28 februari 2010

22.33

Imorgon ska jag gå på Alice i Underlandet. Det skulle jag tyckt ha varit mycket roligare om jag inte i princip (inte av princip dock, notera skillnaden) avskydde Depp och Burton, allra mest i kombo med varandra, men ändå. Lite mysigt kan det nog bli. I övrigt så har jag sett kanske fyra spyor till under dagen idag, de pyntar bannemig varenda trottoar just nu. Är det för att det är söndag och folk har varit fulla eller är det för att det är magsjuketider? Det förtäljde inte historien. Äckligt hur som helst.

Jag ligger i sängen. Halvelva en söndagskväll. Ska gå upp jättetidigt och berätta en sak via jobbet imorgon. En rolig sak. Återkommer om det. I övrigt har mitt knä idag gått att gå på hela vägen mellan Hornstull och Skanstull = framsteg, och jag har alltså vunnit en Tradera-budgivning. Lite onödigt som sagt men ändå. Nu är man med i leken. Den som sålde bodde bredvid mitt jobb så jag föreslog snabbt att vi kunde skippa fraktavgiften så kommer jag förbi och hämtar byxorna, det tyckte ägaren lät som en bra idé.

Vinnarlivet

(okej lite dumt eftersom jag redan har två par men nu har jag lärt mig hur budgivningen på Tradera går till och det var ganska spännande, det hela)

11:20, update

Det ligger en gigantisk spya mitt i porten utanför vår dörr. Orange. Någon hann uppenbarligen inte hem inatt. Det luktar. Jag är oroad för magsjuka här, smittospridning via väggar och sånt annat normalt. I övrigt är jag ledsen för knät och arg för att jag har ont. Hatar detta.

Men jag har tittat på morgon-tv från klockan åtta imorse (dr phil! hej gymnasietiden) och Pia Johansson var på fyran nyss, och nu pratar Motoboy, och jag har fått rätt mycket jobb gjort, alltid nåt.

söndag morgon, 8:30, skadad

Jag fick inte ur mig ett ord igår för jag var i smärtor. En häst på Häståkeriet där jag och Linda red igår, råkade sparka mig på knäskålen, eller patellan som den heter med ett medicinskt namn (knäskålen, inte hästen, den hette Castillo vilket jag kom ihåg lätt eftersom i min mun kommer ett "de gredos" snabbt därefter) vid en liten paniksituation i stallet innan vi red igår. Hästen hade för långa tyglar, jag stod och grejade med sadeljorden (gjorden? hjorden? jorden?) och hästen börjar grejja med munnen nere på marken samtidigt som han tar ett stort steg framåt, trasslar in sig i tygeln, försöker resa huvudet som nu är fastspänt under hans hov, han får panik, börjar småstegra sig och sin skitstora/tunga kropp upp och ned i boxen. Jag står bredvid, försöker få tygeln att slinka tillbaka under hoven när han reser sig, lyckas inte, får hoven på knät. Pang. Aj. Så jävla ont gjorde det, till och med mitt i värsta adrenalinruset kände jag att det här, det var inte en liten smäll. Men situationen löser sig och jag säger inget för mitt absolut värsta (vet inte varför) är att klaga när man gjort illa sig eller mår dåligt inför folk man inte känner. Alltså jag bara KAN INTE. Rider två timmar, galopperar den här Castillo som är rätt så jävla het och smäcker och fin och säkert rolig med lite mindre bensmärta inblandad, och det går okej. Överlever, så att säga. Kommer tillbaka, sitter av, haltar in i stallet. Haltar lite hemåt, men tänker att äsch, det är ju inte brutet i alla fall. Vägrar avboka ridlektionen idag, söndag. Duschar, åker till Aksel som för övrigt är min kille om jag aldrig kallat honom vid namn innan, och smärtan bara tilltar. En bula med rodnad på knäskålen syns, men inget stort, inget så dramtiskt som det börjar kännas. Går liksom inte riktigt att böja och belasta samtidigt. Knappt böja. Fomulerar ett klämkäckt sms till min ridläre på söndagar att jag nog kanske är "lite svag" imorgon men att jag vill försöka ändå. Hon ringer upp. Säger att det borde jag nog inte göra, jag borde nog vila. Jävlars skit. Avbokar ridlektionen. Så himla ledsamt. Knähelvetet dunkar och värker. Lägger mig stilla i sängen klockan tio, typ SÖRJER. Somnar före elva. Vaknar halvåtta idag och ba: oj, jag måste vakna, jag har jobb att göra idag. Men ingen ridlektion. Mina helgers bästa. Bu-himla-hu.

Här var igår, innan det blev jobbigt.


27 februari 2010

Äntligen lördag

Igår: konstig kväll. Åt mig middagsmätt på vitlöksmarinadindränkta oliver, vågade därefter knappast andas i närheten av andra vilket gjorde minglet på överfulla nöjesguidens stckholmsprisefterfest mycket problematiskt. De jag letade efter hade smugit hem eller till vindrickningar på annat håll och jag kände mig irriterad och förlorad på samma gång. Gav upp så sent som elva, och klev genom vattenpölarna hem. Glad efter ett samtal med lockig person jag inte träffat på länge som kom med spännande nyheter, i övrigt rätt irriterad. Och vitlöksstinkande.

Men nu, nu är det banne mig lördag. Och det är mulet och slaskigt och inom bara minuter kommer min old time bästa vän, Linda, hit och vi ska sedan åka till Gärdet och rida hästar i två timmar. Vi angav att vi var "vana ryttare" när vi anmälde oss, så nu hoppas vi på galopper genom typ slaskpölarna på Gärdet. Hurra.

26 februari 2010

Väntar på gott, väntar rätt länge

Ungefär fem år efter alla andra har jag förstått tjusningen med Tradera. Det är så spännande ju! Jag tittar på ridstövlar, lägger dem på bevakning, noterar att priset ligger alldeles stilla fram till typ sista timmarna då det börjar rusa uppåt. Jag har inte velat buda på något ännu eftersom jag ganska tydligt vet vad jag tycker de är värda (alltid mindre än någon annan tyvärr), men ändå. Det är ju rafflande. Och kanske en dag kommer man få göra ett klipp?

Tänkte på samma sak igårkväll när jag och Han tittade på resor till Barcelona, typ nästa helg. Att jag vet prick vad jag tycker skulle vara prisvärt (2000 kr) eller rimligt för flygresa t/r över en helg och när de kostar mer än det (just nu: 3000) så är det liksom out of the ekvation. Samma med resorna inom Sverige över en helg, letade på tåg och flyg t/r Helsingborg för några veckor sedan (rimligt: 1000, pris: 1600). Tyvärr är det ganska mycket som faller utanför min ekvation, jag tycker nästan allting är värt ungefär två tredjedelar av vad det kostar.


the noble art of fighting gently


Nu är det plusgrader, nu är det fredag. Igen. Herregud, veckorna bara springer. Och åren, men det var inte det jag skulle säga. Jag skulle säga att jag förbannar mig och min känsliga himla sömn idag.

Inatt vid cirka tre fick vi (jag + min fina kille, hädanefter kallad 'han') lov att bestämma att efter klockan nio på vardagskvällar KAN VI INTE diskutera vissa saker. Alltså, det är fucking förbjudet att smyga in på de där diskussionerna som känns roliga och som munghuggarstafett till en början men efter bara minuter goes personal och jag blir argare och får hjärtklappning av frustrerad återhållen vrede och vill egentligen bara ställa mig och hoppa ursinnigt på golvet och stampa och skrika hur jävla FEL han har. I stället blir det kyligare toner, orättvisa tjyvnyp (från mig) och taskig retorik, tills diskussionen handlar mer om retoriken och vem som sade vad och att ifrågasätta eller kritisera den andres (mitt) sätt att diskutera och till slut, timmar senare, är det jävligt oklart varför man gav sig in på det där minerade fältet när man VET att det alltid blir sådär och att jag, i följd, inte kan släppa det efteråt utan ligger vaken i timmar med adrenalinet pumpande som en jävla tävlingshäst.

Inatt blev jag dessutom helt förtvivlad, liksom ursinnigt ledsen över att klockan var så sen och vi ändå, fortfarande, inte tyckte samma, det kändes ett tag som att det aldrig mer kan kännas bra om han inte börjar tycka prick som jag (sympatisk tjej) och det verkade inte vara i görningen just då, inatt, och gaaaaaah, frustrationen alltså. I kombo med skammen över att inte kunna diskutera saker som en vuxen utan att börja med personangrepp och orimliga överdrifter och läggandet av ord i hans mun, ord som inte stämmer.

Och så tårarna dårå, de jävla, som var 33 procent ren trötthet, 33 procent uppgiven skam över att varit elak, 33 procent ilsken envishet och vilja att fortsätta tills vi var överens (om att jag har rätt) och 1 procent självömkan över min förlorade sömn och förväntade trötthet idag (okej kanske lite mer av den varan såhär i retrospekt). Fyfan! Alternativet stod mellan att bestämma sig för att aldrig mer diskutera frågan, vilket inte funkar för den finns hela tiden, överallt och dessutom är vi inte så oöverens som man kan tro, eller att försöka att hålla oss från den precis innan sömn. Eftersom jag, helt enkelt, inte sover efteråt. Vi valde det senare alternativet, det kändes somewhat som en räddning att åtminstone ha en plan. Min näsa var täppt som aldrig förr och jag låg och eftersnyftade i konstiga små hickningar. Han skrattade lite åt mig men kvävde det och bad om ursäkt (men hävdade att jag var liksom som ett barn med mina fysiska ilskereaktioner och frågade om jag alltid varit sån här, vilket jag inte riktigt visste men gissade på ja).

Jag somnade framåt halvfyra och nu är det alltså en ny dag. I plusgrader, och jag är sams med min fina kille och på väg till mitt lilla fina jobb. Gillart ganska mycket ändå, livet.

25 februari 2010

Kvällspasset I miss you

Jag är så orimligt missnöjd med att Kvällspasset har lagts ned och numera sänds som brunchrapporten över lunch. Detta för att jag ÄLSKAR/DE kvällspasset och alltid hade det antingen i lurarna när jag gick hem eller när jag lagade mat, aka kunde lyssna. Numera, på lunchtid, är jag antingen på lunch eller sitter och jobbar och det liksom skvalar någonstans därbakom men jag kan inte koncentrera mig på att lyssna pga att jag koncentrerar mig på att jobba. Åh snälla kvällspasset kom tillbaka. Och nej, det är inte samma sak att lyssna på podden när man lagar mat, jag kör vanlig radio i köket. Sådeså.

Fin grupp:

Name:

hurra för våra busschaufförer, lokförare, vägarbetare, snöskottare!

Category:

Common Interest - Politics

Description:

när den offentliga servicen inte fungerar så är de anställda de som är på plats och får skit från allmänheten. nyss var det en kommunal snöskottare som blev misshandlad. i kollektivtrafiken blir bussförare utskällda. vägarbetare blir utsatta för våld från stressade billister som dock har tid att stanna bilen, kliva ur den och gå fram och klippa till.

det är är folket som är underbetalda men ändå gör sitt bästa för att den offentliga servicen ska fungera. de tar också ansvar för att genom sina fackföreningar påtala när uppdragsgivarna är allt för optimistiska i sina prognoser om bussars och tågs kvalitet när de köps in, budgeterar för underhåll och för snöröjning.

våra vardagshjältar ska inte skällas ut, de ska uppskattas! är någon skyldig så är det de politiker som lurat väljarna att tro att man kan få god kvalitet i verksamheten samtidigt som man sänker skatten. billigare blir inte bättre, och gratis är inte gott när det inte är något kvar.

har du problem med snöröjning: kontakta din kommun
har du problem med kollektivtrafiken: kontakta ditt landsting (eller ibland kommun)
har du problem med vägarbeten: kontakta vägverket eller regeringen
har du problem med tågtrafiken: kontakta SJ OCH regeringen

My supremacy feels so real at night

Elias igår då. Underbar. Det är så himla fint att han har gjort en skiva som är så bra, nu släpps den vilken dag som helst förresten, och igår spelade han igenom hela. Strax innan dess hade han frågat om jag kunde skriva en presstext åt honom (obs: mitt jobb) och jag kände värsta stressen pga deadlines och uppbokad helg och började rya om att nej guuuud jag hinner inte. Han ba okej, lugnt, softa. Sedan kom kvällen, han spelade, jag överöstes som jag alltid gör när jag ser honom av all kärlek jag känner för den mannen, och hur fin och bra jag tycker att han är och kände plötsligt att gud, vilken typ av vän är jag om jag inte ens kan bjuda på några timmar och ett försök att skriva en text om honom. Som jag ändå älskar och känner nästan utan och innan. Skämdes. Gick hem vid tio, med typ fem öl innanför islandströjan, lade mig i sängen, tänkte sova men började... skriva. Och fortsatte. Till typ tolv. Skrev ihop något som enligt mig själv blev en jättefin text om honom, full av poetiska inslag och dramatiken på topp och upprepningar från helvetet och känslan ba FAN VAD BRA JAG ÄR. Send. Sömn. Morgon. Titta utkorgen. Och alltså HAHA, jag är ju föffan döm i hövve. Den är skitdålig. Jag är inte bra på att skriva efter fem öl. Tur att det bara skickades till Elias, I kind of trust him to love me anyhow. Men alltså igen, HAHA. Idjotjag.







Tvättastilen

En gång när Lina kom hem från Cannes efter en vecka av idel fester med diverse reklamare, så beskrev hon hemresans människor så himla fint. Det gick ut på att efter en vecka av dyra klänningar, kostymer, glittrande ögon, vaxade hår och allmän festklädsel, så hade samma människor på hemresan liksom vanliga kläder igen, de som burit linser kanske hade sina glasögon på sig och rufsiga (men obs: rena) frisyrer och man var redo för att flyga hem och tillbaka till vardagen igen. Jag gillade den bilden mycket. Jag fick känslan av att det är samma stil som jag tänker mig att alla har när de tvättar, hemma. Lite sådär rent men ändå lufsigt. Jag kanske slänger på mig glasögonen, mest för känslans skull. Kanske ett par trasiga jeans med vita långkallingar under. Kanske med en kanna kaffe på bryggaren och P1 i köket. Kanske drar av en dammsugning på en gång när jag ändå väntar på tvätten. Byter till rena lakan. I alla fall. Jag försöker alltid se ut prick som jag känner mig när jag tvättar när jag är bakis. Egentligen är det bara glasögonen som är skillnaden, sen gör känslan resten. Okej det kanske inte framgår så bra på bilden men obs det är svårt att ta kort på sig själv i en spegel, man blir liksom stel. Och biter sig lite konstigt i underläppen av oklar orsak. Hur som helst, idag kör jag bakisstilen. Ville bara säga det. En aning blek om nosen men vid gott mod och glasögonen som typ kvalitetsmärke. *är seriös människa, har glajjer*

Sen ska jag berätta om Elias igår

Så fin. Så bra. Så himlans finbra. Men nu måste jag springa till jobbet. Idag flyttar Luger in till oss = hurra.

I heart moneybudget.xls

Nu är det lön! Och under hela förra månaden, sedan förra lönen, har jag skrivit upp exakt varenda utgift jag har haft. Till exempel SKITMYCKET på ridning, SKITONÖDIGTMYCKET på uteluncher (men ändå bättre än förr i tiden) och SKITMYCKET (förhållandevis) på kaffe. Hur som helst. Nu har en månad gått och jag hade pengar kvar i natt när lönen kom! Fatta, det är helt otroligt. Och ändå så jävla rimligt att jag borde ha det, vilket var syftet med excelarket med det tveksamma namnet. Detta måste firas! Obs inte genom att shoppa loss.

24 februari 2010

utsikten från mitt kontor, i bet it's beautiful outside

Quickie

Vill bara säga att det är så jävla fint väder i Stockholm idag och att om man promenerar till jobbet märker man inte det allra minsta av den här lilla krisen som kostar några hundra millar om dagen bara här i sthlm. Det kanske jag kunde satt som en fejjastatus i stället för ett blogginlägg, tänker ni nu. Men nä. Ville säga det här.

23 februari 2010

And she's home

Nu, nu, nu är det sluttestat på ett tag. Skönt va? Idag provred jag i en ny grupp på Östermalm och summan av kardemumman är att jag tar den, och är damned happy to för den delen. Idag red jag en rolig stor vallack som hette Welton. Hästen var mycket fin, kändes reslig och vaken och inte minst hemskt välutbildad. Läraren likaså, herregud vad bra han var. Och vad jag fick känna att jag ehe inte kanske rider så jättebra. Tänk om jag hade brytt mig mer om dressyr när jag var yngre, då hade jag kanske hängt med nu. Anyways, skitsamma, det var grymt kul och jag var inte jättebra men det gör inget. Svettig blev jag. Och roligt hade jag. Och när lektionen slutade sade läraren (som att det var hans beslut, så hade aldrig jag sett på saken) "du är välkommen att fortsätta i den här gruppen" och det satte ju saker i ett annat ljus. Anyways. Bussen hem kom som den skulle vilket var tur för jag har varit kall ända in i skelettet hela dagen. Klockan tjugoett, noll noll, pip, var jag hemma i läggan igen. Åt yoghurt och lade mig i sängen. Insåg inte hur löjligt tidigt det var. Hängde runt på fejjan, läste bloggar, orkade inte slå på tv:n, orkade inte göra något vettigt, nu ska jag äntligen få sova. Glad att ha hittat min andra grupp och bara en pytteliten grej skaver. På tisdag den 9 mars är det Psykologer tittar på film på kulturhuset, då är Världens Bästa Terapeut (läs: min) gäst-terapeut och jag hade typ kunnat mörda för att få vara där. Eller nej, lögn, inte mörda. In fact inte ens ställa in en ridlektion för 350 spänn men ja, ni fattar. Den som har möjlighet tipsar jag å det allra varmaste om att gå. Psykologer. Filmvisning. Samtal. Nionde mars.

idag får anja p komponera menyn

Granbo gård

Jag vill åka bort, jag vill åka på en liten spa-helg men i stället för spa kan jag tänka mig att rida (otippat). Cirka mars/april någon gång. Tittar runt lite på nätet och på en avstickare hittar jag det här sjuka: man kan "bo på gård" på gården där jag vuxit upp. Alltså man kan HYRA mitt gamla hem, antagligen stugan som inte är det stora boningshuset (det var farmors sommarhus back in the days), men ändå, fatta sjukt. Åka dit, bo med hästarna, hänga på landet, rida på samma ridstigar som jag nött och tröttnat på och älskat om vartannat. Otroligt konstig grej. Granbo Gård heter det alltså, pappa döpte familjeföretaget till det enligt honom skitlustiga namnet "Granbolaget". Åh.



morgonrapport

Bra idé: gå lite längre och ta bussen från dess startstation, då får man sitta. Till skillnad från alla andra, kan det vara hundra, andra som står och ser lidande ut. Själv är jag uttråkad och förkyld, jag skulle ju inte bli förkyld, det var bestämt så. Men den där 50 minuter långa promenaden igår kväll, den var mördande. När jag kom hem kastade jag av mig kläderna redan i hallen, rusade in i duschen där bara ljummet vatten fick mina helt bortdomnade lår att stickas och klia. Kanske blev jag förkyld där någonstans. Eller så var det sjuka Erika som smittades när vi tittade på Precious i söndags. Igår såg vi Shutter Island och jag gillade den, jag tycker den fångade det jag gillade i boken bra. Den inlåsta känslan. Klaustrofobin. Ovissheten kring huruvida det var the good guy som var good (frisk) eller inte. Sedan gick vi hem och jag sov sådär djupt som jag nästan alltid sover nu för tiden. Sådär så det känns som kroppen väger tvåhundra kilo. På nyheterna toppar man med vädret och det känns lite bisarrt, hela grejen.

22 februari 2010

Läskspringan

Försöker förbereda mig mentalt för 6 kilometers promenad i minus femton eller vad det kan tänkas vara ute om en timme när jag ska gå hem. Eftersom det här med att få plats på bussar nu för tiden bara är att glömma. Så går man. Och att glömma mössan hemma just idag var ett dåligt glöm. Men jag hittade en brun pumamössa i en låda som var fylld med kläder och promogrejer, man fick ta vad man ville och allt var nytt. Tog mig en brun mössa. Den kommer antagligen inte göra promenaden hem smärtfri men det kan hjälpa en bit på vägen. Dagens träningsvärk är överraskande, trodde att jag inte skulle få någon eftersom det inte kändes som jag red igår, men jorå, den sitter i vänster triceps och är ganska hemsk. Ikväll går jag på Shutter Island. Funderar på att ta det hela vägen, sätta på mig mjukisbrallor och raggsockor och käka popcorn. Ett måste på potentiellt läskiga filmer: halsduk och mössa. Göra små små springor där ögonen är, så att inte hela skärmen ryms när man kisar. Jag klarar inte av läskigt egentligen, gillar att vara med när det är läskigt men håller för ögon och öron så att det allra värsta liksom lämnas åt fantasin. Som den där scenen i The Ring till exempel, har inte sett. Brunnen. Ingen aning. Aldrig sett.

den nedersta vill jag se!

stallets lilla fantastiska sallad

En morgon med potential

I lagom tid för resten av världen att berätta om hur svårt de hade att ta sig till jobbet pga tjugo minusgrader och kaos i SL-trafiken med stillastående tunnelbanor och överfulla bussar, så tänkte jag bara snabbt nämna att det här med simning klockan 07.15 som vi hade planerat, det blev inte riktigt av. Det kändes så otroligt tidigt där vid 06.40 och det var ju en jättebra ursäkt att låta bli, det här med SL. Man ba: äsch, vi kan såklart INTE gå och simma nu för fyrans buss kommer vara full och jag kommer aldrig komma in till jobbet. Nä precis, det kan vi inte. Snark. Somna om. Det var skönt. Sen var det inte minus tjugo grader, det var minus sjutton, det sade termometern i Katarinahissen i alla fall. Och på jobbet, denna överraskning: nyoljade golv. Det stinker härinne. Som målarfärg, lustigt nog. Och det är som vi alla vet en perfekt dag att jobba med öppna fönster, jag känner verkligen att idag har potential.

21 februari 2010

Dagens soundtrack

Skit

Men suck, så jäva obra ridning idag. Sådär så att man får en ny häst, en sur en, en som varken gillar en i boxen eller när man sitter på ryggen, en som verkligen hatar de andra hästarna och så fort någon annan ens är inom tre meters radie ska öronen slickas bak, tempot minskas, svansen viftas irriterat och ena bakbenet kicka lite i hotande stil mot den andre hästen. En som inte gillar skänklar och när man fattar galopp så liksom kommer en motreaktion i form av ilsken look och otroligt stötig gångart, så man i princip undrar om man är i korsgalopp och när man försöker driva på ja då kommer problemet med skänkelhatet igen, ergo ännu surare häst. Nej fy, det gick inte bra. Man borde kunna parera den där stilen men jag lyckades inte, jag var helt enkelt rätt så dålig. Hatar att vara dålig. Och hatar att inte få tid att utvecklas. Idag var en sån dag, vi hoppade lite, med betoning på lite, och efter några vändor började jag ana hur hästen skulle ridas men då var det slut, tiden ute, tack och adjö. Poängen var att på 60 minuter och lite misslyckad hoppning så fick jag aldrig känslan av att jobba MED hästen. That sucked. Nu går jag och tittar på Precious på bio med Jerkan i stället. Vädret ute? Det snöar, vaddårå. Imorrn förresten. Simma innan jobbet. Kan ju gå hur som helst men jag gissar på halvbra. Bättre än idag.

20 februari 2010

Strandtankar

Igår åkte jag och Lillis till strand och jag har kommit på vad problemet med det är: att man hamnar på olika delar. Och då inte olika delar som i olika delar av ändå samma lokal, utan olika jävla delar som i den ena delen är en klubb med inträde som blir full kl tolv, den andra är en restaurang och bar och det är alltid någon i sällskapen man försöker få ihop som föredrar det ena eller det andra på grund av det ena eller det andra, och man hamnar på olika ställen. Igår till exempel, Hanna Fahl körde P3 Bar i restaurangen, Orup var gäst-dj, men av oklar orsak var våra vänner på Robyns klubb som hade trettio minuters kö klockan elva och kostade hundra kronor att gå in på. Så vi köade, vi förlorade känsel i fötter, vi kom in till slut, vi hittade våra vänner vid ett bord och vi satt och liksom samtalade hela natten. På vägen hem sen såg vi att inne i restaurangen var det värsta partyt, folk stod och dansade på olika möbler och det verkade vara hur bra stämning som helst. För inga pengar. Och då var det bara en halvtimme kvar och jag var trött men det var ju givet att ett annat gäng av de man ville träffa hade varit där. Jälla skit. En annan grej jag stör mig på med Strand är att det är ett sådant definitivt mål, det är i ett hörn av staden och hamnar man där har man liksom valt bort allt annat. Och kommer man inte in, eller tvingas man köa i en timme, så är det liksom som det är, för man är där, man har gjort sitt val. Strand = inte jätteflexibelt.

Oh the money it's all bout them

Jag har ju fört kassabok under hela februari. Det har inte varit speciellt lustfyllt, kan jag tala om. Till exempel har jag tvingats inse att jag trots promenader till och rätt ofta även från jobbet, så använder jag mer än 3 sl-remsor i månaden. Och köper man fyra remsor har man gjort av med mer än vad ett månadskort kostar, alltså 690 kronor. Och kan lika gärna bita i det sura äpplet och köpa det stora kortet och inte envisas med de små remsorna. Detta, tillsammans med det faktum att jag börjar rida två gånger i veckan och bara där kommer behöva stämpla upp en remsa per vecka, gör att jag köpte ett kort tidigare ikväll. När jag skulle hem från Globen och Rammstein. De har bytt ut korten från förr, de där i papper som man drar i spärrarna, mot en hårt i plast som man trycker mot en läsare som säger OK! när det gäller. Sedan fyller man på kortet när tiden gått ut. Mycket modernt och förvirrande för en remsatjej som en annan.

Såhär ser det ut, ett exempel på ÅNGEST. Senaste veckans utgifter, aj aj aj.

lördag, storm, mat

Snöstormen, den är GHALEN. Men det hindrade oss inte från att klockan ett bege oss ut, inhandla biobiljetter till shutter island på måndag och därefter prova det jag numera är övertygad om är stockholms bästa brunch: kvarnen. Fy 17 vilken orgasm för öga och gom och mage. Can't even begin to tell you.

Igår fest hos födelsedagskalasfirande Lovisa. Hon fick ett halsband av mig och Lillis, det med fåglar. Sedan åkte vi till strand och det var okej. Och nu är jag på bussen mot globen och rammstein, i gårdagens klänning men vem bryrse.

19 februari 2010

hej hej

Okej jag är bakis idag. Helt otippat, men så är det. Och jämt när jag är det blir mitt hår så himla yvigt och vilt.

18 februari 2010

Psykfilm

Olämpligt nog och förhoppningsvis inte i relation till föregående inlägg har jag mått lätt illa hela dagen. Äcklats av mattanke, så var det igår också. Kanske var det där Kamarina-stället inte så bra ändå.

Idag har jag lunchat med pappas gamla bästis och det var fint, jättefint. Jag älskar hans gäng, det var ett kompisgäng på sisådär femton-tjugo personer som liksom alltid hittade på saker ihop, ett gäng sjukt roliga människor med hög andel mediafolk och reklamare, musikbransch och lite PR, inte helt olika de gäng jag rör mig i idag så att säga. Vi var alltid med dem på nyår och midsommar, och så var det det här med fjällenresorna förstås. Och nån familj som stack från stan och flyttade till Småland och skaffade hästar och höskulle, dit åkte man på sommaren och hade fest i en loge och sov i sovsäckar bland hö och halm som kliade. You get the picture. Roligt gäng. Som fortsatte vara roliga när de fick familjer. Och Björne berättade idag att de fortfarande ses, att de har en tradition sedan "tio, tjugor år" (man ba eh det är lite skillnad på tio och tjugo men okej) ses de sista torsdagen varje månad på Pelikan och dricker öl och "tjabbar". Haha tjabbar. Åh fina Björne. Ibland är de fyra och ibland är de tjugo, men det kommer alltid någon och det är "ett bra sätt att hänga ihop". Han menade på att det är vanligare bland män att de tappar sina kompisar eller inte har så många, är sämre på att hålla kvar dem när de stadgar sig och det har han säkert en poäng i. Hur som helst. Fin lunch. Trots illamående. Råkade göra en springnota men det var verkligen inte med flit.

Och nu, snart, möta Lina och äta dumplings! Hurra för möta Lina, halvhurra för dumplings. Kanske mår jag bättre om en timme. Sedan är det dags för Psykologer kollar på film, på Kulturhuset, denna veckan med filmen Marie-Jo och hennes två älskare. Hemsidan säger: "En klassisk fransk triangelhistoria av Marseilleskildraren Robert Guédiguian där Marie-Jo är passionerat förälskad i sin man Daniel och i sin älskare Marco. Hennes otrohet leder till mycket smärta och besvikelse. En ohållbar situation som kräver en lösning. Kvällens gäst är Lotta Landerholm, psykolog, psykoterapeut och författare." ÅH THE PEPP alltså, the pepp.

Obsession

Mitt godaste just nu, en grekisk yoghurt som heter Total och kommer med honung. Den är så GOD. Vill äta den till frukost och mellanmål och kvällsgodis.

You will not be attending any reggae clubs whatsoever, like ever

17 februari 2010

It's all those little things that make me mad

Okej först och främst, det är skiiiiiitjobbigt att fördriva tid på stan mellan halvsex och halvnio efter jobb före ridning. Blev nästan deppig där ett tag. Såg den halvbra filmen up in the air som typ kan beskrivas med budskapet tillsammans är man mindre ensam eller alla behöver en copilot. Mycket underlig var den på det sättet att den liksom bytte genre och stil några gånger under filmens gång, om ni fattar. Klart ni fattar.

Ja och sen till slut blev klockan åtta och man fick börja leta sig ut till stallet. Tror jag ska låta er slippa höra detaljerna men i korthet: otroligt fint stall. Otroligt trevlig personal. Otroligt bra lärare. Otroligt, otroligt, otroligt fin häst. Artic sea hette han (tror jag?) och jag undrade om det var en ordlek eller var det där c:et jag saknade möjligtvis befann sig. Så otroooooligt jävla trevlig häst, dels i boxen men också när jag red honom, sju år och så jävlans välutbildad. Och nyfiken och glad. Och ursäkta tolvårstugget här igen men alltså han pussas. Med mulen. Och liksom bara lägger den mot ens jävla kind och stannar där. Åh jag orkar inte sånt här nuss, jag förlorar all värdighet.

Jag blev således: också glad. Och svinkär, jag blir kär en gång i veckan nuförtiden. Och rådvill är jag såklart, för nio var ingen bra tid. På tisdag testar jag en annan grupp på samma ställe, och sen får vi se. Nu sitter jag på bussen hem, den går raka vägen hem till mig. Är hungrig. Älskar brunchrapporten på P3.

Imorgon ska jag äta lunch med Björne och få en dvd med min pappa på. Den här veckan är så fin så fin så fin hittills.

onaj jag blev kär igen



Önskelista

Hör upp, familj och vänner! Inte för att jag fyller år inom kort men ändå, vem har sagt att man inte kan ge spontanpresenter mitt i kalla vintern? De här stövlarna, från Graninge, jag vill ha dem så himla mycket.

För övrigt åt jag på den grekiska restaurangen Kamarina igår, den i korsningen Gotlandsgatan och östgötagatan som jag av okänd orsak (men kanske främst för att den ligger mittemot söders fulaste byggnad, konsumhuset på östgötagatan) trott varit ett snuskigt hak. Det var det inte. Det var jättebra, gooood mat och kostade 250 för förrätt, varmrätt och dryck. Men tzazikin (stavning?) var en killer och jag fullkomligt bolmar vitlök idag, vågar inte ha kontorsdörren öppen ens.

Gällande dilemmat igår gjorde ett telefonsamtal idag det så himla mycket bättre. Blev erbjuden ytterligare en plats i en grupp som passar mig mycket bättre och dessutom bara har 4 deltagare. Så nu testar jag ikväll i en grupp, på tisdag i en annan och kanske också tisdagen därpå i en tredje. Om hästarna och tränarna är lika trevliga + proffsiga som jag får intrycket av genom telefonsamtal med chefen där, så är jag HEMMA. Gnägg!

Jo förresten, jag och min kille ska börja morgonsimma. Alltså gå och simma halvåtta på morgonen, innan jobben, med start på måndag. Lika bra att get that out of my system, just nu inbillar jag mig att det är värsta fantastiska yogan (mot bättre vetande bokstavligen, jag har ju FÖRSÖKT HUNDRA GÅNGER INNAN).

16 februari 2010

Åneeeeejaaaaa

Åh, jag har sån ångest över det här beslutet som jag bara är dygn ifrån att ta, och som inte alls på något sätt stämmer överens med min linje att spara ihop pengar till eventuell kommande nödsituation då mitt vikariat går ut i höst, men hela magen skriker JA SNÄLLA JA JA JA, och jag är så jävla dålig på att inte lyda den, så here goes:

Det finns en plats i en ridgrupp på Östermalms Ridskola på onsdagkvällar klockan nio som jag får ta om jag vill ha den. Gruppen är en "specialgrupp", precis som jag rider på söndagar, vilket betyder att det inte är fler än 6 ryttare samtidigt och man därigenom får mer utrymme både i fråga om uppmärksamhet från tränaren och luft mellan hästarna. Det innebär att jag i så fall rider två gånger i veckan från och med nu. Det, i sin tur, innebär att jag kommer lägga närmare 11.000 kronor per termin på min hobby förutom allt det där som har med vänner och konserter och utgång och bio att göra.

Elva. Tusen. Kronor. På bara fyra månader.

DET ÄR JU OHÅLLBART, DET HÖR JU VEM SOM HELST.

DET GÅR JU INTE.

DET GÅR JU FAKTISKT INTE.

Jag har tvekat och undrat och försökt hitta orsaker att låta bli. Tänkt att gud, klockan nio är ju jättesent, då vill jag sova. Väl? Och vad ska jag göra mellan jobbslut vid sex och ridstart vid nio varje onsdagkväll? Hej dödtid, liksom. Och jag har tänkt att gud, jag har inte pengarna, jag måste verkligen spara allt jag kan, varje krona. Jag har tänkt och tänkt men det liksom biter inte, det funkar inte alls, jag känner hur något i mig redan bestämt sig och detta något motiverar det hela med hur roligt jag tycker det är, hur otroligt bra jag trivs med mina nya träningsvärkar i början av varje vecka, hur stort det är att ha en grej som får mig att känna sådär som jag inte kände för något alls förut, så att tid och rum och allt annat försvinner och man är etthundra procent uppe i något; för att inte tala om känslan i att vara kompetent, liksom duktig, och inte bara "ganska" bra eller "okej" på saker som jag är på nästan allt annat jag företar mig.

Jag försökte övertala mig att det låg alldeles åt helvete på fel sida om stan för mig som bor i Skanstull och att jag inte kommer orka pendla jobbet - hem - östermalm på kvällarna. Kollade på SL.se för att få det bekräftat och där fanns den, buss nummer 55 som går nästan bokstavligen från dörr till dörr. Och därmed var det sista motståndet raderat. Fan!

Så. Efter all tvekan och med lika stor beslutsångest som upphetsningspirr i magen har jag nu beslutat att gå och "provrida" imorgon kväll. I ett helt nytt stall, på helt nya hästar, i en helt ny grupp, med helt ny lärare. Och visst, det kanske inte alls kommer kännas bra, på ett sätt vore det det allra bästa. Så slapp jag våndas här. Slapp jag undra hur i helvete jag ska skrapa fram ytterligare 5500 kronor från just ingenstans. (Att äta matlådor på jobbet räcker inte, kan jag upplysa den som tror något annat. Inte att inte gå ut på lördagar heller. Eller sluta köpa kläder.) Men jag testar en gång i morgon. Och sen måste jag bestämma mig, annars går platsen till någon annan. Oh the pressure. Man kan ju räkna ut med f**tan vad det kommer bli av det här.

(Jag ville va) Som du

Nej nu jävlar i mig smäller jag av. Min pappas bästis, en fantastisk man vid namn Björne som också är gudfar åt min lillasyster men som jag numera av förklarliga skäl inte längre har så mycket kontakt med (men som jag delat många upplevelser med i min barndom typ fjällenresor, utflykter, nyårsfester osv osv osv) mailade mig nyss. Ämnet var vinterlov förr i tiden och jag fick ett spritt i hela hjärtgropen när det dök upp på min skärm. Och det med rätta. Det gick ut på att han, som filmat oss i fjällen cirka 1989 då undertecknad var soon to be tonåring men fortfarande barn nog att prata med ljus flickröst, ogenerat skumpa runt på after-ski-gympa med Susanne Lanerfeldt och skrika PAPPA TITTA PÅ MEEEEEJ vid konkurrens om uppmärksamhet, har skaffat sig någon form av utrustning och fört över gamla videoband till dvd och genom mailet ville fråga om jag möjligtvis ville ha en kopia. Herregud i hela himlen, JAAAA tack. En film på min pappa! En film på den finaste människan jag någonsin känt och någonsin kommer känna! En film där jag hör hans röst igen och ser honom röra sig! Det känns så fantastiskt och vackert att jag vill lägga mig platt ned på kontorets golv och storböla vid bara tanken. För grejen är, och jag hatar att det är så, att minnen av folk bleknar ju, även minnen av folk man nästan älskar sönder, man glömmer ett utseende och konturerna blir mindre skarpa med åren. Man kan titta sönder fotoalbum men med sorg inse att man har glömt hur rösten lät, och hur skrattade han egentligen? Det är så hemskt. Men jag ska få en film nu snart, jag ska få en film! Från ett helt vanligt sportlov anno 1989 ska jag få en film och det gör mig så otroligt glad och rörd att tja, jag inte vet vad jag ska säga mer än tack tack tack tack.

Några musikgrejer lite snabbt bara

1. The XX kommer till Way Out West. Detta torde göra mången svensk indiesjäl vid gott mod, if you excuse the språkbruk från förra seklet. Mig gör det glad iaf. Fina XX, som jag inte fick se när de spelade i sthlm sist.

2. Elias skiva heter Just Do It!, är jättejättebra, släpps omkring den 24:e februari och har samtidigt, samma datum, releasefest och spelning på Lilla Hotellbaren på Malmen. Kom dit, jag tror verkligen att det kommer bli bra.

3. Fredagen den 26 feb, två dagar efter Elias fest alltså, är det prempa för Lugers nya fredagsklubb Goodmorning Winelovers. Det är ett enkelt men rätt så lovely koncept: Luger väljer favvoartister ur sitt stall, Luger spelar skivor, Luger är roliga att hänga med och kan sin musikaliska sak. Typ så. Det är på Strand. En gång i månaden. Dit går man. Jenny Wilson spelar live och något med Tensta och Gospel och kör. Jorå.

15 februari 2010

Lajjan love

Idag bjöd husmor (läs: jag) sin lilla älsklingsmänniska (läs: elias) på en god och näringsrik (not so much) potatissoppa med broccoli i (hur stavar man broccoli, såhär va?) och mackor med ost bredvid. Till detta följde fyra timmars briljant samtal och än en gång har vi gjort världen en smula bättre i min för övrigt vansinnigt stickiga, dammiga, soffa. Got to dammsuga och det snart. Imorrn. As if.

I skogen (och på isen) i helgen, man ser ju vem som är mest livsbejakande i sällskapet



Ni undrar säkert hur min nya ridhjälm funkade

Svaret är helt perfekt. Om man bortser från lite spezielle frisyr.

Måndag

På måndagar har jag träningsvärk. I love it. Önskar jag kunde ha det lite fler dagar än måndag-tisdag men det är gott nog, jag klagar inte. Lillis åker bort i veckan och jag ska promenera ensam tre dagar i rad, sex kilometer varje dag, arton totalt. Min vinterskor börjar falla samman. Det måste bli varmare snart. Hej.

14 februari 2010

Yes!

do you believe in life after love? (ja?)

Tja hästbloggen! Jag fick en ny häst idag. Min första vallack sen jag började där, har bara ridit ston hittills. Iaf, den hette Hancock och den brukar stå och hugga argt i gången när man går förbi. En hotfull typ, har jag tänkt. Men idag skulle jag alltså rida honom så det var liksom inget annat att göra än att fylla händerna med morötter och kliva in. Hej arga häst, sade jag. Hej hej, sade den inte alls arga hästen och nosade på mig och min andedräkt (vitlök till middag igår) och mina händer. Började äta mina fjäskmorötter helt glatt och så var det med det, vi var vänner. Ridningen gick så himla mycket bättre än på den där söta unghästen jag haft de senaste gångerna. Man fick liksom träna på sig själv i stället för på att lägga all kraft på att hålla i ett rusande sto. Vi hade inga stigbyglar halva lektionen. Det gick rätt okej. Gjorde så jävla ont i låret bara. Kom hem, inspekterade, hittade... spår. Av hästrelaterad skada. (Men alltså åh, jag vill hitta en grupp mitt i veckan att rida i också, det här räcker inte.)

Efter ridningen mötte jag upp Qne som var och bowlade, vi promenerade lite och åt mackor på italienaren på götgatan och pratade. Sen skildes vi åt och jag som lovat mig själv att dammsuga gick hem och... sopade lite. Det är alla hjärtans dag men det känns som jag är för stor för sånt här. Vet inte om jag ens när jag var liten kände mig bekväm att 'fira' men nu känns det som en kristen högtid för en ateist. Alltså inte för att jag inte tror på kärleken men liksom inte på dagen. Eller jag vet inte. Min kille, på den här fronten minst lika oromantisk som jag, är på väg nu och vi får väl typ... Äta pizza, eller nåt, för att inte jinxa stämningen, semifira liksom. Eh.

Bilden förresten, den illustrerar mitt av sadel 'sargade' lår. Flesh!

hallå dimma!

<3

Hej alla hjärtan, och dess egna dag. Nu är jag tillbaka från skogen och mamma och det var otroligt fint att få vara där, om så bara för ett ynka dygn. Hann spela lite spel med världens i min mening roligaste man, dvs min bror, hann äta sjukt mycket gräddrik mat, hann gå ut och gå på en is som å ena sidan var tjock och stabil, å andra sidan hade som ett lager av snö och under det ett lager av pölar, vilket gjorde promenaden på isen till en blöt sådan. Men iallafall. Det var skönt att vara där. Jag sov gott. Och djupt. Nu är jag tillbaka i stan, på väg till stallet, ska provrida med nya hjälmen som jag är orolig för om den egentligen passar bra. Är också orolig för den här arga vikarien vi har, som inte tyckte att jag red speciellt bra, men det är som det är med henne. Morötter i väskan och jodpurs på foten, nu kör vi.

12 februari 2010

en katt, en giraff, let's dance, birro åkte ut men han är kvar i på spåret = skogen

Mitt på blanka dan

En gång när jag tågluffade och satt och väntade på ett tåg på en station i Venedig blev jag och min dåvarande kille stoppade av arga italienska poliser som ganska aggressivt frågade om vi gjort ett brott, tog ifrån oss våra pass och försvann, talades i walkie-talkies. Vi satt där med tio minuter till avgång, utan våra pass, liksom gapande av förvåning (och jag, rädsla). Vi fick ingen chans att fråga vad det handlade om, vad de trodde att vi möjligtvis hade gjort eller varför just vi var utvalda. Vi höll på att missa kvällen senaste tåg mot Nice, dit vi var på väg, och allt var faktiskt rätt läskigt. Så känner jag i viss mån för alla poliser, svenska poliser också, vilket är jävligt synd. Att det handlar om personer och att man kan hoppas att de flesta gör sitt jobb så som vi vill att de ska göra det, men att det lika gärna (okej, absolut inte lika gärna, men att det kan hända och det är illa nog och orsak för viss oro) kan vara en person man stöter på med andra avsikter, en som inte borde ha den makten den för närvarande råkar ha och som missbrukar den mot en själv, som står så liten och så otroligt utsatt. Anyways, det här blogginlägget, någon? Är det inte helt jävla sjukt, eller är jag dum i hövvet som blir lite chockad här?

skog + livet

(Bakgrund: jag har börjat kalla Wille för Wille 2.0 för någonstans i vintras fick man träffa honom så mycket mer än man var van vid. Han brukar vara en svår en, man vet inte om han kommer dyka upp eller inte dyka upp, men vid nyår fick jag äran att fira nyår, nyår 2.0 och nyår 3.0 med honom, och därefter var namnet ett faktum.)

09:45Wilhelm

jag har ju insett det här carro, att 2.0 är ju inte en versionsbenämning

utan en promillehalt

tydligen

09:46Carolina

haha

ja kanske det

jag är nere på carro 0,5

nu ett tag

09:46Wilhelm

ja, jag borde också nu känner jag, framförallt av plånbokiga skäl

vad ska du göra ikväll?

håkan lockade med hemmakvällstvspelande med honom och niklas, men jag vill undersöka alla alternativ

09:47Carolina

åh trevligt. jag får ibland sk mammalängtan.

därför måste jag ikväll åka till min mamma.

09:47Wilhelm

haha

09:47Carolina

och bli lite ompysslad.

09:47Wilhelm

fint

det får jag med

09:48Carolina

då får jag mat med mycket grädde i, och så hör man fåglar kvittra utanför när man vaknar, och det finns många katter och sådär.

09:48Wilhelm

ja

låter jättefint

jag tror jag måste ringa mamma nu

09:48Carolina

vill för övrigt berätta att det här med att gå på fest nykter som jag testat 2 ggr

är en HIT

09:49Wilhelm

åh alltså, jag vet inte, lite läskigt tycker jag, vad gör man med händerna?

09:50Carolina

man klär sig i något mysigt typ raggsockor, kanske glasögon, sen ba går man dit och känner sig som en sån katt som liksom är kungen i hemmet och får vara var den vill, men har överseende med alla andra

kryper lite förstrött upp i olika knän

Wilhelm

alltså jag gillar verkligen tänket

men jag tror jag är för nervös i stora sammanhang för att klara

jag tror eventuellt jag skulle övergöra det

och bara stryka mig mot folk och jama

11 februari 2010

Dagens musikinsikt

1. Gud vad Cranberries måste gjort starkt intryck på mig i högstadiet. Det händer att jag slår på dem på Spottan (okej, det "händer" inte som det låter, som av en slump, jag sätter på dem, med flit, och regelbundet dessutom) och jag kan liksom inte sluta att tycka att vissa av låtarna är helt sjukt bra. Till exempel Free To Decide och Dreams. Och herregud, Ode To My Family. Och den här som har ett stick i slutet som går typ I have decided to leave you forever, I have decided to take things from here, Thunder and lightning won't change what i'm feeling... and the daffodils look lovely today. Okej jag inser nu att jag inte då, och inte nu, vet vad daffodils betyder. Vaffan, komma här och snacka om daffodils (tänker mig typ ett vattendjur, delfiner ungefär) när vi håller på att peppa en person som ska lämna ett dåligt förhållande, vad är DET?

2. Gud vad Johnossis nya låt är skitajävlansbraaaaa. Här.

Vi tar en daffodil på det:

Dagens irro:

1. När jag pluggade journalistik fick jag lära mig att det var en dålig grej (och en grej jag alltid gör ändå, alltid gjort, har med obekvämhetskänslor vid tystnader att göra och därför alltså never made a really good jorna) att ställa multipla frågor, eller rättare sagt ställa en fråga och ge en rad förslag på svar till den jag frågar innan den fått chansen att svara själv. Till exempel: varför har det blivit såhär, är det för att X eller Y eller Z kanske? Personen som ska svara ba: väljer det lättaste, och så var det med det uteblivna uttömmande svaret. Tror vi kallade det smörgårdsbordsfrågor eller dylikt. Sedan det här med att baka in flera frågor i samma, vilket leder till att den som ska svara bara svarar på det som är lättast, typ "varför har det blivit såhär och vad kan man göra för att slippa det nästa gång", där kan ju tex den som svarar välja att enbart fokusera på framtiden och inte svara på den första, och ganska relevanta, frågan. Hur som helst. Det här dyker upp i alla möjliga former även när man inte intervjuar folk. Till exempel när man mailar. Och då till det extrema, och då är det fan inte mitt fel, ett mail har ju liksom den möjligheten att man kan fråga tre frågor på en gång och tänka sig att få svar på samtliga. Men nej. Folk ba: svarar på första frågan i mailet och skiter i de andra. Så man får skicka igen, fråga ännu en gång exakt samma sak, få ett halvt svar och så fortsätter det. Detsamma gäller när ett mail innehåller flera stycken (stycken som i paragrafer, inte som i "flera stycken") av information, det är så tydligt att många läser första stycket och redan efter det trycker på reply och ställer frågor som finns besvarade om man bara läser mailet till slut innan man svarar. Åh gud. Det är irriterande alltså. Mailovett.

2. P1:s romanläsningar halv tolv om dagarna. Man kan inte jobba och följa med i en berättelse samtidigt. Man blir tokig på de dramatiska berättarrösterna och det de läser som inte får ett sammanhang när man koncentrerar sig på tex det man jobbar med, man undrar vem fan de snackar om och vadå vilken taxi och tittar febrilt på klockan och undrar när det slutar, man vill ha nyheter eller musik i bakgrunden, man vill inte höra en himla roman. Tycker jag. Men det kanske alla andra vill.

Dagens avund:

1. De som kan prata, och skriva, franska. Det är så himla fint och jag kommer aldrig lära mig. Dumma min pappa som ba "du måste ta tyska flicka lilla det kommer bli ett mycket viktigt språk nu med EG och allt" och dumma min trettonåring som liksom lydde fast jag hellre hade tagit franska.

2. Människor med hyresrätter. Jag vill också ha en hyresrätt. På tal om det, vad bestämde riksbanken idag, skulle inte de berätta något vid halvtio? Woho, oförändrad ränta ett tag till. Vet inte vad jag tycker om det i stort men i smått är jag tacksam.

10 februari 2010

Sorgen och skulden och mognaden och de spexiga poserna

Tjena BLOGGOSFÄREN! Närå. Men hej. Häromdagen fick min älskade vän Popmorsa lite kritik av en anonym person gällande att hon och hennes kompisar (läs: mina också) ser så jävla töntiga ut på festbilder, typ gör V-tecken och spexar med underbett och ögon i kors och jag vet inte vad. Helt vanliga fyllebilder tror jag man kan beskriva dem som, sådana som de alltid sett ut och fortfarande gör. I vårt gäng. Den anonyme kommenteraren tyckte att det var töntigt och att vi borde act our age och utstråla lite mer intellekt och livsvisom på bilderna i stället. Och det RASADES i kommentarsfältet, herregud vad alla brydde sig, "anonym" blev knäppt på näsan av sisådär trettio olika personer som hävdade att han/hon var dum i hövvet och han/hon replikerade med att kalla de som reagerade för användande av härskartekniker och yada yada. Här finns inlägget, för den som inte läser Emelies blogg. I alla fall.

Den sista kommentaren tyckte jag var den intressantaste, för den handlade om mognad och vad som är moget och livsvist. Att det kan ta sig lite olika uttryck och att just festbilderna kanske inte är den mest exakta måttstocken på mognad. Och jag tycker det där är så himla intressant, för vad är det egentligen att vara mogen? Är det ens något man vill vara? På den sista frågan skulle jag personligen vilja hävda att ja, det vill man, eller det vill jag i alla fall. Eftersom att vara mogen för mig innebär något i stil med att ta ansvar, att liksom inte bara låta saker hända lite hipp som happ och att slarva sig igenom livet oberoende av vilka fötter man trampar på och vad man lämnar för spår. Jag tänker i ringar på vattnet, karma om man så vill, det här med att handlingar får konsekvenser och de i sin tur leder till nya handlingar och att spiraler har en tendens att bli onda eller goda och att det finns en jävla poäng i att ta sig en funderare på det någon gång i livet och gärna innan man ligger på dödsbädden. Ungefär. Personligen har jag för övrigt jättesvårt att relatera till människor utan sorg. Det är som en sådan tydlig grej för mig, om någon har upplevt en sorg, om någon vet vad sorg är och om man kan relatera till andras. Jag menar inte att jag enbart respekterar människor vars nära har dött eller som gått igenom trauman, men ändå... lite så. Jag kan inte prata lika bra med människor utan sorg. Jag kan inte förstå dem lika bra, jag minns inte ens hur det känns att vara omedveten om sorg. Jag kan avundas det, men jag kan inte relatera till det. Och jag vill hävda att varenda en av mina personliga sorger har gjort mig till en bättre och störra människa. Mognare.

En vän till mig ringde och grät ikväll. Han hade sorg, och han har haft det så länge jag har känt honom, liksom de flesta jag känner har eller har haft, vi kanske dras till varandra just därför. Och vi pratade om sorgens följeslagare skulden, den där som känns så tydligt när man är ledsen, den där som säger att man är i vägen och misslyckad för att man inte lyckas bättre, att man borde vara gladare och kunna hantera livet på ett lite starkare sätt. Den där som gör att det känns som att när man vill ringa sina vänner så låter man bli eftersom man känner sig jobbig med sin jävla ledsenhet, den där som inte bara går över av sig själv. Och vi påminde oss ikväll, eller den här gången var det jag som påminde honom men jag är övertygad om att jag kommer få exakt detsamma tillbaka när det blir min tur, att det är något annat som talar när skulden kommer fram. Man är inte ivägen med sin ledsenhet, de andra orkar, det är aldrig ens jobbigt, man bär varandra och skulden är inte verklighetsförankrad. Man får påminna sig om det ibland. Eller varandra.

Mats tipsar, jag skrattar:

Lamebook.com:







Saknaden!

Och helt utan tydlig orsak började jag nu förtvivlat sakna de här två: