28 februari 2011

Hej för nu


Nu är jag åter i Skanstull efter fin kväll hos Åhlund och Bäckelin och lilla Essi-bebisen och den tokiga minihunden som skäller och skäller och skäller när man kommer och slickar och slickar och slickar när man går. Jag är så glad att jag har hittat Annorna. De är ett fint sällskap, varmt på något sätt. En sak jag inte är så glad över är de senaste veckornas eskalerande sockerintag. Med medföljande beroende. Jag kommer på mig själv med att drömma om godis redan före lunch. Efter lunch tar jag kakor i skåpet på jobbet. Efter middag äter jag definitivt en påse. Det är sådär starkt nu att bara tanken på att go cold turkey känns heeeeeelt omöjlig. Måste kanske, just därför, göra just detta.

Jag har inte så mycket att berätta just nu känner jag. Väntar på besked om flytt och väntar på andra sorters arbetstider. Går i ett halvtillstånd och försöker ta det lught och inte tänka för mycket. I helgen far jag till Norrland, till Piteå och Lillis familj. Ja, det är väl det. Om ni har något förslag på ämne jag kan skriva om får ni gärna säga till, jag kommer just inte på något. Hej hej.

skanstull, i shall miss you. maybe.

Jag sitter på tunnelbanan mot skarpnäck och tänker mig att den ska ta mig till kärrtorp, där jag ska äta middag med Anna och Anna och deras bebis. Det är lite mindre fullt på tunnelbanan än vanligt och orsaken stavas såklart sportlov. Vi passerar min station, det vill säga Skanstull, och plötsligt vill jag gråta en skvätt. Som jag har äääääälskat att bo här, ändå. På den gröna lilla linjen, på den sista stationen innan det är dags för bron mot globen och allt det där som händer och inte händer därute. Snart är det inte min station längre. Snart kommer jag inte komma hem när jag kommer hit längre. Insikten slog till som en smocka i magen. Ajje.

Fast nu gick det över, vi passerade stationen och nu rullar jag över ovan nämnda bro. Nu känns det bra igen. Tur man är så 1. Stabil och 2. Flexibel. Hähä.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Hundra år av sex

Vad gör ni på torsdag mellan kl 17.30 och 19.30? Går på Sex under hundra år såklart. Här är info, där måste man anmäla sig också, men det är gratis. Ses där!

27 februari 2011

Mitt första ex

Nu ska jag snart åka och rida, och sedan ska jag träffa mitt första ex. Mitt första ex blev jag tillsammans med dagen efter min sextonårsdag efter några månders tvekan kring huruvida det vore en smart idé eftersom han var åtta år äldre. Jag minns att jag skickade ett (handskrivet) brev till honom och sade att äsch vi kör, vi testar, och dagen efter det stod han på tågstationen där jag kom från skolan med tre röda rosor. Åh teenage love (okej teenage för mig, han var väl tjugofyra om jag räknar rätt) ändå va. I alla fall, sen var vi ihop i tre år och jag bodde ganska mycket hemma hos honom och när min pappa blev sjuk flyttade han in till oss och hjälpte min styvmamma med så mycket han bara kunde och dagen innan studenten hade all kärlek på något sätt förbytts i vänskap och värme och ömhet och skuldkänslor och vi gjorde slut och det var som the end of an era. Sedan var vi ledsna och förvirrade på varsitt håll i några år men nu, nu har det gått sisådär en fjorton (!!!) år och vi tycker himla mycket om varandra än idag. Därför ska vi alltså ses. Jag skulle kunna lägga ut texten om hur fantastisk han är men jag lämnar det här, har en tid att passa osv.

26 februari 2011

Spel för gallerian

Vaknade åtta idag, visste att det var för tidigt redan innan jag tittade på klockan. Försökte gå igenom gårdagskvällen i mitt huvud för att komma fram till hur sent vi kom hem. Chansade på två. Försökte somna om utan framgång. Gick upp vid nio. Slog på datorn, tittade in på Facebook. Ser till min stora förvåning en status, inlagd av yours truly, sex timmar tidigare. "Var det spel för gallerian eller jag vet inte" står det bredvid mitt namn. Hmm. Jag har inget minne av detta. Av "eller jag vet inte" att döma gissar jag på att det är ett citat. Gissar även att citatet kommer från taxiresan hem. Hmm. Pratade vi med chauffören? Pratade vi med varann? Var vi ensamma i bilen. Svårt att minnas. Minns hamburgarna från Sibyllan på Ringvägen, dock. Var det där någon pratade om spel för gallerian. Vad var det jag tyckte var roligt med detta citat i så fall? Att det sades "gallrian" och inte "galleriet" eller vänta, vad heter det? Hur säger man. Himla mycket oklart med allting.

Gick upp och sorterade tvätt och förbannade min oförmåga att sova när jag borde. Tog A:s snarkningar som personliga förolämpningar, varenda en av dem. Två timmar senare vaknade även han. Frågade om gallerian men inte heller han minns vad detta kan ha handlat om. Talar igenom kvällen i övrigt, kommer fram till att vi dansade mycket, drack mycket och förmodligen hade ganska så roligt båda två. Det var ju lyckat.

Nu ska vi på kalas. Jag har kalaskjolen på men humöret återstår att återfinna. Tror jag brände helgens endorfiner igår eventuellt.

ps! svaret om gallerian dök upp senare på dagen. det var att person A hade gått hem utan person B som person A går hem med ibland, och så hade jag sagt att de kanske bara gick hem vid olika tillfällen som ett spel för gallerian. inte så spännande alltså men humorn efter åtskilliga shots fireball och öl och sånt är ju aningen lättköpt så att säga. ds.

24 februari 2011

Bloggdoktor.se

Vad beror min nya all-day-long-huvudvärk på, tror ni? Här kommer lite alternativ:

1. Det växlar snabbt mellan högtryck och lågtryck
2. Jag har spenderat för många timmar i iskalla ridhus och varit omväxlande svettig och frusen
3. Jag behöver sova mer om nätterna för sju timmar räcker inte längre
4. Jag är stressad över flytt och jobbförändringar
5. Jag håller på att bli sjuk trots att jag känner mig mycket frisk i övrigt

Personligen hoppas jag mest på ettan, uppenbarligen, för vädret kan man inte göra något åt och det är som det är med den saken.

23 februari 2011

And I won't cry for yesterday


Vaknade med ett Homer-skrik imorse och bara SHIT jag måste packa! Gick således upp, trots att klockan bara var 06.30 och satte igång. Fem lådor klara, gissningsvis tjugo to go. Skriver to-do-listor både i huvud och på papper. Fryser rumpan av mig på väg till jobbet. Busschauffören spelar urhög musik, vi sjunger med till Ordinary World och Vingar för pengarna. Börjar jobba och känner stress och aggression om vartannat. It's one of those weeks. P to the M to the S. Detta betyder högst sannolikt att jag bör ta det väldigt lugnt med drinkarna på fredag. Detta betyder högst sannolikt att jag inte kommer att göra det. Hehe. Vi får se. På fredag är det i alla fall dags för Nöjesguidens prisutdelning som i år har twisten att den inte består av någon prisutdelning eftersom vinnarna meddelas i förväg, redan om 16 minuter för att vara exakt, via Nöjesguidens hemsida. Lite tråkigt. Jag brukade ha så roligt på deras prisutdelningar. Kanske kan jag ha det även på en oprisutdelning, märkligare saker har skett.

Nu lunch. Kåldolmar!

Åh, fin idé

22 februari 2011

Absolutely nothing

Internet är svajigt i hela Europa och kanske allra mest på Ölandsgatan och jag tänker att det nästan bara är skönt för att jag är så himla trött. Orka surfa? Orka bry sig? Okej det här kommer jag ta tillbaka om det visar sig att det här är början på undergången, uppenbarligen, men just nu känns det som det kan få vara såhär. Är. Så. Trött. Har liksom dragit ned ljusstyrkan på skärmen när jag skriver det här eftersom det stack för mycket i ögonen av ljuset. Vet inte ens om den korrekta imperfektformen (preteritum?) av sticka är stack eller stickte? Ni fattar. URTRÖTT.

Igår kväll sålde jag böcker till sjuhundra pensionärer som kommit till Aula Magna på Universitetet för att lyssna på Martin Ingvar tala om Hjärnkoll på vikt och mat. Jag var så fascinerad, där bokstavligen vällde de in i denna enorma universitetsbyggnad helt långt borta från staden, det klickade i golvet av alla broddar och många av dem hade säkert rest åtminstone en timme. Alla var förstås inte pensionärer, bör tilläggas, eftersom det var ett Medborgarskolan-arrangemang, men många var det. Jag skulle gissa på minst hälften. Och jag tyckte det var så rart på något sätt, att de rest till himla universitetsområdet i tretton minusgrader och i sina sena sixties, för att lyssna på ett nästan tre timmar långt föredrag om hjärnan och maten, sockersug och att hålla sig i form. Jag kan inte säga mycket om min framtid men en sak tror jag ganska bestämt och det är att har jag passerat sextiostrecket så kommer sockersug och att hålla mig i form kanske ligga på min topplista över saker jag inte tänker bry mig om. En gissning bara.

Nu avbryter jag berättelsen om pensionärerna och hur galet många böcker jag sålde på förbluffande kort tid igår kväll, för att stillsamt registrera detta: min granne ovanför is getting laid. Och det är så otroligt lyhört här att jag hör när han liksom andas nästan vanligt? Det vill säga, det är inte bara flås och stön man hör, inte bara en knarrig sängbotten, man hör andningar? Små viskande fnittringar? Herregud säger jag bara. Those walls go both ways? Really? Aja. Snart flyttar jag.

Nu har jag skrivit, vadå, tre stycken och har redan glömt om jag hade en röd tråd med detta. Mycket oklart varför jag skriver eftersom internet ligger nere här hos mig. Sannolikheten är stor att jag trycker på PUBLISH och så försvinner sidan och kommer aldrig åter. Inte för att ni skulle gå miste om något i så fall. Det är inte som att jag håller på att knäcka meningen med livet här i natt. Jag försöker bara vara lite hygglig. En bussig bloggare som säger tjena hej mitt i natten fast hon egentligen allra helst vill sova.

Walk along to another day, work a little harder, work another way

20 februari 2011

You will never be alone again come on

Nu är det söndag och jag har inte sovit hemma sedan cirka onsdag förra veckan. Vilket, på ett sätt, är ett sådant himla resursslöseri att man skäms ihjäl. En gång räknade jag ut vad min lägenhet kostade per natt och det var helt sjukt, jag minns inte exakt nu men en bit över 200 tror jag i alla fall det landade på. Kanske närmare 300. Detta, och så bor jag bara där mellan två och fyra nätter i veckan, ett sådant himla slöseri. Hur som helst. Jag är här nu. Och jag tänkte vara här en hel del under veckan som kommer. Det gäller att passa på.

En sak som jag har tänkt på i samband med ihopflytten är det här med ensamtiden. Den där som jag aldrig ens hade innan 2006 men då någonstans började värdera ganska högt. Från att ha varit främmande och skrämmande så blev det som en fristad, ett ställe där jag gjorde mig trygg och började tanka energi och allt mer lära mig att, tja, liksom trösta mig själv. Och sedan kom dagen för nästan två år sedan då jag träffade min kille och plötsligt var där någon annan, någon jag ville vara med HELA TIDEN, mycket hellre än den himla gamla ensamheten.

Att han, å sin sida, värderade ensamhet mycket högt och att detta var något av det första han signalerade för mig, tror jag var jättebra för mig, och oss, såhär i retrospekt. När jag är nykär vill jag bara va, va och vaaaaa. Hela tiden. Har liksom inga behov av egentid? Allt är bara han, han, han. Och att vara nykär i en som till en början ville vara med mig en kväll och därefter ensam två blev en nyttig läxa. Just då kändes det som en pina, såklart, jag minns hur jag kunde känna mig helt sentimental när vi sade hejdå en söndag kväll för att det kunde tänkas dröja fyra kvällar tills vi skulle ses igen. Man visste liksom aldrig riktigt. Det var lite svårt att göra exakta planer när man samtidigt var mån om att vara SKÖN och SOFT. Men on the plus side så gick jag aldrig riktigt in i den där ihop-bubblan som folk som är nykära försvinner i, tror jag. Jag tror jag fortsatt vara relativt närvarande för de flesta även under den kritiska bubbeltiden. Hur som helst. Sedan gick tiden och det där jämnade ut sig mer och mer. Helgerna vi umgicks började sträcka ut sig från fredagarna, ibland torsdagarna, ända till söndagarna, ibland måndagarna. Och allteftersom månaderna gick blev veckorna sakta men säkert fyllda av även vardagskvällar vi delade med varandra. Och sedan hade det gått nästan två år och nu står vi här och ska flytta ihop inom några måander. Och nu för tiden är undantagen nätterna då vi sover på olika ställen. Nu för tiden brukar vi sova isär kanske... en gång i veckan. Då är det oftast för att jag har sena kvällsaktiviteter och inget klädombyte med mig till jobbet, det är ett praktiskt arrangemang, färgat av (min) lathet. Ändå tror jag verkligen att vi båda njuter av de där kvällarna då vi sover isär. Och om jag har en riktigt stressig tid och oroar mig för det ena eller andra, så sover jag bäst när jag är ensam i sängen. Det bara är så. Och jag tycker om att längta efter honom. Jag tycker om att vara ensam hemma ibland. Jag vet att han gör det också, antagligen ännu mer än jag.

Och snart ska vi alltså bo ihop, ha samma adress och våra brev ska snart blandas i samma brevlåda. Och jag vet inte när jag kommer att vara ensam framöver, det kommer inte att komma lika självklart som idag. Jag kan inte, som idag, föreslå att "ikväll sover vi isär, ok?" och veta att ingen kommer ta illa upp. Inte han heller. Vi kommer inte ha två ställen att sova isär på, ju. Vi kommer ha ett sovrum, ett kök och ett vardagsrum. En balkong, om bytet vi siktar på går igenom. Det blir fyra olika utrymmen att vistas i, förvisso med väggar mellan sig, men sova kommer vi göra tillsammans varje natt. Och antagligen kommer det för det mesta att vara någon hemma när jag kommer hem från jobbet. Någon som jobbar hemifrån en hel del och därmed har fått sin ensamtid under dagen. Vilket får mig att fundera på hur vi ska lösa det med min. Eller om jag ens kommer känna ett behov av detta, när vi har olika rum att vara i?

Det kommer bli en spännande och ny utmaning för oss, det här med att bo tillsammans. Jag är glad att vi har väntat så länge, jag tror inte vi hade varit redo om vi gjort det tidigare. Jag kom från en först skakig och sedan alltmer stillsam period då jag nästan överdrivet ofta låste in mig och re-loadade. Han kom från att älska sin ensamhet och egentid. Vi behövde liksom vänja oss sakta. Men nu är det dags för det där andra. Och jag lär ju få anledning att komma med uppdateringar om hur det funkar med ensamtiden och matlagningen, vem som väljer tv-program och vem som går upp först. Vem som stökar till värst (jag) och vem som tvättar oftast. Hur man delar upp hushållspengarna och vilken typ av ost vi köper. Det är mycket som kommer klarna inom några månader. Och just nu kan jag inte göra så mycket åt det, nu kan jag bara chilla och vänta och njuta av en söndag alldeles ensam och vänta in alla dessa reality-serier jag har en ovana att hetsfölja. Först Top Model 15, därefter paus för matlagning. Sedan Big Brother. Vad är jag, fjorton år?

Elsk hest

Jag vet inte vad grejen är, men den här veckan hade jag längtat så himla mycket efter henne. Drömt om henne flera gånger, och när vi gick och brunchade direkt efter lektionen satt jag där och kände jag att nej, det var inte riktigt nog. Så vi gick tillbaka efteråt och, tja, pussades lite. Gud vad jag älskar den där hästen.

Och ska jag säga något om Enskede Värdshus brunch så blir betyget SUPERBRA. Helt otroligt gott, med nästan allt man kan tänka sig på ett brunchbord och allt smakade hemmalagat och gjort med omsorg och lööööv. Här ligger det. Try it!





Lyckad nedfrysning av Schmarro

Mission denna helg: så himla accopmlished och ursäkta om jag stavar fel nu, jag är på mobilen. Men jag har gjort av med mindre än femtio kronor sedan i fredags och även om det kostade att david fick bjuda på ett glas vin på Nobis, Aksel fick lägga ut för efterrätten vi ansvarade för på fredagsmiddagen, samt att gårdagens afton gick ut på att tömma kyl och frys på rester, så är det banne mig att betraka som succe. Om ni frågar mig. Vi fick dessutom låna West Wing-box i fredags och har njutit av detta underbara tidsfördriv, när vi inte har promenerat runt eller varit i förorten på villabesök (obs. Orten hette Pungpinan, hur sjukt namn?) eller grinat till gaygalan. Himla fin gala.

Nu är det söndag och belöning väntar. Snart möts jag och Lillis och rör oss, i dubbla långkalsonger, mot stallet. Sedan promeneras det och brunchas och ni kan ju kanske gissa själva om jag tänker se Big Brother ikväll på elvan (eja). Sen bara fem dagar kvar och sedan lön, då ska jag ta tillbaka kontrollen över den här konstiga tiden. Samt gå på Nöjesguidengala. Hoppas den är lika bra som gaygalan. Åh, hoppas.
Published with Blogger-droid v1.6.5

18 februari 2011

Psykoanalys

Åh, wow, vilken text, läs!

En torsdag mitt i allt

Igår åkte jag till banken och band mina räntor ett år. Kändes lite ochillat gjort men vafan, changes are gonna come den här våren även utan en ränta som gör små volter och förstör. Bankupplevelsen var inte speciellt bra, snacka om studie i verklighetens folk. Tex tanten som skällde ut kvinnan i kassan för att de INTE var länsförsäkringar, det var så hon hade fattat det trots en miljon swedbankloggor överallt. Hon nästan skrek 'men ni SA ju i ringen' som att 1. Hon fortfarande trodde hon pratade med länsförsäkringar och 2. Det bara får ligga en sak i ringen. Herreguuuud. Ilskan.

Efter banken blev jag bjuden på middag hos emelie och hanna. Frida och ava kom också. Vi åt och Frida ammade och jag lekte med små hästar som Hanna hade. Med Hanna. Vi tittade på amerikanska Idol och konstaterade att vi älskade Steven Tyler litegrann. Vi blev trötta. Vi bröt upp. Jag åkte hem och somnade efter en minut av idioten på resa. Slut.
Published with Blogger-droid v1.6.5

17 februari 2011

En till!

Vi tar ett wizkid på det va?

Ska måla hela hallen lilla mamma

Min mamma ringde och bölade i telefonen nyss. Det hör inte till vanligheterna, om vi ska uttrycka saken milt. Låt mig sammanfatta det som så att jag i hela mitt liv sett eller hört henne gråta färre än... tre gånger. En gång när jag var sju kom jag på henne med att gråta samtidigt som hon målade en vägg. Oklart varför, för jag fick inget svar, men strax därefter skildes hon och pappa så jag gissar att det var relationsrelaterat. Andra gången grät hon för att en av hennes kunder (hon städar för att täcka utgifterna när hon inte syr och stickar saker som alltför få vill köpa) klagat på att det varit grus under en skohylla. Hon var utmattad och hade ont i ryggen och hade slitit med huset i flera timmar längre tid än hon fått betalt för, och så klagade de på gruset under skohyllan. När hon berättade det brast hennes röst, jag satt på en buss till en varm källa i Island och kände mig så himla maktlös. Och arg på de jävlarna som klagat. Och ledsen för att hon måste städa fast hennes kropp knappt orkar. Det är de två gångerna jag minns, i hela mitt liv. Hon är, kan vi fastslå, inte den känslomässigt utlevande typen. Men nu ringde hon och snörvlade och om jag förstod henne rätt var det av glädje och spänningslättnad, för hon har vunnit en utdragen och lång budgivning om en lägenhet. Finaste, raraste mamma. Har köpt en lägenhet. En tvåa utanför staden där hon bor som hon gått och förälskat sig i och som, förstås, drog iväg i pris så som bostadsrätter tenderar att göra. Man ska inte räkna med utgångspris, förklarade jag för henne när hon började titta på lägenheter och hon svarade att nej, det gjorde hon inte heller, hon tyckte att de kunde få höja med tio, tjugo, kanske femtio tusen. När jag sade att hon snarare skulle tänka att det drar iväg med tre-fyra hundra tusen ville hon först inte tro mig, men sedan fick ju verkligheten tala sitt tydliga språk. Och hon insåg att det kommer bli svårare och svårare att överleva på en skruttig pension, men drog en smärtgräns som jag gissar ligger lite för högt i relation till verklighetens kostnader kontra inkomster, för sådan är hon. Men hur som helst. Idag vann hon till slut den rafflande budgivningen. Bara tjugo tusen innan gränsen var nådd och hon hade fått ge upp drömmen om lägenheten som hon förälskat sig i och tror att hon kan bli tillfreds i. Hon vann och hon bölade och hon ringde mig. Det var fint. Vi tittade igenom bilderna på annonsen och jag frågade försiktigt om det här innebar att de skulle separera nu, hon och piloten. Jo. Det lät det som. Jag frågade om hon var ledsen för det. Nej. Det lät det inte som. Det lät som att det här är ett beslut som vuxit fram under år och år av tid, och att det inte är någon akut brådska med saken och att till en början kommer hon bara att flytta dit systugan för att därefter successivt flytta in sig själv i sin tvåa, kanske till hösten. Hon fyller 61 i år, min mamma. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att bli singel vid 61 års ålder, precis innan man blir gammal och pensionär och har själva ålderdomen kvar. Men å andra sidan, jag kanske hårdrar det nu. Det kanske inte alls känns på det sättet när man är 61. Man kanske känner att man har skitmycket kvar. Men jag tänker för egen del: vore det inte sorgligt? Ensamt? Läskigt? Nåväl. Hon verkar inte tycka det. Hon verkar grina för att hon är glad och ser en ny tid coming, en där hon får vara bara för sig själv. Jag tror min mamma är olik mig på det sättet, hon tycker om att vara ensam. Och kanske behöver en bostadsmässig separation inte betyda att man slutar umgås med varandra om andan faller på. Jag vet inte. Jag vill bara att hon ska vara glad, lilla mamma.

För övrigt tror jag bestämt att jag binder räntorna ett år nu. Inget bra läge att drabbas av räntechock i oklart ekonomiskt deltidsläge. Visst?

16 februari 2011

Fuskbyggarna igen, av oklar anledning

Ikväll har jag förresten varit på St Lukas, eller Ersta-Sköndal högskola, och jobbat på en föreläsning om ledarskap, sålt författarens böcker alltså. Och lyssnat på föredraget. Det kändes inte som han talade direkt till mig, jag har aldrig ens haft en assistent, jag är ingens ledare sedan 32 år tillbaka. Min erfarenhet av ledarskap sträcker sig till att jag haft en rad bra och ännu längre rad mindre bra ledare. Den bästa jag haft heter Bjarne, åh vad han är bra. Undrar vad han jobbar med nuförtiden. Lyllos hans personal. Vi brukade kalla honom Bästebjarne i hans frånvaro. Hur som helst. Jag sålde alla böcker jag hade med mig, ledarna var tydligen ursugna på att köpa böcker om ledarskap. En av personerna som köpte berättade att han jobbade som psykoterapeut och eventuellt någon sorts chef på St Lukas. Jag vet att det inte är kosher men min mun glömde bort sig så jag berättade att där, där har jag minsann gått i terapi en gång i tiden. Konstig stämning uppstod. Det finns ingen helt naturlig följdfråga på det. Så jag småpratade vidare, ytterst tillkämpat nu. "Och nu säljer jag böcker om psykologi i stället" följt av nervöst skratt. Terapeuten tyst. Sedan: "Det kallas för utveckling", en kort nick, och sedan gick han.

Okej nu måste jag avbryta denna för övrigt helt ointressanta anekdot med att säga att jag tittar på Fuskbyggarna igen (VARFÖR GÖR JAG DET? ÄR JAG DUM I HUVUDET?) och jag stör IHJÄL mig på Martin Timell. Varför pratar han som en bebis, eller som till en bebis, med vuxet folk? Åh han skulle stannat på Bullen. Aldrig gått vidare. Han borde bara få prata med barn när han pratar sådär. Skrev en fejjastatus om det och Wille svarade med "men cajo..." varpå jag behövde chatta upp honom och höra om han med kommentaren menade att JAG pratar barnspråk. Det vore skräcken. Det var illa nog att inse att jag läspade när jag var 25 och att jag har världens mest nasala röst när jag var 28.

[Wilhelm Erik Wintertidh]

asså jag menade ju att jag pratar barnspråk
cajo
osv
men även att den hemliga dialekten är ju barnspråk

[You]

nejje
vår dialekt är mer
tjusig sensuell kvinna

[Wilhelm Erik Wintertidh]

jaaaaahaaa
jag har pratat barnspråk
så fel det kan bli
eller jag har ju bara härmat
men trott
men cajo är ju fortfarande barnspråk

[You]

ja sant
men vadå, du hör väl att det är typ en medelklasskvinna som försöker låta lite sensuell?

[Wilhelm Erik Wintertidh]

alltså jag har bara tyckt att det är det märkligaste pratet jag har hört

[You]

bajnspjåk äj ju mej såhäj

[Wilhelm Erik Wintertidh]

ja det är sant, så pratar vi inte

[You]

haha NÄ
det är tonläget
och hur mycket luft man släpper ut
och at tman försöekr låta lite härlig men lugn på nåt sätt

[Wilhelm Erik Wintertidh]

jaa nu faller allt på plats
jag hörde dessutom att rebecca och fiona pratade likadant
i ett avsnitt
och tänkte att dom fått det av lina, men jag tror inte hon hade träffat dom då?


Okej nu ska jag sluta skriva om ointressanta saker. I alla fall för den här gången. Bara en sista sak om Fuskbyggarna. VARFÖR grinar de så mycket, fattar de inte att geom att de är med i programmet så kommer de få sin lägenhet fixad utan att betala själva? What's there to cry about? Suck. Borde verkligen inte kolla på detta program.

Stackars barn, men snart blir det varmt (väl?)

Åh, hörni. Myset att komma hem efter två dygns bortavaro och inse att man lämnat köksfönstret öppet (!?) och det är lika kallt inne som ute. Det är is på diskvattnet. Kranarna i köket fungerar inte. Och vad värre är: det går inte att stänga igen det vidöppna fönstret, ty det har samlats ett islager runt det. McGyver som jag är insåg jag på cirka noll sekunder att det bästa var att använda badrummets kranar, som lyckligtvis funkade utmärkt, fylla ett kärl med hett vatten, hälla det långsamt över kökskranarna och voila - problem nummer ett är löst. Sedan göra detsamma utmed det vidöppna fönstret så att isen smälter och direkt stänga det förbannade fönstret. Sedan sätta på sig cirka tre klädlager extra. Värma en soppa. Dricka sitt te. Känna sig dum. Myset, som sagt.

Och så lite om vikthets och bloggbråk och Det svenska psyket

Här har vi en enligt mig bra text i Rodeo om vikten och lögnerna och barnet som utbrister att kejsaren inte har några kläder på sig. Läs gärna. Och här har vi en text av Rebecka Åhlund om den nya radioserien i P1, Det svenska psyket. Bra den också. Läs, lyssna, enjoy.

Cykla, rida, tingest

I söndags när jag kom hem till min kille som - OBS! - snart också är min sambo stod där i vardagsrummet, mellan matbordet och soffan, en ny tingest. Tingest förresten, hej nya ord jag aldrig tidigare använt, hoppas jag gjorde det rätt. Tingesten i fråga hade som två ben och en rosa klump som botten på ena benet och däruppe fanns en sadel och ett styre och en liten datorpanel med siffror och knappar. Jahapp, vi har en motionscykel numera. I vardagsrummet. Så kan det gå.

Jag har vetat att det var på gång ett tag, egentligen ända sedan vi var hemma hos Lillis kille på middag och i hörnet av hans vardagsrum stod just en motionscykel. Han hyrde den bara, för hundra i månaden, och hyllade den stort eftersom det var så himla LÄTT och BRA att använda den, till exempel hade han som "grej" att han "måste" cykla minst ett helt avsnitt varje gång han ska titta på sin favoritserie Vita Huset, eller om det var Six Feet Under (minns ej) och om han gjort det får han ägna resten av dagen eller kvällen att titta vidare på serien. Det blev liksom lustfyllt att cykla, tyckte Lillis kille som dessutom kommit i form på kuppen. Det här var några månader sedan och jag märkte redan då hur sugen min egen kille blev (och inom väldigt kort måste jag sluta kalla honom för "min kille" för jag trivs inte med uttrycket och det låter som att jag äger honom men jag måste bara hitta något annat utom hans namn att kalla honom så håll ut lite till). Han verkade tycka att det var den ultimata lösningen på väldigt mycket. Inom några dagar hade han ringt stället där Lillis kille hyr sin cykel och nej, TYVÄRR, eftersom det var strax efter nyår så var ju alla uthyrda och man vet aldrig när en kommer tillbaka för de har bara en månads uppsägningstid.

I och med detta trodde jag att projektet skulle läggas ned. Men icke. Idén hade tydligen fått för starkt fäste för i söndags, ja då hittade jag alltså en cykel hemma hos honom. En köpt sådan. Jag suckade och skrattade åt den i smyg (samt i o-smyg) till en början, tyckte den såg aningen dum ut där i mitt i vardagsrummet. Men tji fick jag, den går att fälla ihop. Till något som får plats i en städskrubb. Och oj, den var visst jätteskön att cykla på. Och liksom... väldigt tyst. Jag provade den i tio minuter och dog förvisso av uttråkan men fick ändå lov att omvärdera min överlägsna hållning gentemot denna cykel och det här med att ha den i hemmet. Nu till exempel, sitter jag med morgonkaffe framför morgon-tv:n och bredvid sitter han och cyklar och svettas och vi kommenterar saker på tv:n och det är rätt trivsamt och det låter ingenting alls om cykeln och snart kommer han att ha cyklat en timme och kommer känna sig rätt så himla fresh för resten av dagen och ja, jo, vad ville jag säga med det här? Jo. Att det kanske inte är så jävla dumt med en motionscykel hemma ändå. Även om jag personligen föredrar levande tingestar med fyra ben och individuella psyken för motion.

Ps. Måste bara YYYYYYYYLLAAAAA lite, ja rasa, över det faktum att man INTE får friskvårdsbidrag på jobbet för ridning för att det inte "räknas som en sport". Alltså allvarligt, man får bidraget för gymkort och bollsport och massage (!!!!) men inte ridning. Jag FATTAR inte vem som gjort dessa regler och hur FAN den personen tänker för är det fucking NÅGOT som gör mig utmattad och JA, SVETTIG och TRÄNAD så är det ridningen. Det är så urbota jävla DUMT att jag blir urförbannad när jag tänker på det. Hata skatteverket. Eller vem det nu är. Alla mina jobb jag haft bara; åh så himla bra förmån vi har, du får X tusen kronor per år för träning, grattis. Men alltså inte ridning, det gills inte. GRRRR nu blev jag arg. Och med den känslan ska jag nu röra mig mot jobbet. HEJDÅ.

15 februari 2011

TV11 kom och tog mig


Alltså nu inser jag att det här TV11, som ersatte TV400, är en kanal med realityserier. Nästan bara? Detta är absolut livsfarligt för en sån som jag. Jag har ett osunt förhållande till skräp-tv. Och reality-dito framförallt. Man kan inte utsätta mig för ens fem minuter av Cheaters eller Big Brother utan att jag känner att absolut, om så krävs; jag offrar sömn och vad som helst annat för att få fortsätta titta titta titta. Kan inte förklara var detta kommer ifrån, känns inte exakt supertypiskt för mig. Men så är det.

Annat som är: tisdag, klockan nio, det doftar bacon från köket och snart ska jag få middag. Denna middag ska framförallt innehålla parmesan. Jag tänker att jag ska ha ett centimetertjockt lager på vad det än är jag snart ska serveras. Vardagslyx. Närå. Parmesancraving. Jarå.

Vad jag gjorde på alla hjärtans dag 2011:

* Promenerade till jobbet. URFINT vid vattnet. Inte så kallt som det såg ut på termometern, alltså det var en fjällenkyla (=mys) och inte rysskyla (=omys). Kom fram med rosor på kind.
* Jobbade hela dagen. Åt ej lunch pga ville spara pengar jag ej ens har. Åt skorpor och drack mycket vatten / te.
* Åkte hem. Handlade flyttkartonger, 5 för 100 på Konsum Östgötagatan.
* Lagade potatis- och purjolöksoppa (fint ska det va' på alla hjärtans da') och min kille kom över.
* Åt soppa och började packa. Det enklaste först: pocketböcker. Fyllde två kartonger med blixtens fart och tittade sedan på Klass 9A. Inte lika kul som förra säsongen.
* Åt grönsaksdipp (hej nittiotal!) och tittade på Dom kallar oss artister med finaste Annika, sedan Sexualkunskap av UR och Hotellpraktikanterna.
* Borstade tänder, tvättade fejjan (ansiktet, ej Facebook), lade mig i sängen under tjockt duntäcke, öppnade fönstret och släppte in vintertiden. Låtsades att vi tältade på festival för hundra år sedan och låg i sovsäck och fick kalla nästippar. Stängde fönstret. Somnade. End of hjärtdag.

Hjärtdagsmorgonlook:



step two! (there's so much we can do)

Published with Blogger-droid v1.6.5

13 februari 2011

Frostig stämning

Igår gjorde jag en grej för första gången i hela mitt liv, hur jag nu har lyckats slippa det under de 14 år jag bott på annan ort än "hemma med familjen". Jag frostade av frysen! Kände mig så djävulskt duktig och nyttig under tiden, stod där med hårfönen i högsta hugg och ställde in kastruller med kokhett vatten och baljan under och ba WORKED MY WAY THROUGH it. I takt med att istiden smälte kände jag att nu, exakt nu, börjar processen. Detta är del ett av checklistan jag har inför flytten i mitt/slut av mars. Del två är: införskaffa flyttlådor. Vad kostar såna egentligen, och måste man åka till IKEA för att hitta dem. Det blir nästa veckas mission. En sak i taget. Små steg framåt. Mot framtiden.

Det lilla livet

Idag har jag ridit en väldigt stor häst. Efter detta var dagen så himla fin att jag gick in och tittade på spektaklet (aka blå himmel) inumhusifrån. Åt en halv kyckling och bjöd över Lillis. Tänkte titta på Ponnyakuten men hallå, var är det senaste programmet? ILSKAN. Gick till Kalle för det var fyraårskalas för Hanna. Illustreras på en blogg nära mig inom kort. Hängde med barn, lekte med slime, byggde lite lego och sjöng en körsång. Efter detta gick jag hit. Det vill säga till min kille. Här sitter jag nu i denna timslånga väntan på Benedict Cumberbatch. Alltså, att man kan heta så, det är ju ett så sjukt uppenbart påhittat namn. Cumberbatch. Haha. I alla fall. Han kommer klockan nio och jag längtar. Plus att jag längtar till barmark. Sugen på att ta större steg än två decimeter.

12 februari 2011

I'm glad I spent it with you

Har ni sett Dear Zachary ännu? Om inte, så skynda att göra det för den finns bara kvar på Play till och med tisdag. Och den var grymt bra, på det brutala slag-i-magen-sättet. Att den skulle vara gråtframkallade hade jag hört innan, att jag skulle finna mig själv storbölande i duschen klockan elva i morse var inte riktigt den förväntade effekten. Men å andra sidan. Det kanske inte var bara därför. Det är det här med mitt stressade stimmiga känsloläge nu. Det HÄNDER så mycket och så lite samtidigt just nu. Det är som ett lugn före stormen och inför stormen kunde jag varit bättre förberedd, jag kunde haft en plan för att klara mig på 60% av min lön när jag går ned i arbetstid snart, men det har jag inte. Jag kunde börja titta på vem som ska hjälpa mig att flytta och när, men det har jag inte heller. Jag bara stoppar huvudet i sanden men känner en tilltagande press och minsta belastning får mig att bryta samman. Sover skitdåligt, lägger mig för sent och drömmer om krockar och vaknar i ett ryckigt läge, sådär så att kaffe är överflödigt.

Idag var Stockholm himla fint. Jag träffade finaste Pär vid Slussen klockan tolv för att därifrån först gå förbi Hanna som fyller 4 idag (hurra) och lämna ett paket. Hon öppnade det och frågade vänligt "var det allt eller har du något mer", varpå jag fick erkänna att nej, mer hade jag visst inte. Efter Hanna-stoppet fortsatte vi mot Acnebutiken på Nytorgsgatan. Köpte presentkort till en annan som fyller år. Gick hem till mig. Lagade mackor och kokade te och satte oss i soffan och pratapratapratade. Tre minuter i tre kom han på att han hade ärenden på Systembolaget, och sedan sprang han. Nu ligger jag ensam och tittar på himlen utanför. Det ser fint ut därute. Jag har tappat bort både mina vantar och min finaste mössa. Jag tror jag stannar inne lite till. Kanske finns det något bra på SVT Play, något som inte orsakar gråt i duschen om en stund. Det ska jag undersöka nu. Herrå så länge.


11 februari 2011

Förmodad bajskorv

Skenbakis efter nykterminglet igår. Fnissar hejdlöst åt den här artikeln. Helt ensam. Provade att läsa upp den för rumskollega, hon smålog. Jag kunde inte ens avsluta meningen om att den var en meter lång och att han ändå trodde att det var en korv.

10 februari 2011

Better now that it's over

Nu måste vi prata om en grej jag inte förstår riktigt. Det är det här med att mingla. Jag hatar det i teorin, alltså hatar så till den milda grad att jag kan vara på dåligt humör en hel dag inför ett obligatoriskt jobbmingel, till exempel. Jag känner mig utsatt och hotad och vill slippa gå och försöker hitta ursäkter att just slippa. Jag ser framför mig hur jag kommer stå där och febrilt försöka hitta samtalsämnen och inte lyckas. Eller hamna MELLAN grupper och inte våga gå fram, och ingen ser mig och när jag till slut vågar närma mig en redan formad grupp så blir jag liksom i vägen, en som ingen riktigt vill prata med. Jag trivs bäst i min egen comfort zone, där jag har minst två nära vänner inom räckhåll som jag kan glida in i ett samtal med när som helst, eller försvinna till en bar eller ett hörn eller bara stå och hålla i handen (obs ej bokstavligen).

Ikväll var det alltså dags för mingel och jag var på så dåligt humör tidigare att jag tror jag osade ångest lång väg. Iklädde mig "rollen" och gick till platsen där minglet skulle ske. Åt lite plockmat och väntade in de cirka 200 gästerna. De började komma och plötsligt, innan jag börjat freaka, stod jag där med två avlägsna kollegor (en var psykolog) och pratade... ja, social fobi, mingel och blyghet, typ. Sedan pratade vi om annat. Sedan kom en jobbkontakt och ställde sig hos oss. Vi pratade om hans bok och plötsligt dök någon annan upp och någon försvann. Pratade om svamp och olika metoder att vara lärare på. Någon annan dök upp och berättade om en bok som håller på att skrivas. Delade lite erfarenheter med varandra. Någon blev nyfiken på mitt förra jobb, som jag av någon orsak nämnt i en bisats. Vi pratade lite om det. Sedan pratade vi om musikbranschen. Sedan pratade vi om farbröder som inte vill bli stora. Sen försvann någon och någon annan dök upp och vi pratade om ett vykort jag tryckt. Sedan en stund med en kollega. Sedan, underbara ögonblick, träffade jag cirka världens härligaste person, han som räddade mig från mingelpaniken på bokmässan i Göteborg. Ni vet en sådan som man från sekund ett börjar prata med och vid sekund tre är uppslukad av ett helt jämbördigt roligt/skojigt/skämtigt/allvarligt/öppet och liksom utelämnande samtal med, sådär så man avbryter varann och fyller i varandras meningar och skrattar åt varann och så bara vips har en timme gått och sedan en och en halv och sedan måste man gå fast man egentligen känner att man hade tusen saker till att prata om. På vägen hem tänkte jag på vad det bästa med mitt jobb ändå är: att jag jobbar med så många psykologer. Eller journalister som skriver böcker om och med psykologer. Love 'em all. Så mycket kunskap, så intressanta samtal, så viktiga ämnen.

OCH: det jag inte fattar är alltså detta, hur kan jag avsky mingel så otroligt mycket och sedan ha så roligt när det väl händer? Är det en blyghet som liksom sitter i benstommen som jag på något sätt tror att jag bär med mig men som inte riktigt stämmer överens med hur verkligheten idag ser ut? Vad är grejen? Är det träning som gäller? För jag lovar, jag har minglat massor med gånger förut och jag avskyr det ändå lika mycket inför nästa gång det är dags. Och sedan gör jag det ändå (i bästa fall) och blir kvar till sist och har uratrevligt. That is so weird, man. I don't get it.

Förutom detta är det fortfarande snöstorm, mitt bankkonto är fortfarande tomt och jag har fortfarande social panik över kalendern som är för full. Men mingla, det gjorde jag ganska bra ändå. One down, osv.

Och så är det snöstorm också. Just snyggt.

Okej, det där "alldeles tydliga lugnet" jag hänvisade till nedanför, det försvann innan jag ens satte mig på bussen mot jobbet. Allt jag äger tycks vara borta för tillfället och när det gäller vissa försvunna prylar, som exempelvis hörlurarna till min mobil, kan jag liksom inte chilla. Jag blir irriterad varje gång jag skulle behövt dem, och när mitt hem dessutom är städat och rent och inga skräpiga högar finns att gömma dem i, extra mycket så. När jag nu inte fick lyssna på Lina på radion på vägen till jobbet var det irritationsmoment nummer ett. Fortsatt urstressigt på jobbet, och insikten om att vi får leta oss in i mitten/slutet av NÄSTA vecka för att hitta en obokad kväll, jag då suger det lite. Samt stressar. Just nu vill jag bara hänga med mig själv. I flera timmar i rad. Läsa en bok. Glo på nätet. Titta på teve. Laga mat (jo, sant, så illa är det). I stället ska jag göra tusen andra saker, varje dag och varje kväll, fram tills forever in i framtiden. Snart är det dags för jobbrelaterad kvällsaktivitet. Jag ser att människor omkring mig har börjat byta om till klänningar och klackskor. Var det ett sådant typ av mingel alltså? Hmm. Dagen till ära har jag aldrig varit fulare, gråare, har enbart gamla kläder och totalt oglamoröst humör. Är bara stressad. Inuti och utanpå.

Dagens avund, alltså: människor som liksom hittat svaret på - ursäkta uttrycket - livspusslet och hinner - ursäkta igen - NJUTA. Will I ever learn? Ser inte ut så just nu, nej.

Torsdag on the bright side

Förresten, jag tror inte jag gick in närmare på min enorma ångest och trötthet i söndags. Det ska jag inte göra nu heller. Förutom att snabbt nämna att jag kände mig bakis fortfarande, i måndags, och hade ett lätt stressat ångesttäcke även på tisdagen, och spenderade den natten på soffan eftersom jag fick för mig att jag inte kunde somna när min kille låg vaken bredvid, och sedan, igår kväll, var det alltså onsdag och i hela kroppen kändes det som att jag aldrig någonsin sovit en hel lång natt förut. Så jag gjorde det. Och jag drömde så himla mycket och många av drömmarna gick ut på att jag blev utpekad som bluff och misslyckad och bortgjord och avslöjad. En av dem var urläskig, nu minns jag inte varför men jag minns att jag vaknade till och liksom hade tvingat mig upp i vaket tillstånd. Och så förflöt mina sju timmar och nu är jag vaken och känner ett alldeles tydligt lugn i kroppen. Som att det gått ut ur mig, nu.

Det firar jag med att plocka fram långkalsongerna jag slängt längst bak i hyllan pga tron om "vår" och sätta på P3 för snart är min alldeles fantastiskt roliga och smarta vän Lina Thomsgård med där. Underbar morgon coming up.

9 februari 2011

Nu är det gjort, snart flyttar jag

Nu har jag skrivit kontrakt med paret som ska hyra min lägenhet. Det kändes... märkligt. On the plus side är att de är urfina, känns bra och trygga och mysiga samt är familjevänner till en familj jag tycker väldigt mycket om. Sedan decennier. On the minus side känns det hemskt märkligt att någon annan ska bo här snart, gå på mina knarriga gamla trägolv som jag aktat i snart fyra år från fläckar och repor, att några andra ska sova och lyssna till det fina dova surrandet från min innergård, att det inte är jag snart. Längre. Det känns märkligt, och så känns det läskigt med räntorna för om de stiger för mycket i år kommer det bli väldigt dyrt, detta. Den nya lägenheten, den vi inte ens vet om vi får bo i, ännu, den är inte så billig. Och jag slutar snart jobba heltid. Det kommer tider av förändringar, så mycket kan vi konstatera. Och under omständigheterna tror jag att jag har gjort helt rätt väl. Det är bara lite konstigt att tänka på det ibland.

8 februari 2011

soffmaterialsfråga

Jag undrar vad ett material heter som är lite stickigt men ändå inte jättestickigt, som tex detta, i min soffa. Ull?
Published with Blogger-droid v1.6.5

Bocka bocka

Mardrömsscenario för ansiktsblind: att bli placerad vid en dörr, med en gästlista i handen, och veta att av de 60 gäster som snart anländer har man träffat åtminstone hälften av dem på diverse möten och jobbrelaterade events. Att veta att det förväntas att man känner igen dem och bockar av deras namn på gästlistan utan att med osäkert höjda ögonbryn vänta in att de berättar det. Att upprepade gånger tvingas säga "vad är det du heter nu igen" om de inte gör det självmant. Att veta att man snart kommer behöva ursäkta sin ansiktsblindhet och att bara drygt hälften av de drabbade kommer tycka att det är lugnt. Några kommer bli förnärmade, för att de är vana vid att behandlas med... Tja, respekt. Eller att människor de haft långa möten med känner igen dem, åtminstone. Att veta att om bara en timme händer allt det där, och att mina kollegor tycker att det är bra träning för just mig att stå i dörren och hälsa dem välkomna. Det är lite mardrömmmigt.

Min fantastiska kompis Wille har ritat en bild av mig, kolla FIN OCH GLA'

7 februari 2011

we used to be the luminary ones

En kvart senare. Lite bättre på spisfronten. Då är det bara resten av hela himla rebecca- och fionalyan kvar att fixa. This will take forever.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Hej jag är 32 och det är ingen ordning på nånting

Här har vi tex min spis. Hur äcklig? Jätteäcklig. Dör på mig själv.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Inge pengar inge kul

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag har tydligen levt helt sjukt mycket över mina tillgångar på sistone. Jag har mindre än femhundra kronor på kontot och det är, vadå, den femte februari? Inte okej. Inte okej alls. Till den ekvationen bör man, men orkar knappt, räkna in att jag idag jobbar heltid. Snart gör jag inte det längre. Hur nu det ska gå.

Måste späka mig själv på något sätt nu. Vill straffa mig genom att... Hmm.... Äta något jätteäckligt till middag. Typ nudlar. Åh vad jag avskyr nudlar.

För övrigt började jag läsa en vacker/superhemsk blogg i helgen, www.handleder.blogspot.com, och läser den nu bakifrån och ser hur allt bara går mer och mer åt skogen för den här för övrigt helt fantasiska skribenten. Kan inte sluta tänka på / läsa henne. Sitter på bussen hem och vill cirka gråta. Men måste pull myself together och äta en äcklig mat och städa min äckliga lägenhet för snart är det kontraktskrivning på gång och paret som ska flytta in vill skriva hos mig och det vore ju verkligen en fin gest av mig att ha det åtminstone en smula uthärdligt när de kommer.

Fy fan. Februari. Vet inte om jag gillar dig, alls.
Published with Blogger-droid v1.6.5

6 februari 2011

Old times, new times, ångest

I helgen var jag ungdomlig. Jag gick ut BÅDE fredag och lördag och därför sitter jag ikväll, söndag, med en ångest som inte är helt lätt att dämpa. Min numera ovana hjärna letar idag febrilt efter saker att stressa upp sig över, ha dåligt samvete för och tillkortakommanden rent allmänt. Att SVT repriserar Melodifestivalen och jag inte kan förmå mig att stänga av gör inte saken bättre. Just nu sjunger Dilba och jag vet att hon kommer att komma sist. Det känns rimligt. I alla fall. Snabb recap:

Fredag: På spåret med kille och Wille och sedan Djuret i Gamla stan, Vassa Eggen där Emelie spelade skivor och allra sist Gubbrummet där Emelie spelade skivor. Hon hade maratonafton, kan man säga, och jag var inte en sämre vän än att jag hakade på det mesta. Kom hem vid halv fyra och vill minnas att jag var mycket nöjd över att enbart ha druckit mellanöl.

Lördag: Promenad och fika med bästa Carolina Hemlin. Hon är ett riktigt guldkorn till människa, denna min namne, därav blev lördagen mycket fin. Den fortsatte med en sväng till stallet och privatlektion på en häst som heter Neo. Gick okej. Åkte hem, duschade och åt pasta, gick till Strand eftersom Kristofer fyllde år och firade sig själv där. Åt plockmat, pratade med vänner, gick in på klubb-Strand, gick hem tre.

Söndag: återträff med mina högstadietjejer. Lisa, Malin, Emma och Linda heter de. Vi umgicks extremt mycket och tight under högstadiet och gymnasiet, och idag var det ett helt gäng år sedan vi senast hängde. Detta häng utspelades i Minneberg och två av fem var höggravida. Tre av fem har barn. Fyra av fem är sambos. Jag var den femte, kan man säga. Det var extremt mysigt, hur som helst, och Linda plockade fram en film vi spelade in under högstadiet och gymnasiet. Vi snackar kanske fyra timmar av filmsnuttar där vi spelar in sketcher, sjunger sånger, läser upp olika texter, den där videokameran var verkligen med hela tiden under de här åren. Till och med i skolan, på en teaterlektion (jag har sagt att jag gick Estetiskt program inriktning teater på gymnasiet?). Åh vad roligt det var att se. Åh vad jag hade långt hår en gång i tiden. Och åh vad nostalgiskt det var att se mig själv i stallet som en gång hörde till mitt hem, den där gården vi sålde när pappa blev sjuk i cancer. Jag gled runt där, i en rosa tröja som antagligen var menad som värsta skämtet när filmen spelades in men som jag, ärligt talat, TYP skulle kunna använda idag, och presenterade lite hästar och lekte stall-tv. Ljuva tonår. Fina barndom. Osv.

Efter detta åkte jag hem till min kille och var smått förlamad av ångest. Ångesten handlar om pengar och framtid och dåligt samvete, i vanlig ordning.

Over and out.

ps. Nu sjunger en tjej som heter Jenny Silver. Är det inte hon som också är programledare för nya Ponnyakutn? Jo det är det fan. Coolt. Ds.

4 februari 2011

Gott råd: använd tandtråd.

Jag tittade på mitt kvitto från tandläkaren igår när jag skulle tömma plånboken nyss. Där stod att det var en vanlig avgift på jag minns inte vad, för undersökning och röntgen och så, och så lite behandling, vilket jag misstänker var den putsen som avslutade allting, men sedan fanns också en kostnadspost för RÅDGIVNING och det tyckte jag kändes lite märkligt. Eftersom det enda råd hon gav, vilket också är samma råd jag fått av alla tandläkare genom alla tider, är att man ska använda tandtråd ofta. Och när jag, lite för att vara artig, sade att jag har väldigt tätt mellan tänderna tipsade hon, lika artigt, om den tunnaste tandtråden. Som jag givetvis vet om finns, eftersom jag använder den, men vi liksom artighetspratade där en stund. Om tandtråd. Och så tar hon BETALT för det. Nästa gång ska jag inte säga ett enda ord om det där jag redan vet och gör. Det ska inte bli en konversation som hon kallar rådgivning.

Mer frågor! Let's dance, Mellon och Kockarna .

Hihi åh, det här blir en tv-blogg nu. Och snart kommer jag komma ur min tv-period för det blir vår och jag blir frisk och då kommer jag få en kris och bara "vem ÄR jag" osv. Och så kommer ni sluta läsa och så blir jag identitetslös och uppmärksamhetskrävande och typ börjar klä mig konstigt och supa jätteofta och sen blir jag deprimerad och söker hjälp och sen blir det här en terapiblogg igen. Men i alla fall. Det kom några till frågor, nämligen. Om tv. Och eftersom jag blir så fånigt glad för frågor tänker jag svara fast jag inte ens har så bra svar, så here goes:
Jag undrar vad du tycker om Let´s Dance? Om du tänker se Melodifestivalen? Och om du instämmer i hyllningskören av Sveriges bäste kock (eller mästerkock eller vare heter?)?

1. Let's Dance: jag har försökt kolla två gånger och hatat det varje gång. Jag tycker det är för lite av personerna och för mycket dans. Man får inte veta mer om de som dansar och hur de dansar är jag tydligen helt ointresserad av. Let's Dance och So you think you can Dance och dylika program är inget för mig. Skulle hellre dö än att gå på... vad heter det? Step up? Nej BOUNCE. Huuuu. Mardröm. (Fast okej tydlig överdrift, skulle absolut inte hellre DÖ men skulle aldrig lägga pengar på det).

2. Tänker jag se Mellon? Det kommer jag säkert. På grund av att lite för många av mina superhärliga vänner gör det, och vi samlas kring detta som en ursäkt att ses och dricka enorma mängder vin. Jag gillar arrangemangen kring det, men tröttnar ganska fort på själva tittandet. Däremot efterfesten efter finalen i Globen, den har jag varit på några gånger och den är ROLIG. Då spelar alla sina låtar igen fast lite causal och folk dansar på borden och artister skäller ut musikjournalister och folk somnar på toaletter och det blir razzior och ja, ni hör ju själva.

3. Sveriges bäste kock. Pga mitt ointresse för matlagning har jag aldrig fastnat för något matlagningsprogram i hela världen, utom möjligen de där Per Morberg är med och det beror bara på att jag är så rädd för honom. Han är så läskig. Tänk att ha honom som chef. Får råångest av bara tanken.

3 februari 2011

Minns alla mina frisyrer och hur de brukade ta på mig

En sak man inte tänker på förrän man ser kontrasten är att håret inte växer lika snabbt som sig självt, så att säga. En två månader oklippt lugg är inte en speciellt fin sådan. En annan sak man inte tänker på tillräckligt ofta är att min kille såg ut som Edward Furlong när han var tonåring. Åh Eddie. Undrar om jag hade varit kär i honom om vi gick i samma högstadium. Säkert inte, jag gillade typ bara små bruna pottfrisyrer tills jag plötsligt och över en natt slängde mig in i det förlovade landet av långhåriga killar som var minst sju år äldre.

Nu tittar jag på Debatt (se bild) och de pratar om narkolepsi hos barn som tagit svininfluensavaccin. Himla tråkig historia. Om åtta minuter börjar idioten som reser och är kompis med Ricky Gervais. Himla rolig historia.

För övrigt är jag nu, efter ett dygn av sömn, åter FRISK. Hurra! Livet, jag kommer och tar dig imorgon!


Jakten på lycka

Nu äntligen, kommer vi till det alla har väntat andlöst på i två timmar. Svaret på FRÅGAN. Jag använder versaler eftersom det kan tänkas vara den första jag någonsin fått här. Det gällde alltså Hannas program Jakten på lycka, vilket är lite olyckligt eftersom jag bara sett ett och ett halvt program och därför eventuellt inte kan ge ett bra svar. Det kanske är ett svar i sig, förresten. Men i alla fall.

Först och främst har jag svårt att fatta hur jag ska titta på programmet, jag har svårt att veta om jag ska ta det på allvar eller som ett ironiskt humorprogram. Idén ÄR ju skoj, liksom. Snacka med olika grupper och människor och tyckare och tänkare om hur man bäst når status lycka. Och Hanna, hon ÄR ju himla rolig, det kan ingen ta ifrån henne. I och för sig är hon, i mina ögon, rolig med ett slags sorgstänk, en svärta jag känner igen hos mig själv och emellanåt verkligen vill värja mig mot. Ni vet, när det liksom tar över att man "skrattar åt skiten" för att det är enklast och det man gör bäst, när det egentligen hade varit så himla mycket ärligare och mer konstruktivt att bara få bryta ihop för en stund. Lite den gråtande clownen, om ni förstår. Men i alla fall. Programmet, frågan, Hanna, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag tycker till exempel inte att frågan ("hur hittar man lyckan") i sig är en smart fråga att ställa om man hyser några som helst förhoppningar om att bli just "lycklig".

Jag är väldigt skeptisk mot lyckan, i alla fall som det pratas om den, letas efter den, överallt omkring mig. Jag tror att den är ett ord som illustrerar ett tillstånd som per definition inte kan vara konstant och, i viss mån, ett tillstånd efter vilket ju mer ihärdigt man letar, man desto mer kan vara säker på att misslyckas. Jag tror att man kan leta sig bort från olycka, absolut. Man kan lära sig att hitta en mening med det man gör, eller en riktning dit man vill gå, absolut. Man kan känna lycka i ögonblick och stunder, såklart. Bli bättre på att vara medveten om frånvaron av olycka. Men allt det där är så... relativt. Och kanske framförallt något som jag motsätter mig att gå runt och leta efter. Obs: jag är inte bitter när jag skriver det här. Jag är bara inte säker på att folk mår bra av att leta efter lyckan. Eller rättare sagt, jag är ganska säker på att det är just känslan av att behöva hitta den där lyckan som lägger krokben för oss.

(Därmed inte sagt att man ska "nöja sig". Eller vara olycklig mestadels av tiden. Eller sluta hoppas och drömma och längta. Jag menar inte så. Jag menar bara att lycka är ett tillstånd som inte är ihållande. Det är beroende av andra tillstånd för att kännas. Och de flesta av oss kommer att gå genom våra liv med våra beskärda delar av både det ena och det andra tillståndet. Lycka och olycka. Sorg och ilska. Glädje och tillfredsställelse. Och om vi kan chilla i det, så kommer vi att vara lite mindre ångestfyllda.)

Därför blir det svårt för mig att helt och hållet gilla ett program som, skämt eller inte, går ut på just det. Att träffa en miljonärska som delar med sig av sin syn på saken ("nej du blir inte lycklig av pengar men du blir fri och får större möjligheter att hitta lyckan" ungefär, även om hon hävdade att hon fortfarande somnar och vaknar ensam vilket är det enda som saknas för att hon ska vara helt lycklig), eller en hemlig klubb som köper kaffe till andra för att glädja dem (anonyma klubben, bli lycklig av att göra andra glada), eller träffar den hysteriske Mia Törnblom (tänker ej lägga ned ett enda ord till på att beskriva den hysterin och sektkänslan). Jag vet förstås inte om serien kommer att avsluta med att ta hål på myten om lyckan, det är möjligt att det blir så. Själv känner jag mig bara föga intresserad av att följa med när hon reser runt och letar efter den.

För övrigt så gillar jag Hanna väldigt mycket, både i radio, som författare och skribent. Jag gillar henne nästan fånigt mycket. Jag älskar hennes krönikor och jag tycker hon gör något helt unikt i Morgonpasset. Däremot tycker jag att det blir mindre lyckat i tv-programmet, vilket också det kan ha med programformatet att göra. Att programmet inte riktigt bestämt sig för om det vill vara seriöst eller på skoj, därför bli intervjuerna lite för fumliga, mitemellan, förvirrade och det läggs lite för stort fokus på Hannas "persona" än gästerna hon pratar med, och lite för ofta dribblas ämnena bort just när det börjar bränna till.

Det, baserat på ett och ett halvt avsnitt, är vad jag tycker om Jakten på lycka.

ÅH JAG ÄLSKAR FRÅGOR

Jag har fått en fråga! Bland kommentarerna! Kanske min första någonsin! Jag ÄLSKAR frågor! Frågan handlade om vad jag tycker om Hannas Jakten på lycka i SVT och det ska jag gladerligen berätta. Snart. Först måste jag springa till 7-eleven och köpa frimärken för jag har skrivit ett brev och har genom detta fått mjölksyra i armen. Gud vad sällan man använder de där gamla skrivmusklerna, hörni. För övrigt har jag även varit hos tandläkaren och jag hade noll hål, det är bra. Det kostade 640 kronor, inte jättebra. Men ändå. Bra grej att göra av med pengar på. Nu: frimäksinköp. Sen: svara på fråga, hurra!

Ps. Jag ska även försöka börja twittra för hundraelfte gången. Tror jag heter Schmarro där. Ds.

Hemma + sjuk

Hej hej här ligger jag med urdåligt samvete för att jag är hemma och är sjuk, det känns som jag är en smitare och fuskare eftersom jag inte har feber, men alltså jag FÅR inte jobba, mina kollegor vill inte ha mig där, jag rinner för mycket. Tydligen är vi fyra stycken som är hemma sjuka på min lilla avdelning idag, så vem vet, det kanske var jag som smittade de andra tre. Oops. Hur som helst. Nu får jag tillfälle att titta på tv lite mer, hurraaaa. Just nu sitter till exempel Jonna Bergh i sin favorittröja i SVT:s förmiddagssoffa och pratar om dåligt samvete och att glömma nära vänners födelsedagar. Det är sån himla LUGN stämning på tv på förmiddagarna, kan jag avslöja för er som inte tittar. Alla pratar med lite viskande röster och pratar om inte jätteintressanta saker. Som att de sitter på en assoft fikarast på jobbet och bara chillar. Själv chillar jag i soffan. Blev väckt med gröt på sängen och nu är klockan snart lunchtid på jobbet och alla börjar prata om huruvida de ska äta på Jarla Deli eller Lunchboden eller Panini på Birger Jarlsgatan. Åh mitt samvete. CHILLA.

ps. efter Gomorron Sverige på ettan, så börjar nu, klockan 11.15, Gokväll. Helt vanligt bara. De bara komprimerar dagen som att det inte fanns något mellanting.

2 februari 2011

Byggfällan

Hej tevebloggen, idag såg jag Byggfällan, eller Fuskbyggarna, eller... ja vad hette programmet? Oklart. Orkar tyvärr ej googla för denna bloggpost ska bli kort. Jag vill bara berätta att 1. jag har väldigt svårt för Martin Timell (när hände det? jag älskade karln i Bullen på åttiotalet. okej det är tjugofem år sedan. point taken), och 2. Tycker väldigt synd om de drabbade men samtidigt 3. Blir väldigt beklämd när Ekdahl ska hålla och mullvada och konfrontera den där lilla byggaren på typ tjugoett år som blivit anställd av sin farbror och förvisso gjort ett dåligt jobb men liksom inte är stor nog att hantera en Ekdahl och blir jättenervös och låter som han ska börja gråta. Fick snörp i hjärtat. Kände att man borde gått hårdare åt hans äckliga farbror i stället.

Någon som fattar vad jag pratar om? Nä, tänkte väl. Jag hade inte heller sett detta program förrän nyss. Rekommenderar det inte direkt heller. Det är bara det att jag är så förtvivlat förkyld och inget annat orkar än att dumglo på teven just nu. Det går knappt att läsa en bok för det liksom DROPPAR ur näsan? Idag när jag lunchade med Digge fick hon säga till mig. Hon ba: du har lite snor på näsan. Vid lunchen. Fatta äckligt. Då gick jag hem och jobbade resten av dagen från sängen.

1 februari 2011

SEXUALUPPLYSNING FTW!

Jag kan tydligen inte sluta skriva om tv-program just nu, what's up with that? Ikväll har jag, förutom att rida och få veta att jag gjorde det dåligt, också tittat på UR:s serie som heter Sexualkunskap. Och på tal om ämnet i posten nedanför, där jag skrev om Klass 9A och hur jag aldrig någonsin skulle kunna/våga/orka bli lärare, så måste jag revidera detta påstående och erkänna att jag verkligen skulle kunna tänka mig att bli lärare. I sexualkunskap. Eller alltså, jag skulle förstås vara lika rädd och blyg för ungdomarna där som på alla andra fronter, det är inte som att bara för att jag får prata om sex blir jag naturlig (vilket hade varit en spännande twist i min personlighet iofs), men ändå, det känns som ett så himla viktigt ämne. Och roligt. Och viktigt. Och roligt. Osv.

Alla säger alltid att hemligheten med att tala med kids är att man inte förställer sig och det tror jag verkligen på. Det är bara det att jag aldrig lyckas låta bli när jag ger mig i kast med det. Utan att jag vill det så hör jag hur min röst blir konstig och övertydlig när jag pratar med barn. När jag pratar med ungdomar märker jag hur jag börjar svära hejvilt och liksom försöker låta ball. Säga "typ" i var och varannan mening, ha en lite extra dissig inställning till omgivningen, himlar med ett ögonbryn eller två. Spotta på något golv, snatta lite smink. (Närå.)

Åter till ämnet. Sexualundervisning. Viktigt. Kul. Och helvete vad jag själv hade behövt det när jag var tonåring. Jag minns en gång i åttan när klassen fick svara på en enkät och en av frågorna var "brukar du onanera" och sedan lite olika svarsalternativ, typ en gång i månaden eller veckan eller dagen eller jag minns inte. Fråga mig inte varför, men svaren skulle sammanställas i en statistik över klassen som säkert var välmenad men jag freakade ur totalt. Vi var kanske tio tjejer i klassen och det fanns inte en CHANS att jag tänkte vara den enda som erkände en sådan grej. Aldrig! Tanken att bli avslöjad som klassens pervo var liksom inte speciellt mysig. Tanken att jag inte var den enda slog mig överhuvudtaget aldrig. Vi som var tjejer, vi pratade inte om lust, inte på DET sättet. Vi pratade inte om sex ur ett lustperspektiv. Vi pratade om att "bli av med" oskulden, vi fnissade åt de kåta killarna som klämt oss på brösten förra helgen eller hade stånd i badhuset. Vi pratade lite om dem som... djur, typ, som var gulliga när de var sådär kåta och ivriga, men att man fick vara på sin vakt gentemot dem. Aldrig någonsin, som jag minns det, nämndes ett ord om att vi möjligtvis varit kåta. Aldrig någonsin ett ord om onani.

Och då undrar man kanske: varför var detta tabu? Vi var tonåringar och det var nittiotal, inte tjugotal? Det var vårt jobb som hormonsvallande fjortisar att vara kåta, det ingick liksom i ekvationen? Jag vet inte varför jag inte tänkte på det då. Jag vet inte hur jag lyckades undgå att snappa upp att det var en normal grej. Jag vet inte varför jag kände mig som ett freak. Jag vet bara att jag gjorde det.

På rasten efter den där enkäten fyllts i började jag och en tjej i min klass prata om frågorna och den pinsammaste, den om onani, kom på tal varpå tjejen i fråga sade rakt upp och ned, där på skolgården till mig som inte ens var en av hennes närmaste vänner, som att det var den naturligaste sak i världen, att hon svarat ja på frågan. Hon dröjde inte vid svaret utan sade det i förbifarten när hon räknade upp svaren på de mindre pinsamma frågorna (de om mens och oskuld) och jag frös till is och kämpade i tystnad med att inte tappa hakan eller se chockad eller imponerad ut. Och än idag, typ 17 år senare, verkar jag inte kunna glömma det ögonblicket. Där stod jag, som ljugit på enkäten för att dölja något som jag på den tiden inte kunde stå för eftersom jag var rädd att det gjorde mig till ett freak, och där stod hon, helt befriad från mina ängsliga hang-ups och bara jaha det var väl inget speciellt med det när börjar matten sa du nu igen. Och här skulle jag vilja skriva att jag aldrig har avskytt mig själv så mycket som då, men gud vad det hade varit lögn och överdrift. Klart jag har. Men minnet har etsat sig fast och jag skäms fortfarande när jag tänker på det och är glad att det fanns människor i min närhet som var lite starkare än jag var då. Och när jag ser program som UR:s nya så tänker jag på att det allt var pyttelite synd om mig också, som var så jävla in the dark gällande sexualitet och drift och sedan tänker jag att jävlar vad jag hade behövt en bra sexualupplysning i skolan och sen tänker jag JAG SKA FAN BLI SEXUALUPPLYSARE SJÄLV och sen kommer jag på att jag 1. inte är lärare och 2. inte är pedagog och 3. inte kan prata med ungdomar på ett naturligt sätt, men ändå. Någon nytta borde man kunna göra. Det är väl därför RFSU låter som ett drömjobb i mina ögon (ja jag VET att det inte är ett "jobb" utan ett förbund). Vill väl gottgöra världen för den där gången på rasten efter enkäten och allt vad det innebar kring kontext och skam och bla bla bla.

I alla fall. Se serien Sexualkunskap på UR play om ni har tid. Det är kul! Läraren är helt grym, inga frågor är dumma, det ritas mind maps hejvilt och det finns en hemlig frågelåda. Där får eleverna lägga i lappar anonymt och frågorna efter första lektionen är bland annat:

Är killar ofta kåta?
Hur smakar sperma?
Vad är meningen med livet?
Hur långt in i tjejens vagina åker killens penis?
Vad är skillnaden på en penis som kommer från Europa och en från Asien?
Hur ska man göra om ens partner är otrogen?
Kärlek, vad är det och hur känns det?

Och om ni inte förstått detta ännu så är allt detta dravel ovanför bara en enda stor bön: låt mig bli sex- och samlevnadsrådgivare nån himla gång, snälla! Jag kan svara på typ alla frågorna här ovanför. Förutom meningen med livet. Och det där med Asien kanske jag måste googla lite på. Kanske lite om det där med hur långt "penis" åker in i vagina också när jag tänker efter. Och det där med en otrogen partner är ju också svårt, finns liksom inte bara ett svar på den frågan. Det gör det inte heller med kärleksfrågan, hur det känns och vad det är. Och hur ofta killar är kåta är såklart varierande från person till person. Jaha, okej då kan jag bara svara på frågan om hur sperma smakar tydligen. Det smakar ägg. Skoja bara. Det smakar olika. Allt är normalt.

Note to self: bli inte sexualrådgivare trots allt.

Roligast i Klass 9A igår:

När Gunilla Hammar Säfström pratar. I nästan varje mening hon yppar finns ett guldkorn eller tre. Som när hon ska "öva" med den lite rädda lärarinnan, hon som inte har något självförtroende och inte vågar ryta ifrån när kidsen skiter i henne. Det börjar ungefär 14 minuter in i detta klipp. Tex dessa:

- Nu är det rulle här i klassrummet, vad gör du då? Vad gör du då? Vad gör du då? Här är fötterna upp i taket, här är det tuggummi, här är det röra runtomkring. Vad gör du då?

- Nu dräller jag in här.

Alltså det är skitjobbigt att se, man märker att läraren mår skitdåligt, jag hade mått totalt uruselt om jag vore lärare, men denne Gunilla ändå. Hur hon samtidigt är så benhård, gammaldags, kompromisslös och ändå har en sån tydlig tro + kärlek på/till individen. Gotta love her.

I heart Schnarch samt lite annat dravel

STOPPA PRESSARNA! Schmarro har blivit förkyld! Yrseln och det där skakiga har omvandlats till fasta värden såsom snor och nys och hosta! Jaha, men hur MÅR hon då? Hon mår skitbra! Det är så härligt, hälsar hon, med en vanlig sjukdom som man känner igen.

Skämt åsido (haha "skämt åsido", som att det var ett lyckat skämt som ni behövde hjälp att inse att förstå) så mår jag mycket bättre idag. Firade med att bli medlem på en sida som handlar en bok som heter Intimacy and desire som jag blev tipsad om av en av mina favvo-psykologer/författare på bokmässan och som jag läser i detta nu (och obs, ÄLSKAR - chances are att jag börjar psykobombla bloggy snart pga dess storhet), skriven av en helt fantastisk författare/psykiater/psykolog/terapeut som heter David Schnarch. Uttala det, den som kan. Hur som helst, boken handlar om intimitet och begär, som titeln antyder, men också om relationer i stort. Om hur glappet mellan att våga knyta an till en annan och att behålla sitt "jag" är ett jävla meck. Det här med att man så lätt tappar bort sig själv eller den andre i relationer, och hur detta, enligt Schnarch, är lite welcome to life as it is. Typ har du ångest över det här i din relation eller låser ni er över det här? Grattis, ni är helt jävla normala. Det SKA generera ångest att gå igenom förändringar. (Åh älskar förresten detta saying: we are not interested in growing, we are interested in gaining the benefits of being grown, not the growing).

I alla fall. Boken igenom menar han på att det är något som kallas för 4 points of balance som är the shit i relationer. De innebär, i kort, att den enda relation man kan lita på att man har tills man dör, är den till sig själv. Och att det är helt lönlöst att försöka ändra på den man älskar eller sättet den älskar en på. Det är lönlöst att vilja att en person både ska "vilja ha" en, det vill säga VÄLJA en, samtidigt som man vill och ser till att den BEHÖVER en. Att göra någon beroende av en, om det så är psykologiskt eller känslomässigt eller whatever, omöjliggör det fria valet och det är det fria valet man törstar efter när man är osäker. Man vill veta att man skulle bli vald även om kopplet var av, men man vågar inte ta av kopplet, och man målar in sig i osäkerhetshörn. Han menar att vi behöver bli bättre på de här fyra punkterna och att de, i sig, skapar en process där man tillåts vara sina olika personer men också, göra val att stanna eller gå. Okej jag hinner uppenbarligen INTE beskriva boken här och nu men läs den, gör det bara, köp den här och skit i att titeln innehåller ostiga ord som "awaken the passion", den är så mycket MER, den är sån jävla guldgruva av insikter till allt vad relationer och psykologi och vad ens egen del i dem är och skulle kunna vara, plus att den är ROLIG och man skrattar hela tiden och lättillgänglig även om man inte är värsta psykojunkien (som jag) utan att vara ytlig.

De 4 points of balance är, för den som inte orkar vänta, för övrigt beskrivna här. Men jag är osäker på om det makes sense om man bara läser dem från ingenstans.

Och här kommer då till slut det jag ville berätta hela tiden. När man gick med i sidan, för om man var medlem skulle man komma åt en del information som man inte nådde som icke-medlem, blev man tillsagd att välja en avatar. Den bara: please choose your profile picture. Jag bara: okej, vad ska jag välja mellan? Sidan bara: här har du. Lite apor bara. Jag dog. Detta är en fin dag.

ps. jag valde naturligvis den fjärde uppifrån och den fjärde från höger. ds.