30 november 2010

Nu är jag hemma igen!

Åkte raka vägen till jobbet från Arlanda, värsta mysiga vintern här hemma ju. Det här är vad vi har gjort och om det inte framgår på bilderna så har vi GÅTT, GÅTT, GÅTT och ÄTIT. Som man gör.





































28 november 2010

Vi är framme och allt är bra och så

Det är bara det att jag liksom är magsjuk? Eller jetlaggad så jag mår illa? Och typ nästan kräks på tunnelbanan? Förutom det är allt jättejättebra. Jag ska berätta sen. Nu ska jag vila lite. Här är jag och Willie nere vid vattnet under broarna.

25 november 2010

Day whatever - nu åker jag till new york

Vet inte om det var dumt eller smart men vi passade på att stanna uppe till halv fyra i morse för att liksom börja vrida lite dygn. Nu i taxin på väg till arlanda, tydlig uggellook på båda. Av trötthet. Jag tog med en liten apa som, eh, maskot?

Är även ganska säker på att jag överpackat, men det gör inget för nu äger jag en ny resväska, en stor. Resonemang igår när jag fick min lönespec och insåg att det är jättedyrt att ha varit sjuk och att räkningar denna månad gör det ytterst olämpligt att egentligen åka på weekend men att jag faktiskt behövde köpa en resväska, en gång för alla: den får inte vara dyr, den får fan inte kosta 1500 kr, den får knappt kosta 1000, det hade varit bra om det fanns en för 700. Hittar en för orimligt billiga 650. Vad händer i hjärnan? Jo den vill ha en BELÖNING för att den budgetshoppat och förser sig med detta genom inköp av "drömskor" för 700. Eftersom väskan "borde" kostat 1400, "det var jag ju redan beredd på", var det lika bra att unna sig skorna, vad fina de kommer vara till tights och raggsockor. Tänkte hjärnan, och kroppen bara lydde order. Så nu äger jag en väska, ett par drömskor, och har jätteliten reskassa. Men aja. Nu blir det kul! Flyga massa timmar! Älskar tanken. Komma fram och äta thanksgivingmiddag på shillers med wille och lina. Älskar tanken.
Published with Blogger-droid v1.6.5

24 november 2010

Day 19 – Something you regret

Jag var arton och jag hade varit rätt olycklig ett tag. Min pappa hade cancer och skulle snart dö. Det var inte uttalat men vi visste det ändå. Vi visste det inte ännu, men om bara några veckor skulle han avbryta cellgiftsbehandlingarna han genomgått en längre tid eftersom de inte hjälpte. De bröt ned honom totalt men cancern spred sig ändå. Den satt i skelettet, på flera ställen, den åt sig vidare och orsakade så mycket smärta att han ibland vred sig i smärtor bara vi rörde oss i luften nära honom. Han skulle dö inom några månader, men det pratade vi aldrig om. Jag hade haft sömnproblem flera måander nu, och ibland sov jag inte en minut på hela natten. På dagarna var det sista terminen på trean i gymnasiet. Jag behövde behålla mina betyg. Det var dåligt med min pojkvän, han var snäll och ledsen han också och fungerade som en stöttepelare till hela familjen. Jag visste inte vad jag kände för något, kunde inte placera känslorna i rätt fack, en salig blandning av ilska och sorg och något grumligt vi aldrig pratade om snurrade i mitt huvud nätterna igenom. Och jag hade fobier. Bland annat för att kräkas. Att kräkas själv, och höra andra kräkas, jag hade panik inför tanken och nu genomgick pappa behandlingar som gjorde att han kräktes hela tiden. Han satt i en fåtölj i vardagsrummet, sömnlös om nätterna han också, med en hink bredvid sig. Jag undvek att vara i samma rum. Blev för nervös, kunde inte greppa den stora bilden, att snart var hans tid ute och nu, om någonsin, var tiden då jag borde funnits där, varit honom nära, pratat med honom, inte gömt mig för honom. Men han var så grå. Och han kräktes. Och han hade så ont. Och blev så lätt irriterad av medicinerna.

En dag var vi ensamma hemma, pappa och jag. Jag höll mig på undervåningen och han satt i fåtöljen. Jag var uppe i köket för att hämta något att dricka och han ropade in mig i vardagsrummet, hans röst hade blivit både ljus och hes i slutet av sjukdomen och jag hatade det. Han frågade var Anki, min styvmamma, var och jag sade att hon gjorde ett ärende. Han sade att han snart skulle kräkas. Jag stelnade. Han såg det. Han sade att jag skulle gå ned till mitt rum så jag slapp höra, så skulle han gå och tömma innehållet själv på toaletten. Med sammanbitna käkar gjorde jag som han sade, han hade inte sagt det som en order utan som en öppning för mig att säga nej pappa, du har för ont, kräks du och så tar jag hand om dig efteråt, jag tömmer din hink och ordnar med en sval handduk till dig. Jag borde sagt det, jag borde gjort det, men jag gjorde det inte. Jag knep ihop käkarna, blundade och gick ned på mitt rum, lade mig på sängen och höll för öronen. En stund senare hörde jag honom däruppe, jag hörde honom halta med kryckorna som dunsade dovt i taket till mitt rum där han rörde sig sakta, sakta för att inte skrika av smärta, på väg att städa upp efter sig. Jag visste att han inte skulle berätta för min styvmamma att jag inte hjälpt till. Jag visste att han skulle ta min rygg. Jag visste att jag hade gjort fel. Jag låg där, i källaren, och höll för öronen och grät och skämdes något alldeles enormt över att jag, arton år och fullt frisk, just hade valt att inte hjälpa min döende pappa som jag älskade över allt annat med hans hink och hans kräks. Jag står nästan inte ut att tänka på det fortfarande. Jag ångrar mig så fruktansvärt, vansinnigt, jävla mycket. Hur kunde jag.

Day 20 – This month

(Eftersom jag åker till New York imorgon vet jag inte hur jag kommer vara uppkopplad, så jag betar av lite ämnen här idag)

Den här månaden har jag inte så mycket positivt att säga om. It's one of those days. Jag fick pms även den här gången helt uppenbarligen, livet var kul ibland och trist ibland, jag har blivit av med en favoritkollega och beslutat mig för att sluta rida på måndagar och fredagar på Östermalms ridskola eftersom jag behöver mer tid och mer pengar och mindre krav och måsten. Jag har tittat på två lägenheter med min kille och längtat efter en framtid tillsammans, i samma lägenhet, som honom. Vi har inte hittat en lägenhet som funkar. Vi har letat vidare. Jag har sett en jävla massa biofilmer, varit på extremt få fester och knappast druckit en endaste droppe alkohol. Jag har väntat på min bäste väns bebis som inte har kommit i skrivande stund. Jag har varit i Göteborg och sett en Sophie Calle-utställning. Jag har hållit en massa "dragningar" och varit lite rädd varje gång. Jag har sett Håkan Hellström x 2. Ungefär så. November, det är något lite sorgligt över dig tycker jag.

Day 21 – Another moment

Amevafan. Hatar ju moment-frågorna. Tycker också det är slappt av den som hittat på detta månadslånga tema att inte kunna hitta på så många ämnesrubriker som det finns dagar på månaden. Strejkar.

Day 17 – Your favorite memory

Jag läste i en bok häromdagen att människors starkaste minnen sällan är de lyckligaste. Man minns dagen en närstående dog. Eller dagen när man bröt ett ben för första gången. Sitt första slutgörande. Den där matförgiftningen. En hemsk olycka. Och sedan minns man förstås en hel del andra saker, men människor tenderar oftare att besvara frågan om sitt starkaste minne med något hemskt, snarare än vackert eller roligt. Hur som helst. Jag kan inte komma på något exakt favoritminne. Men en stund jag minns tydligt och då jag slogs av känslan "nu kan det inte bli bättre, nu har jag allt" illustreras på nedan bilder. Jag skulle fylla trettio om två veckor, jag hade bjudit mina 50 närmaste vänner till Adelsö utanför Stockholm där jag lånat en gammal skola att ha fest i. Jag hade hyrt en buss och en chaufför. Jag hade mina två mammor i ryggen, de hade lagat och dukat och fixat och piffat med mig hela dagen. Nu stod vi och väntade på att bussen skulle anlända till skolan, de var en kvart försenade eftersom de missat båten över sundet. Det kändes som att tiden stod stilla. Jag rökte för första gången inför mina mammor, i pur nervositet. Och så till slut, ett avlägset brummande, bussen som närmade sig, mina vänner på väg till MIG! Till MITT KALAS! Det pirrade i hela kroppen, jag skakade i knäna, vet inte exakt varför men kicken jag upplevde precis här är nästan inte jämförbar med något annat jag kan minnas.






22 november 2010

Day 16 – Your first kiss

Jag har en teori som handlar om att barn som är väldigt "söta" i dagis-, låg- och mellanstadieålder ibland hamnar "efter" när det kommer till, eh, social karisma, utstrålning, charm, självdistans, ironi och tja, humor? Ni vet de där sockersöta barnen som plötsligt någonstans när vuxenåldern närmar sig och träder in, inte längre är sötast? När det plötsligt inte räcker att bara vara söt eller föredetta söt, och de som tidigare kunnat luta sig tillbaka och liksom gratis hamnat i mitten av allas blickfång sakta men säkert fasas ut mot hörnen av festerna och klassrummen och arbetsplatsen eftersom de, typ, är lite tråkiga? Do I make sense at all?

Jag snackar om ens kärlekar på dagis och innan tonåren, de där som var snyggast i klassen och hade köer till tryckarna på discona. De där som, när jag var liten, hade rufsiga pottfrisyrer och kunde välja och vraka. Och plötsligt har åren gått och man hittar dem på Facebook eller nån återföreningsträff för nån klass man gått i, och bara... jahapp. Där står du. Och har noll utstrålning och är noll snygg och trist för dig ändå, du som hade "allt" där när vi var små en gång i tiden. Och nej, jag ska väl kanske inte låtsas vara en större människa än att jag på något plan roas lite av det. Tycker det är rätt åt dem. Livets karma liksom, här fick du. Du hade din topp i högstadiet, trist för dig att du inte övade dig på ödmjukhet och empati och din sociala funktion redan då. Trist att du är lite tjock nu och att du måste gräva tjugo år tillbaka i tiden för att minnas tiden då saker verkade komma gratis, och du trodde att det skulle fortsätta så. Well. No. It really doesn't, för nån, och här står vi idag och jag skäms för att jag inte känner för att vara din buddy idag när rollerna om inte bytts, så åtminstone ändrats.

Hur som helst. Så känner jag för min första kyss-person. GUD vad snygg han var. Och så jävla arrogant och dum i huvudet och töntig. Jag var så jävla kär att dagböcker fylldes med denne killes namn, han var det finaste jag visste och när han väl hånglade med mig under någon tryckare back in 1992 var det kanske mitt livs lyckligaste ögonblick dittills. Kyssen var lite slemmig och följdes av många, både bättre och sämre. Vi övergick i grovhångel allteftersom månaderna gick och jag var hans "strul". En kort period om cirka tre veckor var jag även hans "tjej" men det märktes inte på något annat sätt än att han visste säkert vem han skulle få hångla med i slutet av kvällarna på Folkparken i Sala. Vi ringdes liksom inte speciellt mycket. Han var inte speciellt snäll mot mig. Ibland åkte vi i gäng, bakpå hans och hans kompisars moppar. De gick i nian och vi gick i åttan och vi tyckte att de var så jävla coola. Men sen var det ju det här med attityd. Och hur han hånglade med en kompis till mig lite samtidigt som han var supposed att vara min kille. Eller hur han säger till någon att jag har bomull i bh:n för att det var ett kul "skämt" som jag ju såklart, i mina fjorton år och alla komplex som följde med den tiden, borde fatta och tycka var KUL och inte vara så jävla LÖJLIG kring. Bjussa på, helt enkelt. Jag var alltså, i denne pojke med pottfrilla och "söta" bruna ögon, jättejättekär. Så kär att det fick vara okej, det här med skämtet om bomull i bh:n. Okej, det här med hånglandet med min kompis utan att berätta det för mig. Det fick liksom gå, allt för att åtminstone ibland få vara honom nära.

Herregud. HERREGUD.

Och så gick åren och vi lämnade småstaden och för varje gång vi sågs hemma i Sala någon mörk natt på någon hemvändardagag på Stadshotellet i Sala tyckte jag mig se hans självsäkra jag kan välja och vraka-min falna en smula. Han såg lite mer bortkommen ut för varje gång vi sågs. Vilel gärna prata länge, veta "allt". Och jag bara... orkade inte? Det kanske var min inbilling och god knows att livet drog oss i olika riktningar, men det var ändå skönt. För mig. För jag är så missnöjd med alla år jag ägnade åt att känna mig underlägsen killar, jag är så arg på mig själv för det och för att jag växte upp i en kultur som uppmuntrade mig till det, och för att jag blev kär i de "söta" killarna som aldrig någonsin gillade mig ens en bråkdel så mycket som jag gillade dem och kanske inte exakt gjorde en hemlighet av det heller. Inte för att de var elaka, eller onda, såklart, men de hade ju sitt. Sin mansbild, sin kultur, sin självkänsla, sina sociala koder och normer. I do not ever wanna go back. Och I do not ever wanna uppleva min första kyss igen, om vi säger så. Det är roligare nu. Att kyssas och att leva.

Day 15 - your dreams

När det kommer till drömmar som man drömmer om natten har jag i princip bara en återkommande, den kommer i varierande former men innehåller alltid en flygplanskrasch. Ibland sitter jag i planet, det börjar störta, ibland missar jag planet som jag ser lyfta och sedan tvärvända för att sedan störta i marken och explodera, ibland störtar vi och drömmen slutar eftersom jag dör, och ibland störtar vi och jag överlever ensam. Det är en jävla massa störtande i mina drömmar och ja, jag lider av det ganska mycket och nej, jag är inte flygrädd i vaket tillstånd och jo, det har börjat efter elfte september 2001. Så jag tog väl jävligt illa vid mig av detta. Och började drömma katastrofdrömmar av det. Så kan det gå.

När det kommer till drömmar jag har om min framtid så är de inte så specifika men om man tittar yrkesmässigt vill jag förr eller senare lämna information- och marknadssidan och börja jobba med innehåll, gärna i texter och böcker, jag vet inte om det skulle vara redaktör eller korrläsare eller redigerare eller förläggare eller skribent själv eller tja, jag vet faktiskt inte exakt. Mer än att jag har en enormt stark dragning att jobba mer med innehåll och mindre med marknadsföring av färdigt innehåll, men den drömmen känns så läskig och nästintill omöjlig och jag får så dåligt självförtroende när jag ens formulerar den för mig själv att det liksom pirrar i hela magen och då inte enbart på ett positivt sätt. Jag drömmer också om att köpa en häst jag älskar. Det är en dröm som antagligen inte kommer bli verklighet om jag inte snubblar över tolv tretton miljoner sådär, inte för att hon (hästen) är så dyr men en stallhyra i Sthlm kostar mellan fyra och sex tusen och då får man ändå åka till Haninge eller Södertälje eller Ekerö och då skulle jag inte kunna jobba heltid och samtidigt ha kvar mitt privatliv och tja, det är en så kallad omöjlig ekvation. Men likväl en dröm. Jag drömmer också om andra former av boenden för mig och min kille än de vi har idag. Det är en dröm jag hoppas ska bli verklighet. I övrigt drömmer jag nog inte så himla mycket. Har aldrig varit riktigt big on drömmande så att säga. Fantasin är begränsad och min inre Luther/Jante ba: äsch men skärp dig, hela tiden.

När jag var liten drömde jag om att bli reseledare. Och ihop med Alexander Skarsgård eller sångaren i bandet Busungarna eller i bandet The Pinks. Jag drömde rätt mycket om kärlek som typ... räddare eller flykt. Tills jag var, eh, 27.

Day 14 - what you wore today (again)

Lite tjatigt men aja. Här.
Published with Blogger-droid v1.6.5

21 november 2010

Day 13: this week

Så lämpligt att det ämnet kom en söndag. Det betyder, antar jag, att jag själv får välja om det handlar om this week, som har passerat, eller this week, som kommer nu. Och eftersom den som har passerat liksom har passerat och jag inte minns den i detalj och jag dessutom haft en bad feeling flera av dagarna så tycker jag att vi stryker ett streck över den och tittar framåt, mot nästa.

På måndag, imorgon, ska jag jobba till fem, rida en häst klockan sex och en klockan nio och däremellan äta middag på en läktare i ett ganska så kallt ridhus.

På tisdag ska jag träffa Emelie. Det var år och dar sedan. Alltså nästan bokstavligen, jag fattar inte hur två personer som i princip bor grannar och gillar varann jättemycket inte kan lyckas hitta tillfällen att ses på en månad. När det blir så hatar jag mig själv och mitt liv, fast det är bortskämt och destruktivt och inte leder någonvart. Men jag hatar att vara en som behöver titta i en fulltecknad almanacka och säga "hur har du det tisdagen den tolfte XXX (nästa månad), då skulle det kunna passa mig". Jag hatar det! Och jag vet att jättemånga har det exakt sådär och jättemånga hatar det inte, men jag gört. Jag blir så livsledsen när jag har fullt schema och lika ledsen när jag inte hinner träffa folk jag gillar och allra ledsnast när jag inte hinner hämta andan mellan alla punkter i kalendern och vara själv lite. The livspussel. Igen. Mitt eviga gnällande om detta. Aja. Tisdag: träffa Emelie och titta på fyra avsnitt Gossip Girl och gosa med Hanna.

På onsdag klipper jag luggen efter jobbet och sedan bär det av hemåt, en väska ska packas. Ska försöka stanna uppe sent denna kväll för att börja vända dygnet lite åt USA-tid.



På torsdag åker jag och min kille till New York. Wiho! Det jag längtar efter mest i detta nu är att sätta sig på planet, stänga av mobilen, och ha nio timmars resa framför sig. Det känns som tiden står still på ett plan. Ingen kan nå mig, jag kan sova om jag blir trött och läsa om jag får lust och äta lite då och då, men ingen dator och ingen telefon. (Alltså gud vad det låter som jag är utbränd, hemska tanke). Sedan kommer vi fram och det är tidig eftermiddag i NYC och vi ska hitta Willes lägenhet och den ligger bara två kvarter från var vi bodde förrförra sommaren och det är helt underbara kvarter, tänk Christopher Street / Hudson Street / W10 / Sheridan osv. Mys, mys, mys. Förhoppningsvis får vi plats att bo där, i lägenehten som Wille hyr. Det återstår att se.

På fredag - måndag är vi i New York. Jag har inga planer förutom att den här gången vill jag åka till Coney Island en av dagarna. Har alltid tänkt "sen" om det när jag varit där men nu är jag riktigt sugen. Jag är också sugen på en utställning på New Museum som heter Free. Och på att träffa Wille och Lina såklart. En middag med Jiddan. Shopping? Not so much, faktiskt.

Hur som helst. Det blir min vecka. Ih!