30 november 2008

Vanlig söndagskvällsaktivitet




Förbereder fettveck att spruta blodförtunnande medicin i med kanylburk under armen, vadårå?

Helgen 48 får vara vad den vill, det rör mig inte i ryggen.

Nu är jag i skogen. Det finns några väldigt bra saker med att vara här, bättre än jag hade vågat hoppas på. En av dem är det trådlösa nätverket i hela huset. Den andra är att sängen jag ligger på är höj- och sänkbar i huvud- och fotända. Med fjärrkontroll, liksom. När jag var liten och ganska länge därefter trodde jag att fjärrkontroll hette "manick". Kan jag få manicken, sade jag när jag ville ha fjärrisen, och inom familjen visste alla exakt vad man menade. Det var nog inte förrän jag flyttade ihop med min första kille det gick upp för mig att det inte exakt hette manick.

Nåväl. Det är sängen och det är nätverket och det är även första advent. Och jag vet att en gång i tiden kändes det viktigt för mig att få blogga något i stil med att nu har helgen vecka 48 tagit slut men plötsligt känns det så totalt oviktigt. Vem bryr sig om vilken jävla helg det är som har tagit slut? Inte jag, för för mig existerar från och med nu inga helger. Det blir en evig lång måndag, ända fram till tionde januari, förstår ni? Ingen helg vecka 48 alltså. Nej säger jag. Men första advent köper jag, framförallt som mamma och Piloten ställt till med glöggbjudning för byn idag. Prick klockan tre var tusen värmeljus brinnande i vardagsrum och kök, och på bordet stod diverse ostar, pepparkakor, fluffiga lussebullar, olika glögger och muster uppdukade. Och grannarna började trilla in och det blev äkta Änglagård över hela huset. Där fanns alla stereotyper, den lite heta mannen med yvigt hår (Lassgård), den tjocka tanten med barsk stämma med rungande skratt (Sedahl), den stiffa kvinnan med noggrannt hållen vikt och välmålade naglar (vem? någon birollskvinna antagligen), den vackra konstnärliga kvinnan som alla egentligen avundas/är kära i (Helena Bergström), till och med ett bögpar bor härute fast de kunde tyvärr inte komma idag. Men det var mysigt. Jag hamnade vid "Bonden", en finlandssvensk fd pilot och hans roliga fru. Samtalsämnet var förstås i första hand mitt ben, i andra hand deras hästar. Vi jämförde stallhyra här på landet och i stan. Vi pratade om ridhus och volter. Om raser och uppvisningar. Och jag kände ett stygn av (hej freud, menade ETT STING) äkta melankoli och sorg över att jag från och med nu inte längre har en häst att rida. För det funkar inte med en trasig fot som i bästa, bästa fall är i normalt skick om tre månader. I sämsta om ett år. Det går inte att hålla på och betala för en häst man inte kan åka och rida på, inte ens åka och fodra och mocka eller gosa med. Så jag fick lov att sluta och nu ska hans ägare hitta en ny medryttare och jag är officiellt inte längre en hästtjej. Inte just nu i alla fall. Det gör mig lite ledsen faktiskt. Undra om jag måste gråta lite över detta.

För övrigt har vecka 48 slagit rekord i antal tårar på kortast tid under hela mitt senaste decennium. Konstigt, med tanke på att jag inte känner mig speciellt ledsen. Bara så... KÄNSLOSAM, damnit!

Nu ska jag gosa med den här skitsköna sängen och börja läsa Carl Johan De Geers "Jakten mot nollpunkten". Mysigt va.

På väg




Nu kommer snart mamma och Piloten och hämtar mig med bil. Piloten heter egentligen kjell och är hennes kille sedan att tiotal år tillbaka. Det är till dem jag åker när jag åker till skogen. Och det ska jag nu alltså göra. Jag har duschat, skitjobbigt, och försöker nu sätta på en strumpa över gipset. Det går sådär, den kommer över toppen och sen tar det stopp. Det ser lite fånigt ut, men jag ger upp här. Finns annat att fixa, till exempel äta frukost och packa det sista. I detta nu står frida och diskar i mitt kök. Mina vänner: oumbärliga. Men nu åker jag bort lite. En vecka ska fördrivas på skogsort, sen är det bara 5 kvar. Svindlande tanke, fortfarande. Så. Himla. Handikappad.

My rules are made for you to break

Idag skulle jag rösta för Grammis 09 och egentligen gjorde jag mig besväret enbart för att Markus skulle vinna textförfattare men så verkar det inte som att vanligt folk får rösta i den kategorin. Inte jag i alla fall. Eller så var jag blind. I övrigt bryr jag mig inte om Grammis så speciellt mycket förutom att jag reagerade på att någon tidning skrev att det var fett med kvinnor bland årets nominerade och jag gång på gång, med på samma gång högtidlig och indignerad tankeröst, tänkte för mig själv "VAR, säg mig VAAAAR" om detta påstående. Kanske var det bland de nominerade till årets kvinnliga artist det var ovanligt fett med kvinnor. Eller någon ynka annan kategori. Men inte årets live i alla fall. Och inte årets grupp. Aja. Här skulle det evt passa att jag räknade upp en rad kvinnliga grupper och liveakter som, duh, borde varit med men lyssna nu, jag är SJUK och äter MEDICINER och jag är därmed att ursäkta på samma sätt som man ursäktar en mamma med gröt, nej jag menar mjölk, i hjärnan. Visst? Annika och Frida säger jag bara, ge dem alla pris there is to ge någon förutom i text, där ska Markus kamma hem vinsten och så är det med den saken.

Jaha vad händer mer in the land of the sick and enbenta?

Jo man vaknade vid nio imorse med en Elias som sovit över sen igår. Man vinkade av Elias och sade hej till Lillfrida. Man gjorde frukost, eller haltade efter på kryckorna när Lillis gjorde frukost och man kom på sig själv med att börja peka med kryckan, som en tant med en käpp. Man testade lite olika nya hopp man pga minskad smärta i foten numera kan göra. Man inser att efter hoppen man pga minskad smärta i foten kan göra får en bultande fot eftersom blodet rusat dit och gipset bultar och det känns fel. Man tänker att man inte ska hoppa så mycket mer. Man äter frukost med Lillis och tittar på två avsnitt av Spung. Man är kär i Kim lite till mans. Känner hur man fånler när han kommer in i en scen. Det ringer på dörren och en Pelle kommer in. Berättar om gårdagens Håkanfest och berättar om annat. Man berättar själv om sin hellweek och kommer på att man inte har gått igenom detaljerna med akutvistelsen med Lillis, som var med, som såg när de drog ut benet i rätt rikntning och man skrek och man var för borta på Stesolid och Morfin för att minnas exakt hur det gått till. Man säger hej till Pelle och det ringer på dörren igen. Det är en Tobias och en Lisa, de har med sig julmust. Man fikar vidare och pratar. Bjuder dem på en varsin öl ur sin kyl eftersom här ska minsann inte drickas öl på ett jäkla tag. På pillerburken, en av dem, står att alkohol i kombination med pillrena orsakar akut hjärtstillestånd. Sen går Lillis och Tobias och Lisa och Emelie byter av. De möts i hallen. Broren kommer också förbi, för att han har lånat med ens externa hårddisk och fyllt den med ett tiotal tv-serier och ett trettiotal filmer, vill lämna tillbaka den inför kommande vecka i skogen. Frida kommer från ett redaktionsmöte. Man äter indiskt tillsammans. Tittar på Veronica Mars. Broren droppar av. Man gör ligglistor, helt i linje med gemensam ålder om cirka hundra. Vi kollar mer Veronica Mars. Emelie droppar av. Frida hjälper till att packa en väska inför veckan i skogen. Man känner hur det bultar i foten. Man bäddar madrassen som ska användas för tredje natten i rad. Någon fylleringer Frida. Två gånger i rad. Man berättar för Frida att denne någon en gång bergsäkert hävdat sig vara en sådan som absolut inte fylleringer. Man skrattar åt det och konstaterar att Någon är motsatsen. Man pratar vidare om fenomenet fylleringning. Frida säger att hon önskar att alla var fylleringare, att hon är mycket provocerad av de som inte gör det. Man håller med. Säger något i stil med att de som aldrig fylleringer är känslomässiga dvärgar. De som är så kontrollerade (slash ointresserade/över en) att de aldrig bryter mot whatever uppsatta smarthetsregler kring höra av sig eller låta bli. Man, fast nu orkar jag inte använda man när jag menar jag så jag byter på mållinjen, jag, säger att jag slutat fylleringa, nästan helt och hållet. Fyllesmsa också. Frida säger "wow". Jag säger att jag ändå är sur på andra som låter bli. Att det troligen hör ihop med ens girlish fantasier om att bli bortrövad och övertalad av någon som won't take no for an answer since you're made for eachother och så vidare. Sen spinner vi vidare på det en stund. Jag säger några ord jag tycker låter fina i vargatimmen. My rules are made for you to break. Jag säger dem några gånger om. Jag tänker att jag vill döpa ett blogginlägg till det. Jag gör det. Jag postar.

28 november 2008

Några ord från en som missar Håkan-festen tonajt

Åh, fan, det är fredag. Och nu är ni ute allihopa, och gör roliga grejer utan mig.

Kanske tänker ni stackars Carro, vilken himla otur hon hade ändå. Eventuellt säger ni något om hur himla ynklig jag var den där första dagen när ni hälsade på mig innan operationen då jag var hög på morfin och grät och var svullen överallt. Kanske drar ni någon anekdot från när ni själva eller någon av era bekanta bröt något, jämför hur länge ni/era bekanta blev invalida efteråt. Någon drar säkert ett skräckscenario, ett sådant ni av hyfs besparat mig men gärna vill berätta för varandra när jag inte hör. Någon säger säkert äsch, ge henne några veckor så är hon på benen igen. Allt detta är i sin ordning. Det är det som händer sedan jag inte riktigt gillar att tänka på. För då släpper ni veckans samtalsämne, det vill säga jag och min brutna fot, och går in på det ni tycker är så roligt. Festen. Alkoholen. Dansen. Ni gör det utan mig och ni gör det alldeles utmärkt. Det dröjer inte många drinkar innan ni ens glömt att jag borde varit där, med er.

Snart säger Håkan något roligt som Tobias inte kan låta bli att driva med. Kanske blir det ett bevingat ord, som gången i Gagnef då han efter en trevlig grillmiddag säger "en baj på det" och reser sig upp och ogenerat går mot toaletten. Kanske ställer sig Louise och dansar i soffan lagom till Tro och Tvivel spelas. Kanske berättar Lisa om lägenheten som hon och Tobias har köpt, den med arton meter lång balkong. Kanske säger Frida att hon älskar någon och pussar den över hela ansiktet.

Och nu vet jag hur Wille kände när han stack till Japan i massor av veckor, fast han stack av fri vilja och för att UPPLEVA saker. Själv ligger jag här och UPPLEVER gips och smärta och jo, Lillfrida, jag längtar efter dig också. Och jobbet, goddamnit. Saker som är fina med mitt tillstånd är ändå detta:

* Min bror reser sig från askan och blir värsta Florence Nightingale, handlar, kommer och sitter hos mig, hjälper mig klistra på plastskydd över gipset så jag kan duscha, hämtar vatten åt mig, pluggar i min soffa, tittar på West Wing med mig, bara ÄR HÄR hela tiden. Så jälla fin.
* Alla som kommer och hälsar på och ringer och bryr sig och alla fina blommor och all mat och all omtanke.
* De två mammorna som efter att jag bölade över att ingen kom till sjukhuset ryckte upp sig och bjöd ut mig till sina respektive skogar för tillfriskning (så på söndag sticker jag, hejdå Stockholm på ett tag).
* Mitt jobb som är snälla och förklarar hur man gör med olycksfallsförsäkring och paperwork och säger att det nog kan gå att ordna att jag får jobba hemifrån när jag känner mig kryare och kan vara vaken om dagarna.
* Mina piller mot illamående - ÄLSKAR medicin mot illamående.

Köp Tobbes lägga!

Alla som vill köpa en lägenhet såhär i kristider och det är ett sånt himla bra läge för't, köp den här! Det är min kompis lägga och jag kan ordna kompispris om ni vill ha den. Två mille så är den er! Kanske ännu mindre! Och den är JÄTTEFIN. Jag skulle köpt den själv om jag hade haft råd. Men det har jag inte. På en av bilderna, i stringhyllan, kan man skönja den lilla minisjuanstolen som Tobbe ropade in på Tradera en dag när han var bakfull och trodde att han gjort ett klipp på en sjuanstol. Tvåhundrafemtio och den var hans. Synd bara att den var tre centimter hög. Lite kuriosa bara. Seså, in och köp.

När jag inte grät...




... så tvättade jag inte heller håret, som synes. Däremot hände det att jag vågade mig på att, som man säger, se det roliga i sjukhusvardagen. Här till exempel låter jag en bit vattenmelon bli till en skojig stund.

Firlåt

Ursäkta för bilden jag pubicerar nu. Effektsökeri. Har inget att komma med nu när invalid, ni vet. Utom det här med foten. Jävla foten.

Äckelbilden




SOS

Ånej. Galna mormor ska ta sig ut på vägarna och leta upp Skanstull för att komma förbi med "en slant". Galna mormor är verkligen inte att lita på, vare sig ute på vägarna eller som tröst och sällskap. Hon kommer berätta för mig hur blek jag är, hur dålig jag ser ut, att jag borde (måste) komma och bo hemma hos henne och sedan kommer hon berätta jättemycket om sina egna krämpor. Jag älskar galna mormor på ett sätt men jag vet inte om jag vill ha henne i mitt hem just idag. Och jag lyckades inte avstyra det hela. Nu känns det typ som att jag måste sminka mig och duscha. Men det orkar jag förstås inte. Jag ligger kvar här tills det ringer på dörren, då tar jag ett djupt andetag och öppnar och ser vad det blir av det hela.

Fråga: är det för äckligt att lägga upp en bild på hur foten ser ut från ena sidan, ett som min bror tog igår när de lade om gipset? Säg nej i kommentarsfältet, annars kommer bilden snart.

Kan spruta själv

Idag har jag tagit en spruta helt själv, i mig själv, i magen, så att jag inte ska få blodpropp. Jag trodde att det skulle vara läskigt men det var det inte. Jag trodde att det skulle göra ont men det gjorde det inte. Foten däremot, gör fortfarande jävligt ont. Det är inte aktuellt att röra sig längre än till köket och tillbaka. Eller toan. Jag ser lite West Wing så länge. Hoppas på bättre tider. Fattar INTE hur de här sex veckorna någonsin ska passera.

27 november 2008

Hemma




Sedan jag kom hem har jag: lyssnat på home sweet home och mama i'm coming home, sett ett avsnitt west wing, gått igenom alla urgulliga fejjamess, skrattat åt den här perfekt översatta annonsen, inte känt någon hunger, haft ont i ben och fot, sovit ännu mera, gått ett varv i lägenheten med kryckor, blivit svettig och utmattad av dito, lagt mig igen. Vilka spännande sex veckor vi ska ha hörni.

The freshness! The freshness!




Jag sitter i en rullstol och skriver det här. Min underbare bror har just hämtat en påse läkemedel för 900 spänn till mig. För såhär är det: av bruten fot har man skitont och då ska man äta morfin. Av morfin mår man illa så då äter man något mot det. Av morfin blir man även förstoppad så då får man något mot det. Av att ha benet i gips riskerar man blodpropp så då får man sprutor att lära sig ta på sig själv i magfettet. Asså ni hör ju. Never ending medicinstory. Och nu är jag, tro't eller ej, på väg hem. Jag ligger hellre där och har ont och mår illa än här. För hur mkt det än tar emot att skriva det här så funkade den svenska sjukvård jag fick smaka på i veckan bara sådär. Underbemanning och total ickeinformation var värst, tror jag. Nu ska jag försöka lirka in foten i en taxi. Hejsålänge. Ps. Har bytt smärtstillande. Mindre morfin nu. Vilket ger mer vaken schmarro. Ds.

Har fått bildbevis




Det här ser ju inte så himla fräscht ut och det gör inte jag heller. Tredje dagen här och jag har fortfarande inte fått träffa en doktor. En sjukgymnast har visat hur man går i trappor med kryckor men eftersom det gör så sjukt ont att hoppa på kryckor för att trasiga foten spränger mig inifrån så går det inge bra. Tanten i sängen bredvid har ylat hela natten. Om att hon är mörkrädd och att hon vägrar kissa, bland annat. Hela den här miljön är så ovärdig på något sätt. Alla har ont. Alla är oroliga. Ingen får träffa en doktor. Ingen vet när man ska hem och hur det ska gå då.

26 november 2008

Ånej.




Mer om morfin




Jo jag skulle bara vilja lägga mig liite, eller säga emot, morfinhyllningarna jag hör överallt.det där stämmer inte på mig. Jag tycker inte att morfin är speciellt härligt alls. Dels blir man avtrubbad och tappar tråden mitt i samtal, turbosomnar liksom, och dels mår man sjukt illa. Och vad värre är, det hjälper knappt heller mot smärtan. Nu har jag fått gips och en mycket sexig plastsko.

Post-op pre-sleep




Klockan är snart två och jag har nyss kommit tillbaka från uppvaket där jag blivit kollad var femtonde minut efter operationen. Jag är nog nyktrare nu än på tolv timmar, vilket känns fint. Jag känner inte mina höfter och nedåt, för operationen skedde med ryggbedövning och inte sövning. Jag var alltså vaken, men jag kände inte minsta lilla av hur de öppnade foten från två håll och borrade fast metallplattor. Det var en märkligupplevelse. Överkroppen skakade av allt morfin och adrenalin i kombo, och underkroppen var borta, är det än. Jag har fått utslag av all gråt. Men jag har även de absolut finaste vänner och familj man kan tänka sig. Jag är så glad för det. Halva stan var här på sös med mig idag, min bror väntade in operationen och gick inte förrän ett på natten. Och alla sms. Jag fattar inte. Nu ska jag sova lite. Utan smärtstillande, så får vi se hur det landar. Nu är foten rätt iaf. Bra. Gonatt.

25 november 2008

No food




Maten kan man väl leva utan men jag är så vansinnigt törstig, det saknar motstycke. Nu drar jag på operation, tjena!

Somebody took a guess




Aja. Viktissues får man ha någon annanstans. Här koncentrerar vi oss på morfin och att undra huruvida operationen blir inatt eller inte. Jag röstar för: inatt. Så man får äta nån himla gång.

Aj ont




Nu funkar inte morfinet som det ska och jag har mycket ont. Men så dyker älskebror och linis upp. Alldeles nyss duschade jag sittande i en rullstol. Jag grät av smärta när de flyttade mig till stolen, sen grät jag igen när jag hade duschat klart och ingen kom när jag tryckte på röda knappen så jag fick sitta där naken i em jävla rullstol med en söndertrasad fot och känna mig jävligt ynklig. Jag får morfin hela tiden men det hjälper typ inte. Men de goda nyheterna är att det verkar bli operation ikväll redan och det vore ju bra. Här lyckas vi rent av skämta lite.

Tror jag läcker. Har fått dropp.




Ful fraktur




Jag har en ful fraktur och min ankel är av på två ställen och mitt smärtstillande börjar rinna ur och min stesolid vet jag inte vad den gör och jag gråter av helt orimliga orsaker, som att min finaste sko är sönderklippt och jag inte har råd med nya. Någonsin. Eller att det gör så jävlans ont och det sägs att exakt så ont som en fraktur gör, så känns skelettcancer varje dag och min pappas plågade miner får för mig en helt annan innebörd. Eller att jag känner mig så hemskt jävla ensam fast det finns en hel arme av vänner som ringer och smsar och frågar när de får komma. Jag kommer nog bli kvar över natten och opereras imorgon, det är vad de säger till mig. Nu vrålar en kvinna hysteriskt i ett rum bredvid. För en timme sedan var det jag. Och nyss tittade lovisa förbi. Hon ska bli doktor och jag grät i hennes armar. Och lillfrida var med i ambulansen. Så jag har det nog ganska fint ändå. Ska inte klaga. (men det kommer jag naturligtvis att göra. Tex nu, när jag ska tigga mer morfin).

Rapport från himlen




Jahapp. Med 23 mg morfin och okänd mängd stesolid i kroppen skriver jag dessa ord. En liten hälsning från södersjukhuset, skulle man kunna säga. Har lite svårt med minnet och formuleringsförmågan i detta nu. Det liksom pirrar i blodet, som att det finns små kolsyrebubblor och min röst är numera nyvaket hes. Jag skakar i händerna och de har klippt upp min finaste byxa och vad värre är, även min underbara älskade jodpurs. Jag som inte har en krona, hur ska jag nu klara vintern? Fast det kanske löser sig. Tydligen kommer det inte bli aktuellt med skor på ett tag. Nu minns jag inte vad jag nyss skrev, men jag har alltså brutit foten. Tror jag. Jag halkade och det sa pang och den låg helt jävla stört utåt bakåt och ambulansen kom och jag skrek och grät och skojade om vartannat. Grät när de rörde mig, skojade när morfinet började verka. Ambulansresan var mysig efter varje shot smärtlindring. Vi pratade om... Äh jag minns inte. Sen ringde mamma och då grät jag en skvätt igen. Jag är allra mest ledsen för min sko.

Det hände en grej.




Brunt. Och vitt.




Orsak till känsla av misslyckad fast det inte är ens eget fel:

* Att betala räkningar på morgonen den 25:e och finna kontot tomt efteråt utan att ens hinna göra något dumt/lyxigt/roligt för lönen. Att inse att det går jävligt dåligt nu. Att känna sig som en slarver fast man är allt annat egentligen.

Fan vad misslyckat. Såhär kan vi inte ha det 2009. Vad är poängen att ha en utbildning och ett jobb man lägger jättemycket tid på och en lön som är ok om den ändå inte ska räcka? Räntejävel. Lånjävel. Lägenhetsjävel.

Mvh,

en deppig med i-landsproblem

24 november 2008

Chuck och jag

Inatt drog vi upp en båt, jag och Chuck Bass. Sen sade jag what the hell let's make out och då gjorde vi det. Fast han blev lite förvånad först, han hade liksom trott att jag var helt ointresserad men det var jag då tydligen inte.

Mvh

Carolina, mental mognad: 14.

Nights and weekends

Var det någon som såg Hanna Takes The Stairs på förra årets filmfestival? Jag gjorde det inte, jag ville men var antagligen för lat för att göra det. Hur som helst, jag såg den sen och jag älskade den. Den handlade just inte om något alls. En tjej i New York som inte kan bestämma sig i sitt kärleksliv. Som alltid tycker att gräset är lite grönare på andra sidan, som inte menar något illa men ständigt hamnar i kläm, eller gör så att andra hamnar i kläm, eller äsch jag vet inte. Jag tyckte om manuset. Dialogen. Och henne, Hanna-karaktären alltså. En självupptagen och omogen snackpåse har jag för mig att någon recensent beskrev henne som. Men jag gillade alltså henne, och filmen, och nu kommer här en ny. Nights and Weekends. Går halvsex idag på en biograf nära dig. Om du bor i centrala Stockholm alltså.

23 november 2008

Trouble the water

Igår Bring Your Own Fish-kväll hos mig, debutsmakade pilgrimsmusslor, Riche, Spyan, bla bla, hem, slut.

Idag, hahahaha, den här Houellebecqfilmen jag hade längtat efter men misstänkte skulle vara riktigt jävla usel. Vilket den, hur gärna jag än ville tycka annat, faktiskt också var. Jag tyckte så synd om de som eventuellt satt där i salgonen och inte hade läst hans böcker. Filmen borde rimligtvis säga dem nada. Zipp. Jag och Tobias kände oss en smula besvikna, men inte förvånade och tyckte att vi dagen till ära förtjänade en tjusig söndagslunch på Örtagården. Sagt och gjort.

Sedan såg jag filmen som gjorde hela helgen för mig. Trouble The Water handlar om stormen Katrina och dess efterverkningar för de som drabbats, om vad som hände i New Orleans under och efteråt. Och man tappar ju hakan. Visste ni att när the mayor of New Orleans befallde att evakuera staden dygnet innan stormen skulle komma så ordnades INGA kollektiva transporter ut ur staden? Eller visste ni att när vattnet flödade och folk som klättrat upp på sina vindar och därmed höll på att dränkas inne ringde kustbevakningen eller the national guard för att få akut hjälp, så fick de svaret att inga insatser skulle göras "innan vädret blev bättre"? Visste ni att när flera tusen människor som inte haft råd och möjlighet att ta sig ur staden var strandade utan någonstans att ta vägen då deras hem förstörts eller låg under vatten så svarade man att den gigantiska militäranläggning som finns i staden där flera hundra rum stod tomma och oanvända inte fick beträdas och om folk närmade sig hotades de med M-16? Visste ni att på ett fängelse som drabbades av stormen och översvämningen så lämnades fångarna i cellerna när personalen flydde fältet? Visste ni att två veckor efter stormen fanns fortfarande lik i husen som drabbats av stormen för att man inte "hunnit" komma och se efter? Jag visste inte det, inte exakt hur illa det var. Och i filmen, som är en dokumentär som till 50% består av en av de drabbades eget filmmaterial (från dygnet innan stormen, från under hela stormen, från efter) och 50% av dokumentärteamet, som tydligen är detsamma som gjorde Fahrenheit 911, framgår det så smärtsamt tydligt hur utelämnad och utanför allt vad socialt skyddsnät heter man hamnar i USA om man tex är fattig och svart på samma gång. Det blev tjutfest på Grand, salong 2 idag och då inte främst för hur hemsk och vidrig och orättvis världen är utan för att det mitt i allt detta finns människor som inte ger upp hoppet och orkar kämpa vidare. Åh den var så älskvärd. Se den.

22 november 2008

Ny färg




Because of you I'm afraid

Ikväll. Jag, Lovisa och Emelie framför Idol. Deltagarbarnen som är kvar ska dedikera en låt på temat "love" till någon eller några de gillar. Vem är valfritt. Robot-Robin gör det till sina skejtarpolare från, vad vet jag, Östergötland. Johan gör det till sin rätt snygga brolla. Anna och Kevin gör det till "alla sina fans". Alice gör det till sin familj. Med Kelly Clarkssons "Because Of You". Jag har inte lyssnat så mig sade det just inget. Men Emelie, alltid lika skarpa Emelie, noterade en liten detalj. Texten. "Kul sång att dedikera till sin familj", sade hon torrt och vi började lyssna samtidigt som vi tittade på Alices lidelsefulla ögon, kärleksfullt spejande i publiken efter sin älskade familj. Och vi tänkte: hjälp. Något har gått fel. Flickstackarn kan inte engelska. Eller hon hatar sin familj.

I lose my way
And it's not too long before you point it out
I cannot cry
Because I know that's weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh
Every day of my life
My heart can't possibly break
When it wasn't even whole to start with

Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid


21 november 2008

Rördhetsklimax

Min lilla bror. Som jag älskar honom idag. Mer än vanligt faktiskt. Efter en påhälsning på jobbet, en delad godispåse och lite snicksnack, ett avsked i stil med de vanliga vi hörs om några dagar ha en bra helg hej hej, så får jag ett sms. Helt oförhappandes. "Jo just det, jag satte in 1000 kr på ditt konto så du klarar helgen, du kan ge tillbaka nästa vecka om du vill, puss bror".

Alltså min lilla bror. Min LILLA omtänksamma älskade lilla bror på nästan två meter. Hur kan man vara så jävla gullig? Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Va?

Inte mycket jag kan komma på. Jag var en mycket elak storasyster när vi var små, i alla fall som jag minns det. Jag minns att jag skrattade när han av misstag slog sig i huvudet med en hammare så att blodet rann och han grät. Jag minns att jag lurade i honom att om handflatan är större än ansiktet onanerar man mycket, jag minns att när han förde handen över ansiktet för att testa slog jag honom över den så att han började blöda näsblod, jag minns att jag skrattade då också. Jag minns när han ville vara med mig och min bästis och leka och jag lät honom vara med på ett villkor, att han var vakthund, en hund som tyvärr inte fick vara med i rummet utan ligga vid tröskeln och, just det, vakta. Jag minns att jag var helt vidrig mot honom. Varför minns jag dessvärre inte. För att han var mindre, för att han bjöd ett rejält motstånd, för att han var där, för att han var min bror, för att han var fel person på fel plats. Vi bråkade så vansinnigt mycket när vi var små. Kunde inte sitta bredvid varandra i baksätet i bilen. Kunde inte ta oss igenom en frukost utan att börja i bästa fall tjafsa, i värsta fall slåss. Kunde inte vara med varandra överhuvudtaget, tyckte egentligen bara om varandra när vi var utan varandra (då vi, enligt föräldrars utsago, var mycket ängsliga över var den andre befann sig, om den hade det bra, om den också skulle få en glass sen eftersom man själv fick en, osv).

Det vände någonstans, det där. Kanske efter att jag bott i London och pappa hade dött och han hade brutit upp den där pubertala förlovningen han chockade familjen med när han var, vadå, sexton år. Kanske lite senare. Kanske ganska nyss. Nu är han i alla fall den raraste personen jag vet, så jävla snäll och smart och rolig och snygg och varje gång han vill vara med mig och mina vänner är jag STOLT och han är BRILJANT. Och, som sagt, så jädrans omtänksam att man bara smäller av. (Note to self: var rar mot bror, nu och för evigt).

Men det var inte det jag skulle säga. Jag skulle säga att jag tidigare idag såg Matt Wolfs urfina dokumentär om Arthur Russell, Wild Combination. Den går på filmfestivalen, sista screeningen imorgon lördag. Tre korta om den filmen, för jag är för trött för att berätta varför: GÅ OCH SE.

20 november 2008

Lite kyla har ingen dött av. Eller. Jo. Ju.

Nu har jag frusit ordentligt för första gången på mycket länge. Frusit så att känseln försvann i fingrarna; så att minsta fördröjande faktor i iskylan orsakade utrop à la "men KUK"; så att knäna inte bara skakat utan också blivit tantstela och svåra att böja; så att det känns som kylan satt kvar i skelettet långt efter att fettet och musklerna blivit varma igen; exakt så mycket har jag frusit. Kanske ännu mer.

I skogen är det nämligen en annan sak med kylan än i staden. Där är vägarna snöiga och isiga och man halkar och det ryker ur munnen och det är inte kyligt på ett höstmysigt sätt utan det där sättet där man verkligen kan dö om man skulle råka bli utelåst. Och eftersom vägarna var ishala och hästarna inte fått på sig broddar/dubbdäck ännu blev det, snopet nog, ingen ridning. Det blev sitta på pallar och äta lussebullar och dricka julmust och pulverkaffe och vänta tills klockan blev nio så att man kunde ge dem sin kvällsmat och åka tillbaka in till staden igen.

Det kanske låter tråkigt men det var det inte, inte riktigt, det var mest bara kallt.






Vi börjar om igen!

Detta har hänt: jag har blivit ganska bra på att stänga av saker. Vet inte om det egentligen är att betrakta som en bra sak att vara bra på, men så är det i alla fall. Om man till exempel LÄMNAR mig så kan jag nästan, ofta, ibland, liksom bara stänga av mina känslor för denne ondsinte lämnare. Glömma att den finns. Nästan helt. Som i man-kan-inte-skälla-på-rönnbäret-för-att-det-är-surt. Således har jag knappast tänkt på Martin, som flyttade till New York helt fräckt för några månader sedan, på hela hösten. Men nu, en vecka innan han kommer hem, tänker jag på honom nästan varje dag. Eller inte nästan, jag gör det.

That sound you hear is women not laughing

Om child-men. Om den postfeministiska datingscenen. Och en helt jäkla urknasig sida.

Idag fyller den här killen år. Snart släpper han en jättebra skiva. Och jag är bakis. För en tredjedel av min lilla arvsslant som kom igår, 282 kronor, bjuder jag mig själv på UTELUNCH idag. Det är så exklusivt så man nästan inte fattar att det är sant.

Gratis. Gott.

Jag är lite bakis. Så skulle det inte bli, men när efter cirka en veckas frysmat möjligheten öppnades för att frossa i nylagad mat, öl, vin, cider och drinkar kunde jag inte riktigt motstå. Igår var förresten inget mindre än en ljusglimt i ett ekonomiskt mörker. Premiären av Klungan var... alltså, det är svårt att skriva det här efter som jag älskar dem, men den var till besvikelse. Koreografin innebar att de lärt sig gå på jättelustiga sätt. Gång på gång kom de in på scenen och GICK på sina små sätt. Detta, samt den mycket kortare föreställningstiden, på bekostnad av MANUS. Det är ju text de briljerar på. Nattsvart och bitterljuv text. Framförd utan att blinka med de bredaste norrlandsdialekter. Det är ju DET som är Klungan. För mig. Well jag hade fel och jag blev besviken och längtade mig tillbaka till Jag är en fågel nu.

Det var hur som helst helt underbart trevligt att gå på teater. Även om värmen på första balkongen nästan mördade oss. Efter det gick vi på filmfestivalens galapremiär på Nordic Light. Anlände lagom tills alla som sett filmen - The Wrestler - kom och myglade oss in på ett sätt eller annat. Åt maten, drack vinet, tappade bort varandra, hittade varandra, hittade andra. När jag gick hem och girigt åt en bananmuffin som legat i goodiebagen insåg jag att jag den här dagen spenderat exakt noll kronor. En mycket väl godkänd nollbudgetdag, får tyckas.

Idag återgår jag till frysmaten ur jobbköket och trots att jag helst vill hem till West Wing sedan finns det en viss häst som ska ridas. Nackspärren är nästan helt borta förresten. Gomorrn.

19 november 2008

Tur i timing

Jag har alltid, nästan alltid, tur i timing. Just när jag behöver något så händer det nästan alltid. Det allra mesta löser sig på ibland helt mirakulösa sätt. Idag har två väldigt bra timade saker hänt. Det första handlade om min nackspärr. Aj vad ont jag har, tänkte jag igår och undrade när massören skulle komma till jobbet nästa gång. Imorse visade det sig att det var idag. Hurra, ropade jag och ringde för att boka tid. För att få beskedet att hon var fullbokad och jag fick vänta en månad. Men sen bokade någon av och jag fick min välbehövliga massage och liniment och nu är nackspärren nästan borta. HURRA va? En annan grej är att en liten rest av ett arv trillade in på mitt konto idag. Vi snackar trehundra kronor för några små smycken som sålts och delas på trettio släktingar, men trehundra är lyx för mig idag. Det innebär att jag kan ta BUSSEN till SLUSSEN där jag helt GRATIS på grund av en annan vältimad grej ska få se på Klungan.

Så, mitt i all olycka. Tur i timing.

Klungan ikväll

Jag älskar Klungan live för det är mycket bittrare och sorgligare än i radio. Vilket kanske låter som en idiotisk sak att älska något för, men det är det inte. Klungan på teater är liksom finare på något sätt. Karaktärerna mer mänskliga, flerdimensionella och det blir liksom poetiskt, eller älskvärt, eller ja, inte bara cheap shots, så att säga. Den här gången verkar det finnas någon typ av koreografi som är lite mer... avancerad, än tidigare. Åh Klungan. Favoritklunganmannen är den här, den rödhåriga. Han gör Katla också.

There's a world out there

Mitt liv må vara alldeles händelselöst för närvarande, men det är inte Willes. Wille har stuckit till Japan i några månader eftersom hans jobb tvingade honom att ta ut all övertid (och han själv behövde vara ledig). Och som jag nämnt innan är Wille en fantastisk historieberättare.

Byxlös




Jag har byxlös vecka. Vet inte riktigt varför, men i måndags när jag satte på mig en svängig danskjol och benvärmare visste jag att jag inte på hela veckan kommer bära byxor. Igår blev det tema tant på begravning. Idag kör vi helt vanligt american apparel. Men det är kallt ute va? Läge för benvärmare igen. Kan inte bestämma mig bara. Det är det.

18 november 2008

Nina

Ikväll har A Camp och Titiyo releasefester i olika delar av staden för olika skivor och singlar. Hade jag haft råd att offra stämplar på min sl-remsa samt vetat att generös bekant med företagskort hade varit där hade jag valt: A Camp. Jag är så förtjust i Ninas tänder. Förutom hennes musik dårå.

Ett djupt andetag. Ett till.

Jaha, så idag har varit en jävla skitdag. Också. Och jag är bortskämd som klagar och det är därför jag inte skriver för jag ogillar att berätta om hur uttråkad jag är. Fast nu gör jag det ändå.

Idag på terapin - jag har fyra gånger kvar nu och sedan är det KLART, tre års tjat och prat och gråt och bråk är ÖVER - lade min terapeut fram teorin att det är därför jag "mår dåligt just nu". För att jag är rädd för förändringar och separationer osv. Jag, som mest kände mig arg, ville inte göra henne ledsen så jag sade hmm och ja och kanske. I själva verket har jag inte ens tänkt på det och jag veeeet att poängen med terapi är att man inte ska hålla på och försöka göra sin terapeut glad men jag kunde inte låta bli. Dessutom kanske det ligger något i det. Jag tror jag gillar att ha någon som håller ett vakande öga över mig. Någon som potentiellt skulle kunna säga stopp och byt riktning när jag rusar mot en vägg. Inte för att det har hänt hittills, jag har rusat mot både det ena och den andra utan att hon sagt till, men det har väl ändå känts tryggt på något sätt. Skitsamma. Nu är det snart över. Och det kan den här skitmånaden också få vara. Snart tack.

Nackspärren är kvar och nattens avsnitt av Gossip Girl var fruktansvärt dåligt. Vi vred oss i plågor och inte ens Chuck var till belåtelse. Jag har morrat åt kollegor på jobbet och let's not even get into the lunch jag av ekonomiska skäl tvingades äta idag. Det har ösregnat. Jag svalde min stolthet och ringde upp en saknad vän som osvarade. Jag skrev ett ledset mail till en annan som gjorde detsamma. Äsch, jag vet inte. Har man inget trevligt att berätta ska man kanske hålla tyst.

...

...

Okej. Någon röker gräs i min port. Det kommer in genom brevinkastet.

....

Allvarligt:




Självömkningsfestival

Det är inget kul. Inget är kul. Min lön tog slut någon gång i mitten av förra veckan och jag äter jobbets fryslådor, som dras på nästa lön, varje dag till lunch. Min kropp gör så ont efter avkastningen i lördags och nu har jag en nackspärr som gör att jag går stelt och känner mig som en gammal dam i begravningskläder. Till middag äter jag pasta och ketchup, igår festade jag loss på en äcklig ursäkt till pulversås som enligt påsen skulle smaka ost men i verkligheten smakade mest pulver. På kvällarna tittar jag på West Wing och tycker synd om mig själv. Och nackspärren blir värre.

Saker att försöka glädjas åt ändå:

* Klungan på Södra Teater imorgon.
* Filmfestivalen börjar, ska gå på åtta filmer.
* Lön om en vecka.

Buhu.

16 november 2008

Ganska ont

Efter att ha blivit avkastad och nesligt landat i en vattenpöl på ett stort fält med för alldeles för mycket skräck för hästens ensamma vansinnesfärd över fält och vägar för att hinna känna efter, utvecklades gårdagen till en distinkt värk i hela min vänstra sida. Mitt vänstra lillfinger gör ont, för att inte tala om ringfingret. Mitt vänstra knä känns som den där gången i april då jag gjorde en yogapose på fyllan och blev halt två veckor efteråt. Min nacke gör ont när jag vrider huvudet åt vänster. Jag har helt enkelt ganska ont.

En överskådlig samling år:




15 november 2008

Actionlördag!




Ta en titt på mina ridbyxor och gissa en gång vad som hände mig idag. Så. Ni som gissar att jag bajsat på mig har fel. Trots att jag numera äger luftfräschare nog att rädda både en och två dylika situationer. Ni som gissar att jag, långt ute på ett fält som ligger minst en trafikerad väg från stallet och en sjujäkla sträcka att i panik jaga en ivägspringande häst, blivit avslängd, ni gissar rätt. Alltså, det här med vattenpölar på skogsvägar. Det är ju så himla läskigt tycker somliga. Orsak nog att liksom tvärnita mitt i traven och se sin lilla ryttare ligga i dem för att sedan skena hem på egen hand. Adrenalinet och skräcken att något skulle hända honom på hemvägen suddade ut varenda litet spår av den skam jag annars hade känt över att i ridkläder rusa fram till lördagsflanerande människor och vråla HAR NI SETT en häst med sadel men utan ryttare springa förbi. Vi hittade honom sen. Han hade sprungit hem. Sjöblöt av svett och med tappad sko fann vi honom på stallplanen. Själv ska jag nu hem och leta blåmärken.

It's the feeling you get while looking at someone new




Nån har placerat knark i min väska. Alternaivt huvudvärkstabletter. Alternativt mintpastiller. Jag vet inte vad det är, men jag vet att det inte är mina. Och de luktar ingenting. Och har inget tryck. Stör mig enormt på dem men kan inte slänga dem heller. En dag bara låg de där. I ett sidofack i väskan. Läbbigt va?

Luftfräschare, anyone?




Det här med buzzador, företaget som ger ut testprodukter för privatpersoner att prova, gilla och snacka om, de överdriver en aning kan jag tycka. Såhär mycket luft kommer jag inte behöva fräscha upp under min restkommande livstid. Ikväll har jag fest. Då ska jag göra goodiebags. Gissa vad de kommer innehålla? Just det. Men först: stallet. Längtar mule.

14 november 2008

När man vet att man inte får men drar en chansning:




I'm alive

Om man har jobbat utan fungerande mail i nästan 48 timmar och den plötsligt kommer tillbaka, vet ni hur det känns då? Som att födas på nytt, är svaret. Som att dra ett djupt andetag efter att ha varit nedtryckt under vatten en längre stund. Av luft alltså. Ett andetag av luft. Typ så.

Den fjortonde november

Idag är det den fjortonde november. Det absolut vackraste datumet jag vet. Hade jag haft en far hade han fyllt stolta 61 år idag. Hade jag fortsatt vara ihop med den där lockiga australienaren som såg ut som Noel i Felicity hade jag firat hans 34-årsdag idag. Inget av det där hände. Ändå älskar jag den fjortonde november mer än alla andra datum.

Det nalkas filmfestival

Och här är mitt schema, om man vill följa med mig:

Rachel Getting Married 2008-11-30 18:00
En julberättelse 2008-11-29 12:00
Everybody Dies but Me 2008-11-23 18:30
Gomorra 2008-11-30 21:30
Nights and Weekends 2008-11-24 17:30
The Possibility of an Island 2008-11-23 12:00
Wild combination: A portrait of Arthur Russell 2008-11-21 17:30
Trouble the Water 2008-11-23 15:30

13 november 2008

Att leva är att lida. Eller. Va.

Inte en enda gång tittade jag på klockan. Inte en enda gång tittade jag på de som satt framför, eller bakom, mig i salongen. Inte en enda gång tänkte jag på vad jag skulle göra efteråt, hur jag skulle ta mig hem, om jag skulle ta mig hem. Inte en enda gång önskade jag att den skulle ta slut. Efteråt frågade jag Lina vad hon tyckte och svaret lät inte vänta på sig mer än de sekunder, man kan kalla dem en konstpaus, som behövdes för att ge hennes svar ett rättmätigt eftertryck. Jag var etthundra procent oberörd, exakt hela filmen igenom. Sade hon. Louise sade att hon gillade den. En liten stund senare, och då hade vi hunnit ut på gatan, fick jag frågan om vad jag egentligen tyckte om filmen. Jag tänkte en sekund, slog bort min första impuls att använda ä-ordet, och nöjde mig med: Jag tyckte verkligen, verkligen om den.

För det gjorde jag. Verkligen. Redan i filmens inledande ord, när man ser en åldrad Sagan, hör hennes illustrerande ord "det man är räddast för händer alltid", för att vidare tala om ensamheten och meningslösheten i att behöva åldras och/eller dö utan någon vid sin sida, fick jag rysningar utmed underarmarna och tårar i ögonen, var jag såld. Och sedan började det, porträttet av Sagan som jag tycker blev så lyckat just för att det lyckades med konststycket att inte kännas överdrivet åt vare sig det ena (sensationslystna) eller det andra (sentimentala) hållet. Jag kände mig aldrig skriven på näsan, fick inget övertydligt facit i form av "hon var SÅHÄR och jag vill att du ska känna SÅHÄR inför det" som så ofta fallet är i biografier. Det var en relativt avskalad berättelse. Det står inte tydligt varför hon känner si eller så inför den eller det. Man får inte exakt förklarat för sig om det är av livsleda eller sorg eller rastlöshet eller rädsla eller rent av en rebellisk typ livsglädje som hon gör sina (ofta okloka) val. Kanske lite av varje.

Och jag kan tänka mig att hennes egoism, oansvariga livsstil, kyla och cynism skulle kunna vara något att störa sig på. Hon var uppenbarligen inte speciellt lätt att leva med. Var inte kompromissvillig, tog inte speciellt väl hand om sina sociala relationer, gjorde inte speciellt många avkall på det hon ansåg sig behöva eller vilja ha trots att det skadade hennes nära. Men det är någonting i det där som drämmer mig rakt i magen. Något med hur hon liksom verkade leva i ett slags rastlös väntan, en ilska och en längtan efter en mening som aldrig riktigt dyker upp, ett sökande som varade ända in i slutet med oförminskad styrka trots att det blev hennes undergång, hur hon liksom verkade förbannad på allt som inte blev men aldrig riktigt resignerade, hon hon hellre fann sig i sitt utanförskap än att vara sig själv otrogen, inte för att hon nödvändigtvis ville men för att hon inte kunde något annat. Det är något stort i det. Tycker jag. Eller så tolkar jag bara in. Jag är en sucker för teman som själens obotliga ensamhet, som bekant. Men som sagt. Jag tyckte verkligen, verkligen om den.

Bonjour Sagan.

Hur jobbade man för 20 år sedan?

Jahapp. Klockan närmar sig fyra. Jag kommer fortfarande inte åt min mail. Det här har varit en extremt jävla bortslösad arbetsdag. Och Kaknästornet, det var FULLT. Man fick inte åka upp i restaurangen, man fick inget bord, man fick vända och gå tillbaka igen. Sen fick man komma på snilleblixten att äta på Etnografiska och Lillis sade på vägen dit att det var ett väldigt indiskt museum och att jag skulle fatta vad hon menade när vi väl kom fram. Och sedan kom vi fram och jag fattade vad hon menade. Jag åt en tofugryta som smakade jordnötssmör. Det kostade 85 kronor. Och nu sitter jag här igen. Utan mail.

Framme!




En världslig sak

Jag försov mig imorse, vilket innebar buss till jobbet och inte den vanliga promenaden om 50 minuter. Vilket i sin tur innebar att jag övervägde att ta med datorn till jobbet, eftersom den i så fall inte skulle behöva bäras på axeln i 50 tunga minuter. Vilket i sin tur skulle innebära att vi hade kunnat titta på spung under lunchen, jag och lillis. Men sedan mindes jag att jag ska gå på bio ikväll, Bonjour Sagan, klockan halvnio och att jag troligen inte skulle åka hem mellan jobbet och bion och att det säkerligen skulle bli lite för mycket släpande för att vara värt en spunglunch. Så jag avstod. Och åkte buss till jobbet.

Anlände prick nio, vilket var något av en bedrift med tanke på att jag vaknade fem över åtta, till ett kontor vars totala mailsystem låg nere. På obestämd framtid. Jag vandrade in till våra tekniker och påpekade detta faktum, som de var smärtsamt medvetna om i och med att de var inne på sin 26:e arbetstimme utan vila. Stackars tekniker. Personalansvarige sade att vi får städa skrivborden så länge. Så det gjorde jag. Städade skrivbordet, tog en promenad, tänkte på hur synd det var att jag stressat så till jobbet, tänkte på hur synd det var att jag inte hade datorn med mig till jobbet, gick tillbaka till min dator och testade mailen. Ingen förändring. Så här sitter vi. Cirka 70 personer, utspridda över Göteborg och Stockholm och liksom har inget att göra. På obestämd framtid. Det känns som när man var liten och läraren hade blivit sjuk och ingen vikarie hade hunnits inkallas och man helt enkelt fick håltimme. Det är bara det att håltimmen idag lika gärna kan sträcka sig över hela dagen. Och då är det så hemskt synd att man sitter här ändå. Utan något att göra. Tur att jag till naturen är ett jävla snille i sådana situationer.

frida säger:

vad GÖR folk på jobbet idag?
Carolyna säger:
vet inte
Carolyna säger:
jag vet vad vi gör.
Carolyna säger:
http://kaknastornet.gastrogate.com/page/3
Carolyna säger:
vi äter lunch uppe i kaknästornet!
Carolyna säger:
och vi går: NU!
frida säger:
jhaaaa!
Carolyna säger:
promenad
Carolyna säger:
och utsikt
Carolyna säger:
och mat
Carolyna säger:
allt i samma paket

"If there is anyone in France right now with excuses for being paranoid, it is me."

Jag fick ett filmfestivalkort idag. Det är bra, riktigt bra, för nästnästa söndag är det dags att se den redan innan premiären så hårt sågade filmatiseringen av min älsklingsbok The Possibility Of An Island. Det var inte länge sedan jag låg här och googlade Houellebecq, tittade på hans hemsida, på youtube, irriterades över att jag inte kan/kunde franska, undrade vad han höll på med nu för tiden. Well, turns out att han regisserade en film. Och skrev en brevväxlingsbok där han, om jag förstått saken rätt, beklagar sig över franska folkets/kritikers kaskadkräkande över hans person och litterära verk.

Idag läste jag ut Bonjour Tristesse. Första halvan var bättre än sista, även om den fortsatte tilltala mig hela vägen ut. Och nu står jag här igen. Eller ligger, för att vara korrekt. Mellan böcker. Mellan serier. Mellan dagar.

12 november 2008

Introducing Sune

När jag inte är i stan är jag alltså här. Gör det gamla vanliga. Snackar lite med hästar, snackar lite med katter, snackar lite med tanter, snackar lite skit om finska språket, ni vet. Såna saker.

"Jag längtar tillbaka till nutiden"

Har man hunnit läsa nöjeskrönikan i SvD idag, månne? Den där Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver om den skruvade, sexuellt utlevande, mentalt svaga men ack så heta och konstnärliga tjejen i populärkulturen? "En alldeles speciell darling, som man för länge sedan borde dödat", skriver hon och fortsätter: "Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på". Om inte: gör det. Så kan vi väl prata om saken sen. Jag känner mig nämligen något ambivalent.

Å ena sidan stör jag mig också på heta lilla Amelie och hennes anhängare som liksom hyllar att vara knasig, bräcklig, smått galen (men ständigt het och totally fuckable) - gud vad hon florerar exakt överallt även i den vanliga verkliga världen och gud vad trött jag kan bli på förutsägbarheten och det lätt desperata i att basera självbild och image på att vara en "sann" toka. Men å andra sidan. Ska hon verkligen dödas, ska hon verkligen inte få finnas och i så fall av vilken orsak: för att hon är snygg? För att hon är knasig eller liksom bara jobbig med flit? För att hon inte utgör ett ideal gott nog? Och i så fall: vad ska vi lämna plats åt? En populärkulturell värld full av pk-mirandor ur satc? Blir inte det lite... ensidigt?

Hur tänker ni?

Skeppsbron by morning




Guldet finns vid Grand Hotell.

Bonjour Tristesse / sagan om sagan, slash mig själv

Jamen sådär. Halvvägs igenom Bonjour Tristesse nu. Cécile har hittills i boken: slappat med pappan i sommarhuset; hånglat med äldre kille på stranden; bevittnat hur Ann dyker upp för att dela huset med pappan, henne själv och pappans sommarfling; märkt hur Ann och pappan dras alltmer till varandra; stått bredvid då sommarflingen kastas ut och pappan och Ann offentliggör sin kärlek och deklarerar att de tänker gifta sig; noterat hur hennes känslor inför Ann transformeras från tidig beundran och fascination till förakt och avund och, genom detta, känt hur känslor av självförakt för sitt egna småsinta lilla jag växa till något i det närmaste ohanterbart. Kort sammanfattat. Och jag, jag kan inte låta bli att gång på gång på gång tänka på hur mycket jag önskar att jag läst den när jag var yngre. När det där hon skriver om låg ännu närmare det jag - nästan exakt - själv gick igenom. Se inlägg nedan för den bakgrunden.

Berättarjaget, Cécile, har alltså fram tills sommaren då boken utspelar sig (hennes sjuttonde) levt ett ganska lättjefullt liv tillsammans med sin far som gett henne en stor dos uppmärksamhet, kärlek och frihet att utan alltför mycket självreflektion utvecklas i en både välbärgad och lekfull tillvaro. När pappan, som tidigare varit något av en playboy som alltid hållit Cécile närmast och upphöjd över alla andra tillfälliga och ytliga relationer, blir förälskad i Ann rasar allt för Cécile. Pappan, mitt i förälskelsen, tappar fokus på Cécile och märker inte hur ont hon har av att känna att det liv hon tidigare levt försvunnit i en utomståendes (Anns) våld. Den intellektuella och kontrollerade Ann får Cécile att känna sig som en självisk och bortskämd flickunge och i Céciles tankar varvas ett växande hat mot Ann med ett självförakt mot sig själv som tappar livsglädje och nedlåter sig åt onda tankar. Vid sidan av detta känner hon sig lämnad av den som tidigare varit hennes lierade, hennes pappa, som förvisso noterar att hon mår dåligt men inte exakt förmår göra något åt saken:

Min far led så mycket som det var möjligt för honom att lida, det vill säga bara lite, ty han var galen i Ann.


Det blir alltså, för Cécile, en sommmar i ensamhet. En sommar då hon tvingas konfrontera sina svaga sidor och börjar avsky sig själv för dem, de som i känslor av övergivenhet och sorg över (faders)förlusten utvecklar manipulativa och cyniska drag. Hon riktar sin längtan åt annat håll än där den egentliga förlusten ligger --> mot pojkar, och hon lägger all energi hon kan uppbåda åt att stragegiskt och kallt försöka förstöra mellan pappan och Ann.

Hittills har hon inte lyckas med sitt mission, jag har inte kommit längre i berättelsen, men hon är på god väg. Och en ensamhet är rotad i henne, en bitter upptäckt att ingen kärlek är att ta för given, en desperat typ av cynism håller just på att födas i henne. Och det är sådan löjlligt hög igenkänningsfaktor här att jag inte för mitt liv förstår att ingen i min närhet tvingade mig att läsa den för sisådär en tio - femton år sedan.

Mer om det senare. Säkert.

Mitt liv på tretton meningar

Jag föddes och levde mina första år i Spånga. När jag var tio skildes mina föräldrar, när jag var tolv gifte min pappa om sig med min brevkompis mamma. När jag var tretton flyttade vi, min pappa och jag och min bror och min brevkompis och hennes mamma, från villaförorten till en bondgård utanför Sala. När jag var femton blev jag kär för första gången. När jag var sexton blev jag tillsammans med en hans vänner. Året efter fick min pappa cancer i urinblåsan. När jag var sjutton fick jag en lillasyster. När jag var arton spred sig cancern till skelettet och han dog strax efter jul. När jag var nitton hade jag tagit studenten och flyttat till London. När jag var tjugo flyttade jag hem till Sverige igen. När jag var tjugofyra avslutade jag en serie utspridda studier och flyttade tillbaka Stockholm. Sedan dess har åren mest gått. Jag har nyss fyllt trettio.

11 november 2008

Motherchucker Basshole

Saker jag ätit framför de två senaste avsnitten av Gossip Girl ikväll:

1. clementiner
2. choklad
3. risgrynsgröt
4. julmust
5. pepparkaka

Det verkar med andra ord som att någon firade lilla julafton ikväll och att denne någon var jag. Bekvämt inklämd mellan Lovisa och Emelie, med filtar och högtalarsystem och förfärade/förtjusta skrik som lätt utifrån sett borde subtrahera sisådär en femton år från vår verkliga ålder. Och allt pga det där jävla Gossip Girl. Jag fattar inte vad vi håller på med. Hooked är ordet. And loving it.

Inspirationen flödar, kan man säga. Några små hakar bara.

Mattias säger:
Tänk om du bara kunde le lite lite mindre
Carolyna säger:
typ 60 sidor nu
Carolyna säger:
undra om man kan skicka in det redan nu och ba: ska jag fortsätta eller lägga ned
Carolyna säger:
verkar skitjobbigt att skriva klart allt och SEN bli ratad?
Mattias säger:
Jag har verkligen ingen aning om hur den branschen funkar
Mattias säger:
Men å andra sidan, jag lyssnar max på 3 spår på en demo, är det skit lyssnar jag knappt färdigt 2
Carolyna säger:
mmm
Mattias säger:
Så, är första 50 sidorna svinbra och man kanske kan presentera en plott
Carolyna säger:
det finns ingen plot tyvärr
Carolyna säger:
det handlar om en ensam och bitter medelålders flicka som blivit kvinna utan att växa upp inuti
Mattias säger:
röker för mycket, ligger runt
Mattias säger:
dricker
Mattias säger:
talar ut
Carolyna säger:
inte ens det orkar hon med längre
Carolyna säger:
det är för ansträngande med intimitet
Mattias säger:
Oj!
Carolyna säger:
kräver för mycket, lämnar för mycket besvikelser och för lite hopp
Mattias säger:
Men hon är den enda som upptäckt det, någonsin?
Carolyna säger:
Självklart. Och hon lever sitt liv alldeles, alldeles ensam, hon har nästan allt man kan tänkas vilja ha, men hon känner bara uttråkan och leda och drömmen hon närde om passionen har hon fått grusad eftersom hon vet att passionen kommer döda henne och hon är inte redo för döden riktigt ännu
Carolyna säger:
hon är i ett slags mellantillstånd
Carolyna säger:
varken levande, i ordets aktiva bemärkelse, eller död. ett slags samtida zombie...
Carolyna säger:
ÅH. jag ÄR sagan! (obs: har inte läst en enda Sagan-bok ännu. borde göra det innan jag börjar jämföra mig hejvilt va?)
Mattias säger:
Fast, om du skulle släppa din bok, finkultur, djup, lite sagan osv, medans jag släppte något fulkulturellt, skulle du sitta och trashtalka mig i P1 då?
Carolyna säger:
nejdå
Carolyna säger:
jag skulle vara för upptagen med att odla min livsleda
Carolyna säger:
och alkoholberoende och narcissism för att bry mig om en sån enkel figur som du
Mattias säger:
Sant. Det är tur att du bor på söder, du har ju liksom försrprång då
Carolyna säger:
men sen när du ska göra en uppföljare och vill visa på dina många dimensioner som filmskapare
Carolyna säger:
kanske du ber snällt att få filmatisera någon av mina böcker
Mattias säger:
Nja
Mattias säger:
En kortfilm kanske
Mattias säger:
Eller en dokumentär om dig
Carolyna säger:
Ja just det. för jag kommer ju aldrig längre än mina 60 sidor. det blir inte prick en långfilm.

My weakness depends on you

Jag mötte en gammal vän jag inte haft kontakt med på många år på Strandvägen imorse. Jag tror att en av hans föräldrar nyss gått bort i skelettcancer. Jag tror att han är ledsen över detta. Jag tror jag borde frågat hur det var med honom. Jag tror det hade varit en fin sak att göra. Men jag kom inte för mig. Kändes som att jag i så fall hade verkat... sensationslysten. Eller snokig. Eller extra angelägen bara för att jag själv har en förälder som gått bort så. Så jag höll tyst och frågade om vi skulle ta en fika någon dag. Vilket vi sade att vi skulle göra. Vilket vi inte kommer göra. Vilket vi båda visste. Det kändes lite sådär.

Jaha

Jag trodde det här var en kille. Mitt pjano.

Den sanna lyckan är att kunna vara lycklig utan lycka?





Började lyssna på Bonjour Tristesse inatt och det verkar lovande. Googlade citat under tiden och det ser fint ut det också. Känner mig hoppfull.

Kunde inte somna inatt, pga magont och tänkte att det får vara slut på citrusfrosseriet på ett tag. Jag tror att jag snittat på 15-20 clementiner/satsumas om dagen den senaste veckan. På riktigt alltså. Måttfullhet är inte min starka sida, har aldrig varit. Vill ha everything right now, alltid. Går att applicera på mat och dryck och kärlek och you name it. Ska det göras ska det göras i överflöd. Vilket ger konsekvenser förstås. Tex magsmärtor i dagarna fem. Och det verkar gå något magrelaterat problem i kretsarna just nu. På sauceaftonen i lördags var det minst tre som kräktes. Jag vidtar åtgärden dra ned på citrus så får vi se.

Förresten. På väg till jobbet idag bestämde vi oss för att åka med en av skärgårdsbåtarna en lördag eller söndag framöver. Vet någon något om det här? Vart åker man? Vad gör man när man kommer fram? Hur långt kommer man? Vad kostar det?

Och sen fick Lillfrida ett alldeles strålande positivt besked om att hon får bli kvar här på jobbet (även efter att nuvarande vikariatet går ut), vilket i princip räddar hela min vår och sommar i samma slag. Mikket bra. Nu ska jag översätta recensioner. Och sluta titta på de här bilderna och tänka ååååååh.




10 november 2008

Hello sadness

Det är egentligen märkligt att jag aldrig när jag var yngre tog mig för att läsa Sagan. Jag visste att jag skulle gilla det, jag visste att det jag hörde om henne tilltalade mig på ett nästan obehagligt igenkännande sätt. Ändå blev det aldrig av. Och en dag kände jag mig på något vis för gammal för henne. Som att hon skulle tilltalat mitt unga jag och inte mig idag. Tänkte jag. Tills ganska nyss, och så nu ännu mer ikväll efter Kobras special om henne. Alltså herreguuuuud. Måste. Läsa. Nu.

Förutom Bonjour Tristesse, vad ska jag läsa, i vilken ordning? Kan vän av Sagan vänligen tala ur skägget? Och please kan vi gå på filmen på Sture på torsdag eller fredag? Vi har ett urge att deala med här. Ett starkt. En förnimmelse, nästan. Som det här, åh vackra Houellebecq:

Jag kände mig mer och mer olustig, folk hade oftat pratat med mig om nöjesbranschen, media och mikrosociologi, men KONST, aldrig, och jag greps av en föraning om något nytt, farligt och förmodligen dödligt som härrörde från ett område där det - ungefär som i kärlek - nästan inte fanns något att vinna men allt att förlora.


Ps. Jag har alltid trott att tristesse betytt tristess. Och inte sorg. När det gick upp för mig att bokens engelska titel är Hello sadness kändes det som ett slag rakt i magen. Ok visst, kanske att ta i, det är en sådan dag idag, men ändå. Här måste utforskas.

Ps2. How To Lose Friends And Alienate People var helt ok. Godkänd underhållning på medellåg nivå. En snubbelscen med en gunga utlöste dagen enda skratt, det tackar vi för.

Förlorar vänner och förfrämligar folk

Jag gav den åtta avsnitt för jag kunde inte tro vad jag såg till en början. Kunde så många så... smarta, tycka att Entourage var en bra serie? Hade den något jag inte fattade, var det bara ett initialt hinder som behövde överstigas? Tydligen, eller tydligen inte, beroende på om man syftar på att besvara den första eller andra frågan i föregående mening. Maken till jävla skitserie har jag nog aldrig skådat. Noll handling, skitdåliga skådisar, kvinnoföraktande manusförfattare, mums.

Ett två tre nu gör jag det. West Wing. Vita huset. Här kommer jag. Full av goda intentioner, optimistiskt sinnelag och stora förhoppningar. Första avsnittet var lovande. Andra sövande. Vaknade i soffan för tre minuter sedan. Inte exakt säker på vad som hänt. Fan också.

Byter tema nu. How To Lose Friends And Alienate People. Jobbade med böcker när den kom och alla i hela världen läste den. Missade den då. Har kind of ångrat mig sedan dess men aldrig gotten around to it. Men orkar tydligen inte hålla mig vaken på egen hand. Och då, eller nu för att vara exakt, är det så himla fint att bo nära de man gillar.

Carolyna says: (20.27.36)
http://www.youtube.com/watch?v=JjOFq-gccS4
frida says: (20.28.11)
har du hemma?
Carolyna says: (20.28.21)
japp
frida says: (20.28.26)
ska vi se?
Carolyna says: (20.28.31)
japp
Carolyna says: (20.28.34)
jag har glass också
frida says: (20.28.38)
okej
frida says: (20.28.48)
ill be there in 15

9 november 2008

Sauce, sauce, sauce

Sauceaftonen igår. Det fanns så himla många saucer. Avocadons sauce, den söta chilins sauce, en vanlig caesarsk sauce och tjugofem andra saucer. Som tilltugg fanns vårrullar, pommes, baguette, chips och glass. När all sauce var uppäten eller bara helt normalt ihopblandad intill oätlighet dukades den undan eftersom vi behövde möblerna att dansa på.





Notes on a sunday

* Julmust för första gången i år.
* Söt tjej sover i min soffa.
* Spotify har Bridesheadsoundtracket.
* Mina händer luktar curry.
* Det är synd om människan.

8 november 2008

Efterrätt




Sauceafton




Det är kalas med såstema. Alla har med sig två saucer som börjar på samma bokstav som en själv. Jag har med mig caesar och den gamla klassikern coleslawsås. Här finns ca fyrtio andra saucer. Och man är proppmätt.

När du ser din historia ta slut, och du tänker på vad du valt ut...




... och är glad för att du är just du, är du fattig eller rik då, va? Den gamla låten kan jag inte sluta sjunga på trots att jag säkert inte hört den på sisådär tolv år. The mind works in mysterious ways.

För övrigt, på tal om pengar, så tänker jag att det här skulle jag vilja ha om jag var omåttligt rik och det fanns en sådan möjlighet: en person som är, till yrket, hundra procent dedikerad mig. Den ska vara dietist och frisör och chaufför och terapeut. Kock. Den ska berätta för mig vad jag ska äta och när, den ska laga maten åt mig, handla den och diska upp när den är äten. Den ska skjutsa mig vart jag än vill åka och den ska ta akutsamtal med mig om jag krisar. Den ska klippa min lugg som blir för lång varannan vecka. Sånt där. Undra vad det skulle kosta. Jo förresten den ska städa också. Detta tänker jag på rätt ofta. Man måste få ha sina drömmar.


Något på väggen.




Jag är hos lillfrida och äter frukost och tittar på spung. Jag trivs här, det ligger bara fem minuters promenad från mig och här känns som en studio med fin utsikt och öppna ytor och - mitt favvo - knarrande trägolv. Jag inser att jag saknar något att ha på väggen när jag är här. Lillfrida har något på väggen. Något jättestort, som hon hävdar är ett fotografi men jag säger är en målning. Vi har nyss sett avsnittet där kim kysser vikarien. Det är, på riktigt, den absolut finaste tv/film-kyssen som någonsin visats. Verkligen.

7 november 2008

Rör oss




Nu rör vi oss en aning. Det vat ingen vakt i spärren men jag råkade köpa en sms-biljett för 30 kr ändå. Tobias berättar om flour, och en spezielle tandkräm han köpt. 70 kr för en minitub men känslan, den är tydligen oslagbar.

Oj nu tänder man och djn tar plats. Spännande.




Metro haha.




Alltså har någon varit på metro på sistone? Något freak har kommit på den obriljanta ideen att bygga ett ljudisolerat dansgolv i mitten av lokalen. Där är det tomt och kargt och ser ut som ett akvarium. En teori är att en av ägarna stack till ibiza, gick på skumparty och kom hem inspirerad. Och helt jävla fel ute.

Världens bästa

Vi tittade på Spung idag på lunchen. De där hemska avsnitten när Petra och Melas envisas med att vara ihop och hångla hela tiden. Det slemmar och sliskar och man lider med dem som behövt spela in de vansinnigt äckliga scenerna. Precis innan ett hångel, eller egentligen mitt under det, frågar Petra Melas vilken hans favoritfigur är av Astrid Lindgren. Han börjar svamla om något pseudointellektuellt som jag inte minns. Petras favorit är densamma som min. Hur kan man hata den här underbara figuren? Och säg inte "för att han är elak" nu, det är exakt det som är älskvärt. Ju.

6 november 2008

Missar bodil




Men står i bokaffär och läser bodil och inser att den senaste pocketen är rakt ut hennes blogg. Tror jag. Eller så har jag läst den innan.