31 januari 2011

Mitt inre barns inställning till matlagning

Okej, nu vet jag varför jag kollar på Thintervention. Det är ju terapiscenerna i slutet. Till exempel i dagens avsnitt på gruppterapin skulle alla i gruppen ta med ett foto på sig själva när de var små och sedan berätta vad man tänkte om barnet på bilden. Poängen var att de skulle inse att de hårda omdömen de ger sig själva skulle de aldrig någonsin ge till ett oskyldigt barn, och det funkade väl sådär. Nicki skrattade helt okontrollerat tills hon bröt ihop i labil tårfestival. En av deltagarnas ord till bilden på sig själv som barn (sitt inre barn dårå, men det fattade ni redan) var något i stil med I'm sorry I made food such an important part of you life and I'm sorry I made you think food equals love. Här blev det mer tårkalas, förstås, och plötsligt kom jag på mig själv att sitta där framför teven och orelatera något alldeles otroligt. Av alla saker jag har med mig och bearbetar från barndomen och av alla saker jag skulle behöva lära "mitt inre barn" (obs jag ÄLSKAR/HATAR uttrycker "inre barn" så himla mycket men det är ett annat inlägg) så är det här med food equals love inte en av dem, tydligen.

Exempel 1: vi spelade Orangino för några månader sedan. Jag, Ante, Wille, har känt varandra länge men alla känner inte varandra utan och innan, om ni förstår. Spelet går till såhär: man tar ett kort, där står en egenskap, man ska poängsätta hur väl egenskapen passar sig själv och varandra och synkroniserat därefter visa sina poängsättningar och sedan jämföra. Det blev ofta diffar, såklart. Wille kanske såg sig själv som mycket mer romantiskt lagd än Ante hade fått intryck av. Ante kanske såg sig själv som en mindre mystisk person än jag tycker att han är. Men en sak var vi verkligen överens om. Gastronomiskt lagd, eller matälskare, eller jag minns inte prick ordet på kortet. Där fick jag ettor - det lägsta betyget - av allihopa. Det var liksom ingen tvekan. En kort sekund övervägde jag att bli sårad över att Ante, som egentligen inte borde känna till mina matvanor eller hur stor vikt jag lägger vid mat, gav mig en etta på detta, men jag insåg snabbt hur fåfängt det hade varit att såras över detta. Han hade ju rätt. Jag är så himla ointresserad av mat. OBS: detta på ett sätt som på intet sätt får förväxlas med att jag är ointresserad av att äta, det är en helt annan grej. Jag äter massor och gärna och hatar att vara hungrig. Det är bara det här med att laga. Och att välja tex ett dyrt... salt, mot ett vanligt? Eller att laga mat i tre timmar för att sedan äta den på tjugo minuter och kanske inte ens bli mätt? Ekvationen går inte ihop för mig. Den är sjukt sned. Jag vill i första hand äta en god mat som någon annan lagat. I andra hand äta någon halvgod mat som någon annan lagat. I tredje hand äta någon halvgod snabblagad mat som jag lagat. I sista hand äta något som är dyrt och tar tid att laga om jag måste vara involverad i hela processen. Eftersom jag inte värdesätter smaker och kompositioner på det sättet. Sjukt okultiverat av mig, men så är det. En vacker dag kanske det ändras. Jag har till exempel funderat på att gå med i Linas matkasse när vi flyttar ihop och jag får ett kök. Bli tvungen att lära mig, men låta någon annan välja och handla, så att säga. Det kanske är då allt vänder för mig.

Exempel 2 (här kommer barndomsbilden): min mamma lagade jättegoda grytor och brydde sig nog om mat när jag var liten. Jag tror att hon lagade 90% av maten då. Men hon flyttade hemifrån när jag var typ nio, eller kanske åtta, och då var det ju bara jag och bror och pappa kvar. Och pappas inställning till mat, herregud att jag inte insett detta förrän idag, måste varit exakt lika praktisk/uttråkad av ämnet som min egen är idag. När han blev ensam pappa lagade han, som jag minns det, typ falukorv och makaroner och köttbullar och potatismos och fiskpinnar och potatis och kanske nån ungsbakad torsk eller korvstroganoff. Ibland färgade han makaronerna med karamellfärg för att sätta lite guldkant på tillvaron. Men matlagning som tog tid = never, som jag minns det. Matlagning som var invecklad = never ever, som jag minns det. Matlagning som var meckig att laga och jobbig att diska och handla = nix, nej, nada, zipp. Sådan far sådan dotter då tydligen.

Tänk att det krävdes ett avsnitt av himla Thintervention för att komma fram till detta. Nu återstår bara komma på vad jag ska göra av den nya insikten. Betyder den något? Bör jag tala med mitt inre barn om detta? Har vi ett problem, så att säga. Dear Carolina I'm sorry you never learned how to appreciate the art of cooking. I want you to know that you are worth loving anyways. Onaj, glömde att mitt inre barn inte kan engelska ännu. Vägrar göra konfronterandet på svenska. Typiskt.

Hey Nicki

Okej, mer om tv: THINTERVENTION. Någon som sett? Nä okej, tänkte väl det. Hur som helst, kort resumé, det är ett gäng överviktiga personer i cirka Hollywood som med hjälp av stenhård Madonnalik kvinna med pilateskropp och sadistiskt sinneslag ska bli "sunda" (läs: smala --> lyckliga) genom typ militärträning och terapi och gå igenom varför huvudet hänger ihop med kröppa och tja, bli lyckliga (läs: smala) I guess. Hur som helst. Det är en australiensisk tjej med som inte kan sluta dricka sina cocktails. Alltså vägrar sluta dricka. Hänger med på träningarna och, vad det verkar, går hem och dricker. Hon är ett rikt och bortglömt ensambarn som blev en tjock ensamvuxen med många "kompisar" och få "vänner" osv. Och det stör mig helt sjukt mycket att man inte, på tre program (okej jag erkänner: har sett alla), inte har adresserat hennes helt UPPENBARA alkoholism på annat sätt än att skoja om den typ haha åh dumma nicki som bara måste dricka och vara bakis och rolig hela tiden. Hon behöver vara i rehab, inte träningsprogram, i första hand. Tänker jag. Sedan tänker jag att det finns många saker jag borde lägga mer energi på att bry mig om än huruvida Madonnakvinnan tänker hjälpa Nicki att behandla sin alkoholism eller inte. Sedan är reklampausen över och jag tittar vidare. Och RASAR. Typ.

Detta hände sen

På söndagen (läs: igår) vaknade jag sjuk i hela kropp och själ och huvud och allt. Det skakades och huttrades och vinglades och svettades, men termometern visade bara lite feber och halsen var tjock men ingen förkylning utbröt och allt var mycket märkligt. Eftersom inget annat alternativ stod till buds var det sängen som gällde, från morgon till middag till kväll. Hejdå planerna på födelsedagsfir med Louise på Urban Deli. Hejdå planerna på sexteater med Carolina. Hejdå LIVET goddammit. Sov hela dagen, på kvällskvisten fick jag mackbuffé och sov sedan vidare till Sherlock Holmes på tv. Vaknade ofebrig och gick till jobbet trots att skaket satt kvar. På första morgonmötet mådde jag illa. På andra morgonmötet satte jag mig på golvet och lutade huvudet mot väggen. På tredje mötet började saker och ting kännas mer eller mindre normala igen. Klockan halv fem var jag i det närmaste frisk. Då gick jag hem. Och tittade på Rebecca & Fiona på SVT play. Klockan sju kom Lina och Wille med godis och kött och pommes och beasås. Skämdes bort och älskade det. Såg halvåtta hos mig och lekte med tanken på att ha oss själva i programmet. Såg Klass 9A och fick för lite. Så himla ovant att se saker i realtid och inte ha möjlighet att kolla många avsnitt i rad. Vid nio gick de hem.

Kort sammanfattat: sjukdomskänsla, sömn, tv, mackor, sömn, jobba, data, sömn, äta, tv. Där gick två dar av mina liv och aldrig får jag se dem igen. Aja.

28 januari 2011

Festival

Ända sedan jag såg 127 Hours igår har jag inte kunnat få den här helt fantastiska euforilåten ur hjärnan. Festival, Sigur Ros, börjar inte förrän efter fem minuter för säkerhets skull. Nu tar vi helg, folks. WIHO!

26 januari 2011

Nämen

Kommer tillbaka till skärmen efter telefonmöte. Fejjaväggen sade: "Carolina du är citerad på NSD idag" och så en länk på det. Dog panikdöden ett ögonblick, vad har jag SAGT vad har jag GJORT osv. Men det var ju bara fint. Det var min gamla ensamhetstext i Ottar. Älskar Ottar. Always have always will.

Cut your hair


Idag ska jag klippa min lugg. Den har varit riktigt ojämn, utvuxen och ful i över en månad. För att kompensera detta kommer jag be Ida att klippa den alldeles för kort och därmed se ut som en prins (minus det tjusiga, prinslika) i några veckor. Om cirka fyra veckor kommer jag ta en mobilbild på mig själv och tänka note to self - såhär lång ska den vara. Efter detta kommer det dröja fyra veckor till innan jag får en luggtid hos Ida. Efter denna tid kommer jag vänta ytterligare fyra till sex veckor innan jag tycker att jag har råd att gå och klippa mig igen. Så gör jag.

Annan grej: nu börjar jag få "långt" hår igen, och å ena sidan GUD vad tråkigt det ser ut och å andra sidan GUD vad skönt med tofs samt när jag väl klipper kort kommer det vara kort flera år, det vet man ju. Så det kanske får fortsätta på samma spår ännu en klippning, tänker jag. Och tycker lite synd om min duktiga innovativa frisör som ännu en gång får en "äsch, kör samma som sist".

25 januari 2011

Regulate

Det var kanske fem år sedan sist men idag behövde det göras igen: ringa till CSN. Oh sweet memories. Köerna man stått i. Timmarna man aldrig får igen. Jag ringde CSN, hade 76 samtal före mig i kön, kom fram till slut och sade till en Maria med en Västmanländsk dialekt: hej jag heter Carolina och jag tjänar inte det ni tror att jag tjänar, kan vi sänka mina räkningar? Maria på CSN var mycket snäll och skickar nu en blankett för att hjälpa mig göra detta. Det känns bra. Det här med att ha räkningar på 8000 (obs inte bara på csn, herregud det hade varit helt galet) kommer inte att fungera så mycket längre till nämligen. Det gör ont redan idag och från och med den 1 mars kommer jag inte längre att ha ett heltidsjobb. Vi måste REGLERA.

Minns för övrigt när jag var yngre och lyssnade på "vuxna" som klagade på alla sina räkningar. Jag nästan föraktade dem. Jag tänkte alltid såhär: du får skylla dig själv, dumma människa, som tar en massa lån för produkter du inte har råd med eller behöver. Och sen, time lapse på typ tio år, och så inser man att så behöver det ju inte alls ha varit. Man kan inte riktigt välja bort el, till exempel. Och försäkringen för hemmet och olyckan. Eller jo det kan man iofs förresten. Duh. Man kan inte välja bort hyran heller, eller CSN. Man kan välja bort att äta ute och åka taxi och resa utomlands och gå på bio, absolut. Och man kan låta bli att rida eller äga en bil och sådär. Man kan ha en mindre boendekostnad om man bor någonannanstans. Men det där grundläggande, den där räkningshögen, den kommer ju ändå och det är nästan alltid fler än man tänkt sig.

Och uppå detta trista tycker jag vi kan muntra upp oss med lite kul frukt.

23 januari 2011

Last stop: this town

Ånej, det borde finnas något slags bitterlås på Blogger. Nu låtsas vi allihopa att allt här nedan är skrivet "med glimten i ögat" och så går jag och gör någonting präktigt och "mysigt" och sedan kommer jag tillbaka och då är allt annorlunda och vi älskar varann och livet igen. Bra.

There's more to life than this

Kommer någon ihåg den låten? Vilka var det som gjorde den? Inte så bra låt hur som helst, jag tror för övrigt det var en av Garbage, men vilken toppentitel en dag som denna. Känslan är så himla mycket att det MÅSTE finnas more to life than this men himla SKITJOBBIGT att det är JAG som måste liksom uppfinna det och förverkliga det och göra storslagna saker eller bara HITTA LYCKAN och komma på en bra PLAN och göra en KARTA och börja FÖLJA DEN och ja, ni fattar? Eller så fattar ni inte och då kan jag bara säga grattis och hälsa er varmt välkomna till trettiolivskrisen sen, när det beger sig.

Ponnykidsen

Jo men visst ja, har gjort en sak till idag och det var att titta på senaste avsnittet av Ponnyakuten och det handlar just nu, andra avsnittet (om man bortser från hemska första som bara var en sammanfattning av förra säsongen) om att sju kids kommer till Tobbe Larssons gård med sina problemhästar och när de ska säga hejdå till sina föräldrar som skjutsat dem dit så började jag alltså att gråta. Detta fast inte ens kidsen själva gjorde det. Kidsen ba: det ska bli skönt att slippa dem (läs: föräldrarna) och deras tjat i några veckor. Alla var all smiles. Jag: buhuuuu vad soooooorgligt. HELT NORMALT.

Men arrrrghhhh

Självföraktet jag känner när jag blir passiv. Inte att leka med. Idag har jag ridit, fått besök av Lina som med Göteborgsväskan kom raka vägen från P3 Guld till mig. Med cirka tre plusmenyer från Mackie som bonus, av vilka jag åt upp 2,5. Jag som inte ens sett galan fick den, och efterfesten, återberättad för mig. Avunden: hanterbar. Inte mycket mer. Efter detta: gjort INGENTING. Allvarligt talat, man kan inte youtube:a Alexander Skarsgård i EN TIMME? Jag som inte ens tycker han är snygg? Men det började med nån länk kring något barnprogram från 1984 som han var med i och sen började jag titta på paparazzivideos i världens sämsta kvalitet och efter detta tittade på en massa amerikanska intervjuer med honom och tänkte "ändå bra engelska, good on him" och sedan var det liksom mörkt uttanför och jag har inte gjort ett piss av värde på hela dagen och det kommer inte bli något mer heller och jag kommer somna lite lätt äcklad av hur oproduktiv jag är nu för tiden, hur jag är arg på mig själv för att jag inte får något vettigt gjort och inte tar några radikala beslut och bara är någonting alldeles menlöst och mittemellan. Ah, förresten, jag har det där som börjar på P och slutar på MS men det är fan ingen ursäkt det heller. Uppryckning borde ske å det snaraste.

22 januari 2011

Håkan skickade en nyårsbild. Vi kan kalla den för Tjejer i svart.

Tråkig nyhet, på SVT om en stund:

Det sänds från P3 Guldgalan och jag är inte där. För första gången på år och dagar. Minns alla mina P3 Guldgalor och hur de brukade ta på mig. Surt.

God nyhet, på SVT nu:

Måndag den 31 januari börjar mitt favoritprogram Klass 9A igen. Det är så himla, himla jättebra.

Mer om Andrée och sedan går jag vidare i livet


Ok, igår var alltså jag och ett gäng på cirka 30 kvinnor (samt två barn och tre män) hemma hos Bea och lyssnade på ett av passion brinnande föredrag om Andrées polarexpedition. Detta initiativ sprunget ur en mailinglista jag är med på/i, en där det är en himla massa namn varav vissa man kände igen sedan innan, vissa man lärt sig att känna igen genom trådarna, vissa som förhållit sig mer passiva (jag en av dem, dessvärre) och vissa man träffat tidigare genom jobb och sociala sammanhang. Hur som helst.

När Bea bjöd in till föredrag kändes det som ett fint första tillfälle att träffa de andra och så var det med det. Jag och Anna åkte dit, tog en styrke-öl i Alviks centrum och landade vid sjutiden i en hemskt fin trävilla någonstans i Bromma. Där bjöds det på pizza och rödvin och ett himla (!) massa minglande. Jaha är det DU som är Mikaela och jaha GUD jag trodde alltid du var blond och åh det är ju DU som kommer med så bra resetips jämt osv osv. Anna och jag kände oss blyga till en början men det var inget som lite rödvin inte kunde bota. Halv nio blev vi inkallade i vardagsrummet. Föredraget började. Bakgrundshistoria, personporträtt, händelseförlopp, utredning, teorier, frågeställningar, det var så rafflande. Och det faktum att JAG som typ somnar av historia (trodde jag, tills igår) tyckte det var spännande var en upplevelse i sig.

Det var så FANTASTISKT. Hon har alltså forskat på det här ämnet i flera år, själv försökt resa till Vitön (men misslyckats vid målsnöret båda gångerna på grund av väderförhållanden), åkt till Nordpolen, läst de tre ballongmännens dagböcker, gått igenom deras matförråd och reseapotek och läst samtliga tidigare rapporter om expeditionen, gått igenom deras släkthistorik kring sjukdomar, hittat bilder och med sin läkarutbildning i bakfickan också ritat anatomiska bilder över i vilket skick kropparna var när de hittades trettio år efter att expeditionen misslyckades, männen blev strandade på Vitön och de under mystiska omständigheter dog. Jag blev helt uppslukad. Tänk att det gick till SÅDÄR. Tänk att de vandrade i sextio dagar och bara kom några kilometer framåt eftersom isblocken rörde sig så mycket. Tänk att de bara lyckades vara i luften två av de planerade trettio dagarna. Tänk att de hade beräknat så fel! Tänk att de hamnade på Vitön och det var värsta milda vintern och att de egentligen inte borde ha dött med fortfarande mat i förråden, läkemedel kvar i reseapoteket, osv. Hur DOG de? Åh, så spännande. Nästa år (tror jag det var) kommer tydligen en bok, skriven av Bea. Tills dess hänger jag på nätet och återberättar den spännande historien för alla jag kommer åt.

21 januari 2011

André-expeditionen

Ikväll ska jag åka till ett hus och lyssna på en föreläsning om André-expeditionen, bara sådär. Som man gör på fredagar. Jag ska till exempel få veta hur de dog, som jag förstått saken. Och hälsa på i en villa och äta pizza och dricka rödvin. Pepp!

Ett nära-Hanna-ögonblick

Igår fick jag uppleva ett nära-Hanna-moment och det var fint. Vi skulle äta sushi och "mysa" hos Emelie och hon var på sitt vanliga all-over-the-place-humör. Maken till självständig, egensinnig, envis och viljestark unge vet jag inte om jag har träffat. Någonsin. Och jag har inte direkt tänkt på det, men åren har ju (uppenbarligen) gått sedan den där dagen i februari 2007 när jag var på väg hem från New York och Emelie till slut exploderade och kläckte ut den där rödhåriga, fina ungen. Hon är liksom en person nu. En egen, med hemskt mycket vilja och jävlar anamma. Det var bara någon månad sedan hon sade "vätte" när hon menade "jätte", och igår märkte jag att det var borta. Plötsligt var hon "jätteglad" över något, eller tyckte att en skorpa var "jättegod" och att det var "jättemycket" skum i badkaret. När hon skulle bada skulle jag först få tvätta hennes hår, men när det var dags tyckte hon att mamma nog gjorde det bäst ändå. Jag somnade i soffan så länge. Jag var så trött, är alltid så trött. Vaknade till av att hon stod i dörren till vardagsrummet i en, citat, jättefin badrock. Det var tecknat på teve och hon tyckte att hon kunde lägga sig på mig, titta och äta en skorpa samtidigt. "Är det okej", frågade hon med lillgammal röst. Sagt blev gjort och jag fick en human blanket. Snart var det läggdags och då avslutade hon med att sätta sig naken över mitt ansikte och försöka klämma ut en prutt. Roligt, tyckte jag. Mindre roligt, tyckte Emelie. Du vet att jag inte tycker om när du gör sådär, sade hon, och jag höll mig för skratt så gott det gick. Men när våra blickar möttes över Emelies axel där hon blev buren i sitt rödkrulliga hår mot sovrummet kunde jag nästan svära på att hon gjorde en blinkning mot mig. En som betydde att vi, vi fattar i alla fall hur kul det är med nakna pruttar. Fin kväll, fin unge, fin mamma. End of story.

19 januari 2011

Things that make me go MMMMM

TÄNK OM MAN HADE RÅD OCH TID ATT ÅKA PÅ DET HÄR.

Sturekatten

Imorse hade jag och en redaktör möte med en författare på Sturekatten. Jag, som aldrig hade varit där innan, blev otroligt förtjust i stället och gick och ropade "oooh kolla" och "näe, vad GULLIGT" och "men titta, en gungstol" genom lokalerna. Det var så gammaldags! Lite som det där vardagsrummet ens farfars faster Siggan hade någonstans på Östermalm när man var liten, dit vi tvingades med på besök mellan varven. Ett hem där tiden stannat någon gång för ett halvt (helt?) sekel sedan och det doftade antikaffär om de enorma mattor som prydde golven och de märkliga möblerna hade runda vinklar och tunna ben. Där brottades för övrigt jag och min lillebror så våldsamt en gång att jag sparkade ut två tänder ur hans mun. Eller om det var han som gjorde det med mig. Hur som helst. Som en sådan våning kändes Sturekatten. Dunkelt ljus och fina tanter som jobbade. Soffor och fåtöljer som suttits i tusen och åter tusen gånger. Det kändes så rätt att vara där med en författare, jag kunde lätt se mig själv (varande författare); tanken att sitta där och skriva i dunklet, lyssna på lågmälda samtal omkring och lika diskret som värdigt läppja (!) på min kaffekopp (med sirligt handtag), det vore helt fantastiskt. Bilden nedan är, som ni ser, inte från idag eller igår heller för den delen, men det gör inget. Det ser exakt sådär ut fortfarande. Vilket de flesta säkert redan vet eftersom jag verkar vara den enda jag talat med idag som inte varit där, men aja.

18 januari 2011

Otroligt jättevanlig fråga om lår

Hej, är det någon.. kroppskännare som läser här? Eller vad heter det, någon som vet saker om muskler och anatomi och så? Jag har nämligen en fråga jag tycker att det verkar för hetsigt att gå till doktorn om. Det handlar om mina innerlår-muskler. Ända sedan jag började rida regelbundet för 1,5 år sedan har det varit stället jag får värst träningsvärk på. I början så illa att jag inte kunde sära på benen överhuvudtaget dagarna efter ridning. Senare blev det bättre, i takt med att jag blev mer vältränad. Men på sistone upplever jag att musklerna liksom... kringlat ihop sig, är kortare och gör ondare igen, dagarna efter träning, är stela och, ja, korta. Kan det stämma? Kan träning göra så att muskler blir kortare, och är i så fall stretching lösningen på detta? Ska man stretcha lite varje dag sådär, eller är det något som är fel? Om någon råkar veta, får man gärna berätta. Här en liten bild på... tja, lår.

Du kan alltid bli nummer ett, du kan vinna vad du vill nu

Alltså, varför är jag så fruktansvärt osoft? Varför TÄVLAR jag hela tiden? Exempel: en busshållplats (nu) är full av folk och jag var här först. Står liksom naglad och på riktigt urstressad vid platsen där man stiger på bussen för att MARKERA. Typ hög puls. Typ ready to make a scene. Typ don't you even think about it. Till och med förbipasserande får väja för att jag inte ska rubbas från min etta-position. Fatta vilken vidrig tant jag kommer bli. Annat exempel: köer, typ till lunchställen, vi kanske går en grupp på fyra pers från jobbet, jag glider ALLTID in först i kön, oavsett vilket. Hamnar jag någon gång tvåa eller trea liksom skaver det obekvämt i mig. Som att jag är säker på att maten, eh, ska ta slut, eller nåt? Som sagt: ett vidrigt drag och det värsta: det sitter som i ryggmärgen. Är detta vad man blir när man uppfostrats med mer eller mindre millimeterrättvisa och har tätt inpå följande småsyskon?

Hur som helst. Igen. Jag kommer evt bli en fruktansvärd tant. Tänker mig hur hämningarna släpper och jag börjar hota folk i köer och på busshållplatser med min käpp. Kanske även trängas? Småspringa i slow motion sådär som bara pensionärer kan för att det alltid känns som jag har bråttom. Till vad? Att komma först. Bara så.

Nu är det morgonen efter grammis och för första gången på länge länge vaknar jag i ett helt vanligt tisdagstillstånd. (Bortsett från köstressen då.) Känns lite sorgligt. Hade gärna varit med igår. Fejjan är ovanligt tomt på uppdateringar från natten men jag hittade en fd kollega med, jorå, slipsen i pannan.

14 januari 2011

Aj, ont, sömn, osv.

Men gud jag har INGET att berätta. Det är fortfarande mörker härhemma, han bara sover och sover och klarar han kvällen och natten ut nu står det klart att man KAN sova ett dygn i sträck. Själv slits jag mellan en lust att "ta hand om" och "pyssla" och en enorm tristess. Hallå, det går ju inte att pyssla om en som bara vill sova? Man ba: klappa lite på täcket, viska hej hur mår du gör det ont, smyga ut igen. Sätta sig framför teven i andra rummet som obs: också är jättemörkt. Fredagskänslan är minimal. Ska för att krydda den snart ta en tur till ett stall med en kömpis och titta på en ridlektion. Sitta på en läktare, dricka te ur termos, säga "fan vad kallt det är" och svära lite mer över detta. Kanske konstatera att det inte räcker med underställ och islandskofta mot den här kylan. Gosa lite kanske, med en häst. Åka hem igen. Till mörkret. Stoppa i lite droppar i ömmande, röda, svidande, onda ögon. Titta på reprisen av, cirka, Skavlan. Hej hopp här vare festligt värre! Trevlig helg allihopa!

13 januari 2011

ab fab

Ensam vaken, smög/bjöd över wille och lillis på middag, träffade hela jävla bekantskapskretsen på vi i hornstull, åt pasta och tomatsås, slappade i soffan, blev själv igen, insåg att tiden går himla långsamt i ensamhet och mörker, slog på nian. Där, som att mitt nittiotal aldrig hade blivit 2000 och definitivt inte 2011, hittade jag ab fab. Suckade först, fastnade sen. Det är inte så tokigt ändå. Om man undrar om lite mer relevanta saker, tex hur han som skurit i sina hornhinnor mår idag, så är svaret: allt sämre. Smärtan tilltar och så ska det vara i två dagar till. För att vända på söndag. Ajje. Nu ligger han nedbäddad med propovan innanför västen i mörkrummet här bredvid och jag, tja, jag kollar på eddie och patsy sådär som man gör. End of day.
Published with Blogger-droid v1.6.5

I see a darkness

Hej från sjukstugan. Eller vad man ska kalla den. Nu har jag hämtat min kille från ögonoperationen och jag lyssnade så noga det bara gick när en doktor berättade om dropparna X som man ska ta var sjätte timme första fyra dagarna; dropparna Y som tas mot smärta men tar 20 min att verka; dropparna Z som är bad-ass mot smärta men bara finns i tre doser och bör sparas till tredje dagen efter operationen, dropparna Å som ska tas en gång i timmen men bara under vakna timmar; pillrena Ä som ska tas var fjärde timme mot smärta, pillrena Ö som ska tas för att sova första tre nätterna. Alltså gud, det är så mycket mediciner och droppar här att jag är alldeles vimmelkantig. Och av smärtorna de varnar för att döma förstår jag inte hur han ska kunna läsa sig till vad han ska äta och droppa, men det kanske är mitt jobb dårå. Han har alltså laseropererat ögonen, men det kanske jag har nämnt?

Nu har vi just kommit hem och han hade fått en Stesolid innan operationen. Pratade extremt långsamt och fastnade i tankegångar men hävdade själv att han kände sig exakt som vanligt. Nu har han somnat. Det är mörkt i rummet, i hela lägenheten, vi har mörklagt varenda fönster och det enda jag har som lyser upp i rummet är alltså datorn. Lyssnar på en P3-dokumentär om Stormen Gudrun men kan inte koncentrera mig alls. Klockan är sex och klockan åtta ska det droppas och tas piller. Jag har en känsla av att kvällen blir... lång.

11 januari 2011

i hornstull föder apelsinerna små satsumas as we speak

Published with Blogger-droid v1.6.5

and then there was darkness

Nu jävlar, nu nalkas det ögonoperation och vi mörklägger läggan för att det tydligen kan göra, eh, lite ont med ljus efter oppen. Köper hem yoghurt och bananer och annat man kan äta som blindstyre. Värma mat på plattor utan syn är otänkbart. Liksom knivar. Wish us luck. Eller okej det gäller inte exakt mig men ni fattar.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Teach me tiger

Igår skulle jag och Lina laga middag och jag bad henne lära mig något nytt. Det är ganska lätt att lära mig nya saker i köket eftersom jag inte kan något alls. Till exempel detta: en panna (?) i ugnen med rotsaker och kycklingfiléer. Det låter kanske varken nytt eller svårt men jag hade aldrig gjort det. Att BLANDA såhär, rakt i ugnen, det visste jag inte att man fick. Det blev dessutom urgott. Älskar palsternacka. Serverades med bea-sås och fetaost och aouuum, gott. Därefter var jag utmattad och orkade ej diska så imorse luktade hela läggann ugn och gammal vitlök. Mycket äckligt. Tror evt hela jag doftar ugn och gammal vitlök idag. Synn på så rara ärter/lyckad afton.

10 januari 2011

Livet är inte dagarna som passerar bla bla

Okej, det gick fem dagar. Bara sådär. I've been to hell and returned back again, till HEAVEN där jag vanligtvis lever. *as if* *skapar dramatik*

I alla fall. Kort resumé av dagar som passerat: spelat lite olika sällskapsspel i lite olika sällskap. Träffat min familj och alla barn som ingår där. Sökt några jobb, tänkt mycket på framtiden och hur jag ska försörja mig, vad jag vill göra osv. Sovit jättemycket och aldrig känt mig utvilad. Försovit mig. Haft ont i kroppen. Varit ledsen och uppgiven och arg och besviken. Mellan varven glad också. Man hinner mycket på fem dagar, tydligen.

Nu är jag tillbaka till jobbet och på grund av saker så har jag fått lämna det öppna landskapet och sitter nu i ett hörnrum. Bara sådär. Det är så HIMLA lugnt och stillsamt och ostressande att sitta i rum. Vill alltid. För övrigt och inte allt relaterat till detta, har jag fått tips att läsa den här boken. Ska göra't. Nån gång.

6 januari 2011

True stories, part 2

Miracles DO happen. Emelie lyckades byta sin fula tvåa vid Thaibåten till urvacker trea på Mariatorget genom hathathatbjörns. Såhär glad är hon för det, och såhär fin är den.


True stories

Igår kom min vän Frida till mig med sin fem veckor gamla bebis, hon heter Ava. Två saker hände som är värda att nämnas, förutom att vi myste och fikade och sånt där man kan räkna ut själv.

1. När en klarvaken bebis för en kort sekund hamnade i min famn när jag var iklädd stalljackan pga var på väg till, ja, stallet, så somnade hon pang boom, bara sådär. Detta får mig att tänka att the kid lovez horses. Vaken bebis, bebis i stalljacka, sovande bebis. You do the math.

2. Vid samma tillfälle tappade jag uppenbarligen kontakten med min överläpp. Hoho, läppen, var tog du vääägen?

Bilden är för övrigt Fridas, julgranen känns otroligt passé och stegen köpte jag när jag skulle homestaga min lägga för att jag trodde att jag skulle sälja den. Så då vet ni.

Innanför stallets väggar

Jag läste ett blogginlägg idag som berörde mig så sjukt mycket att jag inte har kunnat tänka på så mycket annat på hela dagen. Det handlar om hästvärlden, och ja, redan här tänker jag mig att de flesta slutar läsa. Men om ni orkar så stanna en stund. Inlägget jag läste heter "Om varför tjejer egentligen rider", bjuder på en spännande genusaspekt och finns att läsa, i sin skitlånga helhet, här. Hon som har skrivit det har satt fingret på några saker jag inte riktigt lyckats formulera tidigare men som är så himla sant och på pricken gällande just det här med hästar, stallet, att vara en "hästtjej" och den värld som finns innanför och utanför stallets väggar. Hur annorlunda den är allt annat man känner till, både som liten tjej och som nu, när jag är "stor tjej", eh. Detta, sammanfattat, är vad hon sätter fingret på:

1. Hur man som hästtjej tidigt har lärt sig att det här, det är inget vi pratar för mycket om när vi INTE är i stallet, då är man töntig och jobbig. Belasta inte dina ointresserade vänner med berättelser om dina framsteg eller motgångar inom ridningen (som iofs är din största hobby och det som får dig att glömma tid och rum, men spela roll): dom kommer inte vilja lyssna och dom kommer markera tydligt för dig hur ointressant, ja uratöntig, du är nu. Så du håller tyst om dina hästar. När du är 12 och när du är 32.

2. När man är barn tycker de flesta vuxna att det är "gulligt" att man gillar hästar, och även som vuxen tros man gilla hästar för att man typ behöver någon att "vårda" eller "ta hand om" eller "pyssla med". Lisa poängterar hur extremt lite detta överensstämmer med verkligheten. Det är ingen mjuk värld, hästvärlden, det är inte speciellt gulligt överhuvudtaget. Hästarna är fina, absolut, men de är också i många fall sjukt jobbiga, opålitliga, det ingår BAJS och träningsvärk och kyla och smärta och sparkar och insläpp och utsläpp och mocka och fodra. Själva gullandet är så försvinnande litet, om man ser helheten. Lisa skriver:

"Men att vara hästtjej är också att bli sparkad av hårda hovar. Det är att få svidande hästbett över hela kroppen. Det är att bli trampad på tårna så naglarna svartnar och trillar av, bli avkastad både i manegens spån och ute i skogen – ibland så illa att man blir medvetslös, får hjärnskakning och/eller bryter kroppsdelar. Förhoppningsvis bryter man aldrig nacken, men det är det vissa som gör också. Att vara hästtjej är att under vinterhalvåret ständigt frysa. Satan vad man fryser. Man klär på sig sinnessjuka lager kläder, men man fryser. Och man är hungrig jämt, oavsett hur mycket matsäck man har med sig. Tro fan det när man är på plats klockan sju på morgonen och inte åker hem förrän klockan sex på kvällen och däremellan knappt har suttit ner en sekund. Det är kort sagt jävligt härdande att syssla med hästar."

3. Hur stallvärlden är enkönad. Det finns så få killar i stallen och på ridskolorna, om ens några, att det helt och hållet välter omkull allt det man som flicka/tant/kvinna/tjej är van vid och omges av 99% av sin tid: en värld där ett sexuellt spel, en bekräftelsekarusell mellan könen, ständigt är i rörelse. Lisa, igen:

"Den näst intill totala frånvaron av män eliminerar något som är mycket grundläggande i vårt samhälle, nämligen spelet mellan könen och behovet av att hela tiden förhålla sig till det faktum att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Hela det sexuella spelet – som existerar redan innan vi är könsmogna – försvinner."

Alltså. Fatta hur stort det är, ändå. Här finns en värld där vi kämpar så att vi glöder, men vi kämpar för prestationens skull, för att utvecklas, bli bättre, och nej, här finns inte en kille så långt ögat kan nå som är där för att se oss, berömma oss, tycka om oss, bekräfta oss. Ju mer jag tänker på det, ju mer jag tänker på vad som händer därute där jag hänger några kvällar i veckan, ju mer inser jag att det är alldeles sant. Den snyggaste tjejen är inte den med högst status där. Inte den rikaste heller. Eller den med de rätta kläderna. Den man ser upp till, är den som vet mest. Och GUD vilka starka kvinnor jag känner och fortsätter att upptäcka inom hästvärlden. Vissa tänker säkert något i stil med "galna hästkvinnor" och jo, det är sant på ett sätt. De är så himla bestämda. Hårda. Luttrade. Engagerade sedan decennier tillbaka. Kanske inte socialt supersmidiga. Lisa skriver, och jag håller med:

"De som har kommit upp i toppskiktet har skaffat sig sin status genom många års stenhårt arbete. Det är en hård kamp och en lång väg att klättra, något som härdar även den snällaste. Man blir ganska tuff av att hänga i stall. Några av de mest respektingivande och, ärligt talat, elakaste personer jag någonsin träffat har varit äldre hästtjejer."

4. Maktaspekten. Ett mycket större inslag än jag tror att människor utanför hästvärlden inser har med makt att göra. Det krävs en jävla massa auktoritet att hantera ett stort djur, så mycket större än en själv, med minst lika stark vilja. Det är svårt att bemästra den från marken, det är svårt att bemästra den från ryggen, det är svårt att hitta fungerande sätt att samarbeta och göra båda glada och när man lyckas, när man gör framsteg, det är en sådan jävla KICK. I'm telling you. Man är on top of the world och nej, den känslan är väl kanske inte den vanligaste i åtminstone min vardag exakt. Lisa, igen:

"Alltså: Som hästtjej tränas man i att sätta sig i respekt och att, om så krävs, använda våld i denna process. Det innebär att på ett ytterst konkret sätt hävda sig själv som auktoritet och ledare, något som i den vanliga världen inte direkt uppmuntras hos tjejer. Och vi behöver knappast gå in på i vilken mån det är acceptabelt för kvinnor att använda våld i det vanliga samhället."

Angående våld. Jag har sällan vare sig sett eller blivit uppmuntrad att använda våld i stallvärlden, snarare tvärtom. Jag tror att hon syftar på de typer av korrigeringar som används när när en häst attackerar, biter, sparkar eller försöker kasta av en. Inte att våld skulle vara något allmänt accepterat, för det är det inte. I alla fall ingenstans jag varit.

5. Diskrepansen mellan omvärldens bild av hästvärlden och hur det faktiskt ser ut innanför stallets väggar. Det gulliga, jämfört med det slitiga, skitiga och svåra. Lisa frågar sig varför det är på det sättet, om det handlar om att omgivningen hellre vill återskapa bilden av den fluffiga gull-världen där flickorna klappar på mjuka mular och lär sig att TA HAND OM, än att se att det i mångt och mycket handlar om typiskt okvinnliga värden som makt, svett, respekt och dominans. Hon avslutar:

"Kanske handlar det trots allt inte så mycket om att få ösa kärlek över djuren som att få ingå i en tillvaro där de har tillgång till ett helt annat register av beteenden och sätt att förhålla sig till omgivningen än vad som normalt serveras tjejer. Där de visserligen fortfarande blir fostrade och uppfostrade, precis som överallt annars, men där de i gengäld får uppfostra och fostra någon – både hästarna och yngre tjejer. Och har en ärlig chans att genom hårt arbete och skicklighet ta sig uppåt i hierarkin."

Nå. Kan det vara på det här sättet?

Well, när jag frågar mig själv, och när jag försöker svara på frågan om vad exakt det är med hästarna som jag gillar, så hamnar mina svar oftast i de markerna. Jag gillar svetten. Jag gillar osminket. Jag gillar känslan av kontroll och att jag måste göra mitt absolut yttersta och då, men inte innan, kommer jag till det resultat jag är ute efter. Belöningen som kommer så totalt ofördold genom framgång bredvid, och på, sin häst. På hästryggen kan man liksom inte "vila". Jag är inte speciellt förtjust i långa uteritter i vackra landskap. Jag gillar träningen. Jag gillar skiten, svetten, träningsvärken, rädslan som kommer mellan varven och kickarna när det går bra, när JAG är del i att en potentiellt farlig situation vänder och blir.. fin? Och jo, jag gillar de mjuka mularna, javisst, det finns nästan inget ytskikt jag tycker är finare och jag gillar doften av en häst, men den häst jag råkar älska mer än alla andra bjuder nästan inget sådant. Hon är sjukt ogosig. Blir nästintill hysterisk av hunger. Växlar humör snabbare än jag hinner blinka. Hon har bitit mig när jag trott att vi varit sams. Hon har riktat sparkar mot mig när jag gått runt hennes bakdel för att sätta på henne en sadel. Hon är så yvig i humöret att det är svårt att ta kort på henne eftersom hon aldrig står still. Hon är bitchig och tjurig och hungrig och hetsig. Och hon är en sjukt rolig häst att sitta på, för övrigt, men man måste kämpa, svettas, anstränga sig och vara koncentrerad, lugn och bestämd samtidigt för att komma någonvart. Och när man gör det, när det går bra, då är kicken större än alla andra kickar jag någonsin testat.

Det är helt enkelt inte så mycket gull med i ekvationen för mig. Ändå tror jag att det är vad de flesta av mina vänner tror att jag är ute efter när jag än en gång går hem tidigt från en fest för att jag ska rida dagen efter, än en gång kommer släpande med den gigantiska väskan till jobbet eftersom jag ska till stallet direkt efter, de tror att jag ska ut någonstans och liksom "mysa". Det låter jag dem gärna tro, av oklar orsak. Jag belastar dem nästan aldrig med berättelser om hur det går för mig. De frågar inte riktigt heller. Så kanske det är med de flesta som är hängivna någon sport, jag kanske inte ber min fäktningsintresserade vän om detaljrapporter. Eller ett dataspelsfreak om rapporteringar i hur det går i World Of Warcraft. Men ändå. Någonting med det här är himla intressant. Och obs: vidare läsning för den som håller med om det finns här. En uppsats i ämnet.

Nu avslutar vi detta monsterinlägg med en bild på, javisst, en häst. Och inte vilken som helst, om man frågar mig, men det gör man så sällan. Sade hon bittert. Närå.

4 januari 2011

M-hm, that's right

Först vill jag tacka er, och livet, för det där fina brevet igår. Jag hade alltså två (!) ofarliga små cystor i ena bröstet och nu vet vi det, allihopa. Ofarliga. Normala värden. Punkterades och tömdes. Vi har ingen anledning att oroa oss. Osv. Ett stort HURRA på det och ett stort tack för alla fina pepphistorier som jag fick när jag gick och var orolig i slutet av 00-talet.

I övrigt fortsätter 10-talet litegrann som 00-talet avslutades. Mörker och kyla och bostadsfrustration och, javisst, ridning.

Jag har kastat mig in i ett helt idiotiskt projekt den här veckan, där jag rider varje dag i fyra dagar i rad. Big deal, tänker ni och HELL YEAH, säger jag, som redan efter den första gången (i söndags) hade ben och innerlår och rumpa och vader och mage och axlar värkande så innerligt att jag mest kände för att ligga och kvida i träningsvärksmärtor hela dagen efter. Men det fick jag inte. Eftersom jag skulle jobba, och sedan rida igen. Idag kan jag inte gå på ett normalt sätt, och om några timmar är det dags. Igen. Och imorgon IGEN. Varför jag gör detta? För att... hmm, jag minns inte? Fräsch start på året? Kul med hästar och ridning? Nej, fan jag minns inte. Varför, nu igen? Snål kanske. Eftersom det är förbetalt. Eller vafan, jag vet inte. Allt jag vet är att jag snart ska gå från jobbet, åka hem, sätta på mig dessa nyinköpta, dyra och otroligt oheta brallor som förhoppningsvis ska mildra lite av den smärta jag får på ställen vi inte nämner vid namn i den här bloggen (notera att de är VADDERADE, man har alltså pracitally en inbyggd sadel mellan benen redan innan man sätter sig i, just det, sadeln) efter little too much hästskump, och bege mig ut i kylan. Igen.

Tills vi hörs igen, minns ni (på tal om INGENTING) den här låten?



stämningen i min port nu: inte toppen

Published with Blogger-droid v1.6.5

3 januari 2011

yeeeeeey!!!!!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Tre dagar, tre filmer

I torsdags såg jag Änglagård 3 och, tja, älskade. Det kanske var dagsform, men alltså när de åker genom landskapen och den där låten började och man svischade förbi Mimmi från Tre Kronor som ramlade på cykeln och såg vansinnigt snipig ut över att Helena och Wolffen var tillbaka, och när det var begravning för Viveca Sehldahl och Sven Wollter stod framme vid kistan och grät så kändes det så himla... rysigt. Jag var väl fjorton när ettan kom, tvåan tror jag inte att jag sett, och fick tydliga vibbar till annan tid, annat liv, typ oskuldens tid. Gah. Gillade + blev berörd, haha. Shoot me.

Black Swan: jättebra också. Var som trollbunden. Danscenerna fantastiska. Läskig skildring av förfall av hårt kontrollerad människas psyke. Fick lite Pianisten-vibbar. Plus alla SNYGGA kläder. Och dansen. Som sagt. Obs: den var inte för schizad, om man är orolig för detta, till exempel efter att ha sett The Fountain, som jag personligen inte fattade ett dugg av. Bra, stark, gripande, vacker, ruskig.

Snabba cash: jag älskar ju svenskt. Osomnade under filmen, detta är bra betyg eftersom jag såg den i liggande läge en sen söndagskväll så tempot var det ju inget fel på precis. Storyn var kanske lite sådär och jag undrade förstås mer om det psykologiska, relationerna mellan folk och varför Kinnaman lyckades hamna där han hamnade så lätt, vad var det som drev honom liksom. Och systern! Skulle den tråden bara förbi sådär outredd? Märkligt. Men helt okej ändå. Bättre än Sökarna, hehe.

2 januari 2011

Dance dance dance

Jag såg Black Swan igår. Därav är det ingen slump att jag nu går runt, hemma och inför ingens ögon, i danskläder. Ni vet, fyra linnen på varandra, stolt hållning för övrigt och putande med knappt existerande bröst, ett par tights med korta shorts ovanpå, benvärmare, två per ben för säkerhets skull, raggsockor. Stretchar efter ridningen och försöker se misstänkt lik ut Natalie Portman från filmen igår. Jag ÄLSKAR danskläder. ÄLSKAR, hör ni det? På gymnasiet gick jag ju i en teater- och dansklass och trots att jag tillhörde gruppen "teater" i denna, så hade vi fyra timmar (tror jag, kan ha varit tre) dans i veckan. Tillsammans med DANSARNA. Snabbt plockade jag då upp deras mode, benvärmarna fick inte vara korta utan helst skulle de räcka till låren. Mormor fick åka till dansbutiker på mycket specifika adresser i Stockholm för att köpa julklappar till mig då. Fuck HM, liksom. Det skulle vara the real deal. Än idag tycker jag att det inte finns något finare än en trasig tröja där sömmen spruckit lite passande i den stora båthalsen, sådär så tröjan faller åt sidan och kanske lämnar en axel bar. Åh. I alla fall. Nu ska jag stretcha mer. Det var urjobbigt att rida idag. Min kropp har vant sig vid pizza och horisontellt läge.

Utöver detta kan nämnas att jag imorse sökte ett "jobb" - yey meeee, samt att på Björns helvetes jävla bytare har det hänt något mycket märkligt och sorgligt för nästan ALLA våra gröna trianglar är borta? Ingen vill byta med oss längre? Åh. Orka börja om från början. Dör.

Ut gammalt in nytt osv

2010 firade vi av på Kåken, med god middag och grymt sällskap och själv provade jag läppstift kvällen till ära. Det dansades och dracks, och fyrverkerierna såg vi från Thomas Halls tak. Vid tre mådde jag lite illa och vi missade därmed sista timmen, men det fick duga. Igår var det alltså den 1 januari och vi maxade i sunk, hos Frida och Niklas åts det en plusmeny från Mackie och en pizza från Gröndal. Vi såg halva Patrik 1,5. Vi gick hem och såg Black Swan. Nu är det den 2 jan och jag känner så jävla mycket för att börja om. Otippat. Jag gör detta i stallet till att börja med.

I alla fall. Såhär såg det ut i fredags.