31 december 2010

Nightwalking

Klockan är fem i ett på natten. Jag är så himla hungrig. Funderar på att gå ut och leta upp någon form av mat jag kan tänka mig att äta. Synd att jag är så rädd för fullisar bara. När jag är nykter, that is.

Ikväll var deppigt. Jag kom hem vid halvåtta och tänkte att WOHO, jag jobbar inte imorgon. Och visst, det är nyår, men som jag minns mitt "gäng" brukar vi kunna samlas ändå. Spela något spel, dricka något vin, samlas på någon märklig bar vi inte går till annars, herregud, förra året firade vi nyår tre dagar i rad. Allihopa. Jag kämpade inte speciellt hårt men insåg ganska snabbt att det där himla gänget som jag romantiserar så mycket över, det kanske inte exakt finns sådär mycket längre. Som det gjorde för ett år sedan. Sådär så man visste att det alltid fanns ett ställe where everybody knew your name om man råkade bli sugen på gruppumgänge. ÅH VAD LEDSAM INSIKT. Någon har fått bebis, någon är ihop och har inte samma gå-ut-sug som innan. Någon är osams med någon, och någon har gjort slut med någon. Någon har sårade känslor över någon, någon vill helst inte vara på samma ställe som någon. Det finns så mycket sprickor just nu att jag inte ens orkar tänka igenom dem. Själv är jag ingen ängel, jag har ju liksom också varit ihop och, eh, lugnat ner mig (!?) under det senaste året. Jag har inte värnat om den där gruppen som samlas och spelar spel tre dagar i rad för att nyåret inte får ta slut. Jag är i allra högsta grad medskyldig, jag har tagit allt för givet. Och ikväll bara smällde det tillbaka, jag satt här med min fåniga mobil i handen och liksom smsade och smsade och fick inte ihop något bra. Jag ville så gärna ha en grupp att känna mig delaktig i, allt jag fick fram var så att säga människor jag förvisso kallar vänner, men som hade sina planer, med sina vänner, gänget som jag minns det fanns liksom inte. I alla fall inte just nu.

Hej lyxproblem. Det är inget att hänga läpp över, kanske. Livet rör sig framåt och nätverk står aldrig stilla. Jag vet. Jag ville bara vara lite mer i mitten, om så bara för just ikväll. Men tji fick jag. Och nu är klockan ett och jag är så himla, himla hungrig. Min kille är ute någonstans och jag vill att han ska smsa och säga hej älskling, nu kommer jag, vill du ha något? Då skulle jag svara jatack, en hamburgare. Men njä. Jag ringde nyss och han lät inte exakt som han var på väg hem. Så nähäpp. Man får gå ut och nattvandra själv i det här himla livet.

*tycker oerhört synd om mig själv*

30 december 2010

och nu: änglagård med snipan, wiho!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Gör som emelie - en årssammanfattning (lite torr sådan men håll till godo ändå)

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Var i Thailand dvs spenderade semesterpengar på ngt annat än New York.

Höll du några av dina nyårslöften?
Sedan 2008-2009 när mitt löfte sammanfattades i orden som för övrigt är adressen hit, dvs PÅ RIKTIGT, har jag bestämt att det får sammanfatta alla mina kommande nyårslöften. Och jo, jag tycker jag var på riktigt det här året också.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Men JA. Min bästis bland annat. Stort, läskigt, fint, omvälvande (även för mig).

Dog någon som stod dig nära?
Hmm. Jag har inte varit på någon begravning så jag tror: nej.

Vilka länder besökte du?
Thailand, Lettland, Tjeckien, USA.

Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?

Ja. Fritid och ett gemensamt boende med min kille.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Den 23 juli, då spelade PINK i gbg och jag självvalt avslutade min hittills längsta anställning, grät över tårta och dyrwhiskey i ett rum bakom Ullevi och kände enorm separationsångest, kärlek och typ tacksamhet. Känslan när jag gick hem den kvällen. Till hotellet i Göteborg. Det var liksom stort.

Vad är det bästa som hänt dig år 2010?
Många saker var bra. Men jag skulle gissa att de tre månaderna i terapi hos en psykolog jag spontanmejlade efter att ha läst hans bok som visade sig ha tid för MIG och tycka att JAG var värd att lägga tre månader på, det var stort. Han var så bra.

Största misstaget?
I don't do regrets, I really don't. Så jag vet inte.

Bästa köpet?
Minns inte mycket jag köpt. Har antagligen köpt mindre än på länge. Minns Graningestövlarna jag suktat efter i flera år som till slut blev mina för en spottstyver genom Tradera.

Vad spenderade du mest pengar på?
Lunchmat, säkert. Jobbat på Östermalm, haft matlåda max tio gånger. Nej förresten, hästarna så klart. Hmm, vad har jag lagt på dem. Cirka 12-14.000 per termin för lektionerna, sedan extrakurser, privatlektioner, kläderna. Jo. Hästar, helt klart.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, såklart. När jag fick det jobbet jag har idag blev jag glad. Mina vänner gjorde mig glad. Min kille också. Exempelvis en överraskningsfest han ordnade för mig fredagen efter min födelsedag. Urglad!

Ord från 2010…
Hmm. Njä, tror inte?

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Alicia Keys Try sleeping with a broken heart, i alla fall. Lite Håkan? Lite Linnros? Lite Lady Gaga? Gud, ingen aning faktiskt. 2010 = inte ett starkt musikår för mig, tydligen.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jämnglad. Gladare. Förutom pms-dagarna. Då var jag avgrundsolycklig, som vanligt alltså (eller värre).

Vad önskar du att du gjort mer?
Allt som hör fritiden till.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat.

Hur tillbringade du julen?
Först hos mamma i skogen, sen hos min killes familj, i skogen.

Blev du kär i år?
Jag fortsatte vara kär. Mycket lyckat!

Favoritprogram på tv?
Bönderna och ensamma mammorna och Ladiesarna och de Unga och bortskämda.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej.

Bästa boken du läste i år?
Gillade Lev som du vill och inte som du lärt dig, gillade Thydells alla böcker, gillar nu Knausgards Min kamp. Älskade nog inte exakt någon.

Största musikaliska upptäckten?
Näe, ingen?

Något du önskade dig och fick?
Mitt jobb.

Något du önskade dig men inte fick?
Massor av lägenheter. En överenskommelse gällande en häst.

Årets bästa film?
Såg så HIMLA mycket film faktiskt. Ensambions år, detta. Gillade den där Mother nånting nånting, men tydligen inte mer än att jag lyckats glömma titeln.

De bästa nya människorna du träffade?
David och Snipan. Snipan är Anton och Snipan är hans smeknamn eftersom jag snabbt konstaterade, när vi jobbade tillsammans, att han var väldigt snipig. Gjorde snipiga miner, höjda ögonbryn, snipig mun, osv. När jag kallade honom snipan på försök blev han GLAD (?) och började kalla sig själv Snipan eftersom han fått så himla få smeknamn i sina dagar och känner sig unik och utvald när han får ett. Så nu är han Snipan, han är fantastisk och vi jobbar alltså tillsammans. Idag ska vi gå på Änglagård 3 efter jobbet. Och så finaste David, honom jobbade jag med också, men han slutade för någon månad sedan. Det var mycket deprimerande för mig, som grät när han gick. Han brukade smycka min kontorsplats med små bilder och ibland kom han med presenter till mig. Som en apa i plast, eller en burk med hemmagjord sylt. En gång när jag varit sjuk två dagar låg fem satsumas med texten "välkommen tillbaka" skriven i tusch på min plats. Han brukade kalla mig Fröken Setterwall och buga åt mig när vi sågs i korridorerna. Han kallade mig Monkeygirl pga min förkärlek för apor, och Satsumalady, av samma orsak. När han slutade blev jag så ledsen, för vi hade känt varandra så kort tid att jag tog för givet att vi inte skulle fortsätta vara vänner, inte på det där sättet vi varit på jobbet, men så blev det inte. En dag några dagar efter att han slutat fick jag ett handskrivet brev i brevlådan. Sedan dess är vi brevvänner, skriver riktiga brev varje vecka, smsar och mejlar och pratar i telefon och i adventstider debuterade jag på en årlig Sherrytillställning hos honom och hans man. I adore that person, så kan vi sammanfatta det hela.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Totalt slapp. Gav upp det där med klackar på vardag, som jag hade en idé om förra årsslutet, ganska fort. Gått runt i stövlar och tights och stora tröjor och mössa inomhus. Trivts ganska bra faktiskt. Fått längre och längre hår. Nu kan man ha en tofs som inte bara ser ut som en råttsvans.

Vad fick dig att må bra?
Att rida. Att vara med vännerna. Att min pojkvän är och varit så himla speciell och fantastisk.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Hmm. Vet ej?

Vem saknade du?
Som sagt. Jag har saknat fritid. Mycket. Men det är ingen person.

Illustrerad gårdag

Igår när jag kom hem till min kille efter jobbet hittade jag väldigt mycket frukt där. Han hade fått det av ett jobb. Det behövde ÄTAS. Hem bjöds Wille och Frida, min gamla fruga ni vet, som har fått världens minsta sötaste lilla bebis på sistone. Bebisen följde med. Vi åt take-away från Crave, tittade på Bonde söker fru the reunion, åt fruktsallad och glass, och tittade och beundrade detta lilla underverk. Obs min arm ser inte ut sådär i verkligheten, det är något med skugga/vinkel.






29 december 2010

Aj min kropp

Okej, det här med att jag sprang i 30 min på löpbandet i cirka åtta (!!) kilometer i timmen och varvade (obs) springandet med små intervaller av snabbgång i uppförsbacke, och att jag idag inte kan använda lårmusklerna ALLS eftersom de typ är bortdomnade i träningsvärk, borde vi prata om det? Helt sjukt. Jag trodde jag var relativt vältränad. Men nej. I stället går jag nu i mycket stel stil, varje gång jag ska resa mig tar jag tag i armstöden på stolen och liksom häver mig upp som en gravid, och när jag ska sätta mig dunsar jag ned med enbart gravitation som kraft. Detta känns märkligt. Har även fått träningsvärk i armfästena (??), antagligen då av att, eh, svinga dem när jag sprang igår? Jeez.

I övrigt, vad? Jo detta: igår var min kille ute och eftersom jag är ett sepe så låg jag också vaken, i härlig ångest, till klockslaget 03.10 när han kom hem. Vi tillfälle ska jag berätta om this sepeness of mine, men det är alltså helt osoft och inte så roligt vare sig för honom eller mig, det här med att jag ligger vaken. Man ba hejdå älskling ha så kul, ses när du kommer hem och då menar jag ses eftersom jag kommer sitta där med lampan tänd och vänta på dig *no pressure*. Men det får bli ett inlägg för en annan dag, idag är jag lite för trött. Dock: vid gott mod. Trots fysiska smärtor från helvittet. Och cirka fyra timmars sömn i ryggan.

Igår såg jag finalen i Ung och bortskämd och åååh min favorit VANN ju. Daniel. Så himla fin.

28 december 2010

Mellandagsjobba, dag 2

Promenad till jobbet. Jobba i Antons rum. Sen detta crazy: ställa mig på löpbandet i källaren på lunchen. Snipan står på crosstrainern. 45 minuter av SVETT/MYS. Jobba eftermiddag. Gå och rida (kanske, så hima sugen att ställa in) och sedan mellandagsdrinkar hos min chef i Hornstull. Kan bli ypperligt.

27 december 2010

Ehehe alltså

Okej, i retrospekt gällande nedan impulsinköp, kan vi enas om detta:

- den svarta får stanna? trots att den klämmer lite, eh, väl mycket vid armvecken?
- den röda ser ut som en gardin och är dessutom för stor (jag, nyss, bara: jag är så BRA på att gissa min storlek) så den måste lämnas tillbaka?
- folk, inklusive jag, är allmänt finare i hudtonen på sommarhalvåret
- jag har jättemärkliga knän, typ dubbla

För övrigt undrar jag när man tar ut granen (nästa vecka, väl) samt kan berätta att den tredje klänningen som jag panikshoppade ser ut som en amerikansk hemmafrunegligé i siden och kan icke ens visas som varnande exempel för fenomenet panikshopping pga otrolig fulma.









post-shopping-heart-attack

Åh, så himla mysigt att jobba mellandagar ändå. Imorse sågs vi i Slussen, jag och Anton, och promenerade till jobbet. Eftersom hans roomie på jobbet, likt många andra, är ledig i mellandagarna så tog jag helt sonika hennes plats och bytte därmed det öppna landskapet som jag sitter i, mot bra hörnrum med Anton mittemot. Lyssnade på P3 och drack kaffe, svarade på mejl och sedan var det dags för lunch. Örtagården blev det, en lång buffé där jag fokuserade på SUSHI, som var nytillkommet element i buffén. På vägen tillbaka gick vi förbi Gabys boutique på Sturegatan och jag såg en klänning jag antagligen skulle vara rätt fin i, och som antagligen kostade sisådär en trettiotusen kronor. Gaby själv vankade runt därinne, i en lite rufsigare svinrygg än på tv, men jag vågade tyvärr inte gå in. Däremot förde detta oss in på samtalsämnet: vad ska vi ha på oss på nyår. Jag förklarade min o-konsumtions-stil* för mina kollegor och de enades om att jag borde gå till Beyond Retro efter jobbet. Which I did.

Väl där fick jag detta besked: hej vi stänger om tjugo minuter. GAH. Detta var liksom den enda dagen jag skulle ha tid att handla något att ha på mig på nyår, och mina garderober hemma erbjuder absolut INTE detta. Samt det var köer till alla provrum och små hefftiga söderindiekids överallt och allt detta made me panic så jag sprang fram till en hylla med klänningar och bara ryckte åt mig tio stycken på måfå och ställde mig i provrumskön. Väl inne hade en tjej från butiken börjat yla FEM MINUTER och jag kastade av mig alla kläder jag hade på mig, underställ och sockor och allt, och kastade därefter på mig alla klänningarna, en efter en. Man kan säga såhär, att 1. jag är jättebra på ögonmått, för alla jag ryckt åt mig passade jättebra förutom en som var stor och konstig (och som jag sedan - wtf - köpte) och 2. jag är inte jättebra på att se hur klänningar på galgar ser ut på kroppen. Alltså, jag tror de var rätt fula, de flesta? En såg till exempel ut som den var gjord av Maria Montazamis tassles. Samt klarröd. Den köpte jag också. Sedan köpte jag en svart begravningsklänning och nu sitter jag här hemma, helt uppstressad, med tre klänningar att välja mellan och rätt stor okänsla för dem alla tre. Så kan det gå.

* min o-konsumtions-stil går alltså ut på att jag gått ned i lön (frivilligt) och valt att lägga pengar på ridning (frivilligt) under det senaste året vilket betyder att jag helt enkelt får lägga tankarna på shopping åt sidan och nöja mig med de där gamla kläderna/datorn jag haft länge, som liksom FUNKAR men inte är så fint, jag får lägga alla ambitioner att vara moderiktig och liksom snygg åt sidan till förmån för att jobba med rolig grej samt rida hästar på fritiden. Det är antagligen inte ett val jag står för för resten av mitt liv, men det är ett val som gäller just nu. Så jag går liksom inte ned på stan. Jag funderar inte så mycket på vad en macbook pro skulle ge mig. För jag FÅR inte och det GÅR inte.

26 december 2010

Annandag jul i bilder










En annan dag

Igår eftermiddags lämnade jag mormor och lillebror på centralen, de åkte med den röda norrut och jag med den gröna söderut. Tunnelbanelinjen, that is. Landade hemma och kände en kombinerad lättnad, tomhet och saknad efter min kille som jag inte träffat på två-tre dagar. Han var ute på Gudö, hos sina föräldrar, och vi bestämde snabbt att jag helt enkelt skulle ta en ryggsäck, dra på mig understället och ta bussen ut dit för att då bli mött vid bussen, promenera genom skogen och ängarna, äta ännu ett julbord fast denna gång ensam med min kille vars föräldrar var på annat håll, och chilla ännu en julkväll. Sagt och gjort. Därute var det nästan ännu mer snö än hos mamma. Vi åt, låg i soffan och jag läste i min nya bok, det klev katter omkring oss och på oss, och vid halvelva trillade resten av familjen hem och vi tog en whiskey och pratade om amerikansk politik. Plötsligt var klockan halv två och jag kunde knappt hålla mina ögon öppna. Det bäddades upp med madrasser i vardagsrummet och innan jag en lagt huvudet på kudden sov jag den godaste sömnen jag fått mig på länge. Så himla fridfullt. Imorse gjorde min kille + svärfar pannkakor åt mig till frukost, vi drack kaffe och sedan var det dags för ännu en snöpromenad och en resa åter tillbaka till staden. Nu är jag här. När jag klev av tunnelbanan fick jag ett infall och tittade in på Friskis & Svettis, tänkte att ännu så länge borde det vara lugnt därinne, folk börjar väl inte med nyårslöftena förrän EFTER nyår. Men tji fick jag. Det var knökfullt och jag valde då att inte kliva in och träna. Orka köa till löpmaskinen, liksom. Gick hem, började städa och nu väntar jag på Lina, Anna och bebis, och Ruben, och kanske några fler. Vi ska fira jul bland vännerna, en sista gång, sen är det över för den här gången och imorgon går jag tillbaka till jobbet.

Betyg på julen 2010 såhär långt: 5 av 5 möjliga. Så himla bra.

25 december 2010

Nu har vi fått nog av skogen och hänger runt i garage i stället

Published with Blogger-droid v1.6.5

what keeps me up at night

Published with Blogger-droid v1.6.5

Öppen planlösning

Jag fick lite tid att tänka inatt. Eftersom hunden halvylade natten igenom och jag är vad man kallar... sömnkänslig. Sover ganska så dåligt, eller inte alls, med en snarkande människa bredvid mig (vilket i barndomen var opraktiskt eftersom min kära mor snarkar något helt groteskt mycket, har på senare år opererat typ näsan mot detta men snarkar nu efteråt fortfarande, men mer som en "normal" snarkare) och med en stor flämtande, kringvandrande hund i rummet som alltså morr-ylar med jämna mellanrum så blir det inte så bra alls. Uppå detta fanns i min mors sovrum ytterligare ett no-no när det kommer till min sömn: en digital klocka i taket. Det vill säga: varje gång man tittar upp ser man exakt vad klockan är. Jag ska ABSOLUT inte ha tillgång till klocka efter det att jag lagt mig, jag börjar räkna minuter på en gång och sedan är det kört. Anyways. Detta gjorde ju inte så mycket eftersom det är lugnt och ledigt idag och man kan sova senare, och mamma i vardagsrummet i den lite för korta soffan hade det garanterat värre (hörde henne vakna vid sex), men det gav mig lite tid att tänka och såhär i tider då jag och min kille tittar på lägenheter och ganska många av dem har öppen planlösning fick jag tillfälle att fundera över detta och komma fram till ett starkt och rungande NEJ till denna typ av "fräscha" lösning på en lägenhet eller ett hus. Jag vill absolut INTE ha öppen planlösning.

Det verkar onekligen som att det ligger i tiden, för alla lägenheter i Hammarby sjöstad (där folk är som galna efter att få byta lägenhet med min kille, som har en tvåa i Hornstull) är byggda efter 2000 och har kök och vardagsrum och kanske även hallen i ett och samma öppna rum. Man beskriver det gärna som "rymligt" och "luftigt" och visst, det måste man ju ge det. Men det finns inga VRÅR. Man kan inte ha så många gäster som sover över, till exempel. Som igår. Mammas och Pilotens hus är JÄTTESTORT men det finns nästan inga rum. Man tvingas sova i samma utrymme som varandra om man är fler än tre gäster. Å ena sidan kanske det inte gör så mycket, för man är sällan fler än tre gäster, men å andra sidan kunde jag inatt komma på skitmånga andra situationer när man vill att köket ska vara just ett eget rum, eller vardagsrummet för den delen. Man kanske, till exempel, inte vill höra ljudet eller känna doften av den enes fräsande köttbullar när man själv ätit middag för tre timmar sedan och lagt sig i tv-soffan. Man kanske heller inte vill vara inkluderad i allt som händer i soffan (jag tänker... spelkväll, öldrickande, sagofilm *min hatkategori av film, näst efter krigs*) när man sitter vid köksbordet eller lagar sin mat?

Anyways. Vi ska titta på en tvåa på Odenplan i veckan, och den ser ut som en enda stor lagerlokal på ritningen, med ett litet sovrum längst in. Det är ett bra läge, en bra hyra, och han som har den verkar mycket sugen på att byta med oss. Vi kommer att bli frestade att göra detta byte, I just know it. Men jag måste försöka stå på mig här. För jag vill inte ha öppen planlösning. Note to self.

I övrigt har stormen som härjat här i natt lagt sig en aning, min mor är ute med grannarna och hundarna, min mormor verkar fortfarande sova och jag hör små ljud från källaren som tyder på att min bror+ flickvän antagligen vaknar till i detta nu. Eller ligger med varann. Skoja. Eller vafan vet jag, det kanske de gör. Själv dricker jag kaffe och har det ganska fint överlag.

And so this is christmas, and what have you done

Nu är den slut. Aftonen. Jag ligger i min mors dubbelsäng, själv ligger hon i en soffa i sitt vardagsrum, vilket hon hävdar beror på att det är "bara skönt" att hon kan gå upp när hon vill imorgon bitti (men egentligen tror jag det beror på att hon tycker det är viktigare att jag sover skönt än hon själv). Bredvid mig, bredvid min mors säng, ligger den gigantiska hunden som är hennes och hennes kille, han jag kallar för Piloten. Hunden snarkar, morrar, gnyr och frustar och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna somna i detta ljud. (Förtydligande: Piloten ligger alltså inte här i sin säng, bredvid mig, han är i Norrköping med sina barn.) Min bror och hans flickvän ligger i ett gästrum i källaren. I gästrummet på övervåningen ligger mormor, hon höll ut till halv elva ikväll och sedan gav hon upp. Rätt starkt jobbat för en åttiosexåring ändå.

Jag har haft en fin jul. Lugn och stillsam. Skrattat med min bror. Haft mysigt med min mor. Ätit mycket gott. Trivts. Men. Jag måste erkänna, och det tar emot, att jag har allt svårare att förhålla mig till mormors demens/alzheimers. Blir så himla illa till mods. När hon berättar samma dystra historia om och om och om igen och jag försöker att ena gången lyssna och verka som att jag hör den för första gången, andra gången ge så lite feedback som möjligt så att jag ska slippa detaljerna, tredje gången ser jag direkt ointresserad ut men i hjärtat skär skuldkänslorna för att jag vet att hon inte rår för det, hon kan inte hjälpa att det hon pratar om nu är detsamma som hon pratade om för två timmar sedan, och fyra, och sex, och igår kväll och gången innan det och varje gång hon ringer. Det är inte hennes fel. Ändå är det svårt att förhålla sig till. Speciellt när samtalsämnena handlar om att hon vill sluta leva och vem ska ta hand om hennes grejer och vem ska ha hennes piano och vem ska spara hennes fotoalbum och så vidare. Inte exakt en stämningshöjare vid julbordet om man säger så. Och hon är så speciell för mig, vi har en sådan egen och nära relation, hon och jag. Har alltid haft. Har rest ensamma ihop mycket, har samma humor och liksom alltid kunnat läsa av varandra väldigt väl. Vi har pratat samma språk och värderat samma saker. Gått på hundratals biofilmer och sett konserter och tja, hon är viktig för mig. Och nu är hon sjuk och det märks ibland inte alls, för hon har fin hållning och kan både dansa och sjunga och dra roliga skämt och skojiga kommentarer. Så man tror att allt är som det ska och som förut och så plötsligt... drar den repiga skivan igång igen. Den om att vilja dö och vara ledsen och vara färdig och vara ensam och vem ska ta hand om det och vem ska göra det och när kommer jag och plockar ur hennes hem på saker osv osv osv. Jag känner hur jag växlar mellan att bli nedstämd och orolig och ledsen för hennes skull och, jo, irriterad. Himla dramatant, tänker jag ibland. Det är inte synd om dig. Du ljuger när du säger att ingen bryr dig om dig. Men sedan minns jag att hon är sjuk och försöker klippa bort irritationen och hitta ett tålamod och bara vara fin med henne. Men nu såhär två dagar senare börjar det kännas svårt. Och det känns svårt att lämna henne också för jag vet vilken typ av ensamhet hon åker hem till. Hon är världens mest rastlösa. Hon vill att det ska hända saker hela tiden. Hon vill gå på fester ohc spela piano för hundratals människor. Inte sitta hemma ensam och ringa samtal till barnbarn som bara svarar varannan gång.

Men alltså HÖR ni vad jag onanerar i skuldkänslor igen? Jag hade bara tänkt att sammanfatta julen 2010 som en fin sådan. Och så spinner jag loss på mormor. Förlåt! Om vi avslutar såhär i stället: det är storm utanför, minus åtta grader, det finns djur och djurhår i exakt varenda centimeter av detta hus, imorgon ska vi åka tillbaka till Stockholm, just nu sover hela huset och bara tomten är vaken. Och jag. Men inte så länge till.

Hoppas ni som läser här har haft det fint ni också. Vi hörs i mellandagarna.

xoxox yours truly

ps. alltså om ni hörde giganthunden nu. så jävla mycket ljud för sig. morrar och flämtar i samma kombinerade ljudbild? och sen ba: andfådd utan anledning? ååååh.

24 december 2010

typisk grej på bord samt ett fresh nytt underställ jag from nu ska använda varje dag

Published with Blogger-droid v1.6.5

typisk grej bakom skrivbordsstol (you get the picture)

Published with Blogger-droid v1.6.5

typisk typ framför tangentbord

Published with Blogger-droid v1.6.5

typiskt julmoment

Published with Blogger-droid v1.6.5

julklapp från bror och mormor: handskar och bok *mera gull*

Published with Blogger-droid v1.6.5

julklapp från mamma: hemmastickade sockor *gull*

Published with Blogger-droid v1.6.5

God, vit, jul!







Medelålders och bortskämd

Jag har tittat på Ung och bortskämd under hösten/vintern. Tillsammans med kollegor och BF har jag stört mig på de bortskämda, de som inte vet vilket djur skinka kommer ifrån eller hur man rengör en toalett eller steker ett ägg. Jag har njutit när deras hus blivit överfullt med disk och de tvingats inse att även om man diskar sin egen tallrik så finns där saker som "ingen" tar - en salladsskål, en kastrull, en stekpanna, osv. Jag njuter på samma skadeglada sätt som jag njuter till Lyxfällan, när de belånade får veta hur mycket de är skyldiga att betala i månaden och att deras kalkyler är helt åt helvete. Det smyger fram en äcklig liten Luther i mig som säger DÄR FICK DU. SÅ GÅR DET. Och andra osköna grejer. Och det är naturligtvis programmens hela idé.

Det är dock inte utan att jag tvingas fundera på det här med att vara, och ha varit, bortskämd. Nu när det är jul och sådär. Nu när jag är i skogen hos mamma. Som innan jag och mormor kom med tåget vid fyra igår eftermiddags, trots att hon jobbat varje dag fram till jul precis som vi andra, har ägnat kvällarna åt att förbereda en grönkålspaj, baka fyra olika sorters skorpor (ingefära/apelsinchoklad/kardemumma/saffran), förbereda en oxfilégryta till kvällen före julafton, sy påslakanset som både jag och lillebror ska få i julklapp (mitt har mönster av "new york by night", det tyckte mamma var ett passande mönster för mig, "du är ju inte så romantisk av dig", jag dör rörddöden av detta), klä en gran, griljera en skinka, baka lussebullar, handla maten och pynta hela huset där varenda gardin, duk och tallriksunderlägg går i julens färger och är hemmasydda för den delen. För vems skull är det så? Vår, såklart. Inte bara, för jag är säker på att hon njuter av det själv, men ändå. Mycket för oss. Sina barn som komer alltför sällan och stannar alltför kort och när vi kommer är vi så sjukt himla bortskämda att jag skäms innerligt när jag tänker på det. Allt bara serveras här. Har alltid gjorts. Och vi, vi bara äter och rapar och säger tack snälla mamma det var jättegott utan att riktigt tänka på all den här TIDEN hon har lagt och vad det betyder.

Vad betyder det? Att hon älskar oss, förstås. Att hon vill att vi, trots brokigheten i vår historia, ska ha en trygg och julig jul, nu som när vi var små, men på den tiden kunde det tyvärr inte bli på det sättet. Det var en skiljsmässa och några stormiga år ivägen. Lite tonårsrevolt, lite tyst kommunikationsvägran, lite skuldkänsloladdad tystnad och allt för långt mellan samtalen. Så vi får allt det där nu, mer än någonsin, det är så helylle och hemtrevligt här att det knappt går att beskriva. Till och med giraffen har en tomtemössa på sig. Och jag myser, det gör jag verkligen, men igår kväll fick jag som en klump i halsen. Jag började tänka, kanske för första gången, på alla förberedelser hon gjort. Helt själv. På att hon hängt fram en klänning i sovrummet som hon tänker ha på sig ikväll när vi äter middag, min mormor, min bror, hans flickvän, jag och hon.

Och jag känner mig så himla dum i huvudet som inte riktigt tänkt på det här innan. Som gått i mina himla terapier och pratat om hur oskyldig jag var när jag var liten och kände mig osedd/älskad eftersom jag var ett BARN och de andra var vuxna. Som tar allt för givet, som liksom skriver under på att hon har någon slags skuld att betala och att vi förtjänar att bli uppassade såhär. Inte för att vi blir uppassade helt och hållet. Jag menar, vi ställer ju våra egna tallrikar i diskmaskinen. Vi går ut med soporna ibland. Tar ut hunden på en promenad. Men vi gör det ungefär som ungjävlarna i Ung och bortskämd på teve gör det. Sådär halvhjärtat. Tänker inte på kastrullen som har resterna av risgrynsgröten i sig. Tänker inte riktigt alls.

Jag ska börja göra det nu. Det får bli ett av löftena för 2011. Jag ska tänka lite mer på de som älskar mig och kommunicerar det med andra sätt än de tre orden. Jag ska sluta vara en bortskämd övervintrad unge till min mamma.

23 december 2010

ödersdigert ögonblick igår, sophiahemmet

Published with Blogger-droid v1.6.5

på copas toa igår, vem minns denna? (you're oooold)

Published with Blogger-droid v1.6.5

världens finaste elias

Published with Blogger-droid v1.6.5

åh, drömskorna i svart också! *firar jul med bf*

Published with Blogger-droid v1.6.5

Kvällen före dan före dopparedan

Igår kväll efter Sophiahemmet åt jag och min älskade BF som följt med mig en vinnarhamburgare var på grillen på Valhallavägen, det var spexigt, sedan gick vi i tolvtusen minusgrader till Hotel Nobis som tydligen just öppnat på Norrmalmstorg och där drack vi tillsammans med Anton och två andra fina kollegor två glas succévin, därefter begav vi oss till Hornstull och tog två livsnjutaröl på stället på hörnet och därefter var det äntligen dags för något jag velat göra i flera år men av geografiska skäl inte kunnat: Elias julkonsert på Bio Rio. Varje jul har Elias en julkonsert och det är tydligen fantastiskt men vad vet jag om det, han lägger den ju alltid i Dalarna och jag kan aldrig vara i Dalarna dagarna runt jul. Däremot i år, fick Stockholm sitt. På Bio Rio satt vi, längst fram, och lyssnade på Elias med vänner (dvs ett jazzband, tror jag, från Bomullsklubben i Sthlm) framföra fina julsånger typ nån av Dolly Parton och den där I could have been someone but so could anyone, och en av Elvis och en av nån annan jag inte kunde och detta var varvat med vissa av Elias egna låtar i jazztappning och allt var mycket fint, med paus i mitten och Elias helt vanligt superfantastiska mellansnack mellan låtarna. Efter detta njutningsklimax gick vi och tog en öl på Mbargo som, visade det sig, ska stänga om två veckor. Där började vi diskutera politik och blev osams, det var lite deppig avslutning på i övrigt supermaxad afton. Gick hem, blev sams, somnade, sov.

Piece of cake if you have to

Och det här vet ni redan för jag har tjatat om det men alltså det här med folk som överdriver / berättar exakta detaljer om smärtor och läskighet i saker man måste göra? Tex att göra en rotfyllning eller föda ett barn eller bryta ett ben eller laseroperera ett öga eller, tja, sticka en lång nål rakt i tex ett bröst? Jag FATTAR exakt vad som lockar i att berätta och kanske till och med överdriva hur ont det gör, det är hemskt lockande att liksom framställa det där man gick igenom som lite extra spännande och speciellt när alla frågar och med vidöppna ögon säger BERÄTTA MEEEER, men jag tycker verkligen att man ska fundera på vad man sprider för känslor omkring sig när man gör det där, vältrar sig i detaljer om smärta och blod. Det är ju rädsla och rädslor dont make the world a better place, yo. Därför vill jag bara, för att påminna om detta, säga att dessa saker har jag gjort och det är absolut INGEN fara: dragit ut tänder, brutit ben, opererats vaken, stuckit i bröst, mammograferats och sen kommer jag inte på något mer. Jo det här med att om ens närstående dör så skulle man "också dö", där vill jag bara säga att NEJ det skulle man inte och skärp sig nu. Man klarar sånt också.

Nu ska jag koka ägg.

I'm gonna be perfect from now on, I'm gonna be perfect starting now

Igår klockan tre var det "äntligen" dags - jag skulle på mammografi och stickprov (har glömt termen men man sticker rakt in i knöl med nål och suger ut något slags cellprov) och ultraljud. Trots viss oro under veckorna som gått måste jag ändå ge cred åt mig själv som liksom tagit det förhållandevis lugnt och inte rusat iväg i katastroftankar. That would be sooo me, men nej jag har liksom inte hunnit? Orkat? Velat? Behövt? Jag har mer känt en vag men ständigt närvarande olustkänsla, som att ingenting någonsin är helt maxat även när det är kul/bra. Och på kvällarna, mest när jag har lagt mig i sängen och det tystnar omkring mig och jag blir ensam med innehållet i min hjärna, då har det blivit lite otrevligt. Jag har inte exakt visualiserat att en doktor säger "jag är så himla ledsen att behöva berätta att du har en aggressiv typ av cancer och du har två månader kvar att leva och det är inget mer vi kan göra", men nästan. Ibland. Om kvällarna. Men på dagarna har jag jobbat som vanligt och låtit mig uppmuntras av både kollegor och er och fina kommentarer här och familj och haft det ganska bra och väntat otåligt på igår klockan tre, så att det skulle hända någon himla gång.

Såhär gick det till. Först fick jag göra mammografi och om detta vill jag bara säga att WOW vilken jävla avancerad apparat det var. Jag hade sett framför mig typ ett barbord där man slängde upp bröstet och så trycktes en platta som såg ut lite som ett sånt mikroskop man hade i högstadiet, och så tryckte man och det gjorde skitont och man kanske skrek rakt ut av smärta, men NEJ. Värsta avancerade grejen. Som kunde snurra än hit och än dit och mitt lilla bröst klämdes ihop och fotades i fyra olika vinklar. Jag fick gå ut i väntrummet, vänta en stund, bli inkallad igen. Ta någon till bild. Gå ut igen. Vänta.

Sedan var det ultraljud. Ligga på säng med arm över huvudet. Snäll doktor smörjer in bröst och glider runt med ultraljudskamera. Tittar inte alls på mig och min kropp utan på skärmen, som jag dessvärre inte kunde se själv pga vinklar och armar hit och dit. Det kändes som en evighet när hon satt där och tittade på skärmen och drog med ultraljudskameran över mitt bröst. Till slut sade hon "det ser ut som en ofarlig vätskefylld cysta". Jag vågade inte reagera på detta. Hon verkade så konfunderad. Hon lät lika konfunderad när hon upplyste mig om att hon skulle sticka i den och se om det gick att punktera den och tömma den, cystan alltså. Att detta eventuellt lät/låter läskigt var absolut inget jag tänkte på, det är way mycket läskigare att tänka sig cancer än att tänka sig några stick med en 2 dm lång nål som ska suga ur en knöl i ett bröst. Lovar.

Detta gjordes. Det stacks. Djupt in i bröst. Det sögs. Det skickades droppar på cellprover. Knölen blev mindre efter sticken. Läkarens preliminärbedömning var att det var en ofarlig cysta. Jag blev omplåstrad kring nålhålen och fick klä på mig. Jag vet inte exakt hur säker denna preliminära bedömning är, men det kändes ändå ganska mycket som att hon var säker på att det var just en cysta, och en ofarlig sådan. Vågar inte ta ut segern innan jag får provsvaren, nästa vecka, men någonstans under timmarna som följde kände jag hur jag liksom började gå med lättare steg, bli gladare, känna LIVET i mig, typ. Exempel: fick tankar om att NU ska jag aldrig mer ta saker för givna och NU ska jag göra jättefina julklappsböcker till alla mina vänner och de jag älskar där jag berättar exakt varför jag gör det och varför de är viktiga för mig. Eh, detta kommer inte hinna ske? Jag ska åka till skogen idag? Det tar exakt 12 timmar att börja ta allt för givet igen? Tydligen.

I alla fall. Jag verkar vara frisk!

22 december 2010

Detta med vädret

Idag när jag vaknade visade mac-termometern och iphone-diton minus arton grader. Jag klädde mig i allt jag hade att klä mig i, och mötte Anton vid slussen. Där visade Katarinahissen minus tretton grader. I Hornstull, berättade Anton, visade hans manuella termometer (eh, säger man manuell? en sån som sitter på fönstret och visar på en skala, inte digitalt. ANALOGA?) att det var minus tio grader. Det råder alltså mycket delade meningar om vädret idag. Men kallt, jävligt kallt, var det.

Igår lagade jag en squashpastasås till Lillis och sen kom Wille med en pizza och jag tvingade dem att titta på Chimp Eden på Animal Planet. Idag klockan tre röntgar jag och sticker i mitt ena bröst. Har inte riktigt kunnat koncentrera mig på så mycket annat på sistone, förutom att gå på, och ordna visningar genom jävla Björns. Det går, hur ska man säga, två steg framåt och ett bakåt. Det vill säga jag tror EVENTUELLT att det kan ordna sig men jag vågar liksom inte tro på det, samtidigt.

Och sen undrar jag om jag ska åka till Bangladesh i mars nästa år.

21 december 2010

frukost från blueberry

Testade detta idag: grötfrukost från blueberry på birger jarlsgatan. Så himla gott. Massa olika fröaktiga saker (nakenhavre? Quinoa) och blåbär och typ katrinplommon och hmmm gojibär. Trettiofem spänn och fräschkänslan på max. Deras konstiga guaranakaffe däremot: yuck.
Published with Blogger-droid v1.6.5

julklapp

Nu har de kommit, och för bara 536 små kronor blev de mina. Älska tradera. Plus: tycker nog för mycket om dem för att göra dem till stallskor. Vi kör dem som vinterstövlar ett tag till att börja med okej.
Published with Blogger-droid v1.6.5