29 juli 2010

I love her I do

Maja. Kolla.

I see a red door and I want to paint it black

Alltså, kan det vara så att jag helt enkelt är för old för Twitter? Eller vad är det jag inte fattar. Jag tycker Twitter känns som en extra fejjavägg på något sätt. Glömmer bort det och det går tio månader mellan besöken. När jag är där inser jag att alla andra gört. Typ. De twittrar på, och jag känner att jag missar poängen. Tror ni det är åldern? Varför twittrar man om man är en privatperson med alla sina vänner på Facebook redan? Kan någon förklara?

För övrigt: det har regnat hela dagen i Stockholm idag och det var lika bra för jag har känt mig sorgsen från det att ögonen slogs upp imorse tills nu. Still am. Sad. Oklart varför. Jävlans pms antagligen Jag hatar att jag är en sådan depressiv människa när jag har pms. Känner sorg i varenda cell och vill bara grina, har jag inget riktigt att göra det över så skapar jag något. Känner mig som en värdelös person, etthundra procent ovärdig både kärlek och lycka. Letar fel i mig och världen. Hitta många. Hur som helst. Eftersom världen liksom helt bokstavligt grinade åt mig idag avslutade jag en kort session imorse och gick sedan och träffade min underbara kusin. Hon heter Malou och det finns tusen saker att säga om henne och hennes sjuka humor, helt galna stil, stora hjärta och fantastiska utstrålning, men jag kan inte beskriva. Hon är guld, helt enkelt. Vi satt på Gildas på Nytorget i tre timmar, sedan promenerade vi i ösregnet till Sodom för att titta om Elias jobbade. Det gjorde han inte. När klockan blev halv fem följde jag med Kalle och hämtade Hanna på dagis, det var förresten en fin upplevelse. Underbara unge, Hanna, hon slängde på sig sina vintertäckbrallor och kallade dem regnbyxor och off we went. Tog tunnelbanan, bara hon och jag, till Gullmarsplan där jag gjorde det totala superrookiemisstaget att nämna för henne att vi skulle köpa glass. Efter detta brydde hon sig inte om något annat, och eftersom hon inte skulle äta glass innan middagen fick jag muta henne med en vidrig prinsesstidning så att hon skulle bli lite gladare när fantasiglassen så besinningslöst ryckts ifrån henne. Med prinsesstidningen fick man det här: en rosa spegel, ett rosa hårspänne och en rosa kam. Så att man kunde göra sig lite snygg. Serierna i prinsesstidningen var alla rosa och handlade om, eh go figure, prinsessor som hittade olika prinsar och blev lyckliga över detta forever and ever amen. Dog på detta. På att jag köpt, bidragit liksom.

Vi gick ned till Tvärbanan, hoppade på ett tåg och en station senare hoppade Emelie på. Åkte till Liljeholmen och gick hem till Frida och Niklas, där målades ett vardagsrum i nyinköpt trea med egen kolonilott utanför. Sjukt! Vi kladdade ner hela händerna men Hanna visade stor talang i målarkonsten innan hon klockan sju blev tvungen att åka hem för att sova. Som treåringar gör. Då målade vi vidare, jag och Frida och Niklas, en timme. Tog en öl på nya balkongen och sedan åkte jag hem, via omvägen Midsommarkransen eftersom jag inte fattade vilket håll jag var på väg åt. Över detta blev jag tvungen att fälla ytterligare en tår, denna gång på halvfull tunnelbana, who cares, innan jag jättelång tid senare äntligen fick komma hem. Funderade på att springa av mig lite, vad heter det, adrenalin? Sånt man blir ledsen av i alla fall. Men när det kom till kritan orkade jag inte detta heller, så jag hamnade i soffan och här ligger jag nu och kan liksom inte sätta fingret på vad det är som är så himla sorgligt med livet. Tänker på mamma och mormor och att de är tillsammans i skogen nu, och blir ledsen. Tänker på mig själv och alla mina tillkortakommanden och blir ledsen. Tänker på framtiden och känner o-hopp. Vafan. Detta är inte min stil. Jag vill vakna imorgon och sudda ut den här dagen from the face of the earth, ändå har den innehållit sina stunder värda att minnas. Som den här nedan till exempel. Bild snodd från Emelie eftersom jag inte har en telefon att fota med längre. Buhu på den med förresten. Nu ska jag försöka twittra. Wish me luck.

28 juli 2010

Ränderna går aldrig ur


Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket och Lundsberg, hur fascinerande och liksom främmande och provocerande är de där ställena inte när man tänker efter? Mitt ex gick på Lundsberg och när han berättade om deras rutiner och regler trodde jag alltid att han överdrev. Ondskan trodde jag var kryddad beyond belief tills fasters man bekräftade att nej, det var sådär. En värld jag aldrig någonsin kommer att vara hemma i ens om jag försöker. Samma värld som de där med våningarna jag gick förbi på väg till jobbet på Östermalm lever i. Det är så overkligt. Pengar. Hur som helst. Som fortsättning på min ungsomsbokbonaza köpte jag Agnes Hellströms Ränderna går aldrig ur härom dagen. En f.d. elev på Sigtuna som skriver om åren där fast i romanform. Spännande. Kanske som Prep, tänkte jag förhoppningsfullt och kanske var det lite orättvist att läsa den direkt efter Thydells Det fattas en tärning, som jag ju älskade, men alltså I'm not impressed. Den saknar så himla mycket känsla. Det är så mycket som INTE beskrivs. Man anar en komplicerad relation till en mamma som brutit mot mormoderns konservativa värderingar och i tysthet gjort revolt för kärleken och tron på en bättre världs skull, man anar att dottern (bokens huvudperson) börjar närma sig mamman efter år och decennier av missförstånd och bad behaviour, man anar att huvudpersonen är på väg in i en konflikt med sina klasskamrater eftersom de inte delar värdegrund, man anar att hon för första gången får en riktig vän men ändå beskrivs det aldrig. Jag vet inte om tanken är att hon är avmätt och liksom cool, eller om hon bara inte har verktygen att beskriva det som händer under ytan på ett mer än flyktigt och tillfälligt sätt, men jag saknar det. Jag saknar riktig känsla i boken, den känns liksom torr och på ett sätt feg. Det glimrar till på några ställen, framförallt i porträttet av relationen mellan mamman och dottern, men överlag alldeles för torrt berättad för min smak. Nyansfattig. Känslofattig.

Anyways. Förutom detta har jag ikväll ridit, ätit groteskt mycket mat, försökt ta mig ur soffan för att möta mina vänner på Babylon och Kåkan, misslyckats, fastnat här hemma. Just nu ligger Carrie i SATC fullt sminkad bredvid nån kille hon dejtar som, "thank god", visade sig ha en helt okej lägenhet men tyvärr behöver lyssna på grodljud för att kunna somna. Känner en enorm trötthet inför detta. Har aldrig gillat SATC.

Blah

Åh, hemma äntligen. Resan började vid ett i (PÅ tjörn heter det, skulle börje sagt om han var med nu) Tjörn, via bilresa till Stenungsund, bussresa till Gbg central, tågresa till Sthlm central, tunnelbana till Skanstull och sen puuuuuh - duscha packa upp betala räkningar och bara vara hemma. Kolla lite på Closer, fortfarande inte kunna bestämma mig för om jag gillar någon av rollkaraktärerna (inte Julia Roberts och hennes kroniska bortlängtan, hatar den) (och inte Jude Law heller som är en alldeles för känslig blomma för sitt eget bästa) (men Cliwe Owen kanske jag gillar, men är han OND eller GOD eller bara smart och cynisk eller VAAAAD - blir ej klok) (vad betyder det att Portman aldrig visat sitt riktiga jag för sin stora kärlek men gör det för Owen - blir ej klok), äta lite melon, fundera lite på veckan, inse att det är Sthlm Pride, lite så. Nu ska jag lägga mig med semesterns andra bok: ränderna går aldrig ur. Om tjej på Sigtunaskolan.

25 juli 2010

Och nu: middag

Regn och 13 grader: tapasbar, golf & yatzy


Tjörn i regn

Igår lördag. Kramade jag Lillis adjö på GBG central och väntade in ett tåg med min kille som passagerare. Det var 1,5 timme försenat men när han väl dök upp bar det av mot Tjörn, Börje bakom ratten och Mattias väntade i Tjörnhuset. På vägen ut berättade Börje att Tjörnbron hade rasat en gång på åttiotalet, eller den hade gått sönder på mitten och sju bilar hade pga dimma missat detta och bara kört rakt ned i ingenting, i havet, och dött. Läskigt. Men vi kom över och molnen från GBG skingrades när vi kom över bron.

Mattias föräldars Tjörnhus är jättefint. Det ligger på kuperat terräng, eller tja alltså det ligger på ett berg. Så gästhuset går man en liten trappa upp till. Och ovanför detta finns en liten verandaliknande brygga, på klippan, med utsikt över vattnet. Och det finns ett glashus där man kan sitta och spela spel och lyssna på regnet, om det regnar. Där växer vindruvor. Mattias mamma bryr sig mycket om odling och trädgård.

Det var sol hela kvällen igår och vi grillade och kokade potatis som vi plockat själva, ur landet. Efter maten satt vi på den där bryggliknande saken. Tittade mot solnedgången som var rosa och det, berättade Mattias, betyder att vädret imorgon blir fint. Vi lade oss vi ett och jag har inte sovit så länge och fridfullt och gott på hela sommaren.

Vaknade till ösregn idag. Det började klockan nio och det öser ner fortfarande. Hällregnar. Vi har ätit frukost och nu tittar killarna på golf och läser receptböcker och pratar om vad vi ska laga idag. Själv har jag läst ut Johanna Thydells andra bok. Den som handlar om en Puck som är 16 år, kär för första gången, bästis med en bög och har en pappa som dricker och lämnar. Jag ÄLSKAR Johanna Thydell så otroligt mycket, hon skriver så bra och hon får mig alltid att 1. gråta och 2. impas över hur hon lajjar med språket på ett sätt som känns som på riktigt och olika slang och språk byts och ibland förklaras det inte vad som är citat men man fattar ändå och ja. HURRA för Thydell. Hurra för den boken. Som jag inte minns vad den heter och den ligger tre meter för långt bort för att jag ska kunna se det härifrån där jag sitter.

Nu: duscha. Sen: kanske biltur. I ösregn. Det blir mys.





24 juli 2010

Officially: over.

Jaha och det här skrivs efter hmmm 3 glas vin och en whiskey so sorry om jag är SENTI men i alla fall. Pinks slutnummer var så spexigt. Det var fyrverkerier och hon slänges fram och tillbaka i linor som fick henne att flyga över hela jävla Ullevi. Till tonerna av So What och jag ÄLSKADE tanken på att hennes kille som den handlar om, som det var slut med då, fanns där och att de är ihop igen och att han liksom bjussar på att den går ut på att han är en gris och att hon klarar sig bättre utan honom och att nu är de ihop igen och kära och glada men att en gång, för några år sen, var det på det sättet. Jag säger som popmorsa i frågan: älskar Pink. Kände när det blixtrade och rök och dundrade runt scenen att det var en värdig avslutning. Gick bakom scenen, mina chefer kramade Pink som såg ut att vara ungefär 1,50 lång, tänkte gå och packa ihop kontoret. Då slängde chefen in mig i ett rum bakom, det kom fyra andra och en tårta dök upp, sedan en ostbricka, sedan en finflaska finwhiskey och några fina whiskeyglas av märke jag ej minns men som var "fint" och jag sätt där i något slags högsäte. Ett tal började, det gick ut på hur man skulle sakna mig och hur bra skribent jag varit för dem (döööör) och jag började grina som ett barn sådär som när ansiktet förvrids och det sprutar. Grinade och kramades och svettades och skakade och bölade typ men vi kan väl håhåhåhåhåhåhåhålla kontakten? Sedan lugnade jag mig och vi drack vin tillsammans. Det var mycket fint. Mycket, mycket fint. Älskar mina år på Live Nation, I really do.

23 juli 2010

Pinks intro

Det var skymning och trettiotusen personer väntade. En lyftkran svängde sakta in ovanför scenen och på kranen kom en låda glidande. Under lådan fanns jättestora kartonger. I takt med att publiken såg lyftkranen och lådan började alla jubla. När lådan är längst framme på lyftkranens arm smäller ballongerna. Tre sekunder senare kastar sig Pink ut ur lådan. I typ ett... rep. Ni kanske ser vad jag lyckades fånga på bild. Ehe.



Dom kommer kliva på dig

Haha, det är verkligen ingen här som tycker att det är en biggie att jag slutar efter ikväll. Jag gick hit med gråten i halsen och jättesentimentala feelings och min chef ba: jaha varför ser du så surmulen ut? När jag förklarade vad det handlade om skrattade han. Skrattade! Frågade om jag alltid hade lika stor separationsångest. Ja, sade jag. Sanningsenligt. Sedan, i fåfäng förhoppning att någon annan skulle känna av mitt vemod, tog jag bilder på mig själv och lade på mina kollegors väggar på Facebook (se nedan), skrev typ "hejdå martin, det har varit roligt att jobba med dig". På detta: knappt reaktion. Ytterst minmal. Hur som helst. Efter detta enorma nederlag gav jag till slut upp. Det är väl inte en sån himla stor biggie det här after all. Just nu spelar Takida några meter härifrån och om en timme är det Pinks tur. Det är soligt och varmt i Göteborg. Ganska så perfekt, faktiskt.



Slut på riktigt

Sov dåligt inatt, ångestdrömmar, och i filmen valde Meryl Streep den snälla Steve Martin-mannen i stället för troublemakern... what's his name. Det kändes bra. Men sen kunde jag inte sova och jag har vaknat ungefär femtio gånger under nattens sju sovtimmar. Tittat på klockan, funderat, somnat om. Gjort samma procedur tjugo minuter senare. Vet inte riktigt. Kanske blev ångest-overload igår på tåget. Eller så har jag på riktigt ångest över att det här är min sista arbetsdag. Jag kanske förtränger att jag tycker det är jättejättestort och läskigt och sorgligt. Ingen här beter sig som att något är annorlunda, vi jobbar på och pratar om jobb och det är inget speciellt. Ikväll när konserten är över, vid elva, då är det över på riktigt. Min telefon går tillbaka till kontoret, jag slår på en lånad och tillfällig. Tänk om ingen sparar numret. Tänk om jag kommer ångra att jag byter jobb? Tänk om jag kommer sakna allt och alla så mycket att jag blir deprimerad? Eh. Sånt kanske jag bearbetar under nätterna nu. Eller så var det tågresan. Anyways. Snart ska jag lämna hotellet och gå igenom molniga gbg till Ullevi. Träffa mina älsklingskollegor för sista gången inom jobbsammanhang. Åh, min chef. Åh, ångesten. Den där som inte klarar av hejdån. Den rister i mig nu. Allt har liksom gått för lätt hittills. Ba få nytt jobb, byta jobb, göra överlämning, allt har funkat smärtfritt. Tills idag. Men äsch. Nu måste jag faktiskt gå. Har ett jobb att göra, ett roligt sådant, för sista gången.

Gbg-regn(båge)



22 juli 2010

Tågresa helvetet, tur och retur

Igår gick jag på Natten, åkte hem, sov och vaknade i ett hemskt skick. Min kropp gillar helt enkelt inte alkohol just nu, mår så himla dåligt. Hur som helst. Går upp, tittar en extra gång på tågbiljetten som säger att tåget går klockan 12.40. Pysslar med saker, åker hemifrån exakt klockan onödigt tidiga 12.00. Är på centralen 12.10, tittar en extra gång på biljetten när jag sitter på tunnelbanan som rullar in på centralen. Ser att tiden jag dubbel- och trippelkollat är tiden då mitt tåg FRÅN göteborg går tillbaka till Stockholm på lördag. Det tåget jag skulle med idag gick 12.10. Vilket jag inte hann med, dårå. Paniken utbryter och jag rusar upp, tittar när nästa går och det visar sig vara 13.06. X2000 är numera kört, så there goes min plan om AC, vila, jobba (internet) och dricka gratis kaffe och äta gratis frukt. Köper en förstaklassbiljett på ett godståg som ska passera varenda liten by som finns i mellansverige och dessutom går den HELT naturliga vägen över Arboga, Köping, Västerås, Enköping, Örebro och typ... Töreboda. Resan som med X2000 skulle tagit 2,45 timmar tar nu bara fem. Det känns obeskrivligt jobbigt men man får skylla sig själv.

Hoppade på tåget, mitt platsnummer var 1. Mittemot mig: arg tant som trots att solen lyste i mitt ansikte, vagnen var trettio grader varm och luften stod stilla envisades med att dra isär gardinerna som jag dragit för för att få skugga. Dålig början. I Sundbyberg hoppar en man på, han är full och sätter sig bredvid mig. Han börjar prata med tanten, jag låtsas sova, han fullkomligen osar sprit, han VRÅLAR sprit, han svettas sprit, han vill prata. Jag fejksover. Slumrar till, vilket är helt vansinnigt med tanke på omständigheterna men så är det i alla fall. I Köping stannar tåget i fyra minuter. Min och spritgubbens plats är mot väggen som är mot toaletten, och när tåget stannar, ljudet av motorn (?) tystnar och från toaletten börjar höga stönanden och kvinnliga skrik höras. Spritgubben börjar tala med sig själv: vafan... vad i helvete... vafan.... Det står smärtsamt tydligt att på toaletten har vi ett par som knullar. Högljutt. Genansen och min obekvämhet inför detta är ENORM, det kändes liksom som att det inte kunde bli värre innan. Spriten, hettan, argtanten, oh och nämnde jag att hon snarkade helt vansinnigt högt också? Hur som helst. Knulljuden fortsätter, tåget börjar rulla, enter: nittioårig tant med käpp, på väg mot toaletten. Som är låst. Hon står några minuter, ingen kommer ut, hon börjar fråga högt varför det tar sån tid. Spritgubben har somnat och en annan dam svarar att det kanske gått i baklås. Tanten börjar rycka i dörren och knacka. Ingen öppnar. Jag storknar, men låtsas sova. Tanten fortsätter rycka. Minuter passerar. Låset öppnas, ut kommer en tjugoårig kille, snabbt som blixten passerar han tanten som gnäller på honom. Några sekunder senare kommer en 40+ kvinna med otroligt stora bröst. Rättar till håret, slätar ut kjolen, går efter killen. Tanten går in i kärleksnästet. Jag vill dö.

En halvtimme senare är stanken från spritgubben så stark att jag börjar må illa. Han har köpt en kaffe och en smörgås och när detta är intaget tar han kaffekoppen och går till sin väska och öppnar en flaska sprit som han häller i koppen. Ungefär samtidigt går en man in på toaletten och kräkljud hörs. Jag ger upp. Lämnar min plats bredvid snarktant och spritgubbe, går till kioskvagnen. Där är det både svalare och mindre äckligt än i första klass. Köper en kaffe, en vatten, en cola, sitter i lugn och ro ungefär en halvtimme. Då kommer ett gäng sextonåriga killar in och sätter sig bredvid. Jag HATAR sextonåriga killar, alltså de där som slåss och exploderar på och över varann hela tiden. Får panik. Går tillbaka till första klass. Hittar en kille som ser normal ut, frågar om jag kan sätta mig mittemot honom, ser i ögonvrån hur spritgubben vevar med armarna borta vid min plats. Killen som ser helt vanlig ut säger javisst och jag sätter mig. Tåget har börjat gunga nu för sista sträckan till Göteborg är väldigt vinglig. Det är fortfarande urhett. Killen mittemot mig plockar fram något i sin väska och en hemsk stank sprider sig. Han skalar ägg. Hårdkokta ägg bara, äter två på raken. Jag sväljer en spya som är påväg upp, blinkar stint tillbaka mina tårar över alltings jävlighet, tänker på mitt konto som är tomt och min energikvot som är tömd och allt är bara svart och jag vill kräkas och försvinna.

Kommer fram, hinner till Ullevi innan jag bryter ihop totalt. Bara hysteritjurar en kvart innan jag samlar mig, sätter på solglasögonen, går in till mina kollegor och dagen får en någotsånär vanlig fortsättning. Sen åt vi middag och nu ligger jag och Lillis och tittar på It's Comlicated på rummet på Gothia Towers och älskar Meryl Streep.

Den 22 juli 2009: prövningarnas dag. Foreals.

21 juli 2010

And so the end is near

Jag blir så otroligt stolt över mig själv när jag gör något i köket, den allra enklaste kopp te och jag bara: KOLLA PÅ MEJ. Igår lagade jag helt utan recept en potatissallad med bacon i. Jag tyckte det var så spexigt och beundrandsvärt att jag själv kommit på det här med att bacon kan funka som en salt krydda/smak och att jag alldeles själv svängde ihop en dressing (som smakade sådär men ändå var en dressing) att jag helt utan att tänka på att jag stör mig på andra som gör likadant slängde upp en bild på fejjan. Samt, enligt nedan, här på bloggen. Vad jag vill förmedla med detta är alltså: MYZIG TJEJ.

Onsdag idag och kontoret är tomt. Mitt eget, alltså. Det ekar nästan. Har tagit ned allt på väggarna, tagit med alla kläder jag haft liggande här efter diverse ombyten hem, tömt hyllorna på cirka tio tomma matlådor som samlats på hög och filat och putsat på en överlämning till kvinnan som tar över när jag lämnar rodret. Skickade ut ett tack och hej-brev till människor jag arbetat med i branschen nyss, fick hjärtflimmer, fick genast tretton autosvar från människor som är på semester och inte kommer notera mitt lämnande av branschen förrän i höst, när jag redan är borta. Lika bra så.

Nu går jag till en park, äter min skrytsallad (ensam) och kommer sedan tillbaka för de sista skälvande timmarna. Då ska ett brev till kollegorna formuleras, ett hejdå som också det kommer mötas av autosvar från semesterfirare. Därefter möter jag Linda, går och rider i hettan, åker snabbt som blixten till Gröndal, dricker vinet och går på Natten. Och sen imorrn: göteborg. Pink.

19 juli 2010

A little mess

Måndag avklarad, tisdag kvar, då ska alla saker jag har kvar på kontoret hämtas hem. Sen onsdag. Då ba: HERRÅ kontoret. See you never! Gud vad konstigt. Ingen är där och det är lika bra, I hate goodbyes. Jag avskyr att liksom omfamna det allvarliga i hejdån. Jag vill bara smita och låtsas att det är en vanlig dag och att inget jättestort håller på att ändras. Så har jag nog slutat på de flesta av mina jobb. Och somliga förhållanden också olyckligtvis om vi ska vara ärliga, men det var länge sen nu. Och på tal om det, igår när vi möblerade om och rensade i förråd hittade vi fyra gamla fotoalbum hos mig. Fyra pärmar fyllda med dokument med... gamla tider. När jag tågluffade med H och hade långt hår och när jag hade en svea-tröja med siffrorna 3:16 på mig JÄMT och när jag var på Tenerife med O och i New York med J och herregud, man kunde tro att jag inte gjort annat än rest med gamla kärlekar när man tittade på dem. Jag hade hatat att titta igenom dem om jag var min kille men han tog det med ro och påpekade emellanåt att jag var het. Så himla bra + klok + lugn + självsäker, älskarn för detta. Och med dessa bilder i färskt minne kan vi konstatera att:

A: jag kommer aldrig mer ha långt hår utan lugg, dels för att det ser ut som världens plattaste tråkigaste frisyr och mitt ansikte har formen av en hink men också för att min panna dragit på sig hela mitt ansiktes samlade rynkor samt även det här superfräscha med pigmentfläckar.

B: jag har gjort sjukt många charterresor genom åren. antagligen aldrig använt solkräm som man borde och antagligen där finns sambandet med pigmentfläckarna i punkt A.

C: det finns vansinnigt många fula bilder från åren innan man hade digitalkameror. typiska delete-kort bara ligger där i albumen och stoltserar med typ person 1 blinkar, person 2 tittar bort, person 3 är i oskärpa, men på den tiden ba: *NAAAH, FIN BILD* typ.

D: jag har en gång i tiden haft bröst. kul för mig.

E: jag sportade batikmönster på både jeans och tröjor i högstadiet och verkar dessutom stolt över det.

F: jag har nästan inga kort på min familj, inte på mina gamla boenden, inga miljöer egentligen alls utan bara kompisar kompisar kompisar och lite BFS på det.
Bittraste punkten ovan är D, obs skojar, det är F såklart. Uppmaning till alla unga med levande föräldrar osv: ta kort på dem. You will want it in far distant future.

Anyways. Idag köpte jag den där korgen/tunnan jag talade om tidigare. Den var perfekt, exakt som jag ville att den skulle se ut gjorde den. Sedan åt jag middag på Falafelkungen i korsningen Sveavägen/Odengatan och sedan åkte jag hem. Hem till... inte så mycket, verkligen. Nya möbleringen och en helt vanlig behaglig temperatur och fila naglar och installera ett sim-kort anno 2006 i en lånad telefon eftersom jobbets iom fredagens jobbslut åker tillbaka till företaget. Detta var också en upplevelse kan jag nämna utan att gå in på detaljer, det här med sms från 2006, det man sparat. En vän man glidit ifrån som säger att den saknar en. En kärlek det gick åt helvete med och som lämnade en utan sjävkänsla eller tro på framtiden i minst ett år framöver. En annan vän som fyllemessar och ett tröstragg som snart skulle berätta att den tyvärr hade tjej. Och så vidare. Mycket märkligt, det känns inte som jag, det känns lika lite som jag som korten i albumen. Gud vad jag tycker om stället jag finns på nu i livet. Gud vad svårt det var att vara 26-29. Alltså för mig, just mig, inte alla såklart.

Vad mer. Jo på onsdag, då ska jag rida med min gamla bästis från åren i Sala och som om inte detta vore nog ska vi direkt därefter slänga oss till Gröndal och gå på parkfest med ett helt gäng från, just det, gamla tider och efter detta skråla nittiotalsballader på Natten på färgfabriken. Kan inte tänka mig en mer perfekt setting för denna lilla reunion, rida hästen (som gamla dagar!) och dricka vinet i parken (som gamla dagar!) och sen sjunga nittiotalsballaden (som gamla dagar!) och ååååh jag bara längtar. Håller nu tummarna svinhårt för att hon inte ska få magsjuka i veckan, hon får alltid det när vi ska ses.

Undrar om jag ska sova ensam inatt förresten. Det känns lite så nu med tanke på att jag har pyamas på mig kl 21.30 och inte ser framför mig hur jag klär mig i något annat. Åh lite längt.

Förvaringsjakt *compact living*

Jo, jag re-brandade hela min lägenhet igår. Försökte göra den lite mer värdig (och lik bilderna på den jättefina två trappor upp som var till salu förra veckan hehe). Och bilderna nedan kommer nog inte säga någon just något eftersom man antagligen inte varit hemma hos mig, men låt mig bara säga att det är... mycket bättre nu. Fortfarande för trångt för trettioplussare med pojkvän, fortfarande en soffa + soffbord som inte passar ihop med vare sig läggan eller de övriga möblerna (men liksom orka köpa nytt när det inte är där man ska bo sen), men ändå. Bättre känsla. Rymligare.

I hallen stod tidigare en klädstång som fyllde upp hela rummet, de kläderna har jag nu (med våld) tvingat in i en av mina ynka två garderober. Den var tidigare ägnad enbart åt ridkläder och det fattar man ju såhär med lite eftertanke att nej, man kan inte låta en av två garderober vara fylld av bara ridkläder. Nu är vi av med klädstången, nu har vi en trång garderob med vanliga kläder, nu har vi det här dilemmat: vart fan ska ridkläderna finnas då? De LUKTAR liksom. Häst. Min tanke är denna, framför skrivbordet finns lite utrymme. Där skulle en korg eller låda, med lock, kunna rymmas. Locket borde hålla eventuell hästdoft borta, tänker jag. Och väljer nu mellan tre korgar/puffar/grejer jag hittat på Granits hemsida. Någon som tycker mer eller mindre om någon? Jag är så himla dålig på... stil. Liksom.

Ps. Hata sladdar. HATA. Ds.








*DOKUTIPSAR*

Me
åh inatt låg jag uppe till ett för jag fastnade i mycket spännande dokumentär om hitler!

Frida
haha
spännande person

Me
JA, och hans tjej eva
braun
galen tjej

Frida
ja hon var galen va?

Me
mycket galen

Frida
exakt
freaky freak
men alltså spännande med galna ju

Me
ba: jätteglad och posig och gillade mest att bada och ta kort på sig själv, fast det var brakande krig och miljontals dog under hennes killes command

Frida
exakt
vänta fortsätt, smörjer in benen samtidigt
(info som du säkert ville ha)

Me
skrattar och lajjar på alla bilder och filmer, sen ba: åka till bunker och gifta sig med Hille, sen begå självis med honom.

******

Adolf Hitler - mitt livs kärlek. Fransk dokumentärfilm från 2007. Om en kvinnas kärlek till en av historiens mest avskydda män, Adolf Hitler. Eva Braun var den tyska diktatorns älskarinna från 1932 fram till deras gemensamma självmord i april 1945. Tillsammans med hennes egna privata filmupptagningar, samt exklusiva bilder tagna av Hitlers officiella fotograf Heinrich Hoffmann, ges en unik inblick i Hitlers privatliv.

18 juli 2010

Rapport från himlen

I fredags var jag och Lillis busiga, det vill säga gick från kontoret klockan kvart i fem (fatta tidigt!) och strosade sakta genom hela stan, till St Eriksplan där vi åt middag på en fin restaurang som råkade servera mögligt hamburgerbröd och då detta uppenbarades bjuda på inte hela, men halva hamburgaren. Sedan gick vi till Ante på Sangriafest. Sangria, vilken grej. Vid ett på natta trillade vi in i taxibilar och åkte till Strand där Erika och Lovisa spelade skivor. Det var så blöthettsvettigt där att jag gjorde den här ovanliga: knut på tröjan och liksom dansade med magen bar. EH HALLÅ. Har inte sett bilder från kvällen/dansen och tror ingen tog, men ändå. Minnet bränner. Efter detta svettinferno gick vi och nattbadade på Reimersholme och dagen efter läste jag i Expressen att en 29-årig flicka dött efter en nattlig simtur på Reimersholme samma natt. Så himla läskigt och sorgligt. She could have been one of us ju. Vi drunknade dock inte men blev lite svalare än innan. Stupade i säng i gryningsljuset, vaknade till en hemsk typ av panik över den minst 35-gradiga lägenheten. Badade igen, denna gång på Långholmen, vilade resten av dagen och gaskade upp oss för en middag på gamla goa Läckerbiten. Säga vad man vill om det stället, men helt okej middag + öl för 150 kronor har de i alla fall. Efter detta gick vi till Popmorsa och drack vin på hennes balle, tog en kort promenad till Trädgårn där Alicki och Fahl spelade skivor, gaggade med dem tills mina ögon var så trötta att det var dags att gå hem PRONTO för maratonsömn, till tolv i morse. Då gick vi ut på evighetsuppdraget att leta brunch på Söder. Allt har semesterstängt. Malmen och Kvarnen och Bakverket och Hjördis. Gildas var fullt så det blev sju knop. Sen slappningsfestival på Nytorget och därefter hem och möblera om. Min hall är numera ett kontor och inte en klädförvaringskorridor, som den varit tills nu. Det är urfint. Och rummet ser helt annorlunda ut det också. Tror att det var för den där annonsen jag såg, om den i mitt hus som bor två våningar ovanför mig i en exakt likadan lägga, den annonsen såg så FIN ut och rummen såg så stora ut och jag, hoppsan, råkade möblera exakt som den annonsen såg ut. När detta var klart och jag var sur och självömkande för att min kille legat och sovit samtidigt som jag slitit i det tysta (okej inte jättetysta), gick vi och grillade på Fridas gård, även kallad Bjurholmsplan. Gott, trevligt, slappt, trött. Och så gick en helg från våra liv och aldrig kommer den åter. Jag har nackspärr. Jag har tre dagar kvar på mitt kontor. Jag känner mig lugn.

16 juli 2010

Friday I'm in love

Nu känns allt lite ljusare, otippat i och med att det är fredag iofs men ändå. Det känns som något tryck har lättat på jobbet och jag hinner med saker och på lunchen ska jag till min JÄVLA sjukgymnast som jag så innerligt gärna vill göra slut med men vet inte hur. Man kan ju inte säga "jag tycker vi är färdiga nu" för det är vi väl uppenbarligen inte, om han hävdar att vi inte är det. Men alltså fatta. Få äckligt tråkiga rörelser i läxa, gå hem, tänka att den här gången ska jag verkligen göra trettio utfall om kvällen och balansövningarna, sen går tiden och man gör dem inte, sen går man dit på läxförhör och han tittar skeptiskt på en och ger en ytterligare några äckligt tråkiga övningar och bokar en ny tid för läxförhör och IT NEVER ENDS. Det värsta med att bryta foten visade sig inte vara att bryta foten, eller gå i gips, utan sjukgymnastiken efteråt. Who would have known?

Anyways. Jag älskar Maja i The Sounds, I really do. Här finns en serie som heter sommaren med Maja, den tittar jag på.

Igår grillade jag på en bakgård på Telefonplan. Det var roligt, ganska mycket för att en kille var där som var så lik Alex Schulman, pratade som och såg ut som. Plus att det var god mat, mysigt gäng och fint väder. Gick hem vid tio och var trött som aldrig förr. Vaknade lite gladare idag än på länge och ikväll ska jag på en Sangriatillställning på Antes balle. Balkong alltså.

15 juli 2010

På lunchen rusade vi till Diplomatstaden och:




Alltså:

Bitterheten

Här fanns tills för några minuter sedan ett inlägg om min sommar men kommentaren jag fick var "ojoj. bitterheten" och det kändes lite trist att bjucka på så vi kan sammafatta det med att jag jobbar och inte har något spännande att bidra med på ett tag.

12 juli 2010

Jonnie vad gör du?

*** TIO ***

Det är tio dagar kvar nu. Tio dagar tills jag slutar på mitt jobb, nio dagar tills jag lämnar byggnaden för sista gången. På den tionde dagen åkte hon till Göteborg. Arbetade på Ullevi. Så kommer det bli.

På Ring P1 talar en tant om smaklöshet, hon tycker det var tarvligt att media bevakade bröllopet så hårt. De ska låta brudparet vara ifred, tycker tanten. Hon tycker även att Littorin ska få vara ifred. Nu avslutar hon samtalet med Må Gud Välsigna Hela Sverige - Amen. Åh. Jag saknar Täppas. Nu ringer en annan dam och tycker, gällande Littorin, att det var väldigt bra betalt med 2000 kronor för två timmars jobb. Hon tjänar "fantastiskt bra" säger tanten, och tycker att hon också ska gå ut i offentligheten. "Hon behöver ju bara jobba två timmar om dagen", menar tanten och verkar tycka att det största med den här affären är hur otroligt välbetald "Anna" är. Jag kan inte säga det nog tydligt: älskar Ring P1. Nu hävdar tanten att tjejen är en lyxhora. Hon har helt hakat upp sig på det där med 2000 kronor. Och nu ringer en gubbe och säger, nej förlåt han skriker, att det är vänstermaffians fel att det här med Littorin kommit upp, eventuellt också hänt. Vänstermaffian är alla tidningar och alla journalister. Det finns så mycket ilska i folket, det märker man på Ring P1.

För övrigt så är min minisemester över nu. Den fylldes av Långholmen och på lördagens afton även en liten utgång. Trädgården under bron. Oklar känsla på stället sedan volymen sänktes så drastiskt men aja, det ligger nära hem och Chapel Hill spelade skivor. Igår badade vi på barnstranden på Långholmen och jag blev... lite äcklad. Människor ligger liksom på varandra för att få plats nära den lilla, lilla stranden. För att gå ned till vattnet måste man gå över andra människor. I vattenbrynet kan man knappt röra sig utan att gå in i andra som trängs. Anledningen att vi höll till på stranden var dock att vi hade Hanna med oss, klippbad var icke aktuellt, och det gjorde det hela etthundra procent värt äcklet. Underbara unge, vi hängde i vattnet rätt länge och hoppade och snurrade och fick lite olika stora kallsupar (en gång kräktes hon lite vitt slem och jag blev urrädd och liksom sprang med henne upp mot strandkanten men hon tyckte det var helt normalt och bara *kräks* *nej jag vill BADA* *kräks lite till* *färdig*) och när vi gick upp ur vattnet kommenterade Hanna att jag hade jättesmå tuttar. Javisst, sade jag eftersom detta stämde mer än väl. Då tillade hon, vilket är roligt kommande från en treåring: "mina är stora". Man ba mmm, tack. Mys.

What else. Jo igår kväll grillade vi på min bakgård och tittade på fotbollen. Jag tyckte synd om Holland i slutet, hade känt exakt samma för Spanien om det var så, min sportgen är så himla dålig alltså. På tal om den ska jag sporta hästsport i eftermiddag. Hoppas det inte regnar. Eller skitsamma egentligen.

10 juli 2010

Såhär ser hölö (och jag) ut. Det var nitton grader i vattnet.










Minizemester dag 3

(skrev detta imorse men det blev fel och hamnade nån helt annanstans)

hello bloggy, skriver det här på en buss mot hölö, mitt barndomssommarhem i skärgården, strax bortom stavsnäs, och jag skriver det från min hotmail så om det kommer reklam om dejting längst ned: it's not meeeee. Hur som helst. Min semestervecka, eller halva vecka, blev lite krympt pga sjukdom i familjen. Kan man säga. I onsdags kväll blev det långholmen och picnick med frida. I torsdags blev det långholmen och bad med aksel. På kvällen promenad runt långholmen med lisa. Igår blev det bad med elias. På långholmen. Och igår kväll helt otippat en picnick på långholmen med frida och lisa. Ni kanske ser ett mönster? Jodå. Känns som man kan långholmen utan och innan vid det här laget.

Hölö är världens finaste ställe. Där ligger bland annat sjösala äng, för er som kan er taube. Där ligger förutom evert taubes hus, också två små hus på en höjd som sluttar rakt ned mot havet. I de husen hängde min familj, och min fasters familj, varje sommar fram tills pappa köpte gården och vi sålde vår del av hölö till min faster, som fortsatte vara där och är där än idag om sommaren, våren, hösten och ibland vintern. Där växte hon upp, lärde sig simma, detsamma gällde min pappa. Där tittade jag en gång på hajk på sommarlovsmorgon och gick ut och byggde en repstege med min tre år äldre kusin som jag för övrigt också var dödligt kär i, sådär kär som man blir när man är sex och en nioåring ter sig som det snyggaste och klokaste som någon gång byggt en repstege med en. Där lärde jag mig mina första engelska ord eftersom min fasters man var från libanon/kanada och till deras hund sade man STOP IT och inte bara sluta. Dit är jag på väg nu. I en buss full av tyskar, låter det som. På alldeles tomma vägar som snart passerar gustavsberg, sedan strömma, sedan djurönäset och till sist stavsnäs. Jag ska hänga med faster på bryggan och det ska bli så mysigt. Jag har alltid älskat min faster något alldeles enormt, hon är så rolig och yvig i stilen och med tre söner och inga döttrar han hon alltid gillat att hänga med mig lite extra när vi var små. Hon berättar så roliga historier. Om när hon var liten och pappa var hennes långe storebror.

Jag stannar bara över dagen. Det finns förvisso ett hus över där, men där bor en spindelfamilj och det finns ingen chans i helvetet att jag kan sova där ensam. Hatar spindlar. Måste ta tag i den där fobin snart. Kanske. Hej för nu!

8 juli 2010

Minizemezter dag 1

Okej, inget skärgården första dagen i alla fall. Hostan för jobbig, känslan för velig. Det blev något så exotiskt som bad på Långholmen och under tiden lyssning på årets första sommarpratare, Amanda Jenssen. Jag tyckte hon var okej, lite väl mycket snack om snigel hit och katt dit men ändå, liksom bra. Tuff tjäj. Närå. Plus att hon flera gånger pratade om Ölandsgatan 44 där hon köpte sin första lägenhet och det har ju en annan också gjort va, eller okej 46, men ni fattar principen. Att det är jag och Amanda nu. Soul sisters osv.

Vad mer? Hmm. Läste ut Oates-boken idag också, Våld, och tycker detsamma som sist: ge den till gymnasiekids att läsa på engelska (värsta lätta språket men spännande och överväldigande stämningar) och diskutera. Let's talk about rape baby. Kom hem, åt grillad kyckling, fick ett samtal från Östermalms Ridskola som erbjöd mig två superbra grupper till hösten och jag hörde mig själv tacka jaaaaa samtidigt som min hjärna utan att lyckas försökte säga STOPP HALLÅ DU HAR INTE FJORTON TUSEN PER TERMIN ÖVER DET HÄR GÅR INTE. Lade på luren, tänkte jaha hoppsan, blev ju lite tokigt här, räknade lite på hur mycket jag har kvar på min pappas arv, kom på att jag kan åtminstone få rida några terminer för det, övervägde om han skulle godkänt att jag lade hans arvspengar på detta, kom fram till att ja, det skulle han, jag blir ju så glad av det. End of internal discussion with self. Så nu jävlar. I höst är det jag som tränar för värsta grymma dressyr OCH hopptränarna varje måndag och fredag. Känsla inför detta HURRA/HJÄLP.

Imorgon, om vi inte är mirakulöst friska och sticker till en skärgårdsö, ska jag bada med Elias. På långholmen, för att vara lite oförutsägbar.

7 juli 2010

Two little things

Okej, jag dog för mycket av oridningen så jag köpte något slags klippkort på stället på Gärdet som fortfarande har öppet för privatlektioner under sommaren. Det kostar APAMYCKET men jag kände direkt när jag tog beslutet en lättnad i hela hjärtat. Nu rider jag åtminstone en gång i veckan, fram till Enskede har vett att öppna igen i slutet av augusti. Så himla skönt. Och dyrt. Och skönt. Osv.

Den här förkylningen jag hade förra veckan men ändå åkte till Dalhalla och Peace & Love med, den har min kille fått nu. Fast värre, vad det låter, för han hostar avgrundsdjupt i luren på mig när jag ringer och han har ont i lederna, det hade inte jag vad jag kan minnas. Känner lite dåligt samvete kombinerat med irritation över att hallå nu har jag en minisemester juuuuuue. Ledigt till måndag! Vi skulle ju åka bort! Sticka till ensam klippa på valfri skärgårdsö, hur blir det nu med det? En med feber och avgrundshosta vill väl inte göra sånt? Oh well. Man får se hur det blir. Jag packar ihop och åker och badar på Långholmen med Storfrida så länge.

Oförnuft och känsla

Myzer på jobbet med det här. Right up my valley. Eller alley.

Det är tomt i stan och alla är borta, men så...

Och förresten

Tack för alla förortskommentarer! Det är verkligen av stort intresse just nu. Det man med min kötid blir erbjuden är ofta Hägerstensåsen (ser tråkigt ut?) och Aspudden (verkar krångligt att ta sig till?) och ibland Hammarbyhöjden (som jag spontangillar) och ibland Liljeholmen (som är jättejättedyrt i jämförelse med de andra). Gröndal har jag inte snubblat över några erbjudanden på, inte heller Enskede. Men letar vidare. Och uppskattar alla tips och tankar. Puss!

Long lost penpals

När jag gick i tvåan på gymnasiet mådde jag nog inte speciellt bra. Jag tror inte jag insåg det då, eller så mådde jag ungefär som alla andra gör i tvåan på gymnasiet, men såhär i efterhand kan jag ibland inse att nej, då mådde jag nog inte så bra ändå. Vi bodde på en gård och jag hade under de senaste åren bråkat allt mer med min pappas fru, min styvmamma. Vad vi bråkade om minns jag knappt, men det handlade mest om städning på ytan och pappas kärlek inuti (vilket man inte heller insåg då). Jag hängde allt mer med mina kompisar, de som bodde "i stan" (det vill säga: i sala, och inte på landet utanför som jag själv), jag sov över hos dem på helgerna, vi drack ganska ofta och mycket, vi pratade mest om killar och ännu mera killar, jag red allt mindre eftersom jag trivdes hemma allt mindre, och pappa fick cancer. Först i urinblåsan, senare i skelettet. Jag bodde mer eller mindre hos min åtta år äldre kille och orkade inte med allt som fanns därhemma. Pappas sjukdom och styvmammans skäll, kraven på att ta hand om hästen och känslan av att det liksom bara inte gick att reda ut, allt som var fel. Vid den tiden började jag ty mig till andra vuxna. Det insåg jag inte heller då, jag såg det aldrig som ett mönster utan något som bara började hända. Det började med min dramalärare i ettan, hon som flyttade till Simrishamn under sommaren till tvåan. Henne började jag brevväxla med, vi skrev långa och många brev om våra liv till varandra och hon fungerade nog som en kurator. Lyssnade på avstånd, läste mina ord om min kille då, om min familjesituation, om allt. Det klingade av efter något år, men under tvåan var hon min ständiga brevkompis. Ann-Sofie hette hon. På vårterminen i tvåan ringde min svensklärare till mig och berättade att jag hade fått ett stipendium som gjorde att jag skulle få åka till Gotland på en skrivarverkstad, om jag ville förstås. Det var med en författare och en lärare från journalisthögskolan och allt var betalt, resa och bostad och mat och flera timmars skrivande varje dag. I en grupp med tio andra som fått samma stipendium från Västerås, där jag gick gymnasiet. Jag tvekade inte länge innan jag sade att jo, jag ville åka. Och jag åkte. Väl där, på skrivarlägret som hölls på Slite på Gotland, träffade jag de här två underbara vuxna. Martin och Inger. Som höll i workshops med oss, som lät oss skriva olika saker i olika former och tvingade oss att läsa det för varandra i slutet av dagarna. Jag blev så kär i det där paret, jag liksom föll handlöst för dem och gjorde dem till mina personer. Förutom att de fick mig att känna en enorm lust för skrivandet, så blev de till förebilder som vuxna. De var så fina, de liksom talade och skrattade med varandra och verkade ha en sådan fin relation. Och så var de snygga på det där lite excentriska, författarmässiga, konstnärliga, sättet. De hade egna barn båda två, men jag liksom gjorde mig själv till en dottersfigur för dem utan att de egentligen bad om det. När lägret var över och vi skildes åt började vi, ja just det, brevväxla. Hela tredje ring passerade, pappa dog, jag åkte till London, vi brevväxlade fortfarande. Ibland gick det månader, i slutet gick det år, men då och då hörde vi av oss till varandra. I början av 2000-talet blev jag bjuden till en disputationsfest för Inger och jag gick dit. Det var märkligt på ett sätt, de har ju riktiga familjer och riktiga vänner, ett riktigt liv där jag knappast betydde något. Men för mig betydde de massor. Det är personer som de, och Ann-Sofie, och andra vuxna personer jag stött på som liksom pratat med mig på riktigt fast jag var ungdom och tonåring och osäker och förvirrad, de som sett mig och lyssnat på mig och tyckt att det jag sagt varit viktigt och intressant, de som arbetat med kreativa yrken och visat känslor, de har gjort mycket mer för mig och vad jag valt att bli och inte bli än jag fattade då, då när de bara kändes som slumpvist utvalda brevvänner. Jag kom att tänka på det idag. Och jag hittade författarparets hemsida och kände en enorm himla... kärlek. Typ. Jag kanske måste skriva ett brev.

Våld och Oates

Igår letade jag igenom min bokhylla efter böcker jag inte läst och hittade Våld av Joyce Carol Oates. Minns att jag började den, tyckte att språket kändes lite forcerat, kanske tänkte jag att översättningen inte fungerade. Hatar när man ser på översättningen att det säkert skulle funka på engelska men på svenska blir det... märkligt, och högtravande på ett sätt som inte hänger ihop med den övriga stämningen. Hur som helst. Gav mig på den igen igår och har nu ungefär en tredjedel kvar. Den är fin, på ett hemskt sätt. Sorglig. Handlar om en brutal gruppvåldtäkt av 35-årig kvinna i mindre samhälle, inför hennes tolvåriga dotter för övrigt, och det som händer efter det. Hur den lilla staden misstänkliggör och skuldbelägger offret, börjar spekulera i hur mycket hon druckit, vad hon haft på sig, hur flirtig hon minsann alltid varit så länge "alla" kan minnas, osv; vad som händer med gärningsmännens familjer och anhöriga, hur dottern försöker göra "rätt" men blir lämnad ensam eftersom mamman inte orkar leva vidare utan alkohol och verklighetsflykt, osv. Något har tydligen hänt sedan jag försökte sist, för den här gången gillar jag den. Jag blir illa berörd, arg och lite ledsen. Undrar förresten om inte detta är en ungdomsbok, en bra bok att låta gymnasiekidsen läsa på engelska och ha lite diskussioner kring. Jo, det tycker jag. Så skulle jag gjort om jag var engelsklärare. Klart slut.

6 juli 2010

Jag vill som en blomma stark

Jag har aldrig i hela mitt liv brytt mig om en växt, men nu gör jag det. Kanske i bristen på hästar. Växten i fråga är en orkidé och den har levt och frodats i mitt äckliga hem sedan den sista april, anledningen att jag vet detta är att jag firade ettårsjubileum med min kille då (han firade med mig på Peace & Love men det är petitesser - två månader hit och dit) och fick denna blomma. Vid första anblick tänkte jag att den såg ut som en thailändsk drink, men nu har den grown on me, i dubbel bemärkelse. Den bara växer och mår bra, fast jag är usel på växter. Den GILLAR mig alltså, det är så himla mycket kors i taket på den att det är värt ett eget litet blogginlägg. Nu återstår frågan: hur gör man om den fortsätter växa och jag måste plantera om den? Då måste jag gå till en blomaffär. Well there's a first for everything.

Kan man bo där?

Närförort. Kan man bo där? Klart man kan! Man kanske rent av vill? Det kanske är precis exakt det man vill om man inser att man kan välja på en etta på söder eller en tvåa eller trea bara två tunnelbanestationer bort? Hur mycket dyrare blir taxin hem om man bor i Årsta eller Hammarbyhöjden egentligen? Och hur ofta åker man taxi? Det är sånt jag tänker på just nu. Bland annat.

Gotta think of your future

Jag är inne i dålig trivselfas med mitt hem just nu. Det är ful, trångt, dammigt, omöblerat och det känns helt meningslöst att försöka göra i ordning det. Det skulle krävas inköp av nya möbler, till exempel, och är det ens en idé när man antagligen snart, inom ett halvår om vi rycker upp oss, blir sambos och ska dela saker, ha samma möbler? Mina grannar har fått balkonger och det innebär att det är ett jävla liv på innergården och att jag hör exakt vad de säger, till och med när de viskar. Mitt kök är helt vidrigt. Don't get me started om mitt kök. Ständigt gamla varor i kylen, varor jag köpt för massor av pengar i ett ryck och känsla av att nu, nu börjar jag laga god mat hemma och gör matlådor men oj, nu ska jag visst på semester eller festival eller sova hos min kille fem nätter i rad. Oj, allt blir gammalt. Oj, det möglar? Luktar? Mmmm, fräscht. Dessutom är jag inte sugen på någon mat just nu. Allt känns jobbigt och äckligt när man är stressad och svettig. Det enda jag kan tänka mig är grillad kyckling (färdiggrillad) och det kommer jag på klockan kvart i nio på kvällen och då är den slut på alla mina tre mataffärer. Igår åt jag en burk tonfisk till middag. Med en halv burk kikärter. Det var inte prick så äckligt som det lät, det var faktiskt mycket godare, men hallå kryddor? Hur kryddar man sånt? Jag: struntade i det. Åt det och kände mig som tant med kattmat. Blev mätt, ignorerade dilemmat och sedan kom lunchen idag. Same fucking thing. Over and over again. Mat-oinspirationen! Vara hemma-oinspirationen! Vad ska man göööööra. Löste dagens problem med nedan asgoda grejs, men sen då. Alltså jag måste rycka upp mig. Hitta en hemmakänsla nånstans. Så är det bara.