30 maj 2011

BLUE VALENTINE

Men ÅH vad nära det var att jag missade att gå och se Blue Valentine på bio, varför har ingen sagt åt mig att se den, den är ju som GJORD för mig? Idag fick jag dock göra det, till slut, och alldeles ensam var jag i salongen. Eller i början var det en tjej till men hon GICK?!??!?! Hur kunde hon GÅ mitt i cirka världens bästa bästa bästa bästa film? Hur i helvete KUNDE HON?!!?!?! Jag är alldeles outraged by this som ni märker. Jag är även totalt uppslukad i filmen. Liksom så mycket att jag inte kunnat tänka på annat sedan jag kom hem, det första jag gjorde var att titta på trailern och sedan läsa alla recensioner jag kunde hitta om filmen (och kom fram till att SvD:s var bäst) och till sist sätta mig och gråta en stund för att den var så vacker och så brutal på ett alldeles lågmält och sanningsenligt sätt. JÄVLA KÄRLEK SOM INTE ENS RÄCKER ÖVER DE ALLRA BÄSTA AV AMBITIONER OCH SOM DÖR FAST FÖRÄLSKELSEN VAR STARKARE ÄN STARKAST OCH DET KÄNDES RÄTTARE ÄN RÄTTAST. Och satan i hela himla gatan vad bra Ryan Gosling var. Varför var det bara Michelle Williams som blev Oscarsnominerad? Eller blev han det förresten? Han borde! Han var MINST lika bra ju. Hur som helst. Jag tror att jag ALDRIG sett en förälskelse skildras såhär hudnära + verkligt + på riktigt förut och i kontrast med ett förhållandes förfall och en kärleks syrebrist och när allt bara är grått och elakt och, som svenskan skriver, man vet varandras goda sidor men man inte förmå sig att älska dem längre och FY FAN. Jag dör. Jag tycker verkligen att den här filmen är blad det bästa jag sett. En käftsmäll. En magspark. Lite som back in the days när man såg Eternal Sunshine. Och jag FATTAR INTE hur jag kunnat missa den här, ända tills nu. Nu ska jag fortsätta googla och söka över nätet efter klipp från filmen för de här två klippen berättar tyvärr inte så mycket. Eller okej jag grinar iofs av dem också men ändå. Vill se mer. Skulle vilja se om men tror ej jag orkar. Ännu. Over and out.







28 maj 2011

Det här ägnar jag just nu VÄLDIGT mycket tid åt

Kanske den sötaste serien jag sett.

Summer of 11

Jag har tappat bort alla mina sommarkläder i en flyttkartong någonstans. De är verkligen nowhere to be found. Och jag står här med cirka raggsockor, islandströjor och tjocka tights och ser sommaren nalkas. Inte idag iofs men ni fattar. Löste detta genom att låta tonårsaffären MONKI hjälpa mig, ännu en gång. Älskar att ge mig själv cirka tusen kronor att rädda en hel årstid och att det liksom alltid fungerar där. Det här köpte jag, tröjorna iofs från AmApp (åh minns ni min JÄTTEFINA rosa stora tröja därifrån, som någon snodde på Peace & Love, jag kommer ALDRIG komma över det) plus en slinkig liten kjol med brett resårband i midjan och typ åttiotalsmaterial. Nästa år ska jag klä mig för min ålder, 2012 får det ske.

Lite mer om Melancholia

1. Vacker men för lång. Plus uppdelad i två delar vilket var onödigt eftersom den första delen hade en mycket svårgreppad poäng. Om någon alls.
2. Älskar Charlotte Rampling. Älskar Charlotte Gainsbourg. Gillar Kirsten Dunst. Halvogillar Alex och pappi Skarsgård.
3. Man vill, även i denna film, stoppa rörelsen, sno bilden som fastnat på duken, sätta upp den på väggen hemma. Så. Vackra. Bilder.
4. Eventuellt tyckte jag att detta var en av de sämre von Trier-filmerna jag sett.
5. Kirsten hade enorma bröst. Eller okej men ganska stora. Det har jag inte tänkt på innan.
6. Kirsten har så FINA TÄNDER tycker jag. Versaltycker såhär på morgonkvisten.
7. Man ska börja tänka såhär: undrar vad jag skulle göra om jag visste att världen gick under imorgon kväll. Men grejen är att varje gång jag försöker tänka så blir jag helt uttråkad av tanken, vilket förstås kan vara ett försvar, men jag känner typ att "inget speciellt" eller "det är för kort tid för att ta vara på" eller "kan vi inte prata om något annat" eller "äsch, samma vanliga". Wille snackade om att hoppa och göra farliga saker eller om det var heroin. Sen lyckades jag byta ämne.

Oh, förresten, DN:s recension av filmen var jättebra. Och detta stycke var roligt:

"(Senare i filmen sitter också den galna kvinnan, till frukost, och äter marmelad med fingrarna, direkt ur burken – ni vet, på samma sätt som galna kvinnor, i så många filmer, står och klipper snedlugg på sig själva framför spegeln, med en nagelsax, och sätter på rött läppstift som de sedan smetar ut över hela ansiktet.)"

And so it is, just like you said it would be

Om jag ätit middag på Pong två dagar i rad? Om det gör lite ont i magen såhär efteråt på grund av all chili som ligger därinne nu? Om jag gick på Berghsutställningen en andra dag i rad igår? Om jag samtidigt passade på att shoppa svinmånga magvisartishor och kortokorta jeansshorts när jag var nere på stan i en tillfällig tro att jag var en av Rebecca och Fiona? Om jag såg Melancholia och tyckte den var vacker men aningen trist igår före Pong? Jarå. Precis allt det där hände i verkligheten. Jag kan också nämna att jag dessförinnan var hos Frida, frugan-frida så att säga, och lajjade med hennes roliga unge och gick en lång promenad och åt en enorm brunch. Det är kul ibland, att inte jobba. Det är dessvärre också då man inte ska shoppa och ösa pengar på utemat och andra aktiviteter. Men aja. Snart har jag heltidslön igen.

Idag ska jag träna hoppning. Privat. Sen kommer en gammal flamma, numera vän, från USA och ska spela på Debaser så jag ska väl dit och cirka dansa eller nåt.

26 maj 2011

Reklam, döden, pong, bröst

Nu har jag varit på Berghs slututställningsvernissage och det var jättemycket jättehäftiga/snygga/unga människor och hög musik och gratis öl vin snittar cupcakes godis vatten och jag blev först lite blyg och sen lite mätt vilket var inte toppen eftersom vi skulle äta på Pong efteråt. Men i alla fall. När vi varit på Berghs och jag bestämt mig för att gå dit igen imorgon när det inte är så kallad "partystämning" för att titta lite närmare på allt som visades där gick vi till älskade underbara Pong. Vet ni vad Pong är? Jo det är en resturang vars bar vägg i vägg heter Ping (hihi), och de har en buffé som i mina ögon är to die for. Detta finns på buffén:

* Sushi
* Dumplings i tusen olika sorter med tusen olika såser
* Vanlig thaibuffé så som man tänker sig en thaibuffé men godare och fräschare
* Nordthaibuffé, det vill säga urstarka chilimanierade typ biffsallader och strimlad kyckling i lika urstarka smak och ja, svårt att förklara märker jag (evt pga 2 glas vin men ni fattar va?)
* Efterrättsbuffé med fruktsallader med weirda frukter i. Tex lyche. Heter det lyche? Sån där konstig frukt som ser ut som en appungkula (?) med taggar/könshår och inuti, när man skalat den, ser ut som en ögonvita och är slemmigt och hårt och sött på samma gång, och inuti det slemmiga/hårda/söta så finns en kärna. Världens meckigaste plus läskigaste frukt, men här är den alltså skalad och klar i fruktsalladen. Vet inte om det heter lyche men om inte annat är det en släkting till lyche. Hur som helst. Den fanns där. Plus massor med annan efterrätt.

Allt detta till det överkomliga (dagen efter lön) priset av 198 dollars. Skoja, kronor. AUUUUUMMM gott, tyckte jag och Wille och Lina. Tyvärr började vi prata om folk som var dödssjuka och stämningen blev så himla allvarlig och ångestframkallande att Willes blick fastnade jättelänge i en "abstrakt" tavla ovanför vårt bord och Lina hade så många historier att det gjorde helt ont och jag lovade mig själv att fortsätta att alltid kolla upp vad som än känns fel eller farligt, no matter hur mycket läkarna säger att jag är fånig och borde gå hem. Åh, minns ni när jag hade värsta knölarna i ett bröst och första läkaren skickade hem mig och nästa läkare skickade mig på mammografi och stickprover och jag fick vänta över jul och nyår på beskedet? Nej det minns ni förresten inte för jag tror inte jag berättade det, men så var det i alla fall vid jul och nyår nu sist och då var jag lite orolig kan jag berätta för er. Men det var ballt att testa att trycka in bröstet i en sån där maskin. Man kan tro att det inte skulle gå att undersöka cirka världens minsta bröst men jorå, det gick ypperligt. Och sen gick det lika ypperligt att sticka en typ tre decimeter lång nål rakt in i bröstet och sticka rakt in i knölen och få ut vätska ur den. Så himla high-tech alltså. Oh vad jag älskar Sophiahemmet kom jag på nu.

Men gud, hur hamnade jag ända därborta? Jo jag berättade om middagen. Den var för övrigt väldigt trevlig och bra. Och efter 2 glas vin var jag jättetrött och det var Wille också så då åkte vi hem. I alla fall jag och Wille, de andra skulle spela skiva och gå på olika reklamfester. På hemvägen pratade vi om reklambranschen och konstaterade att vi inte alls "kan den". Wille sade att han hade reklamarfobi. Vi började undra vad reklamare heter på latin. Kanske heter det ingenting.

I was looking for a job and then I found a job

Jahaja. Det här var inte meningen, men jag verkar ha fått ett jobb igen. Alltså ett nytt, som tar vid där det jag har nu slutar, den sista juni. På måndag skriver jag på papper och på måndag berättar jag mer här. Men det är roligt, för jag skojade på den här evenmangsdagen för en vecka sedan, och sade att "fixar jag ett nytt jobb inom en vecka får jag åka på sista-minuten över Kristi himmelsfärd". Ja, och så blev det så. Fast jag får ändå inte åka för nu ska jag jobba dubbelt i juni, vara ledig i juli och i augusti börjar det nya på riktigt. Yey me alltså va.

24 maj 2011

Amendurå

Lite tonårsnostalgi dårå

Kl åtta en vanlig dag

Okej nu har jag varit matförgiftad en hel natt. Helt sjukt. Jag tänker inte berätta var jag åt igår men it was a first and a last kan vi säga, och han som hade stället var så himla gullig och tänk om det inte var hans mat? Men alltså urk vad jag har mått. Det är sällan jag går så långt som till peptobismolen i köket, men inatt vid halvtvå hände det. Behövde för bövelen sova lite också.

Nu är det strax innan jobbet och jag vill bara klaga lite på den blonda långhåriga tantkvinnan i svt gomorron sverige. Hon är så usel. Varför sitter hon i tv alls? Jag har inte sett en enda intervju med studiogäst som hon hållit i som haft ens en tillstymmelse till flyt. Plus att idag pratar alla kanaler om Dylan och man vill cirka somna om.

God tisdag!

21 maj 2011

Somebody I love fylls the year today alltså

Godmorgon! Idag är det lördag och min kille fyller år. Jag vaknade och bara GRATTIS JAG ÄLSKAR DIIIIIG och kastade upp paketen i sängen och började gosa med hans nacke (som sov fortfarande) och för säkerhets skull gick jag de tre stegen över golvet till skrivbordet där min mobil låg. Såg då tiden 06.26. Alltså även om det är spännande med födelsedagar och så, så kändes 06.26 en lördag lite för tidigt. Det var bara att smyga tillbaka till sängen, smyga ner paketen bredvid, lägga sig och försöka tvångssova lite till (en aktivitet jag ända sedan barnsben och tex dagisvilan varit MYCKET DÅLIG på). Nu är klockan 08.43 och jag tycker det känns mycket mer rimligt att väcka honom med paket. Men han verkar sova så gott. Hmm. Okej jag skriver klart det här inlägget, sen gör jag det. Min kille är förresten världens svåraste att köpa presenter till. Han är ytterst kräsen när det gäller kläder och om jag till exempel är med honom och provar, säg, skjortor, så kan vi ha ett gäng på kanske tio som jag tycker är ursnygga och dessutom lika varandra. Men han landar på... max en. Efter en timmes tvekan och vridande och vändande. Varför de andra nio rykte vet man inte riktigt, det kan låta ungefär "jag gillade inte... knapparna" eller "jag känner mig för skärgård" eller annat lite vagt. Jag tror att det mesta jag köpt till honom antingen bytts ut eller tittats tveksamt på ett bra tag innan det möjligen börjat användas. Och då undrar ni: men varför köper du kläder ens, om det är sådär? Svaret är ju att det gör jag inte alls jämt. Förra året till exempel, då överraskade jag honom med en kidnappning och en bil och två kompisar som dök upp på en bensinmack i en förort och så åkte vi på SPA i Västmanland. Den presenten var bra. Den fick även jag njuta av. Upplevelser är bra men oftast ganska dyra och jag har så himla, jävla dåligt med pengar nu. Hade max haft råd med en upplevelse av en brunch på Enskede Värdshus och en påföljande, eh, bio? Åh på tal om upplevelser så skulle jag vilja ge honom en ridkurs men den presenten hade varit alldeles för egoistisk. Men GUD vad mysigt om han föll för ridningen. Vilka semestrar vi hade kunnat åka på i framtdien.

I alla fall. I år får han - tadaaa - en skjorta. Från acne, vars presentkartong var så fin att det typ känns oviktigt om han lämnar tillbaka skjortan när han provat den. Han får också en bok, om google, som vi får se om han behåller, och två kokböcker som heter 500 grytor och gratänger och 500 rätter med smak av thai. Ungefär så heter de. De kommer han inte bli jätteglad för men vi behöver inspiration här hemma, det ska gudarna veta.

Klockan elva kommer tio personer hit på grötfrukost. Ärligt talat tror jag att vi äger max 6 djupa tallrikar och lika många skedar, men aja. Det får lösa sig. Sen ska vi - gissar jag - åka ned på stan och lämna tillbaka grejer och sen ska vi parkhänga och sen kommer dagen avslutas på natten. Alltså klubben natten.

ÅH NU VAKNAR HAN! MÅSTE SPRINGA!

20 maj 2011

Ajöss

Ett problem som dock återstår: ekonomin. Hmm hur ska jag göra med den? Äsch, får bli ett problem för nästa vecka. Nu måste jag köpa present till världens svåraste mottagare. Behöver några timmar för detta projekt bara.

Let the spring begin

Igår hände det, det där jag projektlett i dryga två månader som innebar allt ifrån bokning av 10 föreläsare, bokning och förhandling kring lokal, mat, inbjudan, texter, program, mera inbjudningar, marknadsföring, spons, packa väskor, göra registreringslistor, samla specialkostönskemål, bjuda in fler, hålla kontakt med tv som skulle filma föreläsningarna, välja meny, ansvara för ppt på 135 sidor (!), ja alltså jag kan inte ens räkna upp alla små små detaljer som jag under två månader slagits och brottats med. Det är för många. Det låter för ynkligt när jag säger det. Men jag kan säga, utan att överdriva eller ljuga, att min hjärna har kokat ett tag nu. Jag har gråtit av stress ibland, jag har önskat att jag ska trilla och bryta benen av mig så att alla dessa överkokade hjärnceller och all press skulle bli tvunget att försvinna, jag har verkligen utmanat mig själv på ett hårdare sätt än någonsin förut i det att jag var ensam, det var jag och ingen annan som gjorde allt, jag hade ingen "chef" att luta mig mot eftersom jag bara hade mig själv. Det var jag som projektledde alltihopa. Och jag var så beredd på att misslyckas. Emellanåt var jag övertygad. Men jag bet ihop och jobbade på och fortsatte försöka och även om jag var ett monster att leva tillsammans med (det är vad han kallat mig, min kille, i de mest vänliga och kärleksfulla och välmenande ordalagen har ändå ordet "monster" smugit sig in både här och där och där när vi pratat om att leva med mig den här våren) så fortsatte processen och dagen närmade sig och jag visste mycket väl att jag tagit mig vatten över huvudet eftersom jag räknat alldeles galet kring hur många timmar ett sånt projekt skulle ta att styra och eftersom jag hade ett annat jobb vid sidan av och eftersom jag aldrig projektlett något av den här storleken förut, jag visste att jag var på djupt vatten men jag hade inget alternativ än att fortsätta. Andas, sova, vakna, fortsätta. Och igår kom dagen. Man kan säga att det började redan i förrgår då jag ensam i en mörk biografsalong började packa väskor som deltagarna skulle få med sig hem från dagen. Eller vad säger jag, jag var inte ensam. Min kille kom förbi och packade med mig. Sedan kom emelie och gjorde detsamma. Och när vi packat allting och behövde bära en massa dök Wille upp som gubben i lådan. Och när dagen kom och jag i panik insåg att jag behövde hjälp med registeringen eftersom jag själv sprang som en skållad iller mellan scenen och tekniken och myggorna och datorerna och tv-teamet och mickarna, ja då dök Lina upp och bockade på listan och hälsade deltagarna välkomna och jag kan inte FATTA att jag har den här otroliga uppbackningen. Jag är så lyckligt lottad. Min lillebror kom han också, och satt längst framme vid scenen och med lappar med olika minutantal visade han föreläsarna när deras tid närmade sig och ja, allt gick ihop! Alla dök upp! Allt funkade! Med hjälp av min familj och mina vänner, utan vilka jag hade varit ingenting, så gick det till slut. Och det gick inte bara "bra" - det gick fantastiskt bra, dagen blev faktiskt en succé, det fanns inte en enda missnöjd deltagare så långt ögonen nådde och föreläsarna var glada de också och salongen var full och maten var god och räckte och åh, jag kan inte fatta att det GICK. Att jag har sådana fantastiska vänner och en sån underbar kille som stått ut med ett monster i två månader minst, och en lillebror jag nästan aldrig får träffa men så fort jag verkligen, verkligen behöver honom, om jag bryter fötterna och hamnar på sjukhus eller har tagit mig vatten över huvudet i ett projekt jag var för liten för att hantera helt ensam, ja då finns han plötsligt där. Jag säger det igen. Jag är så lyckligt lottad. Och så himla, himla rörd och glad idag.

Nu kan våren 2011 få börja på riktigt.

MEN YEAH

HURRA HURRA HURRA Clap your hands say yeah släpper ny skiva HURRA HURRA HURRA nu är jag glad igen.

18 maj 2011

Du drömmar & Jag

Jag väntar på en låt och en video. Jag letar nätet igenom fem gånger om dagen. Jag trodde den skulle haft premiär i måndags men nej. Den har gått, såvitt jag vet, en gång i P3. Inom två veckor går den tio gånger om dagen. Så kom då, Jonas, kom någon gång. Och berätta om du ska heta Game eller Lundqvist när du ändå är igång.

Dan före den stora

06.59. Då vaknar jag nu för tiden. Imorgon händer det, den har dagen jag projektlett ett par månader nu, och jag borde vara så stressad att jag gråter. Men jag är inte riktigt det. Jag är liksom koncentrerad hela tiden, hjärnan tänker på leveranser hit och tidsplaner dit och teknik hit (hej powerpointprogrammet, tänk att jag skulle behöva bli 32 innan jag behövde lära mig dig) och föreläsare dit och det finns så himla, himla mycket jag inte får glömma. Det finns himla mycket som inte får gå fel heller, om man ska vara petnoga. Det är viktigt att föreläsarna dyker upp i tid. Det är viktigt att deltagarna dyker upp alls. Det är viktigt att när de dyker upp ska någon ha packat 150 väskor med program och give-aways åt dem. Det är viktigt att väskorna, programmen och give-aways anländer till lokalen inför packningen (ikväll). Det är himla mycket som är himla viktigt, och hittills, strax efter klockan sju på onsdag morgon, vet jag inget om allt detta som eventuellt kommer få fel inom det närmaste dygnet. Jag bara tralala *blickar ut i morgonstockholm* och tänker att det blir nog bra, det löser sig nog.

Imorgon vid den här tiden är allt igång och i övermorgon vid den här tiden är det över. Trösterika tankar ändå. Och på lördag går vi på natten igen! Jaaa.

17 maj 2011

Svante Tidholm, jag vet inte riktigt vem du är men jag älskar dig

Hej! Jag jobbar rumpan av mig den här veckan, på fredag är det över och då kanske jag kan komponera ihop något smart för egen maskin. Tills dess vill jag uppmana alla att läsa den här texten som cirka var helt jävla genialisk i mina ögon. Läs och så hörs vi om några dagar jao.

Jag har ett förslag. Som kanske kan hjälpa män (och kvinnor) lite. Det är ett trist förslag, för det kommer kanske få allt att stanna upp lite. Det handlar om att ta ansvar för sin vilja. Det finns nämligen inget mer tabu för män när det kommer till relationer än att vilja något och ta ansvar för det.

14 maj 2011

Into the night, it's allright

Igår öppnade Trädgården under bron. Det var så vansinnigt kallt. Åttahundra minusgrader, minst. Ändå gick vi dit, klart vi gjorde, till och med när det regnade som allra värst på kvällkvisten visste jag att jag skulle gå dit. För rastlös för att inte. Trädgården under bron var ombyggt. Det fanns som en stor veranda bakom där man spelar skivor. Det fanns bättre ljudanläggning. Det fanns hela bakhuset, vad heter det nu igen, under bron? Jag frös så mycket att jag höll på att duka under i början. Sedan satt jag inomhus ett tag. Drack femton vinglas. Okej inte femton men rätt många. Blev varm. Gick ut. Dansade med Lisa bredvid dj-båset, låtsades ännu en gång att jag var the main attraction. Gud vad jag vill klättra och synas när jag har druckit. Tror att jag dansar snyggt gör jag också. Aja.

Idag kom aldrig regnet och inga nio grader var det heller. SVT ljög. Vi åt brunch på Strand och lade oss på Reimersholme på en leopardmönstrad filt. Lina hade med sig riktiga soffkuddar. Jag somnade en stund. Nu lyssnar jag på ett av världens genom tiderna bästa band igen - Blonde Redhead - och väntar på att Lina och Wille ska komma hit med thaimat. Ikväll är det dubbel trettioårsfest på Färgfabriken. Jag är svinpeppad igen? Varför? Oklart. En sak som står väldigt tydlig är att jag ska tävla (!) i hoppning (!) imorgon och att jag borde ta det väldigt lugnt. Men jag är så nervös redan nu att jag misstänker att jag inte alls kommer ta det speciellt lugnt ikväll. Jag och mina tävlingsnerver. De är inte att leka med. Trots att det jag ska göra imorgon kallas blåbärshoppning (!) och är för barn och nybörjare (!) kommer jag vara nervösast på hela stället. Samt glömma banan och rida fel. Åh prestigeförlusten i det. Igen: aja.

Om Emelie läser det här måste jag passa på att erkänna att jag råkade se de senaste avsnitten (fram till 20) av Gossip Girl idag också. Kunde inte hålla mig. Förlåt!

12 maj 2011

Två vuxna kvinnor diskuterar mogna, viktiga frågor

Emelie:
men asså story archen med businessfamiljen som vill shatter bass industries??
dör av tråk.

Carolina:
ÅÅH SÅ TRIST

Emelie:
och himla ben/kåkfararen.

Carolina:
kan vi ge hanna sömnpiller så hon somnar 19.00 please

Emelie:
serena ba dejtar VANLIG FATTIG KILLE.

Carolina:

och blair och dan gäsp

Emelie:
haha njääää, halv åtta får det bli.
ahmen blair och dan är ju det mest intressanta ändå?

Carolina:
jo men ändå så jävla fel

Emelie:
och den här knarkarn som fick fatt i skitfula bögbrorsan i slutet??

Carolina:
ska hon byta personlighet nu eller?
och börja uppskatta true values?

Emelie:
ORKA.

Carolina:
ORKA

Emelie:
gud.
vad håller vi på med.
vi får se om l-word i stället.

Hej, hejdå, m.m.

Veckan hittills:

Uppsala, Stockholm, sol, ridning, nackspärr, arbete, grillning vid Trekanten på filtar i gäng. Och biblioteket! Älskar plattans nya bibliotek. De har knasiga genres - typ "roligt" och "ung" och "queer" och "stadsliv". Jag lånade Anna Lytsys Fru Freud och jag igår. ÄLSKAR biblioteket. Ville bara säga det. Samt varför har jag aldrig tidigare insett att Fru Freud och jag är liksom klippt och skuren för mig? Aja. I alla fall.

Veckan som kommer:

Jobba. Åka hem till Emelie med min nackspärr och titta på så många avsnitt av URKASSA (numera) Gossip Girl vi hinner och orkar. Samt äta middag. Jobba igen. Om det inte regnar: gå på Trädgården / Under brons öppningskväll imorgon. Gå på Jonas och Johans dubbla årsfester på Färgfabriken på lördag. Rida och eh, tävla något som heter Blåbärshoppning (?) på söndag.

Det värsta med nackspärren: det gör så ont att gå. Alltså som i gå, gatan fram. Det känns som man inte minns hur det var man brukar hålla huvudet. Ska det vicka såhär mycket? Ser det inte konstigt ut att ha det helt stilla? Osv.

Hejdå.

10 maj 2011

In och ut, ut och in, in och ut igen

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Och det är så in i röven (ursäkta) varmt. Försökte jobba en stund hos Morsan, vid ett av uteborden, svettades bort. Gick fyra meter över gatan, till Lina, fick panik över att sitta inomhus och arbeta en sådan fin dag. Gick upp i Högalidsparken, svettades bort igen. Nu sitter jag i min killes soffa och, tja, tycker att det här vädret är himla svårt. Det uppmanar till alldeles för mycket livsbejakelse och dekadens för min smak.

9 maj 2011

Skogen och ängen

Plötsligt: i skogen

Jag fick en impuls och tog tåget till skogen idag. Mamma har skaffat en lägenhet och ska flytta hemifrån. Jag har inte lyckats hitta en enda ledig helgdag och när den jag planerat om två veckor visade sig vara även min pojkväns födelsedag, insåg jag att jag är 1. överbokad och 2. förvirrad och tog dagen när den fortfarande befann sig i sin linda och åkte hit. Jag behövde liksom hälsa på lite. Titta på den nya lägenheten. Säga att den är fin och att det kommer gå jättebra. Den var fin och det kommer gå jättebra. Och den hade ett gym i källaren, med löpband och motionscykel och pingisbord och lite andra fräscha saker. När vi tittat på lägenheten åkte vi ut till skogen. Här var det blommande försommar och allt är så vackert. Poolens termometer visade 18,1 grader vilket är 5 grader för kallt om jag ska bada, men man känner hur det börjar närma sig. Sommar. Vi grillade och gick ut med hunden och då var allt så vackert att jag nästan smällde av. Blev lite ledsen när jag tänkte på att min mamma nog inte kommer bo här så länge till. Sedan gick vi hem igen och nu tittar vi på hockey. Jag avskyr att se matcher från start till slut, de är så helvetes långa. Det känns som vi suttit här i fyra timmar, jag har inte ens koll på om matchen är slut ännu men de pratar och pratar och musiken som spelas över publikhavet är vansinnigt dålig. Jag och sport. Inte perfekt match, om man säger så.

Imorgon far jag hem igen. Har massor, massor, massor med jobb att uträtta. Men det var bra att jag åkte hit. Nu har jag sett lägenheten och träffat lilla mamma, det var ganska länge sedan sist. Hon gjorde världens godaste rabarberpaj till efterrätt också. Ja. Det var väl det, om idag.

7 maj 2011

Spridda skurar från vecka... tja, kanske arton?

Här kommer lite blandat från förra veckan. Till exempel bilder från igår kväll, Freuds födelsedag, då vi hade den här after worken i hans ära och en panel av psykoanalytiker analyserade inskickade drömmar inför en publik till 80% bestående av andra psykoanalytiker, till 18% av psykojunkies such as myself och ca 2% mina egna vänner som kom för att supporta och titta till hur det gick på jobbet för undertecknad. Man ser även en extremt fräsch frukost jag åt i veckan, en dag på Linas soffa och en apa som hängde under en bils dragkrok helt ensam. Nu är det lördag och jag har ännu inte varit utanför dörren. Det är sol och fint ute. Jag har lite ångest över detta. Så nu går jag ut. Hej!















5 maj 2011

Emelies frågestund, del 2

Frågorna fortsätter strömma in till Emelies blogg och det är jättekul tycker jag, som har tagit på mig uppgiften att besvara hennes frågor. Vi kör en bunt till direkt!

1. Vilka är dina största Hanna-rädslor? Alltså, vad kan go wrong när hon växer upp? Killar, skola, jobb, hälsa, er relation, Kalle, whatever?

Svar: Jag känner mig inte speciellt orolig för Hanna alls faktiskt. Jag tror att hon kommer växa upp till en alldeles ypperlig människa. Det baserar jag på det faktum att hon är en redan, och att hennes föräldrar är grymma och älskar henne väldigt mycket. Kalle och Emelie är ganska olika som personer och just när det kommer till föräldraroller tror jag de kompletterar varandra väldigt bra. Jag tror att tillsammans - fast ifrån varandra om man ska vara petnoga - kommer de att uppfostra en helt magnifik människa. Hon är en krutperson redan idag och jag tror det kommer fortsätta så. Mycket vilja, mycket energi, det finns något slags självförtroende i den ungen som är väldigt hoppingivande.

Hej. Du skriver ofta att du har ångest i samband med lämningar för krönikor och så. Hur gör du för att få ur dig något då? Hur tvingar man sig när allt känns som bajs?

Svar: Den här frågan har jag själv skrivit till Emelie för att fylla på banken av frågor när det såg lite glest ut i början. Jag tänkte i säkert en timme på vad för anonym fråga jag egentligen skulle ställa. Lekte med tanken på en "tar du den i tvåan" á la flashback (läste jag förresten att de skulle stänga ned idag eller drömde jag?) men kände att humorn kanske inte skulle uppskattas av någon annan än mig. Så jag drog till med en lite tråkig skrivkrampsfråga. Personligen har jag väldigt sällan skrivkramp, men det beror i mångt och mycket på att jag sällan skriver krönikor. I krönikor måste man ju vara personlig. Och inte bara hej här är min blogg-personlig utan hej här skriver jag något som många ska vilja läsa-personlig. Det är en stor skillnad. Skillnaden stavas press. Vad har lilla jag att komma med som alla ni ska bry er om? Jag minns hur det var när jag satt där typ... 2005, och hade en krönika till Metro att skriva, jag tror det var varannan vecka. Korta skulle de vara också. Det kändes som man fick tio meningar på sig att vara klok, rolig, underfundig eller vass. Gick ju åt skogen för det allra mesta. Aja. Skitsamma. Poängen var att frågan var min egen.

Vem är du hemligt imponerad av?

Jag ser ingen som helst orsak att vara hemlig med vilka jag imponeras av. Mitt svar blir därför: ingen. De jag imponeras av får gärna veta om det.

1. Några tips till en nybliven morsa? 2. Hur lång är du?

Svar: tips till en nybliven morsa, tja, vet inte om jag är rätt person. Försök ta det lugnt och ta dagen som den kommer och släpp kontrollbehovet så gott det går och låt din partner vara med? Det inbillar jag mig att jag skulle behöva bli intalad om jag satt där med ny bebis i famnen och bara: hjälp? Who IS this person? Vad VILL den? Hur GÖR man? Jag är 1,74 lång, tror jag, om jag inte krympt. Någon sade att man börjar krympa redan vid 20 års ålder, stämmer det? I så fall kanske jag bara är 1,70 nu eller ännu kortare, det hade varit konstigt. Jag tror att det fortfarande står 1,74 i mitt pass. Vi säger så.

1. Vilken typ av pasta äter du helst? Typ gnocci, fussili, spaghetti... asså ja du vet ju vad pasta är, suck. 3. Har du varit med om någon olycka eller liknande? Behövt opereras eller kanske gipsat ett ben? 2. När du var gravid med Hanna, fick du några knasiga cravings? 4. Har du något smultronställe i Stockholm? Om, vilket/vart?

Svar: jag tycker mest om den långa trådiga pastan. Den som kallas spagetti.

Jag har varit med om en bilolycka när jag var kanske tolv och min familj var på väg att titta på en gård som mina föräldrar funderade på att köpa. Vi svängde ut på E4:an och en bil som liksom inte synts till innan for rakt in i sidan av vår bil, faktiskt rakt in i sidan där jag satt. Jag fick en spricka i ena fingret och hjärnskakning som knappt kändes alls, men framförallt fick jag åka ambulans. Det var mycket ballt. Min syster var med i samma ambulans och hon mindes inte vad hon hette eller vilken dag det var. Typiskt henne att vara den som fick mest uppmärksamhet trots att jag satt där och blödde i hela skallen.

På skolavslutningen i nian var jag full som ett ägg och gick med platåträskor (det var Sala och det var 1994, frågor på det?) över ett kullerstenstorg och ramlade och slog upp hela hakan så att käkbenet syntes. Dumt nog vågade jag inte ringa hem pga hade druckit så mycket, så jag gick hem till en äldre än med egen lägenhet och satte mig och sov i hans rispuff (obs sant, ni vet en sån som var svart och i fejkläder med liksom rispuffar inuti som man hade som sittmöbel på åttio- och nittiotalet?) och sov två timmar. Sedan ringde jag pappa. Som kom och hämtade mig och hemma tejpade min styvmamma ihop hakan för det var för sent för att sy. Nu har jag ett tjusigt ärr där. Det är ganska fult men det är en del av mig och jag är fin som jag ääääär.

När jag var, hmm, 27 ungefär stod jag på ett bord vid en scenkant på Kalles klubb Vänner & Bekanta på Fryshuset. Jag tyckte jag dansade ursnyggt och en kille jag just avslutat någon slags grej med stod nedanför scenen och dansade han också. Jag minns att jag såg i hans blick att han tyckte jag var snygg och jag liksom njöt av det på ett lite sadistiskt sätt. Typ kolla här vad du tyvärr aldrig mer kommer få. Hmm. I alla fall. Jag dansade lite till. Hoppade upp på bordet på scenkanten. Bordet studsade i takt med att jag studsade på det. Bordet föll. Jag föll med det. Rakt ned från scenen, med sidan före rakt ned i ett kravallstaket, min hand kom i kläm, ett ben i handen bröts av. Snopet och extremt pinsamt. Gips i sex veckor, varav en spenderades på solsemester i Italien med Nöjesguiden som jag jobbade på då. End of bruten hand-story.

När jag var kanske dryga 30 bröt jag foten på tre ställen när jag halkade på en isfläck - det var en galen grej eftersom den var så vanlig och oförtjänt och ändå blev så stor. Gå på isfläck, halka, ligga på sjukhus tre nätter, opereras, sjukskriven sex veckor, upptäcka Grey's Anatomy, halta, magra, behöva typ ett helt år innan svullnad och ärr och smärta lagt sig ordentligt. Verkligen otippat. Nu har jag nog inga fler olyckor att bidra med, tur för er, det här svaret börjar bli rååååålångt ju.

1. Hur viktigt är sex för dig? 2. Hur var det att börja dejta nån ny när du liksom var morsa (hm konstig fråga, vet hur jag tänker den men är usel på att förklara...) 3. Vad gör man när man lider av grav beslutsångest över ett viktigt beslut? 4. Hur kommer man över social fobi? (Oj, svår fråga) 5. Hur skaffar man sig fler vänner när man liksom är i vuxen ålder?

Svar: Jaha det var ju superlätt att besvara, det där om sex och hur viktigt. Inte. Men okej, på en skala mellan 1 och 10 är sex en sexa för mig. Tror jag. När jag var yngre var sex väldigt viktigt för mig, eller alltså det var viktigt att verka som att det var viktigt. Här skrev jag om den saken. Moving on.

Att börja dejta någon ny när jag var morsa har tyvärr inte hänt så jag hoppar över den delen av frågan.

Gällande grav beslutsångest så led jag av detta så himla mycket mer förut. Jag hatade att tvingas göra val. Jag vet inte vad som hände, men någonstans along the way har jag insett att det inte spelar någon större roll vad man väljer för man (och nu menar jag "jag" igen - måste sluta skriva "man") kommer ändå, det ser ens hjärna till, tycka att man gjort rätt val efteråt. Så funkar man (och nu menar jag "man") nämligen, i större eller mindre utsträckning, som människa. Det där förklarar Dan Gilbert mycket bättre än jag, se honom göra det här, men det går alltså ut på att människans hjärna är utrustad för att inte gå runt och ångra sig och att forma om känslor kring erfarenheter till positiva. I stället för att i panik stirra på lunchmenyn i kön till kassan struntar jag helt enkelt i att titta på den speciellt noga och låter det bli lite som det blir när jag kommer fram. Det blir köttbullar en dag och en kycklingsallad en annan. Ibland är det jättegott, ibland inte jättegott, men spela roll? Det är bara en lunch. Det är ändå tråkigare att hetsa över valen än att ta konsekvenserna av dem när man gjort dem. Okej nu pratar jag uppenbarligen små val, som vad man ska välja till lunch eller om man ska klippa lugg eller låta bli. Om det handlar om livsavgörande val kan man kanske inte jobba så impulsivt. Då kan man skriva en lista med plus- och minusfaktorer, man kan älta det med sina smarta vänner, man kan leta information på internet och om det är riktigt illa, om man gjort obeslutsamheten till ett handikapp, kan man gå i KBT för det. Det vet jag folk som gjort.

Och på tal om KBT så är det en väldigt framgångsrik metod för att behandla även socal fobi, som var nästa delfråga. Gruppterapi fungerar också. Man kan säkert öva på egen hand men som med alla fobier så är svaret: utsätt dig för det du är allra räddast för. Det kan kännas övermäktigt att ta itu med på egen hand och därför kan du behöva någon som guidar och ger dig lagom stora portioner av utmaning. Men lösningen ligger i att göra det läskiga, och så småningom neutralisera det. Lättare sagt än gjort, jag vet.

Vänner i vuxen ålder skaffar man sig genom 1. jobb - byt jobb då och då och behåll godbitarna till människor du mött i ditt liv och plocka nya russin ur kakan på nästa ställe - och 2. intressen - jag har träffat så himla många nya härliga människor genom ridningen till exempel - och 3. genom att göra ideella projekt - när jag var 25 gick jag med i Ladyfest STHLM och guuud vilka fantastiska vänner jag hittade där. Det är några exmpel på ställen att hooka upp med nya vänner. Vänners vänner fungerar också. Att gå på mycket fester och följa med på aktiviteter som vänner gör. Sämsta hitta-vänner-ställe skulle jag vilja säga är fyllan och krogen. Det blir så overkligt där, svårt att ta tillbaka med sig in i vardagen.

Emelie har flyttat - häng med!

Emelie har flyttat till Nöjesguiden. Ni hänger väl med? Hon inleder starkt med en frågestund på sin blogg, jag har aldrig vågat ha en sådan eftersom kommentarsfältet skulle gapa tomt och jag skulle ta det personligt och som ett bevis på min egen otillräcklighet. Däremot kom jag nu på den enligt mig alldeles lysande idén att sno hennes frågor rakt av och bara låtsas att de var riktade till mig. Här ska ni få veta, kära läsare, allt som andra vill veta om Emelie Thorén. Fast om mig.

1. Måste säga att det känns skönt att det står Popmorsa på logon. Tryggt, på nåt vis.

Svar: Det står inte Popmorsa i min header. Det vore jättemärkligt. Nästan lika märkligt som att jag valt ett bloggnamn som innehåller ett årtal, hur tänkte jag där? Tänkte jag att äsch, hallå, året är jättelångt och by the end of 2009 har jag säkert tröttnat och bytt? Minns inte riktigt. Minns att jag tyckte att det fanns en stor poäng i att heta på riktigt eftersom det var det som så mycket gick ut på då. Det var något slags resultat av en jävla pisstid, med instrospektion och sorger och hjärtekross och livskris som allt som allt kan sammanfattas med resultatet att jag behövde börja göra saker lite mer på riktigt. Vilket var, och är, skitsvårt när det inte står helt tydligt för en vem man är, men you gotta try, right. Därav namnet.

2. vad är meningen med livet?

Svar: meningen med livet vet jag tyvärr inte. Jag vet inte ens meningen med idag. Älska och bli älskad? Eh? Rida och bli riden? Näe, va? Göra "rätt för sig", vad är det? Äsch, gör något bra och försök påverka dig själv och människor omkring dig till något bättre, tänker jag här. Vad nu "bättre" betyder. Och till vilket pris. Okej jag säger pass på den frågan.

3. är lite nyfiken på hur du tycker att livet som mamma skiljer sig efter skilsmässan? din blogg är så fin. blir varm när jag läser den. all kärlek!

Svar: eftersom jag inte har några barn vet jag inte exakt hur livet som mamma skiljer sig efter en skilsmässa men jag vet ungefär hur livet som barn skiljer sig efter en skilsmässa. Efter en skilsmässa blir något av det man trodde var mest grundläggande inte taget för givet längre. Det är inte självklart att du får vara nära den du älskar och behöver när du vill och behöver det. Det är inte självklart att de ens vill vara med dig. Det är inte självklart att det är sanning det där de säger om att det inte beror på dig. Det är inte självklart att saker inte hade sett annorlunda ut om du bara varit lite bättre, lite mindre si eller mer så. Saker som tagits för givna innan som har med grundläggande trygghet att göra försvinner genom en skilsmässa. Vissa saker tillkommer och vissa av dem är raktigenom positiva, men den där barnsligt naiva tryggheten, den kommer aldrig mer tillbaka. För egen del vill jag hävda att dagen då jag blev skilsmässobarn var dagen då jag lärde känna sorg på riktigt. Det gör många andra barn varje dag och jag är ingen förespråkare för föräldrar som håller ihop för barnens skull alls. Jag menar bara att det är ett jävla dilemma att förhålla sig till och bearbeta sig igenom. Jag menar också att livets skit gör oss empatiska och starka och är det inte det ena så är det det andra. Men nu handlade frågan om livet före eller efter skilsmässan. Vore jag i min mammas sits här skulle jag eventuellt svarat att livet blev friare men mer ensamt. Och att det flyttade in en skuldkänsla man inte kunnat göra sig av med helt och hållet ända sedan den dagen beslutet togs. Kanske. Jag vet inte exakt.

4. Är Ante = din pojkvän (eller dude, som du brukar skriva?)

Svar: Nej, Ante är inte min pojkvän. Däremot gillar jag Ante väldigt mycket. En gång har vi haft en rolig och fin bilresa tillsammans, bara han och jag. Ett kärt minne.

5. vem eller vilka tycker du är de snyggaste personerna i stockholm? tack för en underbar blogg <3

Svar: Oj, det vet jag inte riktigt. Tjejer med coola tandrader och huggtänder tycker jag är sjukt snygga rent generellt. Men kommer inte på några konkreta exempel som liksom är snyggare än alla andra.

6. Hur tar man tag i sig själv? Hur gör man för att börja..skriva? Och var? Vilket forum? Hur peppar man sig själv? Hur tror man på sig själv? Måste framtiden ta upp hela ens tankeverksamhet jämt?

Svar: Jag tror man tar tag i sig själv under och strax efter att man krisat loss ett litet tag. Förhoppningsvis resulterar det i det, i alla fall. Man känner att vafan håller jag på med, varför känns inget riktigt meningsfullt, varför är jag så sällan glad, vad är det jag saknar? Sen uppstår ett tomrum där svaren borde finnas och så funderar man och ältar och gnäller och tänker och sen kanske man vaknar en dag och bara nä fan. Nu är det jag som skriver det där manuset jag drömde om att skriva. Eller utbildar mig till si eller så. Eller fattar att det jag har är rätt fint det också och slutar gnälla och oroa mig hela tiden. En sak jag vet så jävla mycket mer idag än när jag var 22 (läs: för tio år sedan!!!!!) är att det ordnar sig. Det gör det nästan alltid. Och att oron inte riktigt är värd det för den pajar stämningen så himla mycket och det visar sig ändå alltid att man inte behövde oroa sig. Om det just är börja skriva man vill göra så startar man en blogg, exempelvis, där kan man öva lite på form och stil och flöde och sådär. Sen kan man söka till lite olika utbildningar om det är det man vill. Man kanske drar ihop några vänner som också vill skriva och låser in sig på ett lantställe en vecka och har egen skrivarworkshop och hjälper varann framåt. Man bankar in i sitt huvud, som vill säga en något annat, att man inte är pretentiös och tror för mycket om sig själv. Man bara gör det. Skriver. Och just det, bestämmer vad det är man vill med sitt skrivande. Kanske vill man bara ordbajsa. Kanske finns en berättelse som måste berättas. Kanske vill man göra skillnad och granska något. Möjligheterna är många. Bestäm ett mål. Ta små steg ditåt. Snubbla och res dig. Typ så.

7. Har du någonsin känt, nej, fan nu läser jag en vettig utbildning istället för att harva runt i mediestockholm? Nu har det ju gått strålande för dig, för att du är en strålande person, men NÅGON gång måste allt ha känts lönlöst och som en enda uppförsbacke.

Svar: ja absolut, det gör jag ofta. Jag avundas mina vänner som har "riktiga" jobb, det vill säga de som jobbar eller utbildar sig till typ läkare eller psykologer eller jag vet inte, sådana saker som... betyder något. Eller hur man ska säga. Gör skillnad? Det gör kultur också, jag vet, men det känns liksom så fjuttigt i jämförelse. Och ofta tänker jag att om jag var 22 (fortfarande tio år sedan) idag skulle jag vilja vara klok nog att tänka annorlunda än att gå en himla lös-i-kanterna-media-utbildning. Men nu blev det inte så. Jag lade fyra års CSN på just det jag jobbar med idag och gud vad jag har det bra för det allra mesta. Jag försöker förlika mig med att jag får utgå från det jag har och samla på mig erfarenheter och gå i en riktning ditåt jag vill från där jag står idag. Inte tänka så mycket på att börja om från nollan, för det kommer jag inte göra. Byta lite riktning från där man står i stället. Så tänker jag. Fan vet om det går, men jag tror det. You gotta believe, man.

Sådär. Det var alla Emelies frågor, det. Inte så kärnfullt besvarade, men väl besvarade i alla fall.

Sängfrågan hurraaa

Ååååååååååååååååååh nu har sängen kommit och jag valde medelfast och en som kostade lite mer än de billigaste (den hette stamnes förresten) och inatt fick jag sova på den första gången och när jag vaknade imorse hade jag - wait for it, wait for it.... inte ont i nacken! Fatta! Inte minsta ont nånstans! Och jag ville aldrig gå upp heller. Så himla, jävla, otroligt, skönt. Och obs - hurra - gällande hård eller medel så valde jag ju medel för jag blev en fjant i slutskedet och tänkte nej jag ORKAR inte att det inte blir bra jag gör som alla på IKEA säger, och så tog jag en medelfast och min kille, som är längre och tyngre och därmed "fick" för IKEA, valde en fast (vilket gjorde mig svinnervös förstås - tänk om hans var mycket skönare) och faktiskt, när man (och med "man" menar jag jag - en tjejperson utan mjuka kanter med rätt breda axlar som väger sextio kilo och är dryga 1.70 lång) låg lite på dem och jämförde så stämde det faktiskt att den hårda sängen var ganska så jättehård så det känns ändå som att jag valde rätt till slut? Eftersom jag inte har ont idag? Åh, jag är så himla glad över detta. Tänk att jag har vaknat med nackspärr i flera månader nu. Tänk vad sjukt! Och tänk vad skönt att bara slippa!

Oj jag måste springa till jobbet, Snipan väntar utanför. Jag måste även sova mer om nätterna, inatt avslutade vi West Wing säsong 2 och guuuud det är så dramatiskt och bra och spännande och just då, mitt i natten, så skiter jag i sömnen. Det är inte förrän nu, på morgonen innan jobbet, som jag tänker att jag borde sovit i stället. Hej för nu!

3 maj 2011

But I guess I'll never get to call you mine

Idag ska jag rida. Pga första maj var det en hel vecka sedan. Jag har nästan blivit tokig. Jag behöver ridningen av flera olika orsaker men den främsta stavas stressreglering. Ni vet det där folk pratar om som får dem att glömma tid och rum? Eller har ni inte börjat prata om det ännu, skiter ni i vilket? Hur som helst. Vi har pratat om det, vi började för några år sedan, det var knäckande att inse att när några av mina vänner glömde tid och rum (dvs: var helt inne i något, riktade all energi åt något, glömde bort allt utanför, dvs alltså också all stress och allt som är svårt eller jobbigt) när de ritade, målade, skrev eller hånglade så hade jag själv exakt ingenting alls. Undrar om det var då jag började med yoga? Säkert. Men det funkade inte riktigt på mig, och på tal om yoga ska jag komma ihåg att skriva om den här boken jag läste i helgen, My life in 32 yoga poses (Eva Riklund it's for yoooou!), och jag stod där med nothing at all som fick mig att "glömma tid och rum". Och sen plockade jag upp ridningen. Och ja jävlar. Där har vi det.

När jag rider försvinner 60 minuter utan att jag tänker på jobbet. Jag tänker inte heller på min relation till min pojkvän, mina vänner, min familj. Jag har inget dåligt samvete när jag rider. Känner mig aldrig otillräcklig. Observera att detta inte har med hur bra jag är på själva ridningen att göra, för där är jag högst medioker. Det är mer, ja, det här med att glömma det andra. Vara helt inne i något. När jag rider är jag inte orolig, då är jag koncentrerad på det jag gör. Ibland arg, ibland envist tjurig, alltid koncentrerad, nästan alltid tillfreds. Och när jag hoppar ned från hästryggen känner jag nästan alltid sådär som jag hade velat känna men allt för sällan kände när man gick ut från en terapisession. Sådär så att man blivit lättare och liksom tömt lungorna ordentligt. Rensat ut. Så känner jag med ridningen. Den kostar mig mycket, mycket mer pengar än vad jag har just nu. Den kostar mig närmare tusen kronor i veckan för att vara exakt. Men jag kan och vill och får inte sluta. Det är min enda stressreglering som fungerar. Och nu var det alltså en vecka sedan och jag har sakta men säkert jobbat upp en galen känsla inuti, av stress och skuld och otillräcklighet. Mina tre vanligaste värsta feelings för övrigt. Och ikväll ska jag alltså rida igen.

Ibland när jag känner hopplöshet inför framtiden tänker jag att det enda jag skulle vilja är att flytta någonstans där jag har en bil och råd med en häst. Jag har till och med övervägt att göra det. Lämna Stockholm, flytta till cirka Sala igen (en gång kollade jag på ABF där och det fanns typ två jobb, ett som målare och ett som personlig assistent), ha en bil och en häst och nöja mig med det livet. Fuck karriär, fuck flytta runt, fuck bo för trångt och fuck att gå ut på helgerna. Tänker jag ibland. Men så kommer det där man inte bara kan fucka hur som helst: sina nära relationer. Jag tror jag skulle bli galen på riktigt om jag satt där och hade mellan tio och tjugo mil till mina nära vänner och ja, min kille skulle ju inte precis gå att övertala att sticka till landet med tror jag. Så ibland sitter jag här. Stirrar olyckligt på datorn och försöker lösa det med att kunna bo kvar i sthlm men ändå ha råd att ha en häst. Då behöver man en månadsinkomst efter skatt på... tja, kanske 25 i alla fall. Och helst inte jobba mer än heltid. Allra helst jobba deltid. Men ändå få ut den summan för häst är apadyrt i sthlm. Stallplats alltså. Hur som helst. Jag får det aldrig att gå ihop och jag stirrar olyckligt framför mig och undrar vad jag ska ta mig tiiiiiill.

Ikväll ska jag i alla fall få rida lite. Därmed kommer jag somna lugnare inatt. Kanske borde jag hitta mig en annan typ av stressreglering, men jag tycker liksom att jag provat det mesta? Yoga didn't do it, jag avskyr att jogga (gjorde det igår förresten, fick snoront i brutna foten), terapi är jättedyrt och har jag gjort i 3,5 år och blivit utkickad pga mår "för bra", alkohol ger mig ångest efteråt, kanske är meditation min grej? Eller bara flytta från sthlm. Tänk om det är det jag måste göra för att känna lugnet, rida hästen, hitta självet. Eh. Alltså nä? Förslag uppskattas.

2 maj 2011

Berätta om Ponnyakuten snälla

Jag hatar hejdå:n så jag kommer inte titta på sista avsnittet av Ponnyakuten, men kan någon skvallra för mig: fick man veta vad det var för fel på Lisas häst Star? Vad var det i så fall?

Två filmtips (i en parallell verklighet där "bra" betyder "kasst")

Igår hyrde vi två filmer. Och jo, jag säger hyrde eftersom det var på exakt det sättet. Ni vet, gå ned till videoaffären och välja från hyllorna. Sånt där man gjorde förr. Det gjorde vi. Olyckligtvis hyrde vi The invention of lying och den var ju helt. Jävla. VÄRDELÖS. Man blev först lite skeptisk eftersom det inte fanns några citat ur recensioner eller stjärnor eller betyg på omslaget, men sen såg man att det ändå var Ricky Gervais som skrivit den och spelade huvudrollen, sen skymtade man finaste Sam Seabourn från West Wing på omslaget och tänkte äsch, den här lär ju vara kul? Men alltså nej. Den var en disgrace! Den var som någons trista idé från en sen efterfest typ tänk om man levde i en värld där ALLA talade sanning hela TIDEN, tänk vad fucked up det skulle vara? Sen drar man några exempel typ ja du ser tjock ut i den där klänningen och skrattar fylleflabbigt och whoooa, tänk alla filmer som inte skulle kunna gå på biograferna eftersom de är PÅHITTADE, sjuuuuuuuukt. Man skulle bara få visa filmer som handlade om sådant som hänt på riktigt! Och så satt man där på efterfesten och flabbade och glömde att Jim Carrey redan gjort en likadan urusel film fast med tvärtom-tema (där är det, om jag minns rätt, han som inte kan ljuga och alla andra som är normala, i den här filmen är alla oförmögna att ljuga utom Ricky) och så råkade man ha några miljarder på banken för mycket och så plötsligt var filmen gjord. Det är så det måste ha gått till. Hur som helst. Den var så usel att klockorna stannade. Inte ens Ricky gjorde den rolig. Handlingen och idén var så simpel att jag blev tvungen och pausa och kolla om det var en barnfilm vi hyrt. Tankeställaren man var menad att få fick man redan innan filmen började och sen var det bra med det. Dessutom är snubben i filmen kär i värsta idioten till tjej som iofs kommer över att hon är ytlig i slutet men ändå. Hemsk historia. Hemska två timmar man aldrig får tillbaka.

Vi hyrde även Mr Nobody som jag hittills bara sett halva och javisst, även där verkar vi i våra svårigheter att kompromissa om filmer pga olika smak (jag: drama/arthouse/festivalfilmer, min kille: thriller/spänning/läskigt/politik = hej könsklyscha) lyckats ha valt en helt obegriplig, obetydlig knäppfilm. Dock med den stora fördelen att Jared Leto är vacker att titta på, i mina ögon dårå, men alltså hallå. What is it about? Har vi inte redan sett Sliding Doors för, vadå, femton år sedan och lekt med den här "hisnande" tanken att olika liv utspelar sig när slumpen faller olika. Och vi hade ju fantastiska Eternal Sunshine of the spotless mind för sisådär en sex, sju år sedan. Och för den delen Atonement för kanske fem år sedan. Om inte si hade hänt hade säkert livet blivit så. Osv. Varför behöver vi den här? Det är himla oklart. Den här hade i alla fall några betyg på omslaget (note to self: jag och Femina har inte samma smak) och har extremt vackra bilder / foto / scenografi emellanåt. Det är bra. Men jag håller nog med DN:s recensent ändå när hon skriver att "om man ska se den här filmen alls är det nog lika bra att se den två eller tre gånger. Den är full av klurigheter och detaljer och mysterier som man kan säkert kan snöa in på om man har den läggningen. Den som inte har tre eller fyra liv att ösa ur kan ta den för vad den är: ett vackert och ganska poänglöst slöseri med tid."

Jahapp. Där har ni två filmer ni absolut inte behöver se. Varsågoda!

Sent en lördag kväll

Two years and counting

I lördags firade jag och min kille, tillika big love, alltså två år tillsammans. Valborg är en lätt dag att minnas. Vi räknar förresten från dagen vi träffades första gången rakt av bara, det är enklast så även om det i sanningens namn dröjde månader från och med att vi träffades till att vi sade att vi var tillsammans. Men hallå, huvudsaken, tänker jag, är att vi från och med valborg 2009 liksom var varandras, vi hade ingen långsam period av frågetecken när vi dejtade andra samtidigt eller så. Vi sågs en kväll, tycke uppstod, vi sågs kvällen därpå, och veckan därpå, och så vidare och så vidare och så vidare. Det är konstigt att det har gått två år tycker jag. Å ena sidan känns det så ofantligt länge sedan vi träffades, å andra sidan inte länge alls, några månader max. Det är inte förrän man börjar tänka på detaljerna som det känns långt borta.

Till exempel första gången jag tyckte att vi behövde ha ett "allvarligt" prat, det var strax innan midsommar 2009. Jag tyckte att det gick för lång tid mellan gångerna vi sågs och att det var dags att speed things up a little. Jag var så nervös när jag skulle prata med honom, killen jag dejtade och var dödligt kär i, och livrädd för att han skulle backa och säga jaha står du på DET stället, där står nämligen inte jag, sorry, hejdå. Sånt hade man ju hört talas om. Varit med om, eventuellt. Det vore inte trevligt. När jag tänker på det idag, hur jag satt där och liksom skakade och han blev så himla obekväm av samtalet och fick sån ångest av det här med att sitta ned och "prata allvar" att han liksom tappade tråden, då känns det som vi varit tillsammans i hundra år ungefär. My god vad det inte ser ut på det sättet idag. Eller när jag tänker på den där festivalen tre månader efter att vi träffats när jag tyckte att nu jävlar, nu måste du säga att du är kär i mig, för du är ju det, jag känner ju det, men du säger det ju aldrig. Jag behövde cirka trettiosex drinkar innan jag tog upp ämnet. (passus: fick jag den bekräftelse jag ville ha? Of course not, det funkar tydligen inte så att man kan säga åt andra att de är kära i en. Stannade jag kvar ändå? Of course I did. Jag visste ju att han var det innerst inne. På nåt sätt.) När jag tänker på sådana saker, ni vet, milstolpar man tagit sig igenom och så, då känns det som vi varit ihop för alltid. Eftersom jag knappt minns hur jobbiga jag tyckte sådana små saker var då, för bara två år sedan. Men när jag tänker på andra saker, som när vi åkte till Island tillsammans hösten 2009, då känns det som det var förra veckan ungefär. Lustigt det där med tid, och relationer, eller tid i relation till relationer, om man så vill.

Hur som helst. Vi är väl kanske inte världens mest romantiska par, jag och min kille. Det haglar inte röda rosor och kärleksförklaringar i vårt liv, precis (obs: förekommer ibland, tro inget annat!), och ärligt talat tror jag vi oftare gillar att dricka öl med våra kompisar en fredagkväll än att tex laga middag och titta varann i ögonen, så att säga. Och just i lördags, på självaste årsdagen #2, var det en sån himla dålig dag för mig. Jag var, och är, så stressad över ett jobb att jag ganska ofta måste gråta en skvätt innan dagen kan börja. Vaknar i panikkänslor och så. Så att fira något slags jubileum kändes inte helt aktuellt. Inte heller kändes det rätt att strunta helt i det. Redan på andra, liksom. Fatta slappt. Så vi körde ett mellanting. Vi gjorde helt vanliga saker som var roliga men kallade det ett firande. Att äta sunkmiddag på sunkhaket nere i huset man bor? Javisst, vi firar ju två år! Att ta en drink på Morfar Ginko med Lovisa? Absolut, det är ju tvåårsjubileum. Möta upp Tobbe och gänget på Pet Sounds bar? Självklart, på tvåårsdagen gör man sånt. Skåla i bubbel som Frida och Niklas köpt för att gratta oss? Jajjemen, fint ska det vara. En efterfest på det? Absolut. Och så vidare. All in all passerade dagen egentligen som vilken lördag som helst förutom att vi etiketterade den lite speciellt. Och jag är himla nöjd att det blev just så.

(Här skulle det passa att jag lade in en jätteromantisk och kärleksfull bild på oss men ni kanske har noterat att det inte kryllar av sådana bilder här och det beror inte, kan vi sammanfatta det, på att jag är bildblyg om vi säger så. Så ni får tänka er en fin lite rockig avspänd bild på ett "skönt" par, ok? Bra.)

1 maj 2011

Underhållning i brist på internet







Mitt internet ligger nere. Och jag har fortfarande inte lärt mig skriva på min telefon, jag har för tjocka fingertoppar. Eller nåt. Håkan var bra, möjligen lite... Själlös, i fredags. Gud vad man inte får säga så om Håkan. Och Gud vad det är orättvist för liksom, finns det nån som fortsätter ha själ fast tio år går och låtarna måste spelats, vadå, femtusen gånger live, så är det ju han. Men tja, det blev min fjärde eller femte gång på ett år och jag hade helt enkelt svårt att helt och hållet get in the mood, som man säger. Emellanåt var det dock helt jävla briljant. Aprilhimlen, till exempel, fortfarande magisk till max. Och på Det är så jag säger det projicerades en massa bilder på gamla par, tanter och farbröder på stan, som höll i hand och såg så fina ut. Då rös man lite. Sen tog man ett kort där tanken var jag + Håkan men tja, det blev ju lite si och så med det. Puh nu måste jag vila tjockfingrarna.