31 maj 2012

Ämen asså

Nej men det var väl själva fan (varsågod för uråldrigt uttryck) vad jag är trött. Vaknar för tredje dagen i rad med huvudvärk. Timmarna mellan 16 och 20 på eftermiddagarna är i princip omöjliga att genomleva sittande eller stående. Vet inte riktigt vad det är. Igår åkte jag fel två gånger med tunnelbana och tvärbana. Det känns lite som när jag hade gett blod och liksom tappade bort hjärnan lite tillfälligt, dagarna efter. Hur som helst. Igår såg jag Elias nya musikprojekt: Pärleporten. På Färgfabriken. Det var oerhört finstämt och vackert och stämningsfullt och lovande. Slut på rapport.

30 maj 2012

Haha, boy in outer space


Happy the movie + movement

Jo, angående filmen jag såg igår. Om lycka, helt enkelt, eller lyckoforskning kanske man ska säga. Saker jag minns och tycker är anmärkningsvärt/spännande/intressant:

* Lyckonivå i människor avgörs till ca 50% av gener, 10% av livsomständigheter (dvs hälsa, jobb, pengar osv) och 40% av "intentional activities". Intentional activities, som jag inte riktigt orkar/hinner översätta, är saker som vi väljer att göra eller inte göra, som kräver ett visst engagemang eller till och med ansträngning, med andra ord handlingar (eller icke-handlingar). Vad betyder detta? Jo att alla människor, precis som med exempelvis vikt, är födda med en predisposition för lycka. Större eller mindre. Det kommer med genuppsättningen, så att säga. Och sedan finns de där sakerna som inte så himla enkelt går att ändra på heller, livsomständigheterna. De utgör alltså 10%. Det mest spännande här är alltså den sista faktorn, intentional activities. I filmen pratade forskaren, vars namn jag inte minns, om att gemensamt för människor med hög lyckonivå är att de befinner sig, eller upplever sig befinna sig, i rörelse, mot något. En annan grej var att eftersom man vänjer sig vid allt (se nästa punkt) och snabbt återgår till grundnivån olycka/lycka så är lyckliga människor ständigt utsatta för nya situationer. De varierar sitt liv mer. Kanske handlar det om att ta en annan väg till jobbet eller borsta tänderna med andra handen, kanske något större, de byter jobb eller provar på nya fritidsaktiviteter eller utsätter sig för nya grupper människor etc. De kliver utanför sin absoluta comfort zone oftare, och mycket tyder på att det gör dem, ja, lyckligare. Detta fastnade hos mig. Jag började genast tänka på mig själv, människor jag känner, upptrampade stigar och hur lätt eller svårt det kan vara att kliva ut från dem.

* Det här med att återfalla i ett slags grundläggande lyckonivå oavsett om det händer bra eller dåliga saker i livet. Det har vi pratat om förut. Sök på Dan Gilbert på Ted Talks, om ni inte redan sett hans prat om lycka. Jag tycker det är totalt fascinerande att tänka på detta, att människor som hamnar i fängelse i tjugo år eller blir förlamade från midja och nedåt inom kort, ja ganska kort i alla fall, kommer tillbaka till ungefär samma lyckonivå de hade innan det "dåliga" inträffade. Detsamma gäller lottovinnare. Man vänjer sig och kicken avtar och snart är man tillbaka där man började. Denna forskning kallas, berättade de i filmen igår, för Hedonic Adaptation. Det finns mycket spännande kring detta.

* Lyckliga (okej, förhållandevis) personer hamnar oftare än andra i tillstånd av "flow". Det är inte utan att jag kräks lite i munnen när jag skriver ordet flow eftersom jag av oklar orsak hatar det lite, men ni vet ju vad det innebär. Det där man gör som får en att glömma tiden, när alla tankar liksom samlas kring precis det som händer här och nu? Jag minns så väl för några år sedan, kanske fyra fem, när jag och några vänner diskuterade detta. Vad får er att glömma tid och rum, var frågan som ställdes i en lång mejltråd. Någon tror jag svarade sex, någon svarade konst, jag svarade... inget. För jag hade liksom inget just då. Och jag var så avundsjuk på de som hade ett givet svar på den frågan. Sedan började jag rida och det började hända mig också. Ridningen för mig är precis det där, när jag rider glömmer jag bort det jag dwellar över all annan vaken tid, jag går in i ett humör som liksom bara handlar om det som händer där och då, jag är koncentrerad och glömmer bort tiden och oavsett om det går bra eller dåligt så liksom nollställer sig stressmätaren i mig efter ett ridpass. Nästan alltid. Det är helt jävla magiskt, om jag får säga det själv. Jag tycker att alla borde ägna lite energi och tid åt att försöka hitta en sådan aktivitet för sig själva. Det har gett mig så himla, himla mycket.

* Dopamin. Himla viktig grej (signalsubstans i centrala nervsystemet om vi ska vara korrekta) för lycka. Dopamin frigörs genom fysiska aktiviteter. Deprimerade personer rör sig inte så himla mycket. Det här visste vi ju redan, men ändå. Att tex träna för att släppa loss lite dopamin som gör det lättare att hitta glädje och inte för att bli smal/stark/snygg, jag tycker den anledningen är lite för sällan pratad om.

Ja. Det var väl det hela. Nej det var det inte, filmen innehöll sjukt mycket spännande inslag, tex om Japaners lyckonivå i korrelation till hur mycket de arbetar (och att de bokstavligen dör för att de jobbar för mycket och har en term för just detta, död genom överarbete, så jävla sorgligt), om ett land som inte bara vill öka BNP utan BNH (brutto-national-lyckonivå), om att leva i kollektiv och vad som spelar roll kring känsla av samhörighet vs isolering. Summan av kardemumman är alltså att jag tyckte filmen var superintressant och att jag vill att ni också ska se den.

Vad jag gjorde igår?

Äsch. Gick väl kanske ut och tog kort på olika träd, vadårå. 

29 maj 2012

Hyrde denna ikväll. SE!

Ps. Såg även denna, tidigare. Åh så bra. Se den med.

Ett lite för långt och ej obligatoriskt inlägg om Girls

Här skriver Rebecka vad hon kallar "den obligatoriska texten om Girls". Jag har också tänkt skriva den obligatoriska texten om Girls i några dagar nu. Det enda som hindrar mig är att jag liksom inte riktigt känner sådär varmstarkt (Linas ord) för den som jag behöver innan jag "tycker till". Eller, alltså, jag gillar Girls jättemycket, har skrattat flera gånger (alla som vet hur sällan jag skrattar som i HA-HA-HA vet att det betyder att det betyder att något är skitroligt) och tyckt att karaktärerna (de flesta av dem, hatar iofs hippien lite) känns realistiska. Det känns inte som en serie om... girls. Som i en tjejserie, om tjejer, om tjejproblem, alltså. Det känns som en serie om människor? Av denna anledning måste jag älska den. Hatar Sex and the City och i skrivande stund orkar jag inte ens fundera ut om jag hatar det för att make a point, att jag egentligen inte bryr mig så mycket, eller om jag hatar det av orsaker som har med konsumtion och kvinna som fokuserar all vaken tid på att snärja man, men skitsamma. Jag hatar inte Girls. Jag gillar Girls. Och jag stör mig på att typ tycker Adam (aka "svinet" som Hannah ligger med) är typ rolig och lite het och typ missförstådd och som gjord för att omvändas. Hur jävla förutsägbart är inte det? Tror jag gillar hans sexualitet, eller jag vet inte, eller låt oss inte gå in i detta. Låt oss mer konstatera att jag gillar Girls av samma anledningar som Rebecka ungefär. Och att hon förklarar det mycket bättre än jag. Hehe. Sorry.

27 maj 2012

Helgens största behållning: Sibille Attar

Jag har slutat konsumera musik på samma sätt som förut. Jag letar inte längre. Har blivit bekväm. Glömmer bort att lyssna på musik, allt som oftast. Är det så det är att bli vuxen? Eller att ha jobbat med musik, att tycka saker om musik, att se hundratals konserter, så mycket att det liksom tappat tjusningen? Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag glömmer bort det. Orkar inte leta upp det där som får mig att känna sådär mycket som förut, som då. Och så händer det emellanåt ändå. Jag lyssnar på något samtidigt som jag åker tunnelbana, eller går, eller är på klubb, och den där känslan kommer tillbaka. Den där när det känns som att musiken går raka vägen in innanför min hud, in till känslocentrat av hela mig, och jag kan inte hantera det. Kan liksom börja tjura när som helst, var som helst, om låten gör det med mig. Kan börja springa eller knappt låta bli att dansa fast situationen är en annan, om det känns så av musiken. Kan inte riktigt hantera mig själv med viss musik, helt enkelt. Så har det alltid varit. Men det var ganska länge sedan nu. Länge sedan det var något... ja, nytt, som fick mig att känna så.

MEN! I fredags tittade jag på den här kvinnan, den underbara fantastiska Sibille Attar, och jag dog. Jag kunde inte slita blicken, kunde inte backa bort från högtalarna längst framme vid scenen fast jag tror jag fick tinnitus på kuppen. Det var så OERHÖRT JÄVLA BRA. Hon sjunger så klart, så självklart, som att inget litet gruskorn eller slemdroppe någonsin fastnat i strupen, det bara kommer. Och man skulle kunna tänka sig att det lät fint, som tjejen i kören som sjunger sitt allra finaste för att sticka ut, den duktiga sångaren som bara gör rätt, ni vet. Men nej. Herregud, hennes nya låtar. Vet ej hur förklara. Men jag började gråta till slut. En liten tår här, en där, torka torka snabbt för det var ju klubb och skoj och kul. Kontentan av detta är att jag är ganska säker på att Sibilles nya skiva, vet inte om den kommit eller är på väg, men den kommer vara helt jävla fantastisk. Och det gör mig himla glad. Hon är ett unikum, denna person. Musikmässigt. LOVAR.

Den här låten var det förresten jag började grina till. Om ni undrar. 



Att se mello med en unge

23 maj 2012

Varning för Enskedevurm

Igår bröt Frida handleden efter att ha ramlat med cykeln i en korsning. Imorse kom en student in och arbetade från soffan i mitt kontor eftersom han just fått en hjärnskakning efter en cykelolycka på väg till skolan (fick ta omvägen via akuten in). I eftermiddags skulle jag ta hem min cykel från jobbet (på Hötorget mitt i centrala Stockholm) till Enskede. Det ena ledde till det andra och slutligen vågade jag inte cykla hem. Alltså VÅGADE inte för trafiken kändes läskig, cykeln kändes ny och konstig och tja, jag hade ingen hjälm. Jag har aldrig haft hjälm (eller nåja, sedan jag var cirka sju åtta nio möljligen) tidigare men nu känns det extremt relevant med hjälm. Plus detta: noterade att åtta av tio har hjälm därute i trafiken. Detta gillar jag. Idag hade jag i alla fall inte råd med en hjälm, så jag började leda cykeln. Hela vägen till Gullmarsplan ledde jag den. Det tog en timme. Sedan cyklade jag på cykelvägen den sista biten hem, köpte två lås på macken bredvid där jag bor, åkte hem. Hjälmen får vänta till en annan dag, helst efter den 25:e vilket lyckligtvis är på fredag. Lön, sweet lön.

När jag kom hem mötte jag Wille vid Ica och vi köpte middag. Alltså en varsin middag, vi bor ju port i port vilket är himla smidigt och mysigt. Jag åt min favoritmiddag, nämligen frukost. Ägg, mackor, yoghurt och te. Läste lite i nya Filter samtidigt. Hade en lös tanke om att gå ut på bakgården och måla cykeln alldeles vit, inte så mycket för att jag tycker den skulle vara fin som vit som att jag gillar tanken på att gå ut på en bakgård och måla något. Detta upptåg stoppades emellertid av att Anna, Anna och deras söta unge Essi sms:ade och meddelade att de var på väg till Enskede krog. De tyckte jag skulle komma dit. Det tyckte jag med.

Enskede krog visade sig ligga ca 7 minuters promenad från mitt hem. Samt vara ungefär VÄRLDENS mysigaste ställe? Som en grönskande trädgård med ett värdshus anslutet till det. Är tyvärr världens sämsta på miljöbeskrivningar, så här kommer talande bild:



Efter en öl gick jag hem igen. Då kom min andra granne, Anna Tascha, förbi en liten stund. Vi pratade lite och det var mysigt. Nu är klockan snart tolv och jag som hade tänkt ha en ensamkväll med massor av läsning har mest bara hängt runt i Enskede med härligt Enskedefolk. Gud vad jag älskar Enskede. Detta firar vi med en bild på mig från ett gammalt pass. Ingen aning om hur gammal jag var men gissar på ettan eller tvåan. Kanske samma ålder som senast jag hade cykelhjälm? I trean klippte mamma en mycket ful hockeyfrisyr på mig, så då är det i alla fall inte.


Det är soft

Det slog mig just, att i dagarna har jag varit på mitt nuvarande jobb i ganska precis ett år. Saker som är annorlunda nu mot då:

1. Jag får inte hjärtklappning av blyghet/nervositet av att gå in i lunchrummet där alla äter. Numera går jag iofs inte in i lunchrummet när alla äter, dock ej pga nervositet utan för att jag tycker mer om att äta i små sammanhang där det inte ekar och ljudvolymen är hög. Antingen äter jag efter kl ett, eller vid datorn, eller ute. Men jag är inte längre nervös över att komma in i ett rum av kollegor. Det är soft.

2. Jag har inte längre en liten lapp bredvid datorn där jag för små anteckningar typ "lockigt hår, glasögon, nackspärr, MARIA" eller "dialekt göteborg, jeans med snickarfickor, ANDERS" etc. Min ansiktsblindhet vilar och jag vet, nu, vad alla heter. Och alla vet vad jag heter. Det är soft.

3. Jag känner mig inte längre ursäktande och ständigt beredd att inse att jag gör/gjort fel. Börjar fatta vad mitt jobb går ut på och hur man gör det bra nog. Det är soft.

4. Jag vet nu vad klassiska gamla reklamuttryck betyder. Till exempel case, brief och hmm sen kommer jag inte på något mer. Kul att jag lärt mig två ord på ett år. Det är soft.

Ja det var väl ungefär det. Vad ville jag ha sagt? Jo att det är ganska soft när man jobbat på ett ställe i ungefär ett år.

Vad ska vi göra i sommar? Ska vi vara i city?

Jaha, då var det klappat och klart och betalt. Allt är fixat. Allt är lugnt. Nu har jag apa, häst och villa och med det uttrycket menar jag givetvis cykel, lägenhet och tre veckors semester att fylla med KUL och GRATIS. För säkerhets skull, trots att biljetter och ackrediteringar lyser med sin frånvaro, såg jag till att ta långhelger över Peace & Love och Way Out West (hallå HINT) och i övrigt är det de gyllene datumen 16 juli (semester börjar) och 6 augusti (semester slutar) som ska fyllas med... kul. Det här vet jag redan:

28 juli: befinner mig i Göteborg, på Ullevi närmare bestämt, och ser den gamle gode Bruce. Vet faktiskt inte varför jag ska göra det med tanke på att jag sett honom tre gånger tidigare och visst, det var superbra och allt det där, men SÅ Bruce-kär är jag ändå inte? Det var nog mer känslan av att inte missa en sk folkfest som ryckte tag i oss när vi köpte biljetterna. Så nu har vi biljetterna. Och ska åka till Göteborg i juli, weee.

29 juli: lämpligt nog eftersom vi vaknar detta datum på Västkusten ska vi åka till Tjörn. Och ha semesterkänsla med båt och vin och Monopol (HATAR monopol) och fint sällskap med Mattias och hans lilla gäng. Stannar kanske... tre - fyra nätter sådär. Blir nog fint.

Men liksom. That's about it. Har absolut ingenting mer planerat, inte för midsommar, inte för resten av semestern, inget alls. Jag hade ju tänkt att det här skulle vara sommaren då jag hade en bil men nu verkar det inte bli så heller, pga ekonomiska omständigheter. Hejdå tanken på utflykter till stränder, närliggande lanställen och roadtrips. Det får bli en annan sommar. Så ja. Nu vet jag inte riktigt.

Vad ska alla andra göra. Hänga på Trädgården under bron och vara fulla i solen eller?

22 maj 2012

Hej paradis! Nej jag menar Favorit!

Idag fick jag nog av att inte ha en cykel (exakt tid jag lidit av att inte ha en cykel: 32 timmar) och gick till Magazin 13 på Roslagsgatan 19 (logiskt, visst) och prutade ner den här skönheten från 900 kronor till 800 kronor. Nu tänker ni såhär: men gud vad dyrt för en skraltig gammal cykel som den där, och ja. Så är det kanske. Men samtidigt. Jag har svarat på kanske tolv annonser på Blocket sedan igår. För det första svarar ingen, för det andra ligger de flesta bra cyklar för en billig penning (läs: 800 kr) i cirka Upplands-Väsby eller Södertälje, och mecket det medför att ta sig dig och hem igen med en cykel utan annat färdmedel än kollektivt är liksom... inte värt det. Så resonerade jag. Och mannen som sålde (och lät mig pruta trots extremt dålig på det) var så gullig. Och den är stabil! Den har bra däck (tror jag) och tre växlar och den heter Paradis. Är inte det ett fint namn på en cykel så säg. Här kommer iaf ett tips om ni bor i Stockholm och är sugen på en cykel under 1000 kronor: gå till mannen på Magazin 13 på Roslagsgatan 19. Han är supersnäll. Och har ganska många cyklar, många finare än den jag slog till på, ingen dyrare än 1600 kronor. Varsågod för tips. Nu ska jag hem och laga middag åt mina svärföräldrar. Åh min svärispappa är i detta nu i mitt hem och sätter upp rullgardiner på helvetesväggarna. Jag slipper vara där och våndas! Och det verkar gå bra, de verkar komma upp! Och min svärismamma ska kanske ge mig en stickling! Hurra va. Fint som snus, detta. Hejdå.

Ps. Nu ser jag att den inte heter Paradis utan Favorit. Det är ju ÄNNU BÄTTRE. *inget får mig på dåligt humör idag pga äger en cykel* 

21 maj 2012

Hej Elias. Hej då Elias.

I helgen samlades sisådär 35 av Elias närmaste vänner och några respektive i hans familjs torp i skogarna utanför Norberg. Jag var en av dem. Vi lekte lekar, grillade och lyssnade på en avskedsspelning med Wizzkids. Sjukt nostalgiskt, det sista, för en som hängt med ett tag så att säga. Hur som helst. Det var en fin helg. Mycket värme. Kärlek. Allt sånt. Här några sånger från skogens bästa spelning. Ps hoppas de återförenas snart.




18 maj 2012

För när jag var väck var du alltid där för mig

Jag har varit med ett tag nu, och jag tror på riktigt jag kan nästan alla Håkan-låtar utantill. Det finns ingen jag lyssnat mer på, totalt sett, under mitt liv. Och nu vill jag bara säga att ni ska ta fram anteckningsblocken och skriva ned det här väldigt viktiga och spännande som kommer att påstås av mig nu:

Inte i någon låt, någon gång, sjunger han finare och mer rakt in i magen än i raden Vill inte ha ett honkey-tonk-liv för alltid i den här låten. Alltså det handlar bara om den raden. Och kanske raden efter. Sekunderna mellan 1:30 och 1:38 typ. Jag skiter i orden, texten, låten i helhet; nu snackar jag om rösten. Precis hur den låter när han sjunger exakt det där. Då dör jag lite inuti. Slut på viktigt meddelande.

Klämdag

Det är pretty himla upenbart att jag inte har direkt flow nu, om man säger så. Alltså blogg-flow. Skrivlusten finns där, gud vad den gör det, men liksom inte tiden? Och inte heller exakt så mycket att berätta på den nivån jag gillar att berätta saker. Jag gör ju mest samma: rider, fixar i nya lägenheten, trampar runt på små uppdrag runt Enskedetrakten, jobbar, träffar vänner, läser. Just nu läser jag How to be a woman och trots att jag bara läst kanske trettio sidor har jag redan fnissat högt* flera gånger. Jag vet knappt vem hon är, denna Caitlin Moran, men kul är hon i alla fall. Hittills helt klart på Sedaris-nivå och det betyder, i min värld, inte lite. Direkt när jag avslutat den boken ska jag kasta mig över den nya som anlände med posten idag: The Gifts of Imperfection. Ni vet av hon vars Ted-talk jag länkade till härom veckan? Underbara, underbara Brene Brown. Hur som helst. Kanske har jag något mer att säga om sakers tillstånd när jag läst den och liksom embracear min totalt imperfection. Just nu är det mer... äääääh. Ni vet.


För övrigt har jag ledigt idag för det är klämdag. Det betyder att jag lyckades med konststycket att trolla ut Emelie i förorten redan till frukost. Klockan halv tio ringde hon på dörren och därefter åt vi mackor, drack kaffe, pratade och hängde i soffa/på äng bakom huset. Oerhört mysigt. Efter detta kastade jag mig, något försenad, till stallet där jag red en privatlektion. Nu är jag hemma för att duscha och bege mig in mot söder för ännu en date med Emelie. Därefter ut till landet, där min killes pappa firar årsfyll med grillning och häng. Det ska bli mysigt. Vi ska ha med sparris och bröd. Nu måste jag göra mig färdig för resten av dagen. Hej då.

* angående att "fnissa högt": vilket oerhört äckligt uttryck? Plus att jag såklart inte menar att jag fnissar "högt" som i HIHIHIHIHIHI utan mer att det kommer ett fnissljud (hej ännu ett äckligt ord) ur min strupe (eeeeh) när jag läser och det stannar liksom inte vid enbart ett leende, if you get what I mean? Hur som helst. Nog om detta. Svär högtidligt att från och med nu mycket, mycket sällan använda uttrycket "fnissa högt"

15 maj 2012

Att allt det bästa inte hänt än

Ibland får jag panik precis den här tiden på året. När blommorna precis slår ut och det doftar hägg överallt och nyklippt gräs för första gången och gräsmattorna är alldeles ljusgröna och inget har börjat vissna ännu och det är fortfarande flera veckor till sommaren och jag orkar knappt! Får panik för att nu vet man knappt ordet av och sedan är det skolavslutning för barnen och de sjunger i kyrkor (om de fortfarande sjunger i kyrkor) och åker flak över staden och sommarlovet börjar och allt ser så ljust ut. Jag blir stressad för snart är det midsommar och vi kommer inte göra något speciellt i år heller för så har vi valt att ha det, men så kommer någon prata om att jahopp, nu går vi mot mörkare tider igen och alla säger men tyyyyyyst men det är ju så. Toppen är liksom... nu. Precis innan toppen. Och jag tycker det är så toppen. Egentligen är det nu jag borde ta min semester och inte i juli. För jag älskar det här så mycket och varje dag på jobbet känns liksom smärtsam för jag vill gå UT och jag vill inte tänka på att snart, snart är det över. Detta är Enskede ikväll.





*kissar hårt*

Provade en ny väg till jobbet idag. Ljuvligt. Det luktade hägg hela vägen från Enskede och in till Slussen. I övrigt är jobbet så himla, himla intensivt just nu. Jag hinner liksom knappt kissa. Eller äta lunch. Idag smet jag dock iväg för en dejt på Konserthustrappan med Lina, Empa och Storfrida. Vi pratade om sociala medier och saker man blir arg på just nu. Därefter gick jag till Clas Ohlsson och köpte två sovsäckar för i helgen bär det av till Elias trettioårsfest och där ska vi tydligen sova över. Vilket är bra eftersom festen ligger i ett torp i skogarna utanför Avesta. Jag ska köra, dit och hem. Jag och Lillis pratade om det idag, att det här med körkort är som att shoppa när man har pengar (och aldrig hittar något man vill ha): när man ska köra har ingen körkort. När man inte ska köra utan mest pratar om saken har alla körkort. Oh well.

Alla mina vänner är sjuka nu. Feber och förkylningar. Själv mår jag bra. Hittills. Förutom det här med jobbet. Att jag inte hinner kissa eller äta lunch riktigt. Det fortsätter så i en dryg vecka till och sedan räknar jag med lugnare tider igen. Jaha. Det var väl bara det. För nu.

14 maj 2012

Vill leva med djur

Åh nej. Jag har fastnat vid ett mycket dumt beteende: surfar på Katthemmet och Hundstallet typ varje ledig stund. Kollar in ensamma små hemlösa individer som bara skulle ÄLSKA att få mig som ny ägare. Trots att jag vet att det inte riktigt fungerar med livet som det ser ut så. Men det är ändå mysigt. Att googla lite. Kolla under "omplacering" på Blocket och så. Ååååh ett litet djur. Det vore nåt.

12 maj 2012

En doktor, en middag, en spelning, en spya

Jag skämtade när jag gick till doktorn och skrev på Facebook att det vore snällt om läkaren kunde säga något om mina provsvar i stil med att det var det bästa han någonsin sett. Och så, liksom, blev det nästan så? Hur sjukt? Okej han sa förstås inte att det var det bästa han sett, mina svar, men han sade att det var en fröjd att träffa sådana som mig som mår så bra och att mitt ekg var bland de finaste han sett ("jag är allvarlig") och att en läkare vill rama in ett sådant fint och jämnt ekg (okej nu googlade jag ekg och det är alltså hjärt/kärl - kolla förresten denna animation). Ja och så pratade vi om mina pms:er och han sade att tio dagar i månaden kanske ändå var lite väl mycket att må dåligt och vara rasande arg/ledsen. Det slutade med att han skrev ut någon svag typ av SSRI-medicin som jag, kind of, får ta precis när jag tycker att det är som värst. Upp till tio dagar i månaden. Det här har jag pratat med gynekologer om tidigare men avstått ifrån, men min läkare tyckte att jag lika gärna kunde ha ett recept liggande. Alternativt prova någon gång utan att vara så himla rädd eftersom det, enligt honom, är absolut ofarligt. Så ja. Vi får väl se hur det blir med den saken. Glad i hågen var jag hur som helst när jag gick därifrån. Typ gick och log mot folk och tackade livet och sånt.

Kvällen: vin på förra arbetsplatsen med Snipan, Eva och Tomas. Underbart trevligt. Därefter middag på Café Piestovska (oklar stavning här) och avslutningsvis besöka Nalen där min kusin Malou och hennes band Rena Rama hade releasefest för en ny skiva. Minns när jag var på releasen för förra skivan och vi var några trogna som stod på Debaser Slussen - så trodde jag det skulle bli nu. Enda skillnaden var väl ungefär att nu var det fullt, de hade fyllt upp hela Nalen. Vilket är en bedrift. Insåg att det gått några år sedan sist. Träffade förresten min andra kusin, Jessica, och moster och morbror och med dem en man som berättade att han umgåtts mycket med min pappa för sådär tjugo trettio år sedan. En mycket fin man, sade han om honom och jag höll på att börja grina pga se ovan (pms) och en stund senare sjöng han i bandet en låt till sin döda pappa och tja då blev det liksom så. Gud, jag är så känslosam just nu.

 Aja. På vägen hem hände detta som jag antar signifierar att åka till förorten där det är 20 min mellan varje tunnelbana: en kille kräktes! Från tunnelbanan ut på perrongen, i Sandsborg där jag bor, utan att ha för avsikt att kliva av tåget. Dörrarna öppnades och han sprutade ut sin spya. Sedan stängdes de halvt och han hade lite kvar, körde på, dörrarna öppnades och sedan stängdes de och tåget åkte vidare. Utan mig så jag kan tyvärr inte rapportera om killens fortsatta färd (även om jag tänker på det konstant sedan det hände) men alltså, var inte det märkligt ändå? Att kräkas utan att gå av tåget för man bor i Hökarängen och tänker inte vänta 20 min? Och att tunnelbanechauffören lät honom vara kvar? Iofs, kanske farligt för honom att kliva av och vänta 20 min. Han kanske hade somnat och blivit rånad eller nåt. Som ni märker har jag många tankar kring denna incident. Ska bespara er resten dock *good news*

Nu är det lördag och allt jag vill göra med den här dagen ligger rakt framför mig på soffbordet. Läsa orangea böcker, alltså. Åh.

11 maj 2012

Ladida

Hej! Antingen är det fredag eller så börjar mina ilske/sorg-hormoner lugna ner sig eller så stämmer all of the above. Hur som helst är jag mer eller mindre som vanligt och därmed inte längre ett skrikande gråtande monster, kul för alla inblandade. Igår gick jag till en färgaffär efter jobbet och visade bilder på väggen som spruckit i stora hål eftersom den tydligen består av... grus eller sand. Den gullige mannen på färgaffären visade något som hette "filler", berättade hur jag skulle göra och sedan skred jag till verket. Det smulade otroligt mycket när jag började. Men sedan fick jag kläm på det. Det var inte helt olikt att leka med sand och spade i regn, mindes jag när jag stod där och klafsade. Slutresultatet är jag nöjd med! Nu måste jag bara måla lite också. Idag på lunchen ska jag göra något jag aldrig trodde jag skulle göra. Gå och köpa glasunderlägg. Jag har fått ett fint teakbord av mamma som, tolkade jag, kanske mer eller mindre är ett lån och som jag måste vara försiktig om. Och helst olja in. Hur som helst. Nu vågar ingen av oss därhemma dricka saker som man sedan ställer ifrån sig på soffbordet och med tanke på att det är lite av bordets uppgift känns det lite märkligt. Så jag går och letar efter glasunderlägg. Åh tänk att jag blev en person som har glasunderlägg hemma. Who knew. Senare idag ska jag tillbaka till Sophiahemmet och prata med en läkare om mina resultat från den stora undersökningen som tyvärr skedde dagen efter jag kom hem från Japan och var alldeles vimmelkantig, jetlaggad och lite bakis på sömntablett. Minns att hjärtat pickade som på en kanin när jag var där och de tog blodtryck och något annat som innebar elektroder över hela kroppen. Hoppas han inte säger något dåligt om min lever eller mina njurar. Då blir jag ledsen.

Här är det. Mitt, eh, mästerverk. 

10 maj 2012

Mysig gammal goding

Not so soft kvinna

Ja, förresten. Jag slutade äta de där Efamol med Omega-6 mot pms eftersom jag fick lite högt blodtryck och läste på olika flumforum att det inte var så bra att äta just Omega-6 (det var inflammations-motsatsen-till-hämmande-har-glömt-ordet-kanske-främjande) och när de tog slut så slutade jag helt enkelt. Vilket innebär att de två senaste månaderna har varit like HELL igen. Två veckor. Två himla, jävla, långa, hemska veckor. Nu, såhär fem dagar innan ni vet vad, är det mer eller mindre ett skämt. Igår när väggen sprack och inte gick att borra i utan att stora hemska grusiga hål uppstod, när vi gav upp och insåg att this aint gonna work, när jag tittade på väggarna och deras nu stora grusiga djupa hål, då krackelerade allt. Lade mig i fosterställning och bara gräääääääät. Tänkte att hela lägenheten var skit, det var ett felköp, jag kommer aldrig få det bra där, nu är väggarna förstörda för alltid, och varför har jag ingen pappa förresten, och livet är så himla himla himla HEMSKT och SVÅRT. Ibland, när min kille skrattade lite försiktigt åt mig och mitt tillstånd, började jag skratta samtidigt som jag grät. Han frågade vad han kunde göra för mig och det enda jag kom på var att det skulle vara mysigt att bli buren från sängen ut till badrummet, där jag skulle borsta tänderna. Sådana tydliga hjälplöshetskänslor. Man vill bara bli ett barn igen. Slippa ta ansvar och fixa och tänka. Ibland längtar jag till dagen då jag gått igenom klimakteriet och blir en gammal kvinna utan enorma hormonsvängningar. Fan vad jag ska vara soft då. Mina sista 20 år i livet = ska vara skön kvinna. Tills dess = not so much.

9 maj 2012

In the eye of the beholder osv

Åh. Jag ligger i soffan med lätt ångest för att det borras något alldeles fruktansvärt i mina väggar. Blir så nervös av det. Vet att man måste borra i väggar för att sätta upp till exempel rullgardiner, vilket är fallet nu, men det gör mig helt nipprig. För att använda ett gammalt ord. Alldeles nyss när vi behövde få bort två gamla gardinkrokar som förmodligen suttit där i tusen och åter tusen år, så trillade liksom bitar av väggen bort. Kan man säga. Det behövde göras och det fanns inget annat sätt, jag vet det, men jag blir himla nervös. Känns som väggarna ska braka samman. Och borrandet låter alldeles förfärligt. Men! It's all for a good cause som man brukar säga. Snart kommer jag få ett mörkt sovrum. För att fördriva tiden googlar jag glasögon.
De här ovanför tror jag kommer från Oscar Jacobsson och dem har jag spanat på några gånger. Hade jag haft mycket pengar kanske jag hade köpt dem också. Men nä. De nedanför har jag i princip redan. Fast från Vasuma. Lite smalare bågar, möjligtvis och kanske också lite spetsigare toppar åt sidorna. Så att säga.
De här nedanför ser ut precis som de jag köpte igår. Alltså de som kommer nästa vecka. Fast jag köpte gråa och de här är lite mer beiga.
De här nedanför är så extremt mycket reklamarkvinna. Innan jag började röra mig i reklambranschen för något år sedan hade jag nästan inte sett någon i dem på jag vet inte hur länge. Sedan sist jag träffade Jens Christer Sjögren, typ. Sen gick jag på intervju på Berghs och kvinnan som intervjuade mig hade dem. Sen hade en av de blivande kollegorna likadana. Någon av föreläsarna. Jag har dragit slutsatsen att de är trendiga i reklambranschen hos kvinnor som är 40+.
Och sedan har vi de här. Harry Potters egna. Och många kultuhipsters lately. Varje gång jag provar ett par sådana här känns det som jag ska på maskerad. Ändå finns det somliga jag känner som bär upp dem alldeles ypperligt.

Åh nej. Nu hörde jag Wille säga från sovrummet "nej men alltså den här väggen är helt sjuk. Den faller ju sönder när man nuddar den". GUD JAG FÅR PANIK. 

Ehrm. Jag såg den där bilden på kondomen ooooch eeeeh.

Jaha. Och så kom dagen då man läste igenom sin 15-åriga systers Twitterkonto och kände sig nödgad att skicka ett brev och fråga om allt är okej, underförstått "du vet att du kan prata med mig om det är något va". Systern ba hahaha ja guuud nästan allt jag skriver där är på skoj fattar du väl. Jaha. Okej. Tur man gick och blev tant all in till slut ändå.

Kom på slututställning på Berghs!

8 maj 2012

Brené Brown, jag älskar dig så mycket

Okej, såhär är det. Många har redan sett det här men andra har inte gjort det. Och jag önskar så innerligt att alla gjorde det. Precis alla. Hon är så smart, klok, vettig, kunnig, passionerad, bra, och det hon pratar om så innerligt himla VIKTIGT. Alltså: lägg 20 minuter på Brené Brown ikväll. The power of vunerability. Jag menar det. Gör det.

Tröttheten nu

Jaha. Noterade ofrivilligt att 2112 personer alltså ska fira "Negerbollensdag" enligt ett facebookevenemang. Det känns ju jäkligt, jag vet inte, hur ska man säga. Fräscht? Nä.


Optiker till lunch

Nu blev det såhär att jag kollade synen på lunchen och som misstänkt är mitt vänstra öga lite, eh, osynkat med det högra. Så jag kommer inom ca 8 dagar arbeta i så kallade terminalglasögon. Fick spontanryck vid provning av bågar (kanske för att det var så billigt) och köpte runda terapeutglasögon. Vet ni vilka jag menar då? Om nej så googla på valfri terapeut av manligt kön, förslagsvis Tomas Böhm, så fattar ni. Iaf. Mina blir gråa och förmodligen kommer mitt problem med att läsa samma rad om och om igen i texter att avhjälpas av detta. Hoppas. Oh well. Back to work.

7 maj 2012

"tjej som tycker det skulle vara superdupernice att bo tillsammans med någon"

Om vi säger såhär, som svar på frågan i rubriken: HELST INTE?

Ett spännande (eh) bildreportage om mina blommor

Bild 1: De här kallar jag ormbunkarna och klätterväxten. De står ni i något slags blomlåda i teak/string som inte får direkt ljus alls. Detta gör mig så nervös att jag bär fram den på kvällen till ett ställe framför soffan som liksom kommer i morgonljus (supervarmt!) mellan klockan 06 och 10. Känns aningen överdrivet. Tänker mig att de här växterna, i naturen, skulle kunna leva rätt bra i skugga.

Bild 2: de här små blommiga sakerna är de enda blommor jag har som blommar. De står i vardagsrumsfönster nummer 1 och jag tycker de ser lite fåniga ut där. Har ingen aning, pga det står inte på,  om det vill ha direkt solljus eller inte. Inte heller om de vill ha mkt vatten, men tänker mig att de inte vill det eftersom de har tjocka blad. 

Bild 3: Den här står i ett ganska skuggigt fönster. Ihopknuten innan bladen kommer. Ska man knyta upp knuten? Nej, va? Åh ångest. 

 Bild 4: kryddor. De får massor av direkt solljus på morgnarna. 

Bild 5: den här tycker jag inte så mycket om. Den ser ondsint ut. Den står i sovrummet och får kvällsol just nu. Den har små röda taggbollar till blommor. Den verkar vilja ha både mycket ljus och vatten, har jag för mig. Ingen aning om vad det är för något. Är ej bästa vän med den. Mamma gillade den dock. 

 Bild 6: den här däremot, den gillar jag. Vilka gulliga små blad! Oklart vad den gillar, men den står i morgonljuset bland kryddorna just nu. 

Bild 7: Köksfönstret igen.

Mitt drömhus

Här har vi det. Huset som jag promenerar förbi minst en gång i veckan och varje gång drömmer jag om att någon gång kunna bo där. Och med tanke på att antalet lägenheter inte överstiger 12 har jag tänkt att nej, det kommer aldrig ske. De som bor där kan ju aldrig vilja sälja. Men så hittade jag det idag. HALLÅ 5,5 MILJONER. Det kommer jag aldrig någonsin ha att köpa en bostad för. Men lyckliga den som kan. Hoppas någon jag känner gör det, så jag får hälsa på ofta. Kolla vad fint.

6 maj 2012

Och om garderober må vi tala

Och sen när vi har pratat om blommor kan vi prata lite om garderober också, snälla? Till exempel om hur DYRT det är? Igår på Ikea försökte jag hålla öppet sinne och liksom vara beredd att sänka mina standards/önskemål och liksom köpa något som fungerade, men till och med de "billiga" var dyra. Jag undrar verkligen när jag kommer tycka att 10.000 är en bra investering för garderober. Eller 12.500. Eller vad det nu blev. Liksom, när tycker man INTE att det finns tusen viktigare och roligare saker att göra med den typen av summa?

Hur som helst. Såhär har vi det nu. Och ett tag till. Och ja, längst fram på klädstången hänger en trevlig liten... halmhatt. Typ. Vägrar göra mina pigmentfläckar värre i sommar.


V måste prata om blommor (ej Kevin, vem är det ens?)

Alltså jag blir galen. Blommor. Vafan hur svårt ska det vara. Jag har aldrig, jag upprepar: ALDRIG, tänkt på vad människor har för blommor hemma. Inte ens om de har blommor. Jag vet inte hur en fuchsia ser ut. Eller en pelargon. Mitt kunnande om blommor sträcker sig ungefär mellan orkidé, tulpan och ros. Och nu står jag här med typ 12 olika växter i olika krukor och känner mig helt lamslagen. Hur ska de stå? Vilka ska stå var, vilka passar ihop, hur ofta ska de vattnas och vilka vill ha mest sol? Var har jag ens mest sol? Räcker direkt solljus några timmar på morgonen? Uppå detta: ett himla träd som står och liksom... blänger anklagande på mig i ett hörn av vardagsrummet. Fan. Jag behöver blommornas Simon & Thomas som kommer hit och pysslar med dem lite. Idag kom Anna Tasha hit en stund, hon gillar blommor, och vi tittade på dem och läste lite om några av dem. När vi lyfte dem ur sina krukor kunde vi konstatera att jag vattnat alla så kraftigt att det rinner om jorden när man lyfter upp plastkrukan ur keramikkrukan. Det fick man helst inte göra, berättade Anna Tasha. De dör oftare av övervattning än undervattning. Men herregud hur ska man kunna hålla reda på vilka som vill ha när, liksom? Får pha-nik.

I övrigt har dagen varit fin. Köpte lite kryddor för att göra eländet ännu värre. I Farsta. Dit jag hade åkt för att köpa skruvar. Och pluggar. För att kunna skruva upp våra nya mörkläggningsrullgardiner som vi köpte på Ikea igår. Sen när vi kom hem saknade vi en metallsåg så då sket sig hela projektet ändå. Men jag gick med återvinningen och sådär. Bland villorna jag passerar på väg till återvinningen grillade folk. Jag tror totalt jag gick förbi åtminstone tjugo personer som grillade. Det luktade så GOTT. Jag vill grilla snart.




Yesterday there was so many things I was never told

Åh, var ska man börja egentligen? Eller så bara skiter man i det, konstaterar att man haft en fruktansvärt dålig vecka, på många sätt och på alldeles för privata för detta lilla forum, och så går man vidare. Pratar om vädret och vad man gjorde igår och så. Jag tror det får bli så. Därför: min gårdag.

Efter att ha firat födelsedags-lina hela natten innan vaknade vi i Hornstull i vetskapen om att om en dryg timme måste vi vara på Ikea Barkarby. Dit skulle nämligen mamma komma för att "köpa lite blommor åt oss". Hon hade också med ett mycket fint soffbord i teak och en matta. Men skit i det nu. Hur som helst, vi åkte till Barkarby och det visade sig inte alls vara så svårt som det kändes. Mamma gick runt på Ikea och stoppade i växt efter växt i sin kundvagn (i vår egen stoppades mest cirka badrumsmatta för 4 kronor, mörkläggande rullgardiner och något batteri eller två). Toppade med ett rejält träd. Plus hundra krukor. När vi gick från Ikea hade det blåst upp till smärre storm. Mamma höll på att blåsa omkull med trädet i vagnen framför sig (se bild).

Därefter provade vi Barkarby Quality Outlet och GUD vad jag inte hade någon aning om att det var så... fint! Och uppstyrt! Och LOCKANDE god damn it. Jag tänkte mig en Ullaredliknande hall där alla trängdes och alla märken blandades. Det här var ju som en liten stad, mer. Där priserna var halva från inne i stan. Jag kunde inte motstå, trots att jag har ont om pengar, att köpa en liten Filippa K-klänning för ynka 200 kronor. När vi gick in på Vagabond fick jag hjärtflimmer av alla skor jag ville, men inte fick, köpa. Mamma hittade en Hope-blus. Min kille en Whyred-skjorta. Okej jag ska sluta berätta om Outlet nu för alla har säkert redan varit där, men kontentan var i alla fall att jag blev förvånad. Och ville typ åka dit igen. SNART.

Ja, och sen åkte vi hem. Jag körde, gick som en dans genom tunnlar och rondeller. Vi packade upp alla träd och blommor, fikade och sedan åkte mamma hem igen. Då låg vi och vilade på soffan till den helt värdelösa filmen "Runaway Bride" tills Wille och Helene kom. Då drack vi ett glas vitt och pratade om, tja, det minns jag inte riktigt. Jo! Loke, guden alltså. Jag sade att han inte var enbart ond utan typ en sån där klassisk snygg strulig kille med commitment issues som alla tjejer blev kära i. De andra menade mer att han var evil-evil. Så vi läste lite om honom och de andra gudarna på Wikipedia, Brage och Balder och Idun och så. Det var rätt spännande, hade glömt det mesta. Och sedan, sedan var dagen slut.

Oh förresten. Nämnde jag att mamma hade med sig en piedestal? Herregud. Vad ska jag ha på den? 




3 maj 2012

När ens 16-åriga lillasyster gör en film om pappa

Pappa, som hon hann leva i ett halvår av hennes liv innan han dog. Då dör jag lite själv. Åh älskade unge, pappa.