Två saker.
En gång sade en terapeut till mig att mognad var som en tandkrämstub. Kanske var det kaviar. Kanske var det inte mognad. Insikt? Äsch, jag minns inte. Men det var något han sade som fastnade, något om något han menade inte går att trycka tillbaka när det väl har hänt. Så att säga.
En annan gång sade min kille under en diskussion om en helt annan sak att det känns som att allra helst vill jag bara stå i ett par för stora hängselbrallor i ett stall och mocka hela dagarna. Det fastnade också. Jag minns att jag tänkte "ja vadårå" och inte "vad fan snackar du om".
Och jag tänker på det rätt ofta nu för tiden. Det här med identitet. Min egen, vad den varit, vad den blivit, vart den är på väg, vad som är kvar och vad som gått förlorat och bytts ut till... ja vad?
Det är läskigt att tänka så. Det är läskigt att inse att jag förändrats och fortsätter förändras hela tiden. Det är läskigt att tänka på tid som går och för varje grej som eventuellt gjort mig "klokare" och, liksom, "snällare mot mig själv", så har något gått förlorat. Det där som skavde så himla ont förut, det hade sin charm och sitt glitter. Och så nu. Vad blev det i stället? Och framförallt, vart ska det leda?
Man trodde att man tog en ridlektion (eller fyra) för att det var exotiskt och kul och plötsligt hade man slängt över femtio tusen kronor i riktning mot ett stall. På bara några år. Man började ta det lugnare i veckorna för baksmällorna gjorde för ont att jobba med och man tänkte att man sparade dem till helgen. Men så kom helgen och jäklar, man kände inte riktigt för det då heller. Man skaffade sig en pojkvän, en man ville vara på riktigt med, och månaderna gick. Åren också. Och sen vaknade man en dag och insåg att man sitter i något slags mellanläge där den som fanns förut nästan har bytts ut helt och den som ska komma framöver är vag i konturerna. To say the least.
För jag identifierar mig inte med de saliga, trygga personerna heller. De som insett att det räcker med en eller två nära vänner och på fredagarna är det På Spåret och i soffändan ligger en katt och man spelar Wordfeud mot sin kille/tjej och liksom, jaha. Så går en dag, och en dag till. Jag kan gilla det. Allt oftare väljer jag det. Men det gör mig samtidigt rastlös för det kan inte vara... allt.
Ibland vill jag vara riktigt jävla dekadent igen. Eller förlåt, jag menar: ibland vill jag vilja vara det. Göra allt det där jag gjorde för några år sedan. Med glädje alltså. Sena nätter, veckoslut med trippla fester, spelningar, festivaler, efterfester, välja bort sömn, trigga bekräftelsen utifrån, allt det. Tanken på att det är över och förbi (hjälp är det över och förbi?) och att jag, hemska tanke, valt det alldeles själv ger mig panik. Samtidigt som veckorna går, blir månader och år och jag fortsätter välja bort. Komma lite längre ifrån. Smyga baklänges ut ur rummet. Backa diskret och ständigt ursäktande.
Det kanske är sån här jag blir i relationer, helt enkelt. Kan det vara så? Att det alltid var där motivationen låg? Och nu när jag har found what I was looking for så vill jag chilla mer. Det finns fler än en person, om man säger så, som påpekat för mig att personen jag blivit några år in i en relation inte är en exakt kopia av den som gick in i den. Betyder det i så fall att jag marknadsför mig på fel sätt? Att den jag blir automatiskt är mindre värd än den jag var? Åh, jag vet inte. Men sånt tänker jag på. Allt som oftast.
Hej då från identitetskrisande 33-åring.
9 kommentarer:
Åh vad jag gillar dig!
Puss från Anna, pysskolog
Varför berättade jag vad jag jobbar med, undrar jag nu. Säkert för att försöka impa på dig! Du gillar ju psykologi. Fast jag är KBT-psykolog. Inte riktigt lika sexigt som psykodynamisk terapi kanske.. Ha du förresten läst någon ACT-litteratur? Jag tror du kunde gilla det (om du kan bortse från de delar som är lite väl.. Hallelujah.) Anna
Åh, tack. ACT har jag denna erfarenhet av: jobbade med två Russ Harris-böcker när jag var på bokförlaget. Kärlekens Act och Act helt enkelt, blev de svenska titlarna. Läste dem inte ord för ord, men läste I dem så att säga. Tolkade act-läran som aningen... passiv. Typ lär dig leva med/acceptera dina demoner, ju snabbare desto bättre. Förenklat. Min spontana känsla vid läsningen var att ACT för mig makes more sense inom smärta och ångest (tex) än till exempel en kärleksrelation. Vad tycker du? Och jo. Är vansinnigt impad/avis på alla psykologer. Önskar jag haft vett att fatta att det var det jag ville bli tidigare.
Jo, visst handlar ACT om att försöka lära sig leva med sina demoner men det är bara EN del av vad det handlar om.. Förutom A’et, Accpetance, finns ju C’et, commitment. Det handlar om att luska ut vad det är man vill och tycker är viktigt i livet, hitta sin “värderade riktning”, och sedan försöka se till att röra sig i den riktningen (och samtidigt acceptera vart man befinner sig just nu. Acceptans inte som passivitet utan som förutsättning för förändring). Håller med om att ACT är bra vid smärta och ångest men faktiskt även i en kärleksrelation. Vad tycker jag är viktigt och hur kan jag bete mig för att öka chansen att jag skall få det?, typ. På många sätt uppfattar jag psykodynamisk terapi som mer passiv än KBT och ACT. Med psykodynamisk terapi skall ju själva insikten, att veta varför man blivit som man blivit, räcka för att man skall må bättre. Min upplevelse är att det är bra med insikt men att sen, när man fått det, börjar det riktiga jobbet.. Jag gick själv i psykodynamisk (eller kanske ska kalla det psykoanalytisk.. Jag låg på en säng och tittade i taket, diskuterade drömmar, hela paketet) terapi under pyskologlinjen. För min del blev det lite för mycket fokus på insikt och lite för lite fokus på vad fasen jag skulle göra med alla insikter! Det fina med ACT är dock att allt inte bara handlar om förändring, som det kan tyckas göra med KBT. ACT bygger rätt mycket på den gamla hederliga sinnesrobönen (ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden, du vet). Den bästa terapiformen tycker jag annars är DBT. Det är också en vidareutveckling av KBT (ACT och DBT= ”tredje vågens beteendeterapier”.), specialutvecklad för kvinnor med diagnosen borderline (men bra för alla med diagnosen människa.. Har alltid tänkt att människor inte är så olika egentligen. Det går att känna igen sig i det mesta.)
Hej och tack för den mest spännande kommentaren i den här bloggen like ever. Gaaah det finns så mycket terapi och jag blir så sjukt sugen när du berättar om det såhär. Håller helt med om att psykodynamisk (det enda jag gått, 2,5 år på St Lukas och 15 veckor med Dr Böhm hehe) terapi är jävligt fokuserat på insikt och kan kännas passivt. Håller också med om det här "jaha men NU då" kring att inse och förstå många saker, men så hänger de där hangupsen och trauman och what not kvar där lik förbannat och det känns lite som att jaha okej nu FATTAR jag men det är ändå inte så himla.. kul. Jag har länge varit väldigt nyfiken på schematerapi. Men nu blev jag väldigt sugen på ACT också dårå. Och hallå DBT, ge mig det snälla. Vill gå igen. Snart. Vill börja det riktiga jobbet. Snart. Det är bara det här med att hitta rätt person, rätt ställe, börja om med personkemi och pussla schema och alla pengarna och ja. Du vet ju. Men alltså tack för utläggningen om ACT. Kanske ska jag läsa om böckerna jag har, lite noggrannare den här gången...
ville bara säga att jag gillar ditt inlägg. fan va man längtar efter befriad dekadens ibland. och liksom känslan av ...is there all there is?
är det då man ska börja skaffa barn liksom? är det det universum försöker säga? jag längtar inte efter barn ju. längtar efter eviga galna sommarkvällar i sus och dus.
Tack snälla.
Tack själv fina du! Tycker du är toppen på så många sätt. Att läsa din blogg gör vägen til jobbet SÅ mycket trevligare. Jo.. schematerapi! Jag jobbade med en tjej som är utbildad i det. Det lät väldigt intressant och bra. Som en blandning mellan psykodynamisk terapi och kognitiv terapi, typ. Själv skulle jag nog dock sakna B'et, beteendedelen. Om man är en person med mycket.. um, ord i sig, kan det vara rätt bra att ibland släppa orden och ba' gå ut och GÖRA något istället (inte för att man inte gör det om man är en tänkande person men det är så lätt att liksom fastna i orden, kan jag tycka). Tredje vågens beteendeterapier handlar mycket om att kunna ställa sig lite utanför sina tankar. Kunna låta bli att ta dem på så blodigt allvar, ibland. Istället för att försöka analysera eller förändra tankarna låter man dem komma och gå (ägnar man sig inte åt tankarna försvinner de ju) och fokuserar på något annat (obs. inte samma sak som att förbjuda eller förtränga tankar. Handlar mer om att acceptera och let them be). Det kan vara rätt skönt ibland.
Trevlig helg!
Anna
Gaaah men alltså gud nu måste jag ju fråga. Har du några tips att dela med dig av? Alltså konkreta, på personer/mottagningar inom både ACT och det där andra (DBT?) och schematerapi? It's gotta happen. Soon enough. Vill du inte göra det här har jag ju en mail osv hehe.
Skicka en kommentar