31 mars 2011

Cakepops

Vad tror ni om de här små kakorna på klubbor. Blir det en hit? En barnkalasfavorit?



Test igen

Nu har jag köpt ett nytt program som heter Blogger+

Det förra jag köpte, Blogium, kunde inte göra om bildstorleken så allt blev fucked up. Exakt de orden, fucked up, skrev jag och klagade på till vad jag trodde var supporten hos Blogium, men tydligen hamnade jag hos Apple som skällde ut mig för mitt ordval och sade att Apple faktiskt inte UPPSKATTAR DEN TYPEN AV SPRÅK och att om jag tänkte fortsätta tänkte de lägga ner ärendet. Mycket märkligt. Jag fick säga förlåt, och sedan fick jag 15 kronor tillbaka. Jag bråkade alltså inte för att få 15 kronor tillbaka utan för att de som gör appen skulle veta att den funkade uselt, men aja. Nu testar jag Blogger+ ett tag så får vi se. Verkar rätt meckigt, men vi får se. Kanske är utmärkt.

Det här åt jag till lunch igår, btw.

Nej du Frejson

Jag har inte slutat, jag har bara inte hittat ett bloggverktyg som passar för iPhone. Jag har heller inte haft någon som helst ledig tid på hemmaplan, framför en dator, de senaste veckorna. Det är det. Jag ber att få återkomma.

25 mars 2011

Cocilana mig hit, cocilana mig dit

Emelie har fått Cocilana mot sin hosta och det är ett visst rabalder om detta i blogg och på Fejja. Inte som i "storm" men som i "upplever det här" och "det känns lite såhär" osv. Och. Det allra mest anmärkningsvärda här är att alla plötsligt vill berätta hur mycket de älskar Cocilana och flytande morfin och hur himla GLAD emelie ska vara som fått det utskrivet. Typ höhö njut så länge det varar det är en underbar liten flaska med härligt mysrus. Ungefär. Och det här har jag tänkt på förut. Hur folk älskar att hylla Cocilana, antagligen enbart för att det innehåller morfin och just är något så... allmänt, och godkänt, och superokej och kosher och allt det där. Det är lite den snälla flickans rebellism som kommer fram. Jag fattar inte den grejen, okej att jag själv inte tål morfin och således bara vill kräkas när jag dricker eller får det injecerat, men ändå. Att folk verkligen vill framhäva hur härligt de tycker det är med just Cocilana, det är liksom ingen som såvitt jag vet brukar säga att det här härligt att röka på eller bli fuzzy av... något annat. Det är som att bara för att det är en hostmedicin som är relativt enkel och vanlig att få utskriven, men som folk ändå upplever (eller tror sig uppleva?) ett litet rus av, så vill alla tycka till och bara JAG HAR OCKSÅ FAKTISKT. Eller jag vet inte.

För övrigt fick jag tandläkarbedövning häromdagen och det vill jag gärna prata lite mer om. Underkäken. Varför sträcker sig bedövningen exakt bara till halva tungan? Det måste vara en vägg därinne som liksom sätter stopp för bedövningsmedlet att passera. Och så detta med att tandläkarna säger att det ska släppa efter två timmar och så tar det fyra och man hinner nojja upp sig rejält och tänka att fan, jag VISSTE att jag var en av de där promillena vars bedövning aldrig släpper och nu ska jag alltså få gå och sluddra resten av mitt liv, fan också. Och sen, fyra timmar senare, börjar det pirra lite i läppen och sen är hela skiten borta på fem minuter. Jag tycker det är märkligt, det också. Det är som i Chimp Eden när de sprutat de små gulliga shimpansungarna med någon shot av någonting som slår ut dem i exakt en kvart och där ligger de och blir opererade eller what not, och sedan femton minuter senare: PANG, och de är uppe och hoppar igen.

Läkemedel alltså. Märkliga grejer.

24 mars 2011

Men usch, Gossip Girl

Igår var jag hemma hos Emelie efter jobbet, vi tittade på Gossip Girl och åt en sallad från pizzerian på Björngårdsgatan. Den kändes som den var lagad (hackad) i Sala, någon gång i mitten av nittiotalet. Herregud vad pizzerior gör tråkiga sallader om de inte lägger manken till. Ett halvt kilo rödlök i dessutom, så jag kunde inte borsta bort äckeldoften ens sex timmar senare. Hur som helst. Gossip Girl. De senaste avsnitten. Kanske berodde det på pausen vi tagit på cirka... tre månader, men alltså: vad himla skittråkigt och dåligt det har blivit? Alla är helt dumma i huvudet ju? Serena kör sitt sjuttioelfte varv egoistiska handlingar/välja fel/tro på felval/göra bort sig/skita i folk man borde bry sig om/få second chances. Och det här med Dan? Det här med OTROLIGT skittråkiga Rufus och Lily? Och så lilla Eric, hej jag ser ut att vara fjorton år men är i verkligheten född 1990 (!) och borde egentligen bara spela roller som Harry Potter/hob/sagofigur men råkade få en roll som bög i Gossip Girl och nu är jag helt menlös och tråkig att titta på? För att inte TALA om... vad heter han? Han med kassa rösten och platta luggen vars pappa är ex-con? Han är så tråkig att jag raderat hans namn ur minnet, tydligen. Sammanfattningsvis: Gossip Girl har blivit extremt tråkigt på sistone.

22 mars 2011

Okej, vi säger så. Hela livet.

Vill gärna lyfta fram den här anonyma trösterika kommentaren, gällande det här med att inte veta vart exakt man ska ta vägen yrkesmässigt, valmässigt och livsekvationmässigt och att känna sig jävligt ensam om denna känsla:
Ingen har fattat grejen. Min psykolog säger att de allra flesta som söker sig till terapi är mellan 28 och 32 och anledningen är att man ska börja sitt "riktiga liv", så som man egentligen hade tänkt att leva. Och det är omöjligt att veta så man får ångest och blir mer vilsen än innan. Man kanske kan prova runt längre än man tror, hela livet?

My so called frilansliv?

Om jag någon gång hade inbillat mig att det här med att frilansa var "mysigt" och "soft" och att jag, om jag bara fick bestämma över min tid själv, skulle kunna hantera precis varenda minut och ha god tid på mig att göra allt jag måste så fick jag det tydligt bevisat för mig igår att jag är desillusionerad och har fel. Låt mig återberätta (och nu sätter jag detta i listform så att det hemska inlägget med mitt tjugoåriga jag med kula i ögonbrynet flyttas ned snabbare):

07.30 vakna, koka kaffe, dricka kaffe framför SVT Gomorron. Hatar måndagar för det är en jävla sportpanel som liksom pratar och pratar och pratar om saker jag inte har en aning om och inte bryr mig det allra minsta om. I alla fall. Det var morgonen.

08.30 ta en buss från verkstadsgatan mot medborgarplatsen. Dela denna buss med skrikande gäng tonårstjejer. De låter som de är på väg från en förfest, men de är bara på väg till skolan. Kände även en viss avsky mot tonårstjejer vid det här tillfället. Vid mariatorget hoppar en bekant fyraåring på bussen på väg till dagis med sin pappa: Emelies söta underbara Hanna. Lajjade med ett spel i mobilen med henne och berömde hennes snygga glitterskor.

09.15 anländer till Louie-Louie där dagens första möte hålls. Innehåll: av konfidentiell art, eller vad man ska säga, men supertrevligt och supergod frukost och exotisk känsla inför att kunna "ta möten" på caféer. Mötet är avslutat kl 11.15 och då inser jag att Louie Louies WIFI är ur funktion dagen till ära. Behöver HETSJOBBA och får PANIK, springer därifrån.

11.45 anländer till Emelie på Mariatorget, slänger mig i hennes soffa och går igenom morgonens missade mejl och känner stress och spänningshuvudvärk. Det är redan lunchtid och jag har nästan inte fått något alls gjort? Inte bra.

13.00 tid är bokad för kiropraktik och massage hos min syster, vars praktik ligger i Slussen. Kommer inspringande på mycket speedat humör och kan inte hålla tråden i samtal. Hon skäller på mina överspända ryggmuskler, knäcker ut mig, masserar mig, jag lugnar mig lagom tills det är över en timme senare.

14.15 ensam lunch på McDonalds i Slussen. (Det var ju inte såhär det skulle bli?) Ingen idé att ta upp datorn pga har bråttom till nästa möte.

15.00 möte med språktidningen och dess chefredaktör. Kolla igenom projektet jag leder, kolla vad vi saknar, vad som är bråttom, vad som är frågetecken, fyller i luckor, går därifrån med ny todo-lista på många punkter.

16.10 snabb påhälsning på Lisas kontor som ligger ett kvarter från språktidningen. Hej hej hur var helgen osv. Springer vidare.

17.40 möter min kille i lägenheten för att gå med fyra kassar inklusive en stereo till Röda Korset på Östgötagatan. Går två vändor.

18.30 anländer till en annan del av ön, handlar middagsmat, landar i köket och lagar potatissallad och rostbiff.

20.00 Wille och Lillis plingar på dörren. Wille har godis i mängder med sig. Hetsäter godis i soffan och går igenom samtligas respektive liv på den senaste tiden. De går hem vid elva, vi ser Big Brother tillsammans innan.

23.30 ligger i sängen. Tittar på West Wing. Försöker varva ned.

The end. Lärdom av denna extremt hetsiga dag:

* Alla resor mellan ställen och möten snor mycket mer tid än man tror. Framöver: jobba hela dagen från ett och samma ställe. Håll möten på samma ställe i den mån det är möjligt.
* Att flyttpacka/tömma en lägenhet och ha två jobb samtidigt är hanterbart men ändå lite för mycket på en och samma gång.

20 mars 2011

Pictures of you

Ah just det. Jag hittade också, i flyttpackningen, kanske 15 cd-skivor med gamla, gamla bilder från urgamla datorer. Se här. Här är jag kanske tjugo och har just flyttat från Sala. Det var väldigt snyggt, tyckte jag uppenbarligen, att ha piercing i ögonbrynet. Herregud. Jag noterar också ett visst ungdomshull i ansiktet. Och ett tillgjort skratt på det. Hur som helst. Min lillasyster, HUR GULLIG. Minns hennes grej hon hade, att alltid pilla en i halsvecket. När man lade henne att sova låg hon där och pillapillapilla och sekunde hon slutade visste man att hon sov. Här tror jag att hon gör det mitt i fotosessionen. Åh gud, nu ser jag mina ögonbryn. Ridå.

Kära dagbok

Hej! Nu är det söndag kväll och jag sitter här och räknar ned minuterna till BB-finalen. SKOJA! Närå. Skoja inte. Det må låta patetiskt men mitt i detta kaos som stavas jobb x 2 plus flytt och otrygghet hit och dit så har jag givit (varför skrev jag givit? gett heter det 2011!) Big Brother värsta ceremoniella betydelsen. Och med ceremoniell menar jag eventuellt rituell men jag är inte säker, så skit samma. Jag kan hispa runt som en galning en hel kväll och dag men klockan tio, sharp, då ligger jag på min killes soffa under en filt och kollar på BB. Klockan elva slår vi på Vita Huset. Klockan tolv somnar jag. Dag ut, dag in. Jag är alldeles för nära gränsen till sammanbrott för att våga bryta detta succékoncept som ger mig något slags rutin på kvällarna. Det är ett opium för folket! Alltså, jag = folket.

Som jag skrev nedan så har jag alltså missat hela denna helg som folk påstår var den första vårhelgen för att städa och packa och man blir helt förvånad över att det ryms så mycket... grejer, på 38 kvadratmeter. Och ni vet det där sista, det där som liksom inte tillhör en speciell kategori av prylar, det där som ALLTID blir kvar till sist i en packning av en lägenhet? En burk med utländska mynt, en hålslagare, en kortlek. Några A3-block, några små värmeljushållare, en tub skoputs. Några fotografier man hade i en byrålåda. En jävla massa hårsnoddar. Ett specialmunstycke till dammsugaren man aldrig använt och inte ens visste att man ägde. Alla förbannade sladdar. Trettiotusen pennor. En skiftnyckel. Ett kvittensblock? Det tog jag tag i idag. Det blir alltid minst en plocklåda när jag flyttar, en som är vidrig att packa ned och en som är lika hemsk att packa upp men vars innehåll man tydligen inte var helt beredd att kasta. Idag har jag och min kille också släpat ungefär 12 lådor som antagligen vägde tio kilo men som jag då, i stunden, var säker på vägde åtminstone 50, fyra trappor (utan hiss) ned till mitt källarförråd. Nu börjar det bli himla tomt därhemma. Om en dryg vecka flyttar ett norrländskt par in. Innan dess ska jag, eller nej inte jag personligen men några personer som jobbar med det, olja in mina golv. Om tio dagar är det här över och herregud vad jag längtar efter det. Jag orkar inte TA ANSVAR mer snart. Orkar inte hålla allt i huvudet. Komma ihåg. Orka städa. Orka putsa jävla lampknappar och skura kylen. Jag orkar snart inte mer, men jag tänkte orka fram till nästa helg för det vore så himla lämpligt. Och nödvändigt.

Och sen undrar jag vad folk med iPhone har för blogger-tjänst. Jag provade en som inte förminskar bilderna, tydligen, och det ser förjävligt ut. Den kostade 15 kronor. Jag behöver tips på en ny. Gärna inte den för 75 spänn, alltså hur KAN en blogger-app kosta 75 spänn i Appstore?

Jag red idag också. Hoppade. Det var urkul. Jag blev lycklig. Och så åt jag på Louie-Louie när vi tog paus i flytten. Det var gott. Och så pratade jag med Elias i Buenos Aires för det finns tydligen en tjänst som heter Viber som man får ringa gratis med. Hurra för den.

Nu ska vi äta mackor och dricka te så jag måste visst sluta.

I fredags däremot, jättekul känsla

Kan typ ej beskriva hur svårt livet var igår




Flyttstädade och packade heeeeela dagen. Bakis. Ensam. Dog.


18 mars 2011

Dear old gamla hus



Fick ett mms av lillebror. En bild på ett hus. Ett sjukt fult hus, om jag får tycka till. Grejen med huset är att jag bodde där mellan jag var fyra och tolv. Det var grått när vi köpte det, sen kom nåt snille (läs: pappa) på att blått var ju en jävligt fräsch färg. Klarblått, varför inte, måste han ha tänkt. I alla fall. Vad litet det ser ut. Jag har inte sett det den början av nittiotalet. Kanske också måste ta mig en tur till Spånga och gå ner lite memory lanes.

I hemmet, halvliggande

Idag inleddes, kan man säga, en intensiv period av behandlingar. Med en massage, på arbetstid, för att mjuka upp mina stela skuldror. På måndag går jag till min syster, kiropraktorn, och på onsdag förmiddag är det tandläkardags (igen) eftersom en jävla refresher slet iväg en lagning i munnen på mig i fredags. På onsdag kväll är det klippning, och måndagen därpå är det mina golv som ska få sig en rejäl omgång. Med olja. Men i alla fall. Massagen. Det gjorde ganska ont, och efteråt gick jag omkring med smärta i rumpan som strålade ned mot benet. Sedan kom huvudvärken. En sån där stickande sak. Massagehuvudvärk. Hade möte till halv fyra och åkte därefter hem för att avsluta arbetsdagen halvliggande. Det gör jag nu. Det är trivsamt. Jag fattar inte varför man inte får lägga fler arbetsdagar i hemmet, halvliggande.

Ikväll firar jag Pelle och imorgon bitti börjar en helvetes helg, den första av två. Den här helgen ska packningen avslutas och säng och lådor ska bäras nedför en trappa, över en gård, nedför en trappa, genom korridorer, till ett källarförråd. Vi snackar en säng, två byråer, kanske femton lådor, som ska gå igenom samma process. Jag dör i både skuldror och huvud av tanken på detta, men det måste bli gjort. Buhu. Tycker synd om mig själv.

Testar

Hej hej, nu har jag köpt en blogger-tjänst i Apple store. Funkar den?

Posted from Blogium for iPhone

17 mars 2011

Damn you superduktiga säljare på Tre

Men förbannade säljare på Trebutiken på Kungsgatan. Hur i hela denna värld är det möjligt att jag går in för att fråga vad ett företagsabonnemang kostar och hur det funkar, och sedan kommer ut med en iPhone 4 och ett uppgraderat (läs: dyrare) abbo än det jag hade innan? Jag brukar verkligen inte falla för säljare och deras snack. Jag var inte ens sådär förtvivlat sugen på en ny telefon. Men han gjorde det så sjukt bra, han var fan den bästa säljaren jag någonsin stött på, och ändå var det så uppenbart, det han höll på med. Jag SÅG det komma men jag stoppade det inte, det var som att det inte gick. Inte förrän han ville att jag skulle betala 90 spänn extra i månaden för en försäkring som jag bestämt tror att min vanliga försäkringsbolag faktiskt redan står för fick jag tillbaka fattningen och gormade NEJ. Men nu har jag alltså en fyra. Och ett företagsabonnemang. Och en dyrare månadskostnad. Och min gamla skitmobil får ett lyckligt fortsatt liv hos min fjortonåriga syster. Så kan det gå när inte hjärnan hänger med.

16 mars 2011

Två saker innan godnatt

1. När man googlar på Bobby och Twin Peaks kommer den där helt vidrigt äckliga bilden på Bob, när han kryper upp bakom soffan, fram och jag får hjärtstillestånd av skräck varje gång. Måste sluta googla på Bobby i Twin Peaks. Alltså, jag sitter inte vardagligen och googlar på honom om ni nu trodde det, men ibland behöver jag göra det eftersom han illustrerar min idealman under tidiga nittiotalet, det kommer liksom tillfällen då och då när jag behöver visa det. Och varje gång - skräcken. Rolig tanke förresten, att det antagligen sitter tjejer och har exakt samma grej med Chuck Bass, och om tjugo år kommer de sitta i nån gammal blogg och bara åååh, minns 2010 när jag var tretton, gud vad kär jag var i Chuck. Vem var det på 00-talet i så fall? Seth Cohen? Någon annan? Kommer inte på.

2. En äldre man jag känner, och med äldre menar jag över femtio men under sextio, har börjat rida på gamla dagar. Jag tror att han har hållit på sisådär en månad eller två och jag tycker förstås det är himla roligt att prata om det med honom. En sak som slår mig är hur otroligt självklart det är för honom att prata om ridning som något han verkligen behärskar, en grej han KAN nu. Själv har jag ridit i, tja, kanske femton år totalt och jag finner mig i dessa konversationer med den äldre mannen liksom i underläge? Att jag går med på att låtsas som att han vet mer än jag? Hur. Sjukt.

Bra att ha i familjen: en kiropraktor

Har haft ont i högra skuldran ett tag nu. Beställt en massagetid på fredag. Åt middag med syster, som är massör och kiropraktor. Samtidigt som hon pratar med någon annan vid bordet känner hon igenom mina skuldror. Jag vill inte avbryta hennes samtal så jag berättar inte riktigt var jag har ont. Det tar cirka tretton sekunde och så pang - är hon där. Trycker tummen rakt in i en smärtpunkt som får det att svartna för ögonen på mig. När hon pratat färdigt med personen vid bordet frågar jag om hon känner vad det är för fel. Dina revben har låst sig här, det är inga konstigheter, säger hon och erbjuder mig en tid på hennes praktik på måndag. Och jag måste älska det. Folk tycker väldigt mycket om kiropraktik, har jag lärt mig genom åren, och jag har all respekt för detta. Personligen tycker jag väldigt mycket om min syster, kiropraktorn, och det hon gör med mina skuldror någon gång om året.

Kanske nöjer du dig med vilket jävla skitjobb som helst

En tanke jag inte kan släppa just nu: vet de flesta folk i min ålder vad de vill? Med sina liv, menar jag då. Har folk konkreta planer, rent allmänt, har jag i så fall missat den detaljen? Nu pratar jag mest yrkesmässigt, eftersom de flesta (och ej heller jag) inte är ekonomiskt oberoende och det annars är himla lätt att drömma om saker att fylla fritiden med om pengarna räckte. Jag menar snarare: vet folk vad de vill jobba med, har de en plan för hur de ska få livet att gå ihop med bästa möjliga ekvation jobb/fritid mening/mål, trygghet/kreativitet eller vad man nu räknar på som är varandras motpoler. Vet folk? Vet ni? Jag vet nämligen inte alls. Det är superläskigt att tänka på det, jag är ju vuxen nu.

När jag var liten ville jag bli reseledare när jag blev stor. Nu snackar vi låg- och tidiga mellanstadiet. Sedan kom högstadiet och vad i hela friden ville jag på den tiden förutom att äldre killar med långt hår och grungestil skulle bli kär i mig? Ingen aning, inget alls? Sedan kom gymnasiet och det lät soft att vara skådespelare (ha!) så jag gick en teaterlinje, vilket var big fail på de flesta punkter. Mest med tanke på att jag är hämmad och inte direkt kan spela teater, om man ska välja det viktigaste. Sedan, i mitten av gymnasiet, fick jag det där skrivarstipendiet och åkte på sommarkurs/läger med det fina författarparet och började väl tänka att jag kanske skulle kunna skriva for a living någon gång i en avlägsen framtid. Sedan kom och gick en rad Londonår och studieår och jag närmade mig försiktigt, men ändå beslutsamt, området "media". Oklart vad jag ville inom "media" iofs, men det lät ballt. Rätt på något sätt. Lite marknadsföring hit och projektledning dit och journalistik hit och genus dit och så bara jaha, nu hade jag visst en examen. Men vad ville jag bli? Ingen riktig plan, fortfarande, och nu var jag ändå kanske 24 år. Jobbade lite i bokhandel och kom på att det var lite för händelselöst i längden, jobbade lite med marknadsföring och kom på att det här med sälj, det låg inte riktigt för mig, jobbade lite med press och det gjorde jag nog ganska bra, jobbade lite med tidning men hamnade på en marknadsavdelning och sneglade längtansfullt mot redaktionen utan att kliva över stängslet, jobbade med konserter på pressavdelningen och det var väldigt roligt på så sätt att jag roades av branschen och älskade produkten men ärligt talat, det jag gjorde om dagarna, var det något jag brann för?

Och så ett litet time lapse på det. Nu är det 2011 och jag är 32 och vet fortfarande inte vad jag vill, inte sådär som jag får för mig att alla andra gör. Och jorå, visst är det så, jag slutar ännu ett vikariat till sommaren. Hur många mammors föräldraledighet har jag täckt vid det här laget? Fyra? Fem? Fler? Och verkligen, obs, det här är inget "tyck synd om mig" och inte heller ett "jag är dålig" för jag vet att jag är bra. Jag är bra på koordinering. Bra på ansvar. Gör sällan någon besviken. Har grym koll (haha alltså uttrycket "grym koll" - vi måste prata om det). Det är inte så. Jag har bara lite svårt att... brinna. Eller veta vad jag brinner för, snarare. Känner små förnimmelser av "det här är kul" och "det här gör jag bra" eller "det här betyder något" men har himla svårt att klä känslorna i en yrkesroll. Och så oron över detta: åh, tänk om jag är en obrinnande person rent allmänt. En som pyser och småglöder när det är som bäst, men för det mesta bara ligger och liksom... flyter med.

Note to self: måste skaffa mig en dröm och ett livsprojekt som är realistiskt och konkret. Inte bara "vill kunna rida si och så mycket" eller "vill ha råd att bo si eller så" för det händer ju liksom inte av sig självt. Måste hitta en plan. En sån där som är på riktigt och verkar vettig och långsiktig och meningsfull. Starta en ny blogg. På riktigt - nu även i verkligheten. Eller jag vet inte. Jag kanske känner som folk gör mest mellan varven. Fick bara en himla stark känsla för några dagar sedan av att alla andra fattat grejen utom jag.

Imorrn ska jag strippa dig

Nu har jag också ätit på Halv grek plus turk. Jag har tyckt att folk har pratat om det stället i flera år, minns ej vad de har sagt men har fått intrycket av att det är himmelskt gott. Det var gott, jättegott, men jag har problem med två saker, nämligen smårätter och för stora valmöjligheter. Vi fick veta att man skulle välja tre rätter ungefär, och det fanns kanske sextio att välja mellan. Ajje. Svårt. Jag tog något slags pitaknyte, en kyckling- och valnötsröra, och rödbetor med fetaost. Blev mittemellanmätt (som senare avancerades till supermätt utan att mer föda intogs, weird?) och trehundra kronor fattigare. Kom under middagen på att jag glömt att ordna tjugolappar inför ett event jag ska jobba vid imorgon, där jag definitivt behöver tjugolappar eftersom jag ska sälja en bok för 160 kronor. Eventet börjar kl 08.00. Jag ska stå ensam och sälja. I min plånbok fanns exakt en tjugolapp. Ångest. Och det är DÅ det är så himla fint att min styvmamma är så himla... skamlös? Eller hur ska jag säga, att hon har den här inställningen att vadå, det är väl inga problem? Vi går väl och säger åt dem på ICA att växla 800 i tjugolappar åt oss? Gud, det ordnar vi LÄTT. Och utan att skämmas så går hon och tjatar till sig ett gäng lappar här, ett gäng lappar där, och inom en kvart har jag plötsligt 20-lappar så hela plånkan buktar ut. Hon är så olik mig på det sättet, min styvmamma. Själv skäms jag hur lätt som helst, vill inte vara till besvär, vill absolut inte bråka, vill helst smälta in och vara DUKTIG. Hon däremot, tar fighter för orättvisor och andra felaktigheter på löpande band. Minns en gång i sexan när en kille jag var hemligt kär i hotade att "strippa" mig dagen efter i skolan. Gråtande och förtvivlad gick jag hem, livrädd över skammen att bli "strippad" av en av de tuffaste killarna i klassen. Hur skulle denna "strippning" gå till? Det visste jag inte, men det lät förfärligt pinsamt. Så jag grät. Och min styvmamma hörde mig gråta och hon tvingade mig att berätta vad det handlade om och innan jag visste ordet av hade hon ringt upp killen som hotat med "stripp" och var på väg att möta honom i en vägkorsning mellan våra hus för att snacka vett med honom, snorungen. Om jag skämdes då? Ja, jättemycket. Om jag innerst inne var glad att hon stod upp för mig sådär skamlöst utan att ens tveka? Ja, jättemycket. Om jag blev strippad? Inte speciellt strippad, nej.

Hur som helst. En bra kväll med min styvis är till ända. Jag har tjugolappar så jag klarar mig, jag är proppmätt efter diverse tapas och imorgon ska jag höra en hel drös hjärnforskare berätta om, ja, hjärnan. Det kunde vara värre.

15 mars 2011

på väg från stallet. trött.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Here comes the sun

Oj, idag fick jag visst sommarkänslor när jag gick de 55 minuterna och 4 (?) kilometerna mellan Hornstull och Humlegården i minus fyra grader. Oklart varför, kanske ljuset. Började tänka på sommarlov, ridläger, solsemester, böcker jag vill läsa och annat som känns hoppfullt och roligt. I år ska jag ge mig själv en semester som minst blir tre veckor lång. Det var väldigt länge sedan sist. Kanske har det aldrig hänt sedan jag slutade plugga? Tre långa veckor. Minst. Det ska jag ha.

14 mars 2011

Långhårig och chillad

Kommer hem från bokrelease, ser mig i spegeln, tänker OJ VAD LÅNGT HÅR JAG HAR FÅTT. Antagligen har detta långa hår inte kommit sedan igår, men liksom kolla, långt! Plus kolla även the total hotness på nedersta bilden. Nästa gång jag tar bilder i photobooth ska jag se till att sminket hamnar någon annanstans än på kinderna. Eventuellt. Nu tittar jag på Big Brother och väntar på att klockan ska bli elva. Då ska jag få se ännu ett avsnitt av West Wing. Älskar West Wing. Älskar Josh Lyman. Och Toby. Och CJ. Och alla andra utom tjejen som var ihop med Josh innan som inte kan säga S, låter som Jodie Foster ni vet.




Måndag från hemma

Ponnyakuten. HUR BRA? Jag är orolig för Star, jag tror han har en psykisk sjukdom. Har hästar psykiska sjukdomar? Om dom inte har det så tror jag att han har en fysisk sjukdom. Nåt fel är det på honom. Mvh, Einstein.

Nu är klockan två och jag har hetsjobbat hemifrån i två timmar. Tittar ut och ser: solen. Den blå himlen. Gud vad jag skulle vilja vara en sån som går ut och bara tar en lång, fräsch promenad. Är jag en sådan? Nej det är jag inte. Jag ligger och tittar på himlen från min säng och bara konstaterar. Med ett markant stänk av dåligt samvete, oklart för vad, ligger jag och ser solen och bara tänker nä, en annan dag.

Mamma kom tillbaka

Mamma har åkt, det känns tomt, jag saknar henne. Inte för att hon hjälpte mig att städa, men för att det var fint att ha henne här. Att göra något tillsammans. Igår stod vi med uppkavlade ärmar hela dagen, åkte buss kors och tvärs över stan (okej, över söder), hälsade på hos min kille, röjde i mitt källarförråd och pratade om ditten och datten. På kvällen åt vi middag på Nem Nem och jag fick henne att inse att hon gillar vietnamesiskt. Det var hon nämligen skeptisk till innan. Vi köpte glass och tittade på teve en stund, innan jag lämnade henne i min nästan tomma lägga och åkte och sov hos min kille. Imorse klockan nio körde vi igång igen. Gick till återvinningen och röda korset och en tygaffär. Sedan åkte hon. Med sig hade hon ett par stövlar och cirka tretton nya ansiktskrämer jag skänkt. Nu stirrar datorn och allt jobb jag har att göra ondskefullt på mig från hallen. Det ekar i rummen. Ändå är det så himla mycket kvar att göra. Åh, jag vill bara vara liiiiiten och inte behöva göra resten sjääääälv. Mamma kom tillbaaaaka. Eller visst ja. Vuxen nu. Eget liv. Osv.
Published with Blogger-droid v1.6.5

13 mars 2011

nu kör vi!

Lilla mamma har åkt till stan från skogen. Varför? För att städa min lägenhet, hon tycker jag är så dålig på det nämligen. Det har hon rätt i. Nu myser vi runt med kaffe och bullar och små pauser för att gå till myrorna och ikväll är det jag som bjuppar på restaurang. Fina mamma. Läggan, som synes, går mer och mer mot ett ingenting. Ett förvaringsutrymme. Inte mitt, inte personligt, inte ett hem.
Published with Blogger-droid v1.6.5

12 mars 2011

släpp fångarna loss osv!

Published with Blogger-droid v1.6.5

mormor fyller 87 och är gullig:

Published with Blogger-droid v1.6.5

Bäverblues - go see!

Igår var jag på en teater som jag tycker att alla, om de har möjlighet, ska gå på. Bäverblues hette den och handlade, enligt programmet (och i verkligheten) om sex ur fyra tjejers synvinkel. Rakt på rödbetan om fantasier och erfarenheter och där fanns humor och där fanns sorg. När den var slut ville jag gråta men jag vet inte om det var något slags reaktion på överstressade veckan. Kände mig bara så himla ledsen över att jag, och kanske fyrtio andra tjejer, just suttit och skrattat igenkännande åt så himla... ovärdiga grejer. Att jag VISSTE att jag inte var den enda som kunde skriva under ungefär exakt alla situationer som spelades upp. Jag kände mig så himla ledsen för hur det ÄR, för hur tjejer som försöker ha en tillåtande syn på sig själva, sin sexualitet och så, blir så jävla tillintetgjorda hela himla tiden. Så himla systematiskt i underläge. Så himla DUMPADE, så himla KNULLADE, så himla ANSVARSTAGANDE även för de relationer som går ut på att inte ta ansvar. Och att de måste sitta där, än idag, på sina himla förfester och gå igenom dessa upplevelser som står som spön i backen och alltid gjort, och trösta varandra eller bara stålsätta sig skratta åt skiten för man orkar liksom inte gråta hela tiden? Gråta ville jag alltså göra i slutet av föreställningen, för jag har varit med om precis varenda scen och jag kunde slå vad om min högra hand om att samtliga i salongen hade det också och det kändes liksom som att skrattet fastnade i halsen och sedan sögs det inåt magen och sedan bubblade sorgen upp, och jag tänkte på min fjortonåriga lillasyster och jag tänkte på världen och sedan ville jag bara gråta och gå hem. Det krävdes att vi kom ut på gatan och Lina och Wille påminde mig om att här i den här teatern som presenteras ju faktiskt inte alla typer av människor och att jag måste komma ihåg det. Här finns inte killarna som blev kära och ville treat you right, så att säga. Här finns inte de som såg en och ville respektera en. När de påmint mig om detta blev jag marginellt gladare, men kände ändå en sorgsen underton under resten av kvällen. OBS att de flesta som såg den verkade går därifrån styrkta och glada, coh att slutet är peppigt och att det är en jävligt viktig pjäs, och att jag med detta snack om sorgsenhet och bitterhet inte alls menar att avskräcka utan rekommendera. På hemsidan står detta, om den, och projektbeskrivningen som ni också bör läsa hittar ni här:

Bäverblues är ett resultat av samtal med unga kvinnor om sexuella fantasier och hur man hanterar alla regler kring sex och relationer som finns idag. Varje föreställning följs av ett samtal mellan publik och ensemble där vi försöker skapa en debatt som sällan får utrymme - en debatt där det personliga räknas som argument.

Idag ska jag fira min mormor som fyller 87. Sedan ska jag nog göra ingenting. Jag tror jag börjar få magkatarr. Hejdå.

11 mars 2011

Rabbel rabbel rabbel

Tiderna är galna just nu. Det hittas foster i Blåsut och en av Sveriges mest lästa bloggare tillika älskade provokatörer hävdar att män som hjälper sina tjejer med handling och säger att de är fina i lågskor är homosexuella. Det är väl i mångt och mycket hennes jobb att tycka så, men alltså ORKA? Nej. Jag orkar inte. Själv jobbar jag rumpan av mig eftersom jag fått ett extrajobb, YEY ME, som projektledare för ett superroligt event (!) som kommer hända i maj och om vilket jag kommer berätta massor senare men just nu hinner jag knappt andas, än mindre formulera mig vettigt. Jag håller dessutom på att packa ihop min lägenhet. I helgen kommer mamma och hjälper mig städa. I helgen fyller även mormor 87 år. Jag är så trött att jag vill kräkas när jag somnar på kvällarna, har tidigarelagt sänggåendet till elva i stället för tolv, minns inte när jag sist hade en vanlig konversation med min kille. Och kompisarna, det är ett annat och mycket dåligt kapitel. Jag hinner liksom inte. Fick ett fint och ärligt mail idag av en vän jag tycker mycket om men liksom inte hunnit träffa på länge, det har blivit månader och kanske år till och med. Hon frågade vad det var med mig. Varför jag säger att jag vill ses och sedan aldrig hör av mig. Om det är något hon behöver veta, så kunde jag lika gärna speak up så hade vi det avklarat. Och AJ. Jag får så enormt dåligt samvete av sådant, av att ständigt ursäkta mig och peka på än det ena, än det andra, jobbrelaterat eller you name it, som i slutändan bevisar ekvationen att jag försummar saker som egentligen är viktiga och att jag lägger alldeles för mycket tid på, tja, jobbgrejer? Hur som helst. Eftersom min tjänst där jag är nu slutar i juni så är det - tror jag - mycket bra att jag har ett extrajobb, och tanken nu är att jag ska ägna mig åt detta den dag i veckan då jag inte jobbar på bokförlaget, som snart förvandlas till två dagar i veckan, och det är toppen förutom att jag skulle behöva lägga mer tid på det nya än så, så jag får lägga kvällarna och helgerna ett litet tag nu. Men snart så. Snart är allt helt himla perfekt. Visst blir det så? Visst kommer hela den här grejen att lösa sig och genom ett trollslag har jag frigjort tid för fritid och vänskapsrelationer och kärleksrelationen och allt det där? Och visst väntar väl alla? Eh, nä. Klart det inte blir så. Klart det inte händer av sig själv. Undrar varför jag alltid intalar mig det. Och undrar varför jag är så notoriskt dålig på att säga nej. Här är en intressant bloggpost om just detta fenomen. Skriver under på typ allt han skriver. Jag drömde förresten inatt om att min kille hade blivit kär i en annan och när jag bestört utropade men VADÅ, du var ju kär i MIG senast igår, jag vet ju det, du skrev ju det i ett sms så liksom bara ryckte han på axlarna och sade "men du har ju inte varit HÄR". Hej dåliga samvetet. För övrigt drömmer jag om hästar precis hela tiden. Min enda frizon, där jag släpper taget om stressen och lever bara i nuet (haha) är där, på hästryggen, jag måste fortsätta med det, får aldrig sluta.

7 mars 2011

Lite pitebilder






















Sakers tillstånd

Okej men såhär då. Nu är jag tillbaka från en helt himla fantastisk helg i Piteå - Lillis föräldrar är sådana guldkorn till människor att jag inte vet var jag ska börja när jag vill berätta det och inte heller var jag skulle sluta för det finns så MYCKET och tar liksom aldrig SLUT - och verkligheten har hunnit ifatt. Den verkligheten innebär, just nu:

1. Jag jobbar deltid och därmed inte måndagar, snart ej heller tisdagar. Blir stressad för mejlen kommer ju liksom ändå? Och jag kan inte låta bli att kolla den? Och vill lösa alla frågor på stört och inte låta någon stackare vänta, men det måste de för att jag ju inte jobbar, jag jobbar numera deltid, och tanken var väl att jag skulle komma på vad jag skulle göra med mitt liv men det blir lite framflyttat för att:

2. Jag nu satt mig i läget att jag A: har hyrt ut min lägenhet från och med om tre veckor men B: inte prick har någonstans att flytta eller ställa mina saker. Hej 21 år och nyinflyttad i Stockholm, vad gör jag nu? Förutom att andas djupt och försöka tänka att allt löser sig, menar jag? Bo i andra hand? Visste ni förresten att ett förråd hos Shurgard på ynka 6 kvadratmeter kostar 1800 i månaden? Visste ni att det är bra om man har en anställning, gärna fast och gärna heltid, om man ska få ett hyreskontrakt? Det är en hel rad detaljer och omständigheter som hänger ihop med saker som är av s.k. privat natur så jag ska inte gå in på dessa här, men summan av kardemumman är hur som helst att jag ska flytta ut ur min lägga ganska snart. Och går en, tja, låt oss kalla den oklar, framtid till mötes.

Och idag var tydligen dagen då the shit hit the fan, så jag städar och packar och andas och får små små attacker av ångest och panik som jag stävjar och motar tillbaka och sedan kommer de tillbaka. Nu ska jag dammsuga min soffa, den ska skänkas bort och hämtas upp imorgon kväll. Allt som är tungt att bära och som jag inte har en kärleksfull relation till (eh) ska skänkas bort.

5 mars 2011

artctic explorer

Helt vanlig plats att blogga ifrån: en isbrytare. I vattnet nånstans utanför piteå. Vi har badat också, i orangea michelingubbedräkter. Snart ska vi gå ned på piteå stad och fika. Igår tittade vi på Lillis mammas fina häst. Det är underbart här, verkligen toppen, men dator har jag inte och tid knappt heller. Nu får vi diplom här, för att vi varit på ett 'icebreaking adventure'. Jag får återkomma an annan gång.

Ps. Drömde om mord och bråk och höjder att falla fritt ifrån hela natten. Inte toppen. Så himla mycket grejer som hänger löst nu som jag ska berätta om nästa vecka, men helgen ut tänkte jag bara njuta lite. Förutsättningarna för det: mycket goda. DS.
Published with Blogger-droid v1.6.5

hej från pitäää

Published with Blogger-droid v1.6.5

2 mars 2011

Innan du dör kommer du också fatta

Det blev aldrig sagt men det var så stort det finns ingenting som jag inte skulle ha gjort för att få bli din för att få va med dig men det var liksom aldrig upp till mig.

Jag ÄLSKAR den textraden. ÄLSKAR. Minns ni den gamla dängan?

Rättis tackar ja och går in i fas 2 och har dessutom gjort en helt sjukt fin bild

Här ska ni få se, här är något som betyder något. Läs och titta. Viktigt. Till skillnad från somligas liv och verkande just nu (=mitt).