27 juni 2011

8 tankar

Det senaste dygnet har jag tänkt en del på

1. Chuck och Blair.
2. Grekland, rent allmänt.
3. Hur jag ska hinna hitta en regnrock som inte ser campingfamilj ut före fredag när alla affärer envisas med att BARA ha regnkläder som ser ut som campingfamilj.
4. Vilket väder det kommer bli på Peace & Love
5. Hur jag borde fördela mina rena kläder mellan Peace & Love och Grekland eftersom jag antagligen inte kommer tvätta före avresa.
6. Hur avgrundsdjupt avundsjuk jag är på hästägare.
7. Arvika och det trista i att de lägger ned och på olika typer av saker jag varit med om där. Ladyfest 2005, Pär och Elias 2006, Frida 2007, jobbet 2008, end of story. End of Arvika.
8. In treatment och det faktum att säsong börjar exakt NU - HURRA.

24 juni 2011

Hej lön! Hejdå lön!

Som jag nämnt ca 95839159745 gånger redan "firar" jag midsommar i stan, för det mesta liggandes raklång och inte sällan också ätandes. Vi ville förstås festa till det vi också, idag, och i brist på minne kring vad man äter på midsommar förutom sill lagade vi ett klassiskt julbord med prinskorvar, köttbullar, lax och hovmästarsås, färskpotatis, sallad och folköl. Mycket festligt. Det var bara vörtbrödet som saknades. Efter detta insåg jag att det var lönedag vilket föranledde några små glädjeskutt samt månadens höjdpunkt: betalandet av räkningar. Skoja. Eller okej, jag skojade typ inte, jag gillar att hålla på med sånt där. Räkningar och papper, att "bli av" med saker så att säga. Det tog mig exakt 60 minuter varav de flesta berodde på ett mycket segt betalningssystem hos Jersey Beauty Company, och sedan var jag närmare 13.000 kronor fattigare, fördelat ungefär såhär:

Hyra + el + telefonräkningar + Grekland + golvoljning = 11.000 kronor
Dermalgicaprodukter = 141 pund
Två böcker på Adlibris = 190 kronor

Detaljer Böcker:

Chip & Dan Heath: Switch - How to Change Things When Change Is Hard (82 kr)
Kathryn Stockett: The Help (69 kr)

Detaljer Dermalogica:

Special cleansing gel, 500ml, 33.98 pund
Concealing Spot Treatment, 15ml, 23.98 pund
Ultra sensitive face block spf 30, 52ml, 18.47 pund
Multivitamin Thermafoliant, 75ml, 28.60 pund
Skin smoothing cream, 100ml, 33.40 pund

Vet inte varför jag redovisar detta här. Alla som älskar Dermalogica känner väl redan till Jersey Beauty Company? Eftersom jag inte exakt är överbelamrad av saker att göra idag roade jag mig även med att räkna ut vad samma produkter skulle bli köpta över nätet i Sverige. Landade på en bra bit över 2000 kronor, vilket rimligtvis borde vara mer än 141 pund. Så i alla fall. There you go. Böckerna blev jag tipsade om igår av en redaktör på en tidning jag hade yrkesmässiga skäl att hälsa på. Hon var mycket förtjust i boken om förändring och jag blev det också, av bara farten. Boken som heter The Help på engelska och typ ngt med Pleasantville på svenska (!?) vet jag inte ett skit om. Jag vet bara att jag snart sitter på ett plan till Grekland och att jag högst troligtvis, min vana trogen, kommer packa alldeles för många böcker i bagaget. The Help being one of them, dårå.

Nu ska jag äta jordgubbar och titta vidare på West Wing. Det är hemskt sorgligt där nu, med CJ:s sjuka pappa. Jävla alzheimers, jävla hemska hemska sjukdom. Åh nu kom jag på att jag måste ringa mormor. Lilla mormor. Aja. Hur som helst. Glad midsommar på er, wherever you are.

23 juni 2011

Ett försvarstal om Karlsson

Det är någon som har lagt ut de hela avsnitten av Karlsson på taket (i god kvalitet!) på Youtube och jag tittar storögt och nostalgiskt ända fram till PV kommer och med arg röst "ber" mig stänga av. Han hatar Karlsson på taket, precis som nästan alla andra jag vet. Någon gång, när jag är lite mindre trött i huvudet, måste vi prata om det. Varför alla är så rörande överens om att Karlsson är en hemsk figur och Astrid Lindgrens sämsta berättelse.

Jag har alltid gillat Karlsson väldigt mycket. När jag var liten och nu. Jag tycker att den, och han, är smått fantastisk. Det vanligaste argumentet mot Karlsson jag brukar höra handlar om att han är elak och en mobbare. Jag ogillar elak och står inte ut med mobbning, men jag har liksom inte läst den på det sättet. Inte alls! Jag tycker det är en berättelse om ensamhet och längtan. Om Lillebror som så gärna vill ha en hund för att alla andra "har någon" men inte han. Och så om Karlsson som inte heller han "har någon" (och för övrigt eventuellt inte ens finns) men som byggt upp en massa skyddsmekanismer, hybris framförallt, för att dölja att han är ensam. Han beter sig överlägset och förhärligar sig själv och kallar Lillebror och alla andra barn för Pluttar och behöver ständigt stå i centrum. Absolut. Men han är ingen mobbare i mina ögon. Han skulle stå bakom Lillebror exakt när som helst och jag har alltid tänkt att Lillebror vet det. Som i avsnittet nedan, när de flyger och Lillebror frågar om Karlsson skulle rädda honom om han ramlade ner från taket och Karlsson säger "det är klart, annars får jag ju ingen tårta imorgon", så är ju det på SKOJ, det fattar ju Lillebror också. Lillebror ser liksom mellan fingrarna kring Karlssons manér och liksom bjussar på det för att han tycker om Karlsson och vet att det är besvarat. Mer besvarat än med Lillebrors tråkiga människokompisar nere på marken som bara begränsar och behandlar honom som en liten unge som är löjlig i alla fall.

Karlsson bjuder på både sällskap och äventyr och färg i vardagen och gränsbrytande och i hans sällskap gäller aldrig regeln om att något bara inte går. De fångar tjuvar ihop. Plankar in på Gröna Lund. Flyger, goddamnit! Och när Karlsson visar Lillebror tavlan som han kallar för den "mycket, mycket ensam röd tupp" fattar man ju vem tavlan symboliserar. Inte är det Lillebror i alla fall. Och att han blir så uppenbart svartsjuk på hundvalpen och mormor och andra som tar Lillebror ifrån honom säger ju ett och annat om Karlssons självkänsla. Han har liksom aldrig haft något eget, Karlsson, och på ett sätt är han värsta maskrosbarnet. En tokig figur för vilken det trygga livet aldrig stått till buds som gör lite som han vill, en figur som innehåller både sorg och glädje och bus. Jag gillar vad Karlsson gör för Lillebror. I slutet visar han sig för både Lillebrors överlägsna (och potentiellt mobbande) kompisar Gunilla och whats-his-name och familjen, så alla som inte trott på Lillebror får på nosen och Lillebror får upprättelse. Gud vad man älskade den scenen, förresten.

Och. Kanske viktigast: jag tycker Karlsson representerar den lilla människan som alla har i sig. Den avundsjuka, småsinta, egoistiska. Jag fattar inte what's there not to like.

Slut på feberanalys om Karlsson.

Väderleksrapport:

Jag, idag =

Blir lite feberfilosofisk och gör planer / drömmer om framtin

Nästa sommar, då ska det vara såhär:

1. Jag ska äga en bil.
2. Jag ska inte latköra denna bil och aldrig i staden men däremot vara fri att göra utflykter (tex: till mamma, till svärföräldrar, till hästar, till strand, till storhandlare)
3. Även min PV ska ha körkort och dela körningsbördan med mig under dessa utflykter.
4. Jag ska bo på ställe där det går att parkera denna lilla bil utanför.
5. Jag har sålt min lägenhet, flyttat in i hyresrätt och lagt evt pengar/lån på ett fritidshus någonstans i exempelvis Sörmland.
6. Jag har övertalat PV om att det är härligt att vara "på landet"

Ungefär så tänker jag mig. Gud vad oorginell jag är.

Break a neck

Okej, igår mindes jag även en sak som störde mig när jag tränade (?) yoga förut också: jag får så SJUKT ont i nacken av den där nedersta ställningen. Alltså så ont så att det känns som att den kanske kommer att gå av och inte på ett sunt sätt utan mer... dåligt, farligt, fel. Varför får jag det? Varje gång det är sådana rörelser och läraren kommer och pillar på en och säger "titta upp i taket" när jag försöker titta rakt fram för jag går av annars vill jag dö en smula. Min kropp går inte ihop med den ställningen. Och den verkar vara himla viktig i alla yogaformer. Synd. Den är kanske en dealbreaker för undertecknad.



Feber, yoga, blah blah

Den kom! Febern! Åh jag har så mysigt här i sängen där jag ligger och huttrar och svettas om vartannat med absolut inga planer för hela helgen utom att just ligga här och vila tills det här gått ur mig. Kolla lite West Wing, somna. Surfa lite, somna. Läsa lite Bossypants, somna. Be med gulliga sjukrösten om godis och jordgubbar från min gubbe. Eh ursäkta hur hög feber har jag, sa jag just gubbe om min PV? Aja. Hur som helst. Jag jobbade idag, halv dag, sedan åkte jag hem och tog tempen. Jag lyckades även sno åt mig ett rum på ett hotell under Peace & Love och ni kanske undrar vad det kostar? Äsch, nästan ingenting, bara 4200 för två nätter. Jag fattar inte att man får göra så i regelsverige men okej, whatever, vi betalar. Jag ska gödsla pengar över livet hela juli, det ska bli så sjukt underbart att ha semester mer än två veckor i rad en gång för alla. Sen kan jag fortsätta tio år till så som jag gjort de senaste tio åren. Att bara jobba, ha vikariat för föräldralediga kvinnor och därmed ligga längst ned på semesterlistan, osv osv osv. Ursäkta om jag skriver osammanhängande förresten = feber.

Nu vill ni säkert veta om det här med Iyengar Yoga som jag provade igår. Det kändes, för att ta den korta versionen, som att genomgå en 90 minuter lång stretch av olika kroppsdelar tyckte jag och kände mig för övrigt väldigt ovig kvällen till ära. Min kropp tyckte något annat, för den skakade i mjölksyrespasmer och idag har både jag och Freja träningsvärk i muskler vi inte visste att vi hade. Mina sitter framförallt i sidan av rumpan och yttersidan av ryggen. Passet kändes långt och jag var inte övertygad. Man jobbade inget med andning men mycket med klossar och något uppochnedhängande i rep var det ju inte precis tal om. Plus för träningsvärken idag, den gillar jag. Minus för att passet kändes långt och jag hann bli uttråkad. Kommer att testa några gånger till innan jag bestämmer mig. Oh förresten, ett annat plus: 50% av deltagarna var män. Det var kul.

Väggen, hej

Nu har det varit några dagar av limbo. Sjuk eller inte sjuk? Jag vaknar med huvudvärk, kan knappast gå upp ur sängen, gör det ändå, åker till jobbet, finner mig halvliggande över skrivbord och lunchbord alldeles för ofta för att det ska vara gulligt. Tredje dagen av huvudvärk och extrem matthet verkar börja idag. Läser Oisins text om saken och håller med. Hoppas det är det. Jag har bara en vecka kvar till semester nu. Först åker vi till Borlänge. Sedan åker vi till Grekland. Sedan är vi hemma några dagar och sedan åker vi till Köpenhamn, Helsingborg och förmodligen Tjörn. Sedan är juli slut. Jag längtar till juli. Så himla mycket.

19 juni 2011

Orddiarré, ursäktarå

Nu är nästan alla mina vänner på en balkongfest på andra sidan av staden. Jag var där förra året och det var fantastiskt. Han som är värd är fantastisk, hans tjej är fantastisk, våra vänner är fantastiska, balkongen är fantastisk, men jag kom hem så sent från skogen. Och jag var så trött. Och jag ska rida imorgon bitti. Och hade bara pyamas på mig. Så tja, jag åkte hem. Och nu har precis den värsta timmen passerat, den där när man fortfarande leker med tanken på att vara lite crazy och hoppa på fyran och sticka över till balkongfesten och trycka i sig tre glas vin och liksom vara med, den timmen är förbi och det är nu officiellt mitt i natten och man har officiellt valt att stanna inne och det känns till hälften fräscht och till hälften himla tråkigt, men man vet att imorgon bitti kommer den första känslan vara cirka tio gånger starkare än den andra och snart är det midsommar och semester och festivaler (oh förresten! vågar jag låna min styvmammas HUSBIL och åka till Borlänge i?) och sommaren blir full av fester och roliga nätter vare sig man stannar inne ikväll eller inte. Så aja. Här sitter jag nu. Heading for West Wing, longing for tomorrow. Cirka så. Godnatt.

18 juni 2011

Nu fick det räcka

Äsch, nu gjorde jag det. En himla trist diskussion växte fram under ett helt meningslöst inlägg jag skrev för en vecka sedan, en diskussion som började med att okänd person ville berätta att jag red dåligt men som senare kom att handla om missförstånd hit och ironi dit och mobbare hit och feghet dit och att förstöra hästar hit och tja, jag vet inte. Det blev liksom bara fult och ickekonstruktivt. Jag tror att alla på ett ungefär har fått ur sig det de ville säga och tänker att forum för pajkastning finns på så himla många andra ställen på nätet. Men, förstås: vill man prata mer om sakerna får man såklart gärna mejla mig, adressen står till höger och jag svarar på precis allt.

Mitt problem med kyrkor

Jag har alltid varit lättrörd i kyrkor, brukar jag tänka eftersom jag ständigt drabbas av käftsmällar till gråtattacker när jag är i dem. Jag måste typ sjunga konstigt och spexa och göra mig till för att inte bryta samman i något slags attack jag inte riktigt kunnat förklara för mig själv med annat än att jag, tja, vadå, blir rörd i kyrkor. So what. När barn sjunger och så. Det blir väl typ alla? Har jag tänkt.

Men idag slog det mig att det såklart inte är bara det. Det här är en känsla som kommit till mig i vuxen ålder, såklart. Efter min pappas begravning, närmare bestämt. Och idag när jag satt där i min konstiga byxdress och tittade på min nu snart femtonåriga syster sjunga kristna sånger för att snart få ett moppekort i konfirmationspresent var det så himla tydligt. Det kom flashbacks. Jag mindes precis hur vi satt den där dagen för fjorton år sedan. Jag hade min styvmamma på min vänstra sida även den gången. Min lillasyster var då sju månader gammal och vi turades om att ha henne i knät. Hon var glad och jollrade under sin fars begravning. Hon var en enda i hela kyrkan som inte grät, hon fattade ju inte vad som hände. Och där satt vi andra, som hade blivit av med en pappa eller make eller bror eller son eller kollega eller vän, och vi var förkrossade och allt var liksom overkligt den gången. För egen del kunde jag inte ta in det då, jag vaggade och kramade min sju månader unga, numera faderlösa, lillasyster i stället. Och hon jollrade. Och nu har fjorton år gått och jag och min styvmamma sitter där sida vid sida igen och blinkar tårar och är på gränsen till sammanbrott och ännu en gång är min lillasyster glad och kan omöjligen dela det vi känner för hon minns inte, för henne har kyrkor inte blivit något sorgligt ännu. Hon sjöng sånger idag och på tonåringars vi sluddrade hon ord om kärlek i en mikrofon. Hon såg glad ut. Hon vet inte vad hon aldrig fick, inte på det sättet som vi vet och minns.

Så i alla fall. Jag tvingade mig att ogråta jag också, jag klappade händerna likt en gospelgalning och dansade överdrivet till "sommartider hej hej", kunde hantera det bara genom att liksom driva med hela situationen. Över sångerna jag själv sjungit en gång för hundra år sedan när jag själv konfirmerades, Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Någonstans i kyrkan, den gången, satt pappa där. Och hur jag kan ha undgått att inse att det är därför kyrkor gör mig så förtvivlat blödig än idag är ganska makalöst. Klart det är så. Och de där tankarna jag aldrig längre tänker kom över mig: han borde varit här idag igen, det hade varit mycket mer rätt. Vi är liksom aldrig riktigt hela utan honom, inte när vi är i kyrkor.


Och presentfrågan löste sig utmärkt, tack

Jag köpte en parfym och en klänning och det gick bra. Katastrofen kändes nära när vi på väg ut från kyrkan och mot bilen där presenterna låg och skulle delas ut, passerade en vän till min syster som bar exakt den klänning jag inom bara minuter skulle ge till henne i present. Jag yrade om kvitto hit och bytesrätt dit men fick förklarat för mig av en till synes mycket nöjd presentmottagerska att det bara var bra att ha samma kläder som sina kompisar. Kände mig mycket, mycket gammal när jag fick denna information. Kände mig också som lite galen kvinna ty jag plockade upp ett lite udda plagg på MQ, av alla jordens affärer, på väg till skogen. Jag vet inte vad grejen med min nya faiblesse är för märkligt mönstrade kläder i pyamasstil men det är tydligt att jag just nu inte kan låta bli skiten. Förra veckan ett par pyamasbyxor i cirka... rosa leopard? Nu detta.

Konfapresent

Nu är det dags. Ut på stan, leta present till snart femtonårig lillasyster, åka till skogs, lyssna på snart femtonåring lillasyster läsa ur bibel (?) och konfirmeras. Hon ska få ett moppekort i present. Sen NÄR började man behöva moppekort? De kör tydligen upp en timme i stad och en timme i skog. Plus pluggar teori. Fatta vilken grej? Hur som helst. Hon kommer ej få vare sig moppekort eller moppe av sin storasyster ty hennes storasyster är lite för snål/pank. Jag leker med tanken på en parfym. Eller en bok. För cd-skivor vill ingen unge ha nuförtin va?

Jag vet inte vad det är men våra AW:s är lite annorlunda än vad de var

Men som synes: fortfarande mysiga. Här hänger vi på Hotell Reisen och dricker vin och äter Club Sandwich. Det kan vara min första Club Sandwich i hela mitt liv. Har liksom aldrig valt den på menyn innan. Man tar ju alltid hamburgertallriken? Hur som helst: det var gott. Det var ett bröd för lite, tyckte jag. Man ville inte ha en trevåningsmacka utan två enkla. Plus att rödlöken gav otrevliga rapar resten av kvällen (som iofs spenderades hemma i soffan men ändå).





Upp upp upp upp ned

Ja men dåså, då testar vi det här med Iyengar Yoga! Har anmält mig + Freja till nybörjarklassen på onsdag nästa vecka. Om någon annan vänlig eller ovänlig själ vill följa med så välkommen, låt oss vara stela tillsammans! Mest ser jag fram emot att hänga upp och ned i... rep. Jag ser framför mig mycket av denna vara. Har fått ett program på mailen av Lillis mamma och ser att många av övningarna får man inte göra när man har mens. Jag undrar lite kring det där. Varför man inte får det och vad de tänker sig händer om man gör det och om det är okej att bedöma den saken alldeles själv och vad som händer om man mörkar och "aldrig" får mens. Tvärtom mot högstadietiden då man hade det varje vecka. Åh stackars gymnastiklärare i för korta shorts som ibland visade pungen som fick handskas med all vår mens hela himla tiden. När jag tänker på honom idag ser jag ett lätt förtvivlat ansikte framför mig. Har för mig att alla var överens om att han var äcklig. Varför tyckte vi det? Var det pungen och shortsen eller gjorde han något eller var vi bara en äcklig skara mobbarkids? Hjälp mig om du vet.

Och än en gång: jag gick från ämnet. På tal om kolon förresten, har alla läst Liljestrands recension av Lapidus nya bok? Gör det annar. Den är hilarious, LOL-rolig helt enkelt.

16 juni 2011

I bet you didn't know I'd go anywhere with you

WIHO, nu händer det! Alltså bokningarna nedan, händer, i viss mån. Det tycker jag är kul.

För övrigt klippte jag luggen idag och eftersom både jag och min frisör kände oss trötta på det här med rak lugg som diffar med 3 cm men alltid är i exakt samma form tänkte vi äsch, vi klipper ur den och gör den lite taggig så kan den eventuellt växa ut och bli lite "sjuttio" och lite längre över sommaren. Jaha. Alltså jag har så sjukt svårt att titta mig i spegeln utan att tänka på den som att en mycket, mycket ung människa med sax gått loss. Men det blir bättre snart. Dels för att jag vänjer mig, dels för att det växer. Gott så.

Efter klippningen åt jag middag med finaste David på KB. Havets Wallenbergare och fina samtal och en present: en tygkasse med tryckta apor som han inköpt i London för några veckor sedan. Så himla FIN och personlig och så typiskt honom att hitta en sån grej. I julas fick jag en bok om en häst och en flicka och varje gång hästens namn var utbytt på baksidan hade han strukit över det med en svart penna och fyllt i hästen jag gillars namn. Åh, jag är så förtjust i den där pöjkn! Så pysslig, omtänksam, rar. Och olik mig. Vet inte om jag nämnt att vi brevväxlar också, riktiga handskrivna brev. Hans är på brevpapper med olika djur och blommor på, hans handstil är fin och hans meningar korrekta. Mina brev är enkla, kluddiga och fula, fyllda av slang och versaler, skrivna på typ ett papper jag hittade i returhögen hemma. Han säger att det inte gör något eftersom det är innehållet som räknas. Jag hoppas att det stämmer. Annars får jag snart bege mig ut på brevpappersjakt.

Nu: åter till resebokningarna.

Vad borde man jobba med om man ÄLSKAR att göra sånt här?

Haha!

Okej, detta är kanske inget att rasa över, tillgång och efterfrågan JAVET, men jag måste ändå bara berätta vad det här gamla hotellet i utkanten av Borlänge tar betalt för ett enkelrum per natt under Peace & Love. Kolla in rummen också. Så himla... vandrarhem, om ni fattar? Hur som helst. Tvåtusen pix per natt ska dom ha. Inte en krona mindre.

15 juni 2011

Did you give the world some love today?

Det här med att ha sitt twitterflöde i sin blogg. Vet ICKE vad jag ska tycka om den saken. Det känns lite som att vara otrogen och bli påkommen varje gång jag ser den. Förmodligen ryker den inom kort.

Nu kanske ni undrar vad jag har gjort idag. Och det ska jag så gärna berätta. Jag arbetade hela dagen lång. Var på jobbet före åtta i morse och skickade till exempel ut 18 manus på en bok som kommer till hösten men ännu inte kommit "i tryck", som man säger. Den finns i utskriven form och i exakt den formen skickade jag den idag till 18 långliggare. Vet alla vad långliggare är? Om ja, ursäkta att jag snart berättar något ni redan kan. Om nej, så är det en tidning med lång pressläggningstid. Till exempel... Femina. Om jag vill att Femina ska recensera en bok som kommer i september i Feminas septembernummer är det nu i juni jag ska skicka boken till Femina. Och har boken inte tryckts ännu, ja då skickar jag den i utskriven version från en pdf. Som jag inte mejlar eftersom digital spridning = inte bra. Varför berättar jag det här förresten? Om några veckor jobbar jag inte ens med böcker längre. Hur som helst, det var lite det jag gjorde i förmiddags, vid sidan av att boka intervjuer och mässor åt några författare. Efter lunch (som jag för övrigt intog framför datorn) var det dags att träffa ett gäng av vinterns författare och höra dem berätta om sina böcker. Det är ungefär det roligaste inslaget i mitt jobb, att höra författarna själva beskriva för oss vad deras böcker handlar om, varför och hur de skrev dem, vilka de inspireras av osv. Jag ska inte gå in på detaljer om vilka vi träffade men låt mig bara säga en sak: håll utkik efter en bok som heter Slutstation Rättspsyk i vinter. Gör det bara. Den är så jävla, förbannat viktig. Nog om detta. Min eftermiddag förflöt på det här sättet och klockan halv fem begav jag mig till stallet och ännu en terminsavslutning, veckans andra av tre. Ny lärare, ny present, ny fika på läktaren, osv. Vid halv åtta var jag på väg hem. Vid åtta kom jag hem. Åt ärtsoppa och danskt rågbröd och nu ligger jag utslagen i sängen. Det känns som jag ska bli sjuk. Min kille är sjuk. Jag vill inte bli sjuk. Helst inte exakt just nu. Så jag ska sova alldeles snart.

Det har jag gjort idag.

14 juni 2011

Två bra, en oklar

Jag älskar regn. I synnerhet älskar jag stall och regn i kombination. Så. Himla. Mysigt. Idag möttes jag och Sara, som egentligen rider i min söndagsgrupp men hade stallängtan även en mulen tisdag, upp efter jobbet och precis när vi klev av tvärbanan började det först småregna, sen storregna, sen vräka ned. Vid det laget hade vi hunnit in, och fick sedan spendera närmare en timme under tak innanför immiga fönster och med ett dovt smattrande ovanifrån. Jag fick något slags barndomslängtan. När man liksom bara hängde och dröjde kvar därinne och visste att sekunden det slutade skulle man bege sig ut på blöta skogsvägar och man kanske satte sig i en box och väntade och lyssnade på en häst som åt hö och bara... chillade. Åh.

En annan sak jag nästan älskar är mitt nya jobb. Har såna goda vibbar för detta att de knappt får forumleras, jinx osv. Men det är något fint i luften, det är det.

Slutligen verkar jag ha fått något slags eventuellt erbjudande om en hyreslägenhet i ett nybygge lite utanför stan och jag undrar så: borde jag ta det? Vi snackar hyresrätt och det lockar mig. Vi snackar också rätt dyr hyra och det lockar förstås inte. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Sälja? Jag tycker det känns himla läskigt att äga bostadsrätt + miljonlån såhär inför det som kanske händer med Grekland och allt det där de pratar om ska hända efteråt. Jag kanske bara har gått på något slags skräckscenario som nyheterna gillar att måla upp (?) men huuu, på sistone har jag sett katastrofer av olika slag framför mig när det kommer till saker som världsekonomi och miljö. Till skillnad från jobbsituationen är det inget fint i luften. Det känns inte så.

Tipsar lite bara

En bekanting "hyr ut en superfin etta (40kvm) vid Slussen hela juli och augusti. Perfekta semesterboendet för er utsocknes. Dubbelsäng, stor tv med alla kanaler, 7000/månad i hyra och då är allt inkluderat, även supersnabbt trådlöst internet."

Om ni är intresserade så maila mig så mailar jag bekantingen. Slut på tips.

Snel osv

Kolla förresten vilket gulligt linne jag köpte härom dagen. Och nej det var inte på COS* om vi säger så.

* Hur uttalar man det? Som semesterorten? Som dit man flyr sin?

30/13

Men hallå ojämna väder, vad förväntar du av mig idag? Jag fattar inte? För det är trettio grader i läggan och ser ut att vara tretton utanför den. Och igår frös jag hela dagen och dagarna innan det svettades jag konstant pga "kläder". Behöver veta detta. Ska bära dator och promenera hela vägen till jobbet. Svett eller frys? Hur ska vi ha det? Är tretton grader helt sanningsenligt eller har termometern gått bananas. Åh livet. Åh alla dessa svåra frågor. Står knappt ut!

13 juni 2011

Summer of 2011

Det är HELT galet att tänka på att jag snart, alldeles snart, ska få fyra veckors semester. Jag tror aldrig jag haft fyra veckors semester? Idag när jag tänkte på det trodde jag för ett ögonblick att jag hade fyra veckors semester på sommaren när jag var liten och det stämmer förstås till en viss del, men inte helt. När jag var liten hade vi nämligen gård, och till denna gård hörde åkrar, och på dessa åkrar växte hö, och de varmaste veckorna i juli var det alltid dags för höskörd. Det var ingen pardon, alla i familjen (och många utanför den) skulle jobba under höskörden. Detta var alltså, som jag minns det, alltid under de varmaste veckorna på sommaren, de där då alla kompisar badade och lekte om dagarna. Då stod jag, sönderriven på underarmar och knän, på en kvav höskulle och lassade bal efter bal av detta stickande, kliande, tunga och stinkande hö. Balarna tog ALDRIG slut. Det spelade ingen roll hur mycket man led, det fortsatte komma höbalar uppför den där rullande stegen som skjutsade upp dem på skullen (där jag stod) från lasset på gården. Ute på åkern åkte pappa eller nån annan farbror i en traktor, på vagnen som följde traktorn stod vår granngubbe Lasse och staplade upp balarna i prydliga rader, på stallgården stod min faster och min styvmamma och ytterligare några vänner och lassade balar och uppe på skullen stod alltså jag. Och min bror. Och min syster. Fy vad vi slet. Svetten och sättet som precis allting stacks och kliades är det jag minns allra mest. I trädgården satt farmor och skalade färskpotatis. Till frukost åt vi rabarberkräm. På kvällen däckade vi tidigt. Nästa morgon var det dags igen. Det är så jag minns mina somrar mellan åren 1991 och 1994, sedan gick allt åt skogen när pappa blev sjuk och gården såldes. Det hela innebär hur som helst att jag aldrig riktigt hade långledigt. Och efter somrarna på gården följde somrarna då jag jobbade på stuteriet, på caféet, i klädbutiken och sedan kom sommaren efter studenten. Den sista sommaren i Sala. Då tror jag att jag kanske var ledig hela sommarlovet. Tio veckor innan London. Hur som helst. Poängen är att jag nästan aldrig som jag kan minnas det har haft fyra veckors semester i rad och nu kommer jag att få ha det. Jag är helt euforisk. Planerar skåneresor hit och gotlandsresor dit. Vill inte lämna Sverige eftersom det är juli och antagligen jättefint här då. Men det kliar i fingrarna av allt jag vill göra. Jag längtar så mycket.

Iyengar yoga

Förresten! I helgen träffade jag världens finaste mamma, eller okej i gott sällskap av mina egna två mammor om man ska vara petnoga, men i alla fall jag träffade Lillis mamma, mamma Eva i Piteå, och som vanligt så pratade hon om hur bra det är med yoga (den här gången handlade det om PMS och personlighetsförändringar/störningar i samband med, och depressioner osv) och hon förespråkade en typ av yoga jag aldrig hört talas om: iyengar yoga. Känner någon till denna yoga? Jag blev riktigt sugen att prova. Man verkar ha rep (?) som man liksom hänger upp och ned i, det låter härligt tycker jag. I sommar har de nybörjarlektioner vid Odenplan på onsdagar klockan 18.30. Jag vill prova!

COS

Jaha. Då var det gjort. Jag har gått förbi sisådär tusen gånger men aldrig vågat mig in. Dels eftersom jag ogärna går in i butiker och frestas att konsumera eftersom jag sällan har pengar (eller prioriterar klädshopping för de pengar jag har) och dels eftersom det alltid är så förbannat mycket folk där. Men idag blev det av. Jag debuterade på COS och det skulle jag eventuellt aldrig ha gjort. Åh vilka fina saker. Förutom det hudfärgade och mjölkrosa så var ju cirka ALLT jättefint. Och liksom lite speciellt, om man nu kan säga det om plagg från en storkedja som den. Men det var liksom små detaljer på allting som gjorde att det inte bara såg ut som ett vitt linne / en svart klänning / en enkel skjorta. Jag blev sugen på att köpa säkert tio saker. Så brukar jag sällan känna. Jag köpte noll plagg, vilket var bra jobbat eftersom faktiskt inte har några pengar. Det är ridskoleavgifer hit och tågbiljetter dit och sommaren nalkas och jag har bara jobbat deltid de senaste månaderna, så det går faktiskt inte. Men jag känner ett sug att gå dit igen. Typ imorgon. Är rädd att det är exakt det jag kommer göra den 25:e juni. Kanske är det nu som jag avancerar från tonårsaffärerna Monki och Cheap Monday, kanske är dagen kommen.

On a different note: GUD vad kallt det är idag? Och här går jag runt i världens tunnaste byxor (tänk pyamas) och linne och försöker komma på en anledning att slippa gå från jobbet för att det ser ut att storma och blåsa så iskallt därutanför. Alla verkar lika konfysa dessutom, jag ser människor i shorts på Sveavägen och ingen ser helt bekväm ut. Själv sneglar jag på en klädhängare här i det tomma kontoret på mitt nya jobb och där hänger en luvtröja som ser ut som svaret på mina böner. Förutom att det inte är min. Förutom att jag inte känner mina kollegor tillräckligt bra ännu för att börja låna deras kläder. Det är himla synd. Jag kanske blir förkyld av det här. Sjukskriven lagom till semestern. För någon timme sedan började för övrigt ett krigslarm tuta. Det ska det väl ändå inte göra måndagen den 13 juni? Men det gjorde det.

Jahapp. Nä men om man skulle ta och gå hem då.

10 juni 2011

Dum av dig

Igår fyllde Wille år och jag var egentligen på ett miserabelt humör, sådär så att jag trots sol och tusen roliga erbjudanden om aktiviteter åkte hem och lade mig på sängen och... stirrade. In i väggen. Försökte somna och vakna till annan känsla men det visade sig vara lätt ordnat med ett litet utbrott och samtal med min bättre hälft, som dom säger. Lite självömkan, några tårar, lite kramar och jordgubbar och voila! Ny känsla! Hur som helst. Vid nio åkte jag till Bablylon, firade lillewille som fyllde 28, kom hem tolv, sov, gick till jobbet via fantastiska Zink och dess helt underbara frukost, satte mig och jobbade och exakt klockan halv elva kom den. Baksmällan. Okej, tre glas vin är ändå tre glas vin, men ändå. Baksmällan som slog ned var liksom inte i paritet med gårdagens "fest". Gårdagens "fest" var ett två timmar långt mingelgrattissamtal, typ. Dagens baksmälla var brutal. Så jag gjorde det man kan göra på sommaren, jag skippade lunchen och lade mig i Humlegården och sov mig igenom exakt hela lunchtimmen. Extremt skönt. Vaknade som en ny person, eller okej det är lögn, men vaknade som en lite bättre och piggare person. Och svettigare. I alla fall. Har ni läst den här roliga artikeln från Resumé, med internetdialekter? Den tyckte jag var mycket roligt. Jag antar att jag går under den första kategorin men ändå inte riktigt. Det är som att den är skriven utifrån Emelies skriftspråk som mall, jag använder inte prick det. Men delar av. Absolut. Hur som helst. Idag är det fredag och Lina inviger sitt sprillans nya kontor för Rättviseförmedlingen. Det tänkte jag fira med, tja, lite vin? Det får man väl? Fattar för övrigt inte hur i helvete man kan göra något annat de här sommarheta dagarna och ljusa kvällarna än att dricka kallt vin. Försökte förra lördagen men gud vad det inte gick bra. Satt hemma och stirrade framför mig fram till klockan nio då jag gav upp och sprang till Trädgården under bron. Där var det fest. Det var roligt. Jaha nä men jag hade väl egentligen inget att berätta förutom det. Jo, en grej. Har börjat läsa en FANTASTISK ny bok som heter Lacrimosa av Eva-Marie Liffner. Lägg den på minnet. Den har inte kommit ännu men snart så. Och då jävlar. Blir den er alldeles egen semesterläsning, jag lovar. Hej kram puss osv!

Ps. Det här med Bright Eyes. Han är inte skitsnygg? Varför tyckte jag det för tio år sedan? Kanske för att han låter så jävla het när han sjunger, va. Så måste det vara. Men hallå OMG är det en... fläta, han har därbak, i videon? En lång ensam liten fläta? Här är alltså nån ny dänga som man får höra på Way Out West i augusti om man har tur. Ds.

Frukost på Zink

7 juni 2011

Hello?

Hmm. Jag tittade in här och liksom väntade mig att det skulle ha hänt något i bloggen. Typ vad har Carolina gjort i helgen nu igen? Weird. Hur som helst. Jag har: varit i Skärgården, cyklat, ätit väldigt mycket olika saker, varit på Debasers uteservering, varit hos Anna och Lovisa och deras nya bebis, varit i Högalidsparken, läst ut en bok som hette Utslag av oro och skrivits av Mark Haddon, varit på Lidingö och gått runt en sjö, ridit två hästar och blivit biten av en, lyssnat på och sett en lång tutorial om Photoshop, varit på Trädgården under bron, promenerat utmed Årstaviken mitt i natten, sett jävligt mycket West Wing, hälsat på Anna och Anna och deras bebis, druckit öl på Mbargo med två sjuklingar. Allt detta på, vadå, sex dagar? Något sånt. Nu är det morgon och jag ska till ett av mina jobb. Idag kommer jag få presentera mig för alla nya kollegor, huuu för prat inför grupp. I alla fall. Återkommer. Hej!

2 juni 2011

Att provrida en häst

Nu ska jag berätta om en grej jag gjorde igår som jag tror att de flesta av er aldrig någonsin gjort och aldrig någonsin kommer att göra och framförallt aldrig någonsin skulle vilja göra: jag provred en häst. Och här hade jag tänkt berätta fyra meningar om detta och spare you the details men hoppsan. I'm not that kind of girl. Sätt mig vid ett tangentbord och blablablaaaaaaaaa. Så i alla fall. Här kommer en "kort" text om att provrida hästar.

Att provrida en häst gör man för att man antingen är intresserad av att köpa den, eller av att bli medryttare på den. I mitt fall var det det senare. Jag har nu ridit två år på olika ridskolor i stan och gudarna ska veta att jag kastat, ibland vaskat, tusenlappar och åter tusenlappar i eviga strider på dem. En lektion kostar mellan 270 och 320 kronor och jag har tagit minst två i veckan, ofta tre, och varje sommar, jul och andra lov har jag tagit extrakurser. Ibland har jag utökat med en privatlektion, som i sin tur kostar mellan 480 och 700 kronor. Ni fattar = dyrt.

För dessa pengar har jag 1. lärt mig jättemycket som jag struntade i att lära mig när jag var barn och 2. blivit oerhört kär i en häst som jag bara får rida en gång i veckan som mest eftersom olika gamla skitsystem på ridskolan gör att det inte är "så enkelt" att den person som rider en häst bäst/oftast (även om det, i sig, är bättre för hästen att ridas av färre ryttare och utvecklas med samma) "får BESTÄMMA". Det "funkar inte så" på ridskolan. Ja, ni fattar. System och strukturer från forever ago som är jävligt svåra att rucka på. Vilket jag försökt göra ändå, by the way. Om och om igen. Nu är jag trött, fattig, irriterad, olyckligt kär i en häst jag inte kan köpa, för jag har inte tid och råd, och inte får rida så ofta som jag vill. Så jag har börjat leka med tanken att hitta en annan. En privathäst, som jag kan rida flera gånger i veckan och träna med och utvecklas med, inte tjafsa runt i byråkratier från 70-talet och titta hjärtekrossat när nån jävla tjomme/a sitter på "min" häst och rider henne sönder och samman. Och är man ska bli medryttare gör man alltså såhär:

1. man håller utkik på de två stora sidorna för detta som finns att välja mellan (båda så fula och gamla i sin design/funktion att det liksom säger lite om hela, tja, världen kring hästar), Bukefalos och Medryttare.

2. man hittar tusentals annonser av människor vars hästar bor två mil utanför Tullinge, typ, och därmed kräver en bil för att nås fram till. fail.

3. man hittar hundratals annonser av människor som uppenbart är lite galna och kallar sina hästar för "min solstråle" och beskriver att "hon e mycke' speciell min lilla goshöna" och trots att hon är halt och inte får ridas mer än i skritt och barbacka ska man, som "ansökande", lämna referenser och betala massor och det skrivs i versaler och trettiofem punkter mellan tio meningar och ja, såna ska man akta sig för också. helt enkelt. eftersom hästmänniskor redan i grundläget är lite galna (ursäkta alla hästmänniskor men jag menar detta på ett mycket kärleksfull sätt, being one of them myself, att jobba 70 timmar i veckan för att få runt det ekonomiska, att utan att blinka säga tack och hej till privatliv utanför stallets väggar för att vara bästis med ett djur (!), gör att man lätt blir en smula... enkelspårig, och kan tolkas som något hysterisk i sin kärlek, men såklart finns tusentals undantag don't kill me please) har jag lärt mig den hårda vägen att det är lika bra att inte ens springa på bollarna vars sparkare gör ett galet intryck redan i annonstext.

4. man hittar många travare/varmblod. hästar som alltså är avlade och tränade att inte, någonsin, galoppera eftersom när man gör det i travsporten blir man diskad. kanske har en sådan häst gått sönder, varit för dålig, blivit gammal, men nu bor den hos en glad tjej i Akalla och har blivit en ridhäst. Alla som rider sina travare säger att de är så himla fina i lynnet och att de inte alls "känns som en travare" och att de är väldigt "fina i dressyren" men jag vet inte. alla varmblod jag provridit har känts exakt som travare. otroligt skumpiga, haft svårt med galoppen och även om det stämmer fint att de haft "lugna lynnen" (vilket de ju också avlats + tränats för) så har det aldrig räckt för mig. jag har aldrig letat efter en häst att "gosa med i skogen" = rida ut i skogen = mysa. jag vill träna. för instruktör. svettas. utmanas. komma någonstans. framåt, helst. så varmblod går också bort.

5. man hittar ett gäng som går bort av andra orsaker. tex de söker efter en som kan vara där på morgnar före jobbet, de söker efter en som bara vill rida i skogen, de söker en att gosa med sin uråldrige gamle pensionäshäst, de söker efter en som rider western, you name it, they're all out there. och de väljs bort.

Med dessa fem faktorer som går bort återstår extremt få annonser. nästan inga alls. jag har förstått att det är extremt bortskämt att, som jag, önska sig en häst att rida som står nära stan, som man får träna på, som är mer ung än gammal, som har tävlingskapacitet osv. det är till och med lite skrattretande, tydligen, att önska så mycket. speciellt om man som jag inte är skitduktig på att rida, alltså ingen tävlingsryttare själv, utan bara har ridit i några år som vuxen. om än så ambitiöst. men så har jag känt och så har det fått vara och tills en sådan häst dyker upp tänker jag fortsätta på ridskolan, där får jag åtminstone varje söndag rida den här hästen jag älskar.

Och ungefär NU tänkte jag komma till poängen med denna text. igår provred jag alltså en häst, en som hade allt det där jag skrev om, den är nio år, den är ett sto, den tävlas i både hoppning och dressyr, den står nära stan, den kostar något jag har råd med, den önskar en medryttare så ofta som jag har tid till. för några veckor sedan skrev jag ett helt ärligt brev till ägaren, precis om hur länge jag ridit, vad jag söker efter, att jag är kräsen och inte vill investera vare sig tid eller pengar om det inte känns helt rätt, att det är viktigt för mig att jag får utvecklas och ta lektioner för instruktör, osv. jag visste att han skulle få ungefär åttahundra brev på sin annons, eftersom den var så unik och bra. och jag trodde inte att han skulle svara mig. men det gjorde han, han svarade och han var intresserad av att ses och igår var jag äntligen där. och nu tänkte jag snart sluta skriva eftersom jag inte vill jinxa mina chanser men alltså han var NORMAL och LUGN och NOGRANN och KUNNIG (ägaren) och hästen var ganska precis i min smak (utbildad men ger utmaning + personlig stil) och hade ett namn jag så himla gärna skulle vilja skriva här men jag vågar inte för han ska träffa fler provridare i veckan och jag vill inte skrika ut något förrän jag får veta om det blir jag men alltså namnet, namnet på hästen, det är så jävlans fint och rart, man dör. tänk om jag ska börja rida en häst som heter så. och gud vad detta tappar poängen när jag inte berättar namnet. jeez.

Halva jag känner att trots mödor och ångest den här våren har exakt allt jag gjort, allt jag sökt, blivit bra, allt har bara fallit på plats och jag har landat mjukt och inget (bokstavligen inget, vilket är skrämmande pga bisarrkänslan i det) har gått fel. halva jag känner att jag är on a winning streak och kommer landa det här också. halva jag känner att nej, det här var bara till låns och livet har faktiskt minst hälften motgångar och så jävla mycket flyt ska du inte tro att du kan ha så glöm det här nu och var glad åt allt annat du fått de senaste veckorna. men hur det är i verkligheten får vi se om några dagar. spännande nog (för mig).