30 december 2011

Elaka styvmorsklänningen och rastlösheten

Amen så himla jobbigt. Alla mina kompisar (känns det som?) är tydligen frilansare och har det jättehärligt och ledigt i mellandagarna. Igår till exempel, när Wille bjöd in till "nyårsafton 0.5" var det fest och kul och till och med en sjuåring stannade längre på festen än jag. Idag däremot, när jag äntligen jobbat klart för veckan, är det himla dagen före nyårsafton och URSÄKTA MIG SOM FRÅGAR men när började man bry sig så himla mycket om det? Jag har fan fått slita och svettas för att få cirka en kompis att ta en liten öl med mig. Obs om detta låter som alkisvarning vill jag bara säga att jag inte druckit öl på veckor nu. Vill bara socialisera en kväll när jag inte behöver tänka på jobbet dagen därpå och därmed gå hem supertidigt och vara helt städad. Men det är tydligen för mycket begärt. Eh okej, hej världens mest meningslösa gnäll.

Annars kan jag berätta följande. Idag köpte jag en nyårsklänning. En svart och prålig från COS och egentligen passar den inte min nya mjuka stil så bra alls (mjuk stil: håret är ej längre kolsvart med raka hårda linjer utan brunt och mjukt fall) och ser dessutom lite ut som något som den elaka drottningen i Askungen skulle kunna ha på sig, plus att den inte var på rea men det fattade jag inte förrän efter tio års kö till provrum och lika många till kassa så jag tänkte what the hell och köpte den ändå. Men har redan ångest. Tänk vad mycket mer meningsfulla grejer den där tusenlappen kunde gått till. Än en jävla festklänning som kommer användas en, max två gånger. Åh tänk om jag orkar lämna tillbaka den? Det vore himla bra.

Jaha, vad mer. Jo i dagarna har jag alltså jobbat. Idag åt jag lunch med senila gamla mormor som börjat tömma sitt hem på grejer eftersom hon tror att någon stjäl av henne. Tex idag fick jag en "byst" aka staty som var jättestor. Fattar inte hur hon orkade släpa den från sig till min morbror i väskan men den fick jag alltså. I julklapp. Hon sade att den hette Aksel. Jag smög in med den i min mobrors sovrum. Där står den nog fortfarande.

28 december 2011

2011 i mobilbilder

Det här är tidigt på året. Tror jag? Vi är i så fall på Trädgården under bron och jag tänker mig att det är vinter och vi fryser som satan eftersom vi sitter i den där utebaren, där man får röka, och huttrar rumporna av oss. En kille på cirka 19 kommer att ragga på några av mina vänner här snart. Vi kommer även att öva på repliker ur den amerikanska Millenniumfilmen för det pågår casting för rollen som datatekniker och vi vill att en viss av oss ska söka rollen. Det vill inte en viss av oss, och en annan av våra vänner kommer senare att få den (och ta den). Men det vet vi inte här. Kul kväll, vill jag minnas, om än lite kall. På bilden ser vi Frida och Frans och yours trulys truly, så att säga.
Och sedan blev det vårkant och april och jag och Lina och Wille gick på Klungan (som jag sedan skulle se igen i december utan att fatta att det var samma show jag köpte biljetter till). Som biosnacks: jordgubbar. Lina hade just fått en cool utmärkelse här, men jag minns tyvärr inte vilken av dem alla det handlade om. Det spexiga med denna bild, på den tiden, var att det kommit jordgubbar till Hötorget. Kändes nästintill somrigt.
Det här blev min första och sista vår på bokförlaget och med detta jobb kom en ny fantastisk vän: Snipan. Här står han och bygger ord på mitt kontor. Ångest och KBT, bland andra. Jag jobbade med psykologiböcker, förresten. Härliga tider, på sitt sätt. Ohärliga, på andra. 
Första dagen utan jacka. Sportade de här hängselbrallorna hela våren och försommaren. De satt lite dåligt i grenen om vi ska vara riktigt ärliga, men jag kände mig så "gullig" i dem. Den här dagen åt vi brunch på Långholmens värdshus. Den fick 3 av 5 möjliga poäng. Förlorade på snorkig service och fantasilös buffé. Men omgivningarna var det ju inte direkt något fel på.
Och så var det den här hästen. Mitt hjärtegull. Den här lilla kärlekshistorien började redan 2010 men gud vad den fortsatte under 2011.
En dag kom Frida och Ava och hälsade på i stallet. Det var hennes första (och kanske fortfarande enda?) möte med hästar. Lyckat, tyckte jag. Ava också. Minns även att det här var dagen jag första gången såg Ava le (mot mig, ej mot hästarna). Kul!
Också kul: mina underbara kollegor på bokförlaget. De här två är så gulliga och roliga tillsammans. Vi äter fortfarande frukost eller lunch tillsammans en gång i månaden. En tradition jag helst aldrig vill bryta om jag slipper.
Här tar vi privatlektion i hoppning. Vi gjorde det nog hellre än bra, men what the hell. Roligt var det. Fina Fimpen.

Det kom en vår och körsbärsblommorna slog ut. Jag gick ned i arbetstid på bokförlaget och började projektleda en stor föreläsningsdag på Rival. Gick nästan in i väggen av all stress. Några morgonpromenader med Snipan hann jag i alla fall med. Här hänger vi på Linnégatan och gör oss fina under de blommande träden.
Mamma bestämde sig för att det var dags att flytta från landet och till en lägenhet inne i "stan". Här är vi dock ute på landet, antagligen har hon inte ännu köpt sin lägenhet, och vi går ut med hennes enorma hund, Emma.
Förutom föreläsningsdagen på Rival projekledde jag ett bokevent på Kägelbanan med Anita Goldman och Tomas Böhm apropå deras (då) nya böcker som handlade om kärlek och terapi ur varsitt perspektiv. Snipan följde med och hjälpte mig den kvällen. Tack för det, såhär ett halvår senare, Snipis.
Jag och kärleken bjöd in till frukost några gånger. I brist på matlagsningsskills får man göra det man kan, dvs duka fram frukost. Koka gröt och ägg. Rätt nivå för rätt personer och kök.
Och så kom den till slut, sommaren. Högalidsparken var ett favorithängställe. Förfest, söndagshäng, picnick, den funkar till allt!
Jiddan kom på besök, hennes band MEN spelade på Debaser och vi tog en svängom till dragspelet efteråt. Mys.
Ute på Hölö hängde, som alla somrar jag minns, min fina faster och min lika fina kusin. Han blir för övrigt pappa vilken dag som helst så det är ju en händelse värd att nämna från i år.
Nu har jag hunnit avsluta projektledningen, få ett nytt jobb, sluta på bokförlaget och för första gången se fram emot en fyra veckor lång semester. Den inleddes på Peace & Love i Borlänge. Jag sade till mig själv att det här skulle bli sista året men det vete fan om det blir så. Det är ju så mysigt. Trots att hotelljäveln kostade 2100 per natt. Orimligt.
Dagen efter Peace & Love åkte vi till Lefkas. Halvbra ö men mysig vecka. Jag och kärleken.
Direkt efter Lefkas tog vi Pelle och Pauline under armen (eller de tog oss) och stack till Köpenhamn. Där regnade det fem dagar i rad, Oslo blev attackerat och vi åt en jäkla massa mat. Pelle agerade projektledare och jag njöt av att slippa. I min nya regnrock. Nätterna spenderades dock i oro och ångest framför nyhetssändningarna. Gud vad hemskt.
Här verkar det vara uppehåll i fem minuter. Då passade jag på med ett turistfoto.

Efter Köpenhamn tog vi tåget till Helsingborg och hälsade på två underbara personer, Monkan och Andreas, som tyvärr inte fastnade på bild. Det gjorde däremot stranden i Båstad (som jag för övrigt spenderade mina första säkert tretton somrar på). Den här himlen var veckans finaste, i övrigt ösregnade det hela jävla semestern. Ledsen smiley.
Åter i Stockholm och sista helgen på semestern. Den ägnades åt Högalidsparken, vänner och förmodligen ett besök på Natten på Färgfabriken.
En natt hade vi fest hos Ante. Vi dansade och cyklade motionscykel om vartannat. Jag vek upp tröjan på ett märkligt sätt.
I augusti fick man äntligen hämta hem den här från sommarbetet. Herregud som jag längtat. Hon var tjock och dammig och här har vi schamponerat lite.
Popaganda kom och gick. Jag gick bara en av dagarna och minns knappt vad jag såg men tror det var Lykkeli. Emelie och min kille hade kul. Den senare så kul att vi blev ombedda att lämna Trädgården lite i förväg om man säger så.
I september fyllde jag år. Detta var en ledsen dag av lite olika orsaker men jag fick fina gulliga bud från fantastiska personer till jobbet. Älskar dem. Och så blev man 33 gamla år.
I oktober fyllde Erika år och vi firade henne med en överraskningsmiddag hemma hos henne som å ena sidan var rolig, å andra sidan misslyckad eftersom Erika själv inte riktigt var närvarande. Lina var det i allra högsta grad, här i ett par läckra röda skinnbraxor.
Nille hade fest, eller rättare sagt hans lokal hade fest, och vi gjorde oss så fina vi bara kunde. Samt hade roligt. I alla fall jag och Lina.
Det köptes olika kläder och banne mig om inte Anton var med vid varenda inköp? Det känns så. En perfekt shoppingvän är han, Anton aka Snipan. Besitter ett tålamod jag själv saknar och uppå detta även god smak. Lyll!
Jag fick nya kollegor det här året också! Helt jävla fantastiska om jag får säga det själv. Här har vi vinprovning med företaget med anledning av ett vd-byte. Jag som inte varit superförtjust i rödvin innan fick ändå en lite bättre känsla för det.
Ava har, av naturliga orsaker, vuxit och vuxit. Här närmar hon sig ett år och lika glad är hon för det.
Monkan kom till Stockholm en tidig novemberhelg! Det var superhärligt, även om denna bild inte riktigt visar härligheten. Här samlas vi alltså, vi tre som lärde känna varandra i Gävle sisådär 1999, och allt känns ungefär som förr. Yey oss.
På måndagskvällarna under hösten tittade jag - alltid - på Ensam mamma söker. So sue me! Den här säsongen var tråkig och den här personen var mitt hatobjekt nummer ett. Världens mest tjuriga person.
Acne hade fest i slutet på november (eller var det december?) och jag passade på att flasha axeln en smula.
Vi åkte till ett slott, min syster och min styvmamma och jag. Tyckte vi behövde hänga utan alla (min systers) barn och prata lite om vuxengrejer och gav varandra detta i present. Här sitter vi i en trappa som slottspersonalen bestämt hävdade att det spökade mycket i. Jag var orädd (tror liksom att jag är kompis med eventuella spöken?) men min syster var däremot mycket obekväm.
Jaha vad ska man säga. Det är höst. Lera.
Första helgen i december = resa till Skåne! Hänga med Monika och Andreas. Det var storm och vindkraftverken jobbade för högtryck. Stack till Köpenhamn en sväng, spelade spel och myste.
Och gick på Tivoli! Där var alla 21 år förutom vi. Vi var 33. Aja.
Och sen blev det världens kortaste julledighet och min brorsa fick lite kramar av sin tjej i julklapp, allt medan mamma lagade sin goda mat.
En sak med 2011 som icke bör glömmas: jag sålde min lägenhet! Här målar vi dörren. 

Det var det. 2011 i mobilbilder.

En av grejerna jag roade mig med på julafton

27 december 2011

Avslutat trean, börjar på fyran (The Wire)

Apropå The Wire förresten. Åh så jävla svårt att skriva något om det nu när man helst inte får spoila och sådär. Och lugn, jag kommer inte göra det. Men nu har jag precis avslutat säsong tre här hemma och det känns lite tungt om man säger så va. Snart går vi vidare till säsong fyra. Och sen, är det en kvar eller mer? Har ni något att säga om de kommande säsongerna? Minns tex när jag började på femman, eller om det var sexan, av West Wing och hela stämningen i serien bara dog. Tvärdog. Jag fick lov att slitas från dem en säsong för tidigt för jag stod inte ut med hur dåligt det blivit, hur trist manus, trist stämning, osv. Säg att det inte kommer hända med The Wire. Säg det.

Much ado about nothing

Idag var sista lediga dagen. Den spenderade jag genom att sova till halv tolv (seriöst, det är ingen hejd på hur mycket jag sover nu för tiden), promenera lite Årstaviken fram och tillbaka i sol och mot- och medvind, måla lite på en dörrkarm (min egen) och promenera lite till. Nu är min ledighet slut och herregud, jag har verkligen knappt gjort något alls. Om man bortser från en kväll med styvis och syster, en dag och kväll med mamma och bror, en kväll med svärfamilj alltså. Så har jag knappt gjort något alls. Minns "back in the days" (jag använde inte just det uttrycket) när vi åkte till Sala (där våra familjer bodde) i mellandagarna och man betalade ungefär 300 kronor för att bara kunna komma in på "hotellet" och där gå varvet runt, runt, runt två kvällar i rad och liksom glo på de man gick i skola med en gång i tiden och i hemlighet mäta sig med varandra. Bli superfulla på skamlöst dyr cider, typ. Ja gud. Det var tider det. Närå. Eller JO! Det var ju det, då, på ett sätt. Andra tider än nu då kvällarna består av The Wire och en dokumentärserie om orangutanger i alla fall.

Hur som helst. Imorgon börjar jag jobba igen. Det ska bli lite mysigt, lite tråkigt.

26 december 2011

Julklappar

Jag fick ett underställ av min brolla i julklapp. Ett chockrosa. Som jag ska ha om det blir vinter nån gång. I stallet. Såhär ser det ut. Känner mig för övrigt både naken, rädd och exposed i detta nu. Närå. Men typ.

Att kliva upp och ut = överskattat

Nu är jag hemma igen. Landade här igår kväll. Sak jag insåg: vi har väääärldens skönaste säng. Så skön att jag vägrar kliva upp nu. Klockan är halv fyra. Det är mörkt ute igen. Omkring oss har folk magsjuka. Vi jobbar lite såhär, vi. Läsa sova läsa sova osv osv.

24 december 2011

Operation rädda fantastisk personlighet + liv

Jag brukar aldrig ber er om någonting, visst? Jag bara skriver och ni läser och vi brukar inte prata så mycket med varandra. Men vi behöver göra ett undantag idag. Julafton och allt. Vi måste hjälpas åt med en grej. Vi måste hitta ett nytt hem åt den här lilla godbiten till katt. Hon är det finaste, roligaste och coolaste jag någonsin träffat på ett par kattben och då ska vi minnas att jag är en hundmänniska som vanligtvis inte känner speciellt mycket för katter. Men den här. Henne älskar jag. Hon heter Ronja (man får byta om man tar hand om henne) och är sju år. Är en av de fem katter som bor härute, hos min mamma. Situationen är den att mamma håller på att flytta hemifrån och hennes man flyger (pilot) och kan därmed inte ta hand om katterna själv när hon har flyttat. En del av katterna kan göras om till innekatter och eventuellt bo med mamma i hennes nya lägenhet. Men inte Ronja. Aldrig hon. Hon är för mycket vildkatt för det, eller utekatt om ni så vill.

Här kommer min högst subjektiva beskrivning av hennes personlighet. Jag har känt henne i alla hennes sju år så jag tror att jag har någorlunda koll.

Hon är alltså sju år. Kolsvart och med små tofsar på öronen. Ända sedan hon var kattunge har hon ogillat att bli buren på, då skrek hon så vi slutade försöka. Det bästa var om hon fick röra sig som hon vill, och det kunde man ju bjussa på. Hon är väldigt självständig och en av den här kattklanens absoluta tomboys. Backar inte för faror och blir nästan aldrig rädd. Intresserad av människor och hänger gärna runt när det är människor på besök. När man pratar med henne pratar hon tillbaka. Alltså inte jamar och absolut inte ylar utan liksom pratar sådär som katter kan göra. Det är skitgulligt! Man kan liksom starta små konversationer med henne och hon svarar och man ligger och småpratar lite. (Obs att hon inte fortsätter prata när man själv slutar, hon är inte jobbig). Hon är väldigt gosig men vill aldrig ligga i knät, bara bredvid, nära. Förutom att hon är sjukt rolig att prata med och jättefin och härlig så är hon också väldigt självständig. Är ute ganska långa perioder åt gången. Försvinner ut, ibland över natten och en bit inpå nästa dag. Kommer tillbaka som inget hänt. Snackar lite. Gosar lite. Beger sig ut igen.

Jag är ingen expert på katter men jag vill hävda att den här har en extremt stark personlighet. Orädd, rolig, fin och tuff. Hon behöver ett hem där hon kan vara ute. Helst inte vid motorväg eller hög trafik eftersom hon bott nästan hela sitt liv i skogen. Hon är sju år och steriliserad och har aldrig varit sjuk i hela sitt liv.

Snälla. Nu har vi några månader på oss. Max. Kan inte ni skicka den här posten vidare till människor ni vet och känner som kanske, kanske har rum och lust att ta hand om Ronja i resten av hennes liv? Jag kommer inte hinna hitta en bostad på landet innan det är dags och jag vägrar att hon måste avlivas.


Saknar honom men är okej obs

När jag precis börjat dejta han som skulle bli min kille och var så jävla kär och såg stjärnor överallt och det började likna kärlek banne mig så deklarerade han bestämt att okej, om vi skulle bli ihop nu så behövde en sak luftas och det snabbt: julen. Det var nämligen såhär, fick jag veta, att han tänkte ALLTID fira ute hos sina föräldrar. Tills de dog. Det var bara så, ej förhandlingsbart, så om jag hade planer på att försöka ändra på den traditionen kunde jag se mig om efter en annan kille. Ungefär. Jag tyckte att det var ganska gulligt, eller rättare sagt det hörde till en grejerna jag föll för med min fina kille: han obeveklighet i vissa frågor. Men i alla fall. Han älskar julen hos sina föräldrar och vill jag fira med honom får jag fira med dem. Punkt och slut.

Det är liksom helt okej. Mina känslor inför julen är lite mer neutrala, om man säger så? Sedan pappa dog har det mest varit en dag man tar sig igenom. Första fem åren grät jag i smyg varje julaftonskväll. Det är ju så med traditioner. Att rycka bort en person ur människors liv känns extra mycket vid högtider. Jag kommer gråta om jag gifter mig också. Jag grät på studenten. Så. Men nu har det gått så många jular, så många år som jag varvat mellan min styvmamma och lillasyster och min biologiska mamma och min bror. Det har liksom blivit en vanlig dag, en ganska neutral sådan. Jag gråter inga tårar längre, har det tvärtom ganska fint. Vi äter goda grejer och delar lite julklappar och spelar något spel. Precis som jag antar att de flesta andra gör. I samma ordning. Att min kille är på ett ställe där han har en starkare känsla för dagen än så, det unnar jag honom såklart.

Enda grejen är att jag längtar efter honom så himla mycket. Min kropp är liksom van vid hans händer och att sova utan honom bredvid är så tomt. Inte buhujagärhaaalv-tomt, bara lite tomt.

Aja. Nu kommer gänget hem med hunden här. Leriga tassar ska undvikas. Sedan ska pepparkakshus bakas. Kram på er!

OBS ska göra en glad/tacksamlista också för att väga upp

Vill bara på tal om föregående inlägg säga att jag är jätteglad för jättemycket saker. Bland annat människor jag älskar som är grymma, mig själv (eh okej självgod dag tydligen) och vem jag är och blivit, min familj, att jag har sålt min lägga, framtiden, en häst jag älskar så jag går sönder ibland (*kan prata med* *närå*) och vad jag får ut av ridningen, mitt jobb och mina skithärliga kollegor, och massa annat. TACK FÖR LIVET OCH GOD JUL.

Amen VAFAN god jul då

Nej men hallå då. Det är en icke-magsjuka vän i etern. Ursäkta men jag vet inte riktigt vad etern betyder, inser jag nu. Radio och teve va? Inte internet? Hur som helst. Det är jag. Vilket ni eventuellt redan visste eftersom ni är här, men skitsamma. Give this girl a little break.

Status på mig just nu: ligger i mammas stora soffa. Vi lyssnar på Så mycket bättre-skivan (såklart) och med "vi" menar jag "jag", eftersom de andra är ute och går med hunden över leriga åkrar. Jag slapp. De andra i det här sammanhanget är min bror, hans flickvän och min mor. Ifall ni undrade. Nu sjunger Eva Dahlgren This is the way I wanna live och jag känner mig provocerad. Det är nog en allmän underliggande känsla idag förresten. Jag är smått provocerad? Här är några saker jag provoceras av:

1. En bok jag hittade i min styvmammas bokhylla inatt om en kvinna som har den stora fräckheten att A: hävda att djur pratar med henne och B: skriva en bok om det och C: skriva en SKITDÅLIG bok om det. Hur hon var mobbad som liten hit och hästar som berättar om blåa bollar dit och jag vet inte, blev bara så jävla förbannad på denna kvinna. Hon verkar ju helt från vettet.

2. Den här skivan provoceras jag av. Och programmet. Varför ska de sjunga varandras jävla låtar? Har de inte blivit bortglömda av en anledning, är vi inte färdiga med låtarna? Måste vi höra dem och om och om igen bara för att nån annan avdankad artist tar sig an den? Gillar inte. Tacka vet jag Stjärnorna på slottet, där pratar de bara. Prat är kul. Man får veta mer om saker man inte redan visste. I Så ska det låta får man höra låtar man redan hört av artister som borde hålla sig till sina egna låtar. Det är min åsikt och den står jag för.

3. Män, och hur kvinnor pga SNETT jävla samhälle hela tiden gör dåliga dealar för att få vara nära dem. Jag pratar om mig, om dig och din kompis. Din morsa antagligen också. De flesta har varit där och det är så jävla frustrerande. En till snubbe som tycker synd om sig själv och att han förtjänar särbehandling för att livet är hårdare mot honom än någon annan och det smäller. Närå. Jag har aldrig slagit någon, varför skulle jag börja idag på julafton? Men jag känner mig alltså irriterad just idag. Jävla dagisfasoner på folk. Självcentreringen, vet hut. Vet din plats. Samt att vi borde börja uppfostra våra tjejer på ett sätt som gör att det känns aningen mer naturligt att ta den plats man förtjänar och få den jävla kärlek man är värd. I sin helhet. Okej jag svamlar, skit i mig.

4. Hur svårt det är att vara tonåring. GUD vad jobbigt det är. Har i detta nu hängt en kväll och en morgon med min extremt fina femtonåriga syster och jag ser dem, demonerna, som säger att hon inte är tillräckligt bra/smal/snygg och att det är synd eftersom det råkar vara just det hon måste vara för att förtjäna en plats i den här jävla världen, känslan av det där och all frustration som föds ur detta. Åh jag HATAR det. Vill bara säga att en dag, då kommer det inte vara såhär längre. Men det spelar ingen roll just nu för nu är det så. Och nu är allt man har. Damn it.

Jaha nu sjunger Wiehe Eva Dahlgrens låt och jag tror jag måste gå och stänga av. Och ta ett chill pill hej hej. GOD JUL förresten.

Skönt att man fick en vit jul ändå

23 december 2011

En mysig dan före dan-saga om kräks

Idag tog min kräkfobi mig till nya konstiga ställen. Ända sedan jag var liten har jag lidit av grav, och jag menar verkligen grav, fobi för att kräkas. Jag minns när jag var ungefär sju, kanske åtta år, och låg och vred mig i panik i sängen för att jag tyckte jag anade ett illamående. Jag minns hur jag kastade mig från middagsbordet en gång för att rusa till toaletten, hysteriskt gråtande, för att jag mådde illa och trodde att det var dags att kräkas. Det var det inte. Jag bara stod där och ylade och gapade mot toaletten.

Det är det sällan, dags att kräkas, för mig. Vet inte om jag någonsin ens haft den jäkla magsjukan. Ändå får jag sådan ångest varje år när det är dags. Den förstör alltid en bit av min filmfestival-upplevelse (många människor i trånga utrymmen). Den förstörde en hel del av min Klungan-upplevelse på Cirkus i veckan. Speciellt eftersom Frida fick kräksjukan på natten. Jag har ända sedan jag var liten gått omkring med konstiga uträkningar på potentiell inkubationstid, tänker alltid (antagligen för att jag läst det någonstans) att jag är i riskzonen cirka 24 timmar efter ett potentiell smittotillfälle. Jag tänker att det är farligast om man varit i närheten av en spya eller toalett där någon fått kräksjukan. Jag tänker att det är ungefär 35% av risken att träffa någon vars kräksjuka ännu inte brutit ut, jämfört med att vara i närheten av en blomstrande sjuka, så att säga. Ja ni hör ju. Jag är ganska så skiträdd och har rätt mycket ångest över det här. Så jag har gått i två dagar nu och liksom bara väntat. Känt efter, tyckt att jag mått illa, väntat, nu kommer det, nu bryter det ut, men nej. Det har inte kommit. Ett lätt illamående har stannat vid just detta. Tills idag, precis efter lunchen.

Vi hade ätit äckliga sallader till lunch, mina kollegor och jag. När vi ätit upp hade båda de andra ärenden på stan och försvann ut en stund. Själv satt jag kvar vid min dator, sista dagen innan ledighet och en del att fixa med. Plöstligt slår det till. Illamåendet. Nu händer det. Jag blev helt iskall, det var som att blodet rann raka vägen från ansiktet och ner i vaderna. Jag reste mig upp och började räkna på tiden det skulle ta för mig att ta mig hem. Cirka 20 minuter. Skulle jag klara det innan det började kräkas? Vad skulle hända om jag inte skulle klara det? Kräkas på en tunnelbaneperrong? Det gör jag bara inte. Utan att säga ett ord till någon på jobbet reste jag mig upp, klädde mig, gick ut. Raka vägen ned i tunnelbanan. Sneglade på min spegelbild i ett fönster, såg jag inte lite väl blek ut? Skulle jag klara resan hem innan jag började spy? Jag åkte tre stationer. Gamla stan. Här behövde jag byta tåg. Fem minuter till nästa skulle gå. Det kunde jag inte vänta. Jag sprang ut, till helikopterplattformen, till Söder Mälarstrand, där var det lugnt. Där skulle ingen se om jag behövde kräkas. Jag gick fort, fort, och det sved i magen av illamående. Jag smsade mina kollegor. Skrev att tyvärr hade jag börjat må illa och gått hem, god jul och allt det där. Det blåste som satan på Söder Mälarstrand. Jag fick lock för ena örat. Jag var alldeles torr i munnen. Det var bra under omständigheterna, jag har också tagit reda på att precis innan man kräks så vattnas munnen på något sätt. Jag gick och gick och gick.

Kom hem strax före två. Förvirrad pojkvän undrar om vi arbetade halvdag idag. Jag förklarade knappt, slängde mig i sängen. Blundade. Väntade på spyan. Ställde klockan på en halvtimme, bestämde att jag hade jag inte kräkts då så var jag nog inte sjuk ändå. Pojkvännen från rummet bredvid: "du är inte sjuk Carro". Jag trodde honom inte. Sedan somnade jag som en stock, vaknade 30 minuter senare, insåg att tiden gått ut och att jag därmed inte var sjuk. Reste mig ur sängen, klädde på mig kläderna, åkte tillbaka till jobbet. Klev in på kontoret exakt 90 minuter efter att jag lämnat det, till kollegor som liksom inte riktigt förstått the hell I'd gone through since they last saw me.

Sedan har dagen gått som den brukar. Jag ställde förvisso in ridningen eftersom jag tyckte jag mådde så illa, men middag har jag ätit. Och nu, klockan kvart i ett på natten, har det gått exakt två dygn sedan jag trängdes med soon to be magsjuka Frida och jag förklarar mig härmed bortom riskzonen för just hennes magsjuka (som även hennes dotter och kille drabbades av i samma hemska veva).

Vad ville jag ha sagt med det här? Äsch, jag vet inte. Just making conversation. *mysigt ämne ändå* Jag hör för övrigt när jag beskriver det här att jag typ har tvångssyndrom kring just det här med kräksjuka. Alla regler jag gjort upp i mitt huvud (om det inte bryter ut då, om jag klarar det där), hur stor del av mina tankar det tar. Jag inser att jag kanske skulle ta och fixa lite hjälp mot den här fobin. Men alltså. KBT mot kräksjuka... Det låter som att man måste kräkas för att ta itu med det? Och det, det kommer faktiskt inte på fråga.

22 december 2011

Traditionsenlig dan före dan före dopparedan

Igår var det traditionsdags. För visst kan man kalla det för tradition om man (nu) gjort det två gånger? Även om det inte exakt hände förra året och kanske inte året innan det heller? Hur som helst. Det var dags att koka lite härlig chokladdoppad lakritskola med havssalt, den här gången med det spexiga tillägget att vi använde rålakritsdroppar i stället för turkisk peppar. Med lyckat resultat, I must say. Det blev en lite... ska vi säga rundare, smak? Kanske med en liten touch av kaffe, hur nu det gick till eftersom det är exakt noll milliliter kaffe i. Jag saknade det salta stickande från turkisk peppar dock, ska erkännas, och nästa år kommer vi nog gå tillbaka till detta. Men ändå. Stor succé! Och att använda en termometer som berättar att exakt när man är uppe på 120 grader (och då är kolan perfekt) var ju också succé.

Sedan åt vi laxlasagne och spelade TP och jag förlorade inte, kors i taket! Däremot blev jag typ full (?) på några glas vin och var mycket förvånad över detta. Det var ju ändå onsdag. Vardag. Hemmakväll med bästisgrannarna, liksom. Hur som helst. Mycket trevligt. Sedan gick vi hem (över gatan) och tittade på ca 2 minuter av The Wire (innan jag somnade). Inne på säsong 3 nu. Bra serie, fortfarande. Over and out.