte liten. Bara att det vore mycket mer provocerande att kalla andra frida för stor-frida. Eller gammel-frida. Det skulle absolut inte uppskattas). Här sitter frida den yngre och jobbar när jag går hem. Och jag känner ett styng av skuld att jag kom senare och går tidigare. Jag borde frågat om hon ville ha hjälp med något. Ringa ett samtal. Nej just det, telefonerna är ur funktion. Skicka ett mail? Städa ett skrivbord? Äsch, för sent nu. Men imorrn frida, om du behöver mig, så står jag till tjänst.

Carolina, your rankings have been changed‏

Det kom ett mail från älskade Fejjan.

Changes in your ranks:

#4 best mother (potential) (gained 4 places)
#4 most famous (lost 2 places)
#6 most fashionable (lost 1 place)
#7 most outgoing (lost 3 places)
#8 bravest (lost 1 place)

How others compared you recently:

• "Who is a better dancer", you won 1 and lost 0 times.


Ergo: en person har fattat att jag är jättebra när jag dansar däruppe på bardiskarna och högtalarna. samt någon/några tycker det är dags att jag slår mig ned och skaffar barn. Och att jag är feg, okänd, omodern och blyg. Aja.

Plattfall

Från: Receptionen
Till: All of Schmarros företag
Skickat: den 11 september 16:38
Ämne: Vi har för närvarande fel på våra telefoner

___________________________________________

Från: Schmarro
Till: Frida den yngre
Skickat: den 11 september 16:39
Ämne: VB: Vi har för närvarande fel på våra telefoner

hoppas hon har ringt och felanmält det.

det här skämtet skulle funkat bättre 1991.

Så himla äckligt. Och så måste man städa själv. Andras bajs.

En vacker dag ska jag göra en lista över typiskt tråkiga förutsägbara saker som folk som vill vara roliga och provokativa bloggar om. Mycket möjligt att jag själv hamnar på både första och andraplaceringen på den listan. Men det här ämnet blir lätt trea. Gäsp.

Lunch!




Fuck gi.

Rofl

Alltså ibland gillar jag David lite extra, lite utöver det vanliga vardagsgillandet om ni förstår. Hörde jag tröja/skål. Hahaha tycker jag.

Positivism

Imorse var Mark Levengood på Morgonpasset och pratade om sin nya och kloka lilla bok. Han ville inte kalla sig författare, nej nej, Jonas är författare men Mark är något annat. Han ville inte kalla sig hjälte heller. Han är bara Mark, liksom. Som vill att vi människor ska stanna upp och se det fina omkring oss. Och tycka om våra liv och om vi inte gör det ska vi lära oss att ändra på dem så att vi kan tycka om dem. En sådan liten profet han är, denne Mark. Sedan sade han något jag fortfarande, två timmar senare, stör mig på. "Jag gillar absolut inte positivistiska människor som bara tycker att allt är bra och världen är vacker och allt ordnar sig".

Positivistiska.

Gah. Stör mig.

Sedan berättade han att Jonas reaktion på boken var att han ville slå Mark med en sån där hammare som piper, i huvudet. "Så du fick en känsla av att nu pratar vi inte mer om det här", frågade Martina Thun. "Det var ingen känsla, det var uttalat", sade Mark då.

End of återberättelse av morgonens intervju med Mark.

Mäh!

Min telefon heter Sony Ericsson P1i och jag tycker SÅDÄR om den. Det tar typ tio minuter att komma fram till skicka sms och man måste ha minifingrar eller naglar (which i don't) för att pricka rätt på skärmen om man inte står stilla och använder den lilla pinnen. Detta innebär bland annat att man slutar sms:a som kommunikationsmedel. Man ringer knappt. Det tar sån TID. Och visst, så kan det väl få fungera, men DET HÄR FATTAR JAG INTE: när man har telefonen på ljudlös profil, till exempel för att man varit på en teater och glömmer sätta på signalerna igen, så ringer inte alarmet heller. Är inte det befängt? Det gör ALLA andra telefoner jag haft. Alarmet ska funka vilken profil man än väljer, man vill bli väckt av morgonalarmet även om man inte vill bli väckt av nattliga fyllesamtal, right? Tydligen inte, enligt Sony Ericsson P1i.

Mvh

Försoven, försenad, nyvaken, stressad.

10 september 2008

Glasögontest




Oj har du glasögon, säger hon här. Du är äldst av alla mina barn. Jag påpekar inte den missade generationen. Nu går vi på teater.

Kantarellpasta var det.




Gott, tycker mormor, men undrar fortfarande över de där köttbullarna som alla verkar äta.

Pelikan.




Mormor kikar över axeln. Alla här äter köttbullar, konstaterar hon. Själv har hon valt kantarellpasta.

Min finaste pillerburk




Nu med innehåll hostmeddi! I övrigt även souvenirnyckelring, debasers allsångshäfte samt jetebra och jetejobbig bok. Och plastfickor. Man vet aldrig när man plötsligt behöver en plastficka, lika bra att ha några på hallbyrån.

Tonajt

Ikväll ska de flesta jag känner gå på Youtubefest anodnad av På Stan. Det kommer nog bli roligt. Jag var på en Youtubefest i fredags och då skrattade jag mycket. Farao tolkade Leave Britney Alone fast bytte ut Britney mot Sanna Bråding. Bland annat.

Själv ska jag på musikal igen, med mormor igen, och det ska tydligen bli "udda, upplyftande svartsynt och ofta mycket roligt". Note to self: packa hostmedicin i väskan till jobbet. Mormor gillar inte människor som hostar.

He.

Alla bara pratar om partikelacceleratorn idag och det här vet jag redan klockan noll-sju-trettio. Jag vill inte prata om det, höra om det, tänka på det, jag vill att det ska hända lika i förbifarten som årsskiftet mellan 1999 och 2000 då jag eventuellt stod på Salas kullerstenstorg och lika eventuellt kysste Emelies ex eftersom risken att aldrig mer på kyssas verkade helt påtaglig (eller om det var för att alla var fulla, alla andra var ihop och vi stod ensamma vid sidan om och det kändes bra att få det gjort en gång för alla). Hur som helst. Partikelaccelerator. Lalalalalala säger jag och viftar med händerna vid öronen. Som man gör.

Sen berättar Google Reader att det har hänt något nytt på Jakeandamir.com och jag börjar dagen med ett slött heeee:


Jake and Amir @ CollegeHumor Live from Amir on Vimeo.

9 september 2008

Saker man gör när man är hemma sjuk, del 8

Tittar på en bild från vår personalfest i våras på Erik Hassle och tänker hoppsan vilken snuskig video han minsann vågade göra.



Saker man gör när man är hemma sjuk, del 7




Går utanför dörren för första gången på två dygn. Inser att man a/ klätt sig för minusgrader, b/ känner dofter igen och c/ tycker att utomhus luktar mycket, mycket gott. Går på terapi utan just något att avhandla. Hjärnan behagligt understimulerad.

Saker man gör när man är hemma sjuk, del 6

Msnar goda nyheter till kollegor.

frida säger:
vi har fikat VÄRLDENS bästa fika just
frida säger:
två sorters tårtor, biskvier, två sorters bullar
Carolyna säger:
shutup. jag har missat: bråk, brand, världens bästa fika. det här är inge kul.
frida säger:
man saknar dig.
frida säger:
imorgon?
Carolyna säger:
IMORGON är jag ER igen!
Carolyna säger:
lova att bråka då, och fixa brandlarm, och världens godaste fika?

Saker man gör när man är hemma sjuk, del 5




Märker att man även tycker unga killen i filmen är het. Informeras, via imdb, att han är född 89. Tänker: inte ok. Tycker det är lite synd. Tycker även han är lik seth i the OC. Undrar vad som händer i OC nuförtiden. Om det slutat spelas in. Tappar koncentrationen igen. Bloggar.

Saker man gör när man är hemma sjuk, del 4




Inser att tröjan man har på sig också har med rob-down-jun att göra eftersom det är en reklamhoodie för hans gamla film kiss kiss bang bang. Detta faktum och denna slump förbryllar en så mkt att man tappar koncentrationen och måste stänga av filmen och blogga om skiten.

Saker man gör när man är hemma sjuk, del 3




Lägger en dator på magen och kollar på en film som heter charlie bartlett med robert downey jr i en av rollerna och tänker såhär: han är het på något vis, den där junior. Om det nu är hans riktiga namn.