31 augusti 2012

Dokumentärer du inte vill missa på SVT Play just nu

1. Marina Abramovic - en fanstastisk, inspirerande, vacker och naken film som handlar om performancekonstnären Marina Abramovic och utställningen The Artist Is Present som visades på MoMA. Jag har lite bråttom så jag hinner inte lägga ut texten men alltså SÅ FASCINERANDE KVINNA/KONSTNÄR/FILM. Ville aldrig somna inatt för att den var så bra och det fanns så mycket att tänka på. Och ens eget liv kändes plötsligt lite... smått. Hur som. Se den. Här skriver Margret lite om den. Och den finns tillgänglig på Play i 13 dagar till, så sätt igång. Gör det ikväll.

2. Mannen från Jupiter - ett så oerhört vackert porträtt av en udda figur som levt alldeles ensam i hela sitt vuxna liv. Detta pga psykoföräldrar, mobbning i skolan, ett medfött hjärtfel och lite annat. Han bestämde sig helt enkelt för att aldrig skaffa en vän. Enter dokumentärfilmsteam och vänskap uppstår, kärlek föds, murar faller och den udda mannen från Fittja får lust att leva igen. Men det kommer med konsekvenser. Såklart. Detta är bland det finaste svenska jag sett i dokumentärfilmsväg. Också bra underlag för tankar och samtal kring svenska skolan, psykologi samt svensk sjukvård. Jag kan inte nog rekommendera denna film. Se den se den se den. Tillgänglig på Play i 13 dagar till.

3. Händelser vid Slussen - här får ni skynda er för denna pärla är bara tillgänglig i 8 dagar till. Handlar om Slussen i dess nuvarande form, innan de första spadtagen för "nya slussen" tagits. Filmen skildrar ett antal människor som lever i slussen. Ett par hemlösa som bor i tunneln bredvid Debaser. En kvinna som jobbar med att slussa båtar. En frisör i Gula Gången. En servitör på Gondolen. Och så arkiktektkontoret i mitten av Slussen, som stressar med att lägga fram nya arkitekturförslag kring nya slussen. Vacker, poetisk, stillsam och kärleksfull film. Se den också!

4. Medan tid är - detta är lite av en bubblare pga lite kortare och lämnar inget gigantsikt avtryck men alltså, pensionärer som dejtar på nätet. Livsglada som inte slutar leva förrän livet är slut? Kvinnor på 75+ som pratar om sex och skrattar eftersom livet är kul? Man kan inte annat än ÄLSKA. 28 minuter lång och tillgänglig i 22 dagar till.

Sådär. Det var mina tips. Välkomna att i kommentarsfältet lämna några till mig, om ni har. Jag är tydligen inne i ett dokumentärfilmsrace just nu. Längtar i princip ihjäl mig efter Pojktanten som har premiär om precis en vecka.

Ha en fin fredag i regnet nu.

30 augusti 2012

Nu vänder det!

Nu är jag tillbaka från en (obs jag är inte ironisk nu) svinbra konferens. Vi hängde ett dygn på Sånga-Säby, som ligger på Ekerö/Färingsö, hade konferens på dagen och kräftskiva och nattbad på kvällen, bodde i deras hotelldel och allt var vackert och faktiskt bra och inspirerande och allt sånt. Men det är inte det jag vill berätta. Jag vill berätta att jag från och med igår kväll för första gången i mitt liv figurerar i en TRÄNINGSBLOGG. Hallå, fattar ni? Jag i en träningsblogg

Det var inte så dramatiskt egentligen. En kollega är triatlon/maraton-person och samlade en grupp hurtiga kollegor att göra lite "löpträning" med momenten uppvärmning, fotträning och intervallträning mellan konferens och middag. Jag ville. Jag trodde det att "fotträning" betydde att man tränade på löpteknik, hur man ska springa på fötterna liksom, men nej. Fotträning var precis som det låter: träning. För fötterna. Jag har sån jävla träningsvärk i fötterna idag, i muskler jag inte trodde fanns där. Egentligen sprang vi bara 1,75 km. Det var inte så jobbig. Men intervallerna (dvs springa 100 meter så fort man bara kan, vila 40 sekunder, springa 100 meter tillbaka så fort man bara kan, vila 60 sekunder, fortsätta med detta TIO GÅNGER - fast jag orkade visst bara sex vändor). 

Såhär såg vi ut när vi "värmde upp lite". Svinglada, som ni ser. Mittenbilden finns med för att illustrera att jag hade inbakad fläta, hehe. Hej mitt åttiotal.




27 augusti 2012

ROGOGLA

Och så kom lördagen och jag kunde ha lagat den där himla lasagnen jag varit sugen på i flera dagar men så bara ORKADE jag inte. Jag var så trött. Hade ätit kanellängd och croissant (fråga inte) till frukost/lunch och landade i sängen och bara... nä. Orkar inte gå och handla. Så vi tog oss in till Skanstull och åt på Elefantpojken, vilket var bra eftersom jag 1. varit sugen att testa denne pojke länge och 2. inte orkade laga egen mat. Valde mellan fyra rätter på menyn varav samtliga var olika versioner av jättestarka sallader. Det var SUPERGOTT. Så himla fräscht och starkt och fylligt och härligt och jättetrevliga priser och allt sånt som är bra och som man gillar. Enda jag eventuellt tyckte kunde varit bättre var att jag hade velat äta dubbelt så mycket, men det skyller vi snarare min egen veckas frukt-diet på snarare än deras portionsstorlek.

Oh well. Efter maten kom Tobbe och Johan och Håkan och Jakob och mötte upp och vi gick till en nyöppnad krog/bar/hak som hette Habibi. Där drack vi öl och sedan åkte vi hem. Igår var jag så himla bakis eftersom min kropp liksom inte kan dricka öl, mår verkligen uruselt varje gång. Får sådär som folk som brukar vara bakis berättar om: huvudvärk vid tinningarna och lite tryck över bröstet, som ångest. Ej bra. Gjorde lite ärenden i ösregnet, kände mig lite ledsen över att ridveckan var över och att jag inte har en egen häst, tog en regnig promenad genom två kyrkogårdar och ladade i Pungpinan och åt GOD middag hos Anna och Tobbe, med Frida och Frans. Den sistnämnde fyllde år. Spelade ett spel och kom inte sist, KORS I TAKET. Promenerade hem vid elva. Imorse var jag så trött i hela kroppen att jag ville gråta när jag landade på jobbet.

Är så arg att jag måste lägga mig tidigare än tolv för att orka med min vanliga vardag. Vill inte lägga mig tidigare än tolv. Känner mig tid-rånad av blotta tanken. Men det kanske måste få bli så trots allt.

Mvh,

Rugguggla 

24 augusti 2012

Frukt och blandat

Måndag: 2 äpplen, 1/2 paket Brago-kex, 1 banan
Tisdag: 1 banan samt lite annan frukt under eftermiddagen på jobbet
Onsdag: 2 bananer, 2 äpplen, 1/2 skål yoghurt vid tio
Torsdag: 2 äpplen, 1 banan
Fredag: 1 skål soppa, 1/2 ciabatta, 2 bitar prinsesstårta, 3 maryland cookies

Detta är en sanningsenlig uppradning av exakt vad jag har ätit till middag den här veckan. Det känns lite som att jag blivit fruktoman. Och nu, halv tolv på fredagskvällen när alla andra är på typ Elefantpojken eller Babylon eller Popaganda eller vad nu ungdomen (ha) gör såhär dags, ligger jag i sängen, helt utslagen av trötthet, och drömmer om VARM MAT. Lagad mat. Har gått till kylen fem gånger sedan jag kom hem men orkar inte laga något. Imorgon. Då jävlar. Då är det jag som ska äta så himla mycket riktigt mat alltså.

Ps. Är jättesugen på Keso? Och funderar på om jag drömt att jag ätit en lasagne med keso i eller om det finns. Om det inte finns måste jag uppfinna det snart. Om det finns måste jag laga det snart. Ds.

Ps2. Jag var så himla nervös precis när jag skulle sitta upp på hästen idag. Eftersom hon liksom exploderade som en blixt från klar himmel igår, utan förvarning och utan onda avsikter eller bus-feeling, fick jag någon sorts inre efter-panik över tanken på vad som kunde hänt om jag INTE trillat sådär bra på sidan igår: tänk om jag hamnat under, tänk om hon skulle göra det igen idag. Bad min ridlärare stå bredvid då jag satt upp. Som en annan nybörjare. Heh. Men allt gick bra. Vi hade ett fint pass. Jag bjöd på tårta efteråt, ty det gör man i hästvärlden när man trillat av. Konstig grej egentligen, varför just tårta. Men ja, så är det i alla fall. Såhär såg jag ut efter tårta + ritt + häst. Den till höger är jag. Ds2.



Ps3. Nu ska vi se den här dokumentären om bananer. Som att jag inte sett tillräckligt många bananer den här veckan. Ds3.

Ps4. Alltså GUD vad sugen jag är på varm keso. Det här är ju sjukt. Ds4.

Ps5 - och detta är det sista för ikväll - kolla vilket gulligt kort jag fick från min blivande katt igår. Obs att det inte är från uppfödaren utan stämplat i Stockholm. Ds5.


I get knocked down (but I get up again)

Idag kan vi konstatera att min kropp tydligen minns hur man trillar av en häst eftersom jag igår för första gången i vuxen ålder gjorde det. Hon hade sadeltvång. Tror vi. Ny häst, fel sadel, många omständigheter. Hur som. Några steg efter att jag suttit upp och skulle börja skritta brakar helvetet loss. Hon stegrade sig, bockade och studsade som en tok upp och ned, på alla fyra, högt upp i luften som satan och någonstans i mitten trillade jag av. Minns inte prick hur jag landade men kroppen idag berättar att det skedde på höger axel och armbåge och höft ty dessa är ömma, svullna och lite blåa. Men just när jag landade: inga problem. Etthundra procent skräck över hästen dock, vad HÄNDER? Vad GÖR HON? DÖR HON NU? Är detta kramper, det ser ut som kramper? Varför har hon kramper? Vad gör hon?

Efter en halv minut slutade "anfallet" och hon kom fram och liksom pustade och var gosig och lugn igen. Oerhört märkligt, och läskigt. Jag blev så rädd att jag pep till ridläraren "hjälp jag tror hon dör". Gud vad jag egentligen inte borde äga ett djur/ha ett barn. Förmåga att ta det lugnt när figurer som inte kan berätta vad som är fel lider: underkänd. När hästen lugnat sig tog vi snabbt av sadeln, gick några varv i ridhuset, provade en annan sadel och så var problemet som bortblåst. Jag kunde rida resten av timmen. Idag är jag lite blå och ska ut till stallet snart igen. Imorgon är sista dagen i denna intensiva ridvecka.

Nu kom jag att tänka på en kompis jag har och kanske ännu mer hade, vi umgicks hela högstadiet och gymnasiet. Hon hade för vana att då hon såg ett blåmärke trycka fingret rakt i det och skratta förtjust när man skrek i smärta. Det verkade vara en grej hon gjorde inom familjen också. Alltså det var speciellt. Men ganska gulligt. (Obs betyder ej att man får trycka mig på armen nu).

22 augusti 2012

Räknar ned till olika saker här

Jo men visst ja. Några kul grejer har ändå hänt, får man ju säga. Vi har till exempel bokat boendet på Zanzibar, vi kommer inleda med att bo i lägenheter i Stone Town och avsluta med att hyra ett härligt hus vid havet i... en by jag inte minns namnet på. Såhär ser huset ut. Sämre kunde man ju ha det.

Och så får jag små uppdateringar från lilla Earthas uppfödare och hon börjar bli stor. Svinstor. Kolla gullig och supertrött. Imorgon är det fyra veckor kvar. De känns jättejättejättelånga.


Them horses are back in town

Nu är hästarna tillbaka från betet, vi har kört några vändor med hästlastbilen, allt har gått bra, efter jobbet på kvällarna hela den här veckan befinner jag mig där, i stallet, smörjer sadlar och träns, shamponerar hästar, hänger med stallkompisar och rider försiktigt igång de tjocka små liven som haft semester i veckorna tio. I lördags kände jag mig lite oroad: var är känslan? Varför längtar jag inte mer? Det här brukade ju vara sensommarens höjdpunkt, håller jag på att tröttna? 

Allt detta var falska alarm. Jag har tydligen inte tröttnat. Alls. På eftermiddagarna börjar jag längta vid tretiden, vid fem springer jag till tunnelbanan, hinner precis med den som går sju minuter över. Landar i stallet halv sex, äter bananer och äpplen till middag, gör allt det där jag beskrev ovan, kommer hem strax före tio på kvällen. Så himla nöjd. Tillfreds och liksom... lugn inuti. 

Gud vad jag älskar stallet och det som händer där. Slut på rapport. Oklart om jag kommer ha något skojigt att berätta om under resten av veckan eftersom det här är det jag kommer göra. Man får se. 


  

21 augusti 2012

Men HELVETE vad bra du är Nina

Idag om antidepressiva. Älskar Ninas hövve.

Och när vi ändå är inne på mitt favoritområde - psyk - kan vi läsa den här intressanta artikeln om ätstörningar och  hur personer med ätstörningar enligt den här studien har sämre förmåga att förstå sina egna (och andras) känslor. VILL LÄSA DEN NU.

20 augusti 2012

Nedräkning börjar nu

Idag är det precis en månad kvar till jag sätter mig på flyget och hämtar hem den här lilla varelsen. Nu har hon fått gröna ögon. Och börjat sova i sängen hos sin uppfödare. Och närmar sig ett kilo i vikt. Jag längtar, är nervös, hoppas resan ska gå bra och att hon ska gilla mig och de mina.


18 augusti 2012

To hallucinera or not to hallucinera. Det tycks vara frågan.

Tittade in på Vaccin Direkt igår efter jobbet. Tänkte höra vilka vaccinationer man behöver inför Zanzibar. Trodde att det handlade om Gula Febern och inget mer. Men nej, åh vad bra de är på att få en att känna att man behöver vaccinera sig mot allt. Det var dukoral hit och malaria dit. Och gällande malariavaccinet berättade kvinnan vänligt att det finns två sorters malariamedicin. En som ger mardrömmar och panikångest och hallucinationer, en som inte ger det. Punkt, typ. Jaha, sade jag, då kanske jag hellre vill prova den andra? Visst, sade kvinnan, den är dyrare men det är kanske värt det, blink i samförstånd.

Alltså det är väl klart att ingen väljer en medicin som ger hallucinationer och panikångest? Eller? Ändå fick jag tydlig känsla av utpressning, ni vet som när man ska köpa barnvagn* och försäljaren ba: ja alltså det är ju totalt frivilligt men om du inte vill att ditt barn ska må dåligt, så ska du välja den här dyrare vagnen. Man kan ju inte VÄLJA panikångest och hallucinationer? Så då är min fråga: har ni ätit medicin mot malaria någon gång? Valde ni den dyrare och alltså, hur mycket kan det egentligen skilja i pris?

* "ni vet som när man ska köpa barnvagn" - hur tänkte jag där? har aldrig köpt en barnvagn, bara hört detta berättas för mig. att det förekommer viss känslomässig utpressning då. aja. ni fattar. 

16 augusti 2012

Hello Zanzibar, tell me how you're doing

Hmm, är jag bipolär och är inne i någon form av manifas nu då jag tror att jag är oövervinnerlig och att reella problem inte gäller mig? Man kan tro det. Jag bokade nyss en resa till Zanzibar över nyår. Jag köper en svindyr katt snart. Jag vill köpa en miljöbil i höst. Jag har med andra ord skulder, just nu, på ungefär så mycket att jag inte ens vågar skriva det i siffror, här på bloggis. Men alltså kan vi glömma detta för tillfället och prata om det här att

VI HAR BOKAT RESA TILL JÄVLA ZANZIBAR ÖVER NYÅR?

Herregud. HERREGUD. Jag är rädd! Och glad!

12 augusti 2012

Badtips: Husbygropen (samt min helg)

Helgen. I fredags någon form av sport på tv och gulliga Lisa på besök. Tunnbrödrullar till middag. Rödvin och prat till "småtimmarna" (alltså vilka timmar är små, de som har låga nummer så att säga? I så fall menar jag småtimmarna. Annars menar jag "till klockan ett".) och sen tack och hej. 

Lördag: sprang för första gången sedan min semester började i mitten av juli. Hade, som väntat, ingen kondition alls kvar. Lyssnade på Shimas sommarprat samtidigt, bra med långa program när fem kilomenter tar typ 45 minuter, hehe. Sen frukost med favorittidningen (Årsta/Enskede lokaltidning) och därefter en biltur med Sara och Lisa till Husbygropen på Munsö, längst ut på Ekerö. Badet är även kallat Blå Lagunen pga är ett vattenfyllt sandtag med klart vatten och sandsluttningar ned till det. Över 20 grader i vattnet. Något säger mig att det blev mitt sista bad i Sverige 2012. Efter Husbygropen, Adelsö. Titta till stona, de ska hem nästa söndag så egentligen kunde vi ha hållit oss. Men nu var vi ändå i krokarna. Klappade och kliade lite. På kvällen middag med Sara och Johan, hos oss. Bestämde oss för att åka till Zanzibar i jul och nyår. Så OERHÖRT taggad på detta beslut samt resan. 

Söndag. Dricker kaffe framför datorn och tänker på hur alla mår som åker hem från Way Out West idag. FY FAN vad jag hatar söndagar efter festivaler. Av bilderna att döma verkar alla ha haft svinkul och ja, kul för dem. Men skönt för mig att de åker hem nu så jag slipper avundas. Nu ska jag röra mig utmed tvärbanan (och kanske inuti denne) mot Gröndal där Frida och Ava ska gosas upp i brygga. End of story.






10 augusti 2012

Another week's gone by

Igår såg jag Batman och förutom att jag har några invändningar kring 1. längden på filmen och 2. kroppen hos catwoman (hallå sjukt ideal) så var det väl, som de säger, riktig höjdaraction "när den är som bäst". Fick mer biosug men ingen vill gå med mig och jag kommer EJ att sätta mig på en bio ensam en fredageftermiddag, där går min gräns. Här kommer tre bilder som illustrerar mitt senaste dygn. En handlar om skräck (från källaren), en handlar om väntan (på kattis) och den sista handlar om... att jag åt lunch på Citykyrkan idag. 

Sen det här med att alla är på Way Out West exakt just nu och att jag stannade hemma, det känns faktiskt helt okej. Jag ljuger inte ens nu. ENDA jag grinar lite över är Sibille men henne har jag ändå sett två gånger så jag är okej. Plus att EP:n har kommit på Spottan nu. Hurra för det.

Mamma har alltså sytt en kattsäng åt henne. I zebra. De finns även att köpa (av mammi) i tex leopardmönster. Hon är duktig och gullig min kära mor. Förresten, den där klösmöbeln, den är liksom inte så fin. Men man måste ha en sån, säger alla. Så nu har vi en. 

Någon sa att de heter kärrspindlar. Jag vet inte, vet bara att jag numera inte kommer använda källarutgången på ett tag

Citykyrkan. Bättre lokal än mat om man ska vara ärlig men spela roll.

8 augusti 2012

Känn LITE sorg för mig, Göteborg?

Nu är det bestämt. Vi avstår Way Out West den här gången. Precis som förra. Det värker lite i festivalnerven men bara lite, att äntligen (en dag innan det börjar) bestämma sig. Nästa alla jag känner och gillar kommer att vara där. Banden! Festen! Osv. Men alltså. Nu ska jag inte säga att jag är fattig, för det är jag inte. Jag jobbar heltid, har en "trevlig" (EH) lön under omständigheterna och allt det där. Men jag har andra prioriteringar nu, typ. Jag ska köpa en katt för mer än femtusen kronor nästa månad. Vem hade kunnat ana det. Jag rider för fjorton tusen per termin. Jag vill så gärna köpa en liten miljöbil någon gång inom det närmaste halvåret. Listan fortsätter. Det går helt enkelt inte ihop sig. Och nu när jag inte jobbar i branschen längre kan jag inte räkna med massa gratisbiljetter hit och dit. Vi snackar två tusen för inträde, minst femtonhundra resa, lägg på boende och mat och dryck och ba... nä. Det går inte. Vi säger NEJ!

Ersätter planerna med att 1. inte ha semester tors-fre som planerat (den ska jag spara till september då jag ska hämta hem the little cat från Umeå), och 2. planera in middag med två raringar som inte heller åker och 3. tänka på allt jag ska göra som är kul snart och 4. friskna till från förkylningen som varit så segdragen att jag undrar när den någonsin tänkte lämna min kropp och 5. ikväll gå hem till en person jag knappt känner förutom genom uteliv/mediabransch från forever ago, och tillsammans med henne och ytterligare en person jag knappt känner men samma story som person nr 1, titta på hoppningsfinalen och dricka bubbel. Alltså HUR ska jag kunna låta bli att se/höra resultaten i eftermiddag när tävlingen pågår live? Jag jobbar ju med facebook för fan. Åh jag vill lyckas missa resultatet på något sätt.

Om ni undrar vem jag hejar på så svarar jag lågoddsigt nog Nick Skelton och Big Star. Pga olika skäl.

Nej nu ska jag visst springa till jobbet. Ha en fin dag, hörni.

5 augusti 2012

Hejdå semester 2012. Du var bra.

Nu är min semester slut. Fan också. Den var så bra och den kändes så kort. Jag vill ha mer, längre, ååååh. Ångesten sista söndagen innan jobbet är hemsk. Inte för att själva jobbet är hemsk men... ja. Det känns tungt ändå. Vill vara ledig mer. Idag tvättar jag och febern jag dragits med i soffan de senaste tre dagarna verkar ha släppt helt. Hoppningen på SVT Play har räddat mina dagar. Nu försöker jag tänka på det som händer framöver som ska bli roligt. Går sådär.

3 augusti 2012

Introducing Eartha Kitt

Jo, och så var det ju en liten sak till. Eller liten och liten förresten, det var egentligen självaste orsaken att jag åkte till Malå sådär hastigt och lustigt i början av veckan. Något jag har funderat på ett tag nu och till slut bestämt mig för att göra. Låt mig presentera: Eartha Kitt. Fem veckor gammal, ras Devon Rex, alldeles ljuvlig och flyttar till Enskede i mitten/slutet av september.









2 augusti 2012

Malå -> Skellefteå -> Piteå

Jag lämnade Malå i buss, en ball tvåvåningshistoria med världens finaste utsikt. Två timmar senare anlände jag till Skellefteå busstation. Det gjorde även Frida och Frans, som bilat upp hela vägen från Göteborg. Tillsammans for vi vidare mot nästa mål: Piteå och Fridas fantastiska, underbara familj. Jag har liksom adopterat mig in i den en smula, eller jag vet inte, jag bara älskar dem så himla mycket, de är precis som Frida så himla... goda och älskvärda människor. Från Piteå. Där ligger också familjens sommarställe med, ja nu vet jag inte om jag kommer säga rätt men låt oss säga ett antal båtar (kanot, rodd, motor, kanske segel?), små stugor som ligger i en sluttning mot ett vatten och en brygga och en pytteliten strand. Där finns också mamma Eva och pappa Tomas och syster Anna och svåger Tobias och dagen till ära även Frida, hennes Frans och så lilla jag. (Oj! Nu glömde jag ju Sigge, en superglad ettåring som också hängde däruppe. Här är han, och Frida).

 
Hur som helst. Första kvällen åt vi strömming (tror jag? eeeh små fiskar med silvrigt fjäll och liksom grillade med någon slags marinad, åååh jag är så USEL på att lägga märke till mat) och tittade ut över den här utsikten från verandan.

Pga nattens myggattack var jag lätt utmattad och efter ett Jenga-spel gick vi och lade oss tidigt. Dagen därpå var vi uppe med tuppen (okej, vid nio) och jag var utvilad och det här fantastiska visade sig: jag skulle få följa med mamma Eva på ridläger med sitsfokus samma kväll. HALLÅ HUR BRA KAN LIVET BLI? Men först var det fika. Frida och Anna badade.


Vi åt blåbärskaka och drack kaffe. Och åt lunch. Och tog en tur till Hortlax (tror jag byn hette?) och jag fick lite sightseeing och en bakluckeloppis där det inte fanns speciellt kul grejer och sen, sen var det äntligen ridags. Piteås ridskola är så himla fin. Hästarna går i hagar hela dagarna och höstationer läser av chip på deras halsar som berättar när det är dags för dem att få mat. Jag red en häst som hette Lasse som gått på bete en dryg månad och var måttligt sugen på att jobba med mig. Eller så var edet jag som inte alls förstod honom. Man kan beskriva lektionen som 40 min lätt förtvivlat slit och 10 minuters rätt bra känsla. Är ändå mycket glad för att den bra känslan kom, till slut, och man fick gå därifrån lite tillfreds och alldeles, alldeles mörbultad i fingrar och innerlår.

På kvällen åt vi fantastiska fajitas. Sedan spelade vi MIG och traditionen trogen kom jag sist igen. Då började jag få tjock hals och kliande ögon och bultande skalle och jaha, det verkade som jag gått och blivit förkyld. Så snopet. Gick och lade mig och då såg utsikten ut ungefär såhär.

I morse vaknade vid sju av en hals som liksom kändes som den bestod av tusen knivar. Ajje. På detta följde en mysig dag då jag hade lite feber och höll mig lite i bakgrunden. Vi åkte på ännu en loppis. Jag köpte raggsockor för tio kronor, två böcker för fem vardera och några småprylar till. Mysigt.
Lagom till OS-dressyren började det ösregna och åskan och blixtarna slog ut elen och vi tände ljus och drack kaffe igen. Och sen kom stunden då det var dags för undertecknad att åka till Luleå och fara hemåt igen. Tre fantastiska dygn i norr var till ända. Jag älskar Norrland, I really do.

Tack för den här gången, alla inblandade. Love you guys!

Stockholm -> Luleå -> Skellefteå -> Malå

I söndags kväll bestämde jag mig hastigt och lustigt för att följa med Anton, aka Snipan, upp till Malå där hans familj bor och verkar och där han skulle spendera sin sista semestervecka. Flygstolen bokades vid åtta på söndagskvällen, och klockan sju morgonen därpå träffade jag honom, hans syster och svåger på Centralstationen i Stockholm för avfärd mot Arlanda. Det kändes härligt och livsbejakande och spontant.

I Skellefteå var det dimmigt och efter två landningsförsök med tvära uppåtkast av litet plan insåg piloten (och sedan vi) att vi skulle bli tvungna att landa i Luleå i stället. Dimman ville helt enkelt inte lätta. En timme sen landning, en 2-timmars bussresa, en lunch i Skellefteå och bilresa mot Norrlands inland senare anlände vi till lilla, lilla Malå. Här är vi i Skellefteå och på ett torg som, på riktigt, verkar heta "Möjligheternas torg". Hmm.


Men Malå. Dagens destination. Det var fantastiskt vackert, hela inlandet. Gick renar utmed vägen (!!!!) och sjöar och träsk precis överallt. I horisonten vindkrafterk som jag tyckte var supervackra, men de som bodde där av lite oklara orsaker (hann inte riktigt med i resonemangen) var liksom arga på. Antons familj var stor, härlig, sällskaplig; det fanns hundar och hästar och barn och svågrar och föräldrar och brorsor och syrror och fika och det bjöds på tårtor och grillspett och rödvin och gud vet vad mer. Mycket mat blev det. Här har vi tagit en kvällspromenad till en brygga ca 20 meter från stugan och jag fick mina första 927597 norrländska myggbett under de ca 5 minuterna vi var ute. Därav lätt hysterisk min.


Vid halv ett: sömn. Eller försök till, om man ska vara helt ärlig. Jag sov i en liten stuga bredvid den stora stugan och där var det mygg, mygg och mera mygg. Jag tror inte jag sov en sekund mellan två (då jag vaknade och gick upp och kissade) och sju, då jag gav upp om sömn och myggjakt och helt sonika var vaken (och fortsatte jaga mygg i en timme till).


På tisdagen gick vi runt en liten sjö och tog sedan bilen in i Malå "centrum" för att titta på byns sevärdheter. De bestod av en skidbacke, en träskulptur på toppen av nämnda backe, ett litet centrum, lite sightseeing mellan olika delar av detta centrum, och turistbyrån där jag fick ett gratis vykort. Därefter var det dags att hoppa på bussen mot Skellefteå igen. Jag skulle bli upphämtad klockan halv sex för färd med Frida och Frans mot Piteå.