30 september 2012

Tänkte gå lite Carrie Bradshaw on Enskedeborna nu

Vet inte om jag berättat det men jag tänkte börja skriva lite krönikor om Enskede nu. Den som bor där får läsa. Man får bo i Årsta också. Och lite andra ställen. Nu är jag så trött efter den här ypperliga helgen som jag ska berätta mer om imorgon så jag måste däcka lite. Hej! Här är den förresten, den första. Och här är en lite märklig intervju med mig där jag framstår som 1. oerhört irriterad på gummistövlar (?) samt 2. oerhört fixerad vid kyrkogårdar. Oh well. Nu så. GONATT!



27 september 2012

365 dagar senare

Ibland går ett år jättefort, ibland jättesakta. För ett år sedan kändes det som att jag alltid skulle sitta i den situation jag befann mig i då. Och den var inte så bra. Jag var som i otakt med hela mitt eget liv då, bodde på ett sätt jag inte trivdes med, var låst i situationer jag inte själv med bara viljekraft kunde ta mig ur. Jag minns den så väl, känslan av att inte riktigt kunna leva upp till sina egna förväntningar på sitt liv. Att inte vilja vara där man är, men inte se en annan utväg. 

Och sen smyger de sig på en ändå. Förändringarna man behöver, längtar efter, har väntat på, de där man nästan gav upp om. Det kommer en liten och sedan en till och plötsligt har ett år passerat och saker som gjorde ont nyss har nästintill slutat helt. 

Jag tänkte på det här idag, eftersom det var min födelsedag och det blir ju oundvikligen lite av en markör. För ett år sedan ville jag inte fylla, inte för att jag hade problem med själva siffran utan för att allt var så himla... jämngrått. Jag grinade redan före frukosten den dagen. Blev firad och uppvaktad på jobbet och av vänner men kunde inte skaka av känslan av skuld och något slags sorg över att jag hade så mycket fint omkring mig men ändå gick omkring och var ledsen. Missnöjd. Otålig. Sur. Det var min status för ett år sedan. Mitt liv då var i ett slags ofrivilligt stiltje. 

Det är så himla mycket som har hänt på bara ett år. Så mycket som jag behövt göra och äntligen tagit mig för, först en liten grej och sedan ytterligare en. Jag har till exempel fått medicin mot pms. Jag har tagit steget och lämnat ett trångt boende i stan som jag verkligen inte trivdes i, till förmån för Enskede och den lägenhet jag dyrkar och älskar och bor i idag. Jag har spacklat i en vägg, MIN VÄGG, och det blev fint. Jag har en parkeringsplats utanför fönstret och på den ska det snart stå en liten miljöbil. Jag har köpt en cykel och ingen har stulit den på hela sommaren. Jag har skippat festivalerna, alla utom en, för att spara pengar. Jag har köpt en helt galen, fantastiskt rolig (och oerhört dyr) kattunge. Jag har hängt mer med min bror än på evigheter. Jag åkte till Tokyo i stället för New York och älskade det. Jag har fortsatt rida, envist och utan direkta framsteg att tala om men för att det varit det roligaste jag vetat ändå. Jag har festat mindre än jag gjort sedan jag började med det. Jag har förmodligen blivit lite tråkig i somligas ögon. 

Och i år var det så himla roligt att fylla år igen. När min kille sjöng för mig i morse sprang den lilla fladdermuslika katten vid hans sida och kastade sig över brickan med frukost i sängen. Innan jobbet hämtade jag två fina paket från mamma på Posten. På förmiddagen jobbade jag hos Digge och när det var lunchdags slog vi till på Gondolen, där hon och Jessika bjöd mig på lunch. Så himla trevligt var det och obs, min första gång på Gondolen! På jobbet hade Anton förberett en present i terapi-tema åt mig, och finaste underbara Lisa skickade vin- och blombud. När jag åkte hem från jobbet kändes dagen så himla fulländad, och då ringde det på dörren och in klev min styvmamma och syster som åkt i 2 timmar för att överraska mig. Vi åt middag på Matboden. De gick hem. Jag lade mig här, snart slår jag på ett avnitt av The Newsroom som jag kommer att somna till.





26 september 2012

Att döpa ett djur. Hur.

Det här med namn på djur. Eventuellt känns detta igen av folk som får bebisar (?) men alltså det är ju helt himla omöjligt! Nu har snart en vecka gått och vi kallar henne fortfarande mest för katten och kissen därhemma. Jag tror jag närde en förhoppning om att det, namnet, skulle "komma till oss" när hon kom. Jag menar: Eartha Kitt kallar man väl inte en liten kattunge för. Eartha är jättesvårt att uttala - en del säger "Örfa" och en del "Ärtha" och ja, det låter liksom inte helt naturligt. Så det har mest blivit katten, tills nu. Men det börjar kännas dags att hitta på något annat. Vi snackar om det då och då (jag och min kille, ej jag och katten) men allt känns fel, antingen för fånigt eller för människolikt eller pretentiöst eller, nä, det går inget bra. Vi har till och med gjort en... vad heter det? Mindmap? En lista på ord att associera kring, som "lamm" och "snö" och "mjölk" och "polkagris" och "vinter" och "september" och "snubblar" och "ull" och "bossig". Nu leker vi med följande förslag:

Limpan, Kitt, Ärtan, Lisa, Majsan, Polka, Titti, Ulla, Issy, Fiffi.

Dock att, fortfarande, inget känns rätt. Men det kanske ska vara så. I värsta fall: kan man ha en katt utan namn? Här är lite bilder på hennes olika tillstånd (dvs vaken samt sovande).






24 september 2012

Höstperson to the bone

Nu pratade vi om årstider här på jobbet. Som man gör ibland. Och min kollega sade att hon blir deppig på hösten och vintern och får svårt att ta sig för saker. Jag tänkte direkt på en annan kompis, som hatar vintern så mycket att han flyttar utomlands i veckan, ett halvår, för att slippa. Eller en tredje vän som får som lätt depression när det blir mörkt. Och sedan tänkte jag på mig själv, min favoritperson att tänka på, och hur jag relaterar exakt noll procent till detta för egen del.

Jag älskar när det blir höst. När den dekadenta och hetsiga sommaren äntligen slutar känns det som att världen och naturen går in i fas med mig. Aktivitetshetsen, solhetsen, paniken över att TA TILLVARA på vädret och semestern och what not, som jag känner på somrarna lättar och jag blir lugn. När det mörknar ute stillnar hysterin och paniken. Man väntar sig inte så jävla mycket och blir glad när det är kul. Man får bjuda till lite själv för att hitta känslan. Kanske är detta en metafor för min inställning till hela livet? Hur som. På hösten. Jag gillar kläderna. Jag gillar dofterna. Vädret (ja, inklusive regn och grå himmel). Jag gillar fan när Trädgårn stänger för sommaren och jag VET att det är helt stört för alla har så himla kul där och vem är jag att inte unna dem det osv. Men alltså, det är sant, jag gillar när Trädgården stänger för då är det höst. Och jag missar inte massa grejer jag hatar att missa men väljer bort att delta i.

Okej det blev lite lång utläggning om årstider här. Ville mest säga att jag gillar hösten. För att lätta upp alla kattinlägg på sistone (och framöver).

Hej!

22 september 2012

Till Jeanette, om uppfödare

Jag glömde svara på din fråga om uppfödare mitt i allt annat i kommentaren nedan, och tänkte göra det här i stället. Observera gärna att jag verkligen inte är en expert och har egentligen ingen aning om vad man ska titta efter för att hitta en "fin" Devon Rex. Utställningsmässigt, alltså. Men eftersom jag själv ville ha en trevlig, trygg, frisk och gärna vit Devon Rex-hona, valde jag att börja med att titta efter uppfödare genom Nordiska Rexringen. Där kan man titta runt på vilka SVERAK-registrerade uppfödare som har eller snart ska få ungar, var de bor, hur de presenterar sig och sina katter på sina hemsidor osv. Att välja en sådan uppfödare framför en random på Blocket (fast de kan ju vara skitbra de med) tyckte jag kändes tryggt eftersom det ju är en ganska liten ras, Devon Rex, och att få en stamtavla och möjlighet att följa kattungen historiskt (och förstås undvika hög inavelsgrad) tyckte jag var viktigt. Genom Rexringen kan man alltid ta kontakt med några av uppfödarna och fråga sig fram lite. Det gjorde jag.

Och sedan kommer frågan: hur väljer man? Jag tycker det är enkelt att känna men svårt att beskriva vad som gör att man (dvs jag) känner sig trygg med en uppfödare, men när jag för första gången fick kontakt med Ewa, som dessutom var familjevän till Snipan och från hans hembygd i Västerbotten, kändes allt så himla rätt från första mailkontakten. Vi pratade helt enkelt samma språk. Jag kunde vara öppen med att detta är nytt för oss, att jag har massor att lära, att jag inte ens var säker på att det vi kunde erbjuda var en bra miljö för en katt av den rasen. Hon var positiv och uppmuntrande utan att vara pushig eller desperat att bli av med sina kattungar. Berättade allt vi behövde veta och ingen fråga var för dum.  Under ungarnas hela uppväxt höll vi tät kontakt via mail. Redan från början märktes dessutom tydligt att det fanns en stor kärlek till katterna och att alla ungar var egna individer för Ewa, vilket jag uppskattade eftersom jag bor så långt bort och inte hade möjlighet att hälsa på mer än en gång, då de var fem veckor gamla. Även nu, då vi hämtat kattungen och hon bor hos oss, dyker frågor upp som jag inte är sen att maila till Ewa, som gärna berättar. Jag skulle helt enkelt rekommendera Ewas och Kurts uppfödning av Devon Rex vilken dag som helst. S*Krasivajas heter de, och fråga mig för allt i världen inte hur det uttalas.

Däremot vill jag lägga in en stor varning som jag själv tycker att jag missade, och som gav mig så mycket ångest för några dagar sedan att jag knappt stod ut: det är inte ultimat att resa långt med en tolv veckor gammal kattunge som just skiljts från sin familj. Hur snällt du än försöker göra det (jag valde flyg) så är det ett stort antal mil att resa, och en flygresa i en liten transportväska visade sig vara så oerhört läskig för Eartha, som i övrigt har en mycket trygg och självständig stil. Väskan kläms in vid fötterna, kattungen ser inte vad som händer, och ljudet vid start och landning är öronbedövande högt och skrämmande. Jag satt och kände mig som en hemsk djurplågare hela resan och gjorde allt som stod i min makt för att finnas där så gott det gick, från utsidan. Lovade mig själv att aldrig göra samma grej igen, det var för jobbigt, det kändes för elakt. Dock att de glömmer fort, sekunden då vi satte oss i taxin från flygplatsen somnade hon i min famn och från och med hemkomst till Enskede har det mest varit glada miner. Så skadad verkar hon inte vara. Men det kändes för taskigt och hemskt för min smak. Jag rekommenderar alltså inte att köpa en katt som bor så långt borta att den måste flygas, om det finns andra möjligheter.

Ja det var väl mina (högst personliga och väldigt begränsade) erfarenheter och upplevelser av uppfödare. Hoppas du hittar någon du gillar! 

Morning routine

Det är väl lika bra att vi konstaterar att det kommer ju bli en del kattbloggande här framöver. Vilket egentligen är helt galet. Hade jag i slutet av 2005 när jag började blogga hört någon säga att jag 7 år senare skulle sitta i Enskede med en liten katt hade jag aldrig, aldrig trott på det. Men så blev det ju helt uppenbart. Och här är vi nu. I något slags ny morgonrutin vi skapat fast bara två dagar gått.

Just nu är klockan snart tolv och jag har varit vaken sedan halvsju. Vilket kanske är att betrakta som sovmorgon, med tanke på att hon igår vaknade och därmed väckte oss strax efter fem. Då är det gryning, hon har sovit mellan oss (och periodvis under våra täcken) hela natten, hon är hungrig och sugen på att leka. Man kan ignorera det ett litet tag men inte länge, jag får lite ont i hjärtat att tänka på att hon fram tills i förrgår haft en massa syskon och vuxna katter att leka med varje morgon och nu går hon där och piper, så jag stiger upp. Tidigt.

Det första vi gör är hennes frukost. Som hon slukar hungrigt. Sedan leker vi i en dryg timme. Lekarna är ganska monotona och går ut på att jag kastar små mjuka musfigurer över lägenheten, och hon springer efter. Fångar musen, leker med den en kort stund på golvet, tar den i munnen, kommer fram till mig, lägger den framför mig. Väntar på att jag ska kasta igen. Så håller vi på. Klockan nio, då jag egentligen hade föredragit att stiga upp en lördag, är hon trött igen. Då tittar vi på teve i soffan och hon somnar någonstans på mig och jag slötittar på Nyhetsmorgon och Elin Kling i New York.


När vi (dvs människorna här hemma) äter frukost, vid tio, vaknar hon igen. Envisas med att försöka hoppa upp på matbordet och vi envisas tillbaka med att där får hon inte vara. Kompromissar med att hon får vara i det djupa fönstret bredvid frukostbordet. Där är hon i vår höjd, men inte i vår mat. Hon accepterar, om än något motvilligt. Vill allra helst vara med i maten, kanske slicka lite på smöret, men nej. Där går en gräns.

Jaha och nu är det mitt på dagen och vi vilar igen. Jag med datorn i knät och hon framför datorn, sovande. Idag är hennes andra dag i Enskede och hon har hittills överraskat oss med att vara så trygg, orädd inför främlingar, totalt däckad då hon somnat in och så himla ROLIG, alltså på riktigt helt sjukt kul djur. Jag, som egentligen är en hundperson och länge tänkte att min kille också skulle vara det (eller liksom bli det om man bara smög in en hund i livet, obs tror fortfarande det lite), valde ju den här rasen omsorgsfullt efter att ha läst och läst och läst om dess egenskaper. Och just nu känns det som vi valde rätt.

Saker vi ska lära oss ganska snart framöver: att tvätta hennes jättestora öron med bomullspad, att klippa hennes klor och öva på små promenader i transportväskan så att den inte för alltid representerar upplevelser à la nära-döden (ska berätta om flygresan en annan gång, huuu). Samt detta: komma på ett namn. Vad ska hon heta?


21 september 2012

Eartha! Hemma! Hurra!

Nu är hon här och hon är på riktigt helt himla ljuvlig och jag älskar henne. Slut på rapport. 






20 september 2012

Hej från Umeå

Jaha. Här sitter en annan på en flygplats i norr och är så nervös att jag nästan vill kräkas lite snabbt på toan. Om en halvtimme kommer hon. Lilla katten. Som ska gå igenom en läskig säkerhetskontroll, flyga ett läskigt flygplan, åka en läskig taxiresa och sen, till slut, komma hem. Är orolig över tusen saker just nu. Men hoppas att snart blir allt bra. Idag har jag högt runt på Umeå stad. Det var säkert fint men gud, vad vet jag. Så nervös ju.

Laters! 

16 september 2012

Tänkte berätta några grejer här och nu

Nu var det ju bara några dagar sedan som jag beklagade mig och skrev i panik att jag behöver en bil och åka till IKEA för annars DÖR jag för jag står inte uuuut med allt stök hemma. Jag är lite inne i en sådan period just nu. Inte städ-period men en sådan då jag oroar mig för lätt och stör mig för mycket och liksom tänker att saker och ting måste ordna sig genast, på direkten, annars går det bara inte. Kan vakna på helgmorgnar klockan 07.30 och ligga och tänka på saker jag "måste göra" som stressar upp mig fast det inte borde. Anyways. Just därför var det så himla bra att jag fick följa med Digge och Ebbe (hennes son) till IKEA efter jobbet i fredags. Fatta perfekt. Bil och sällskap och FÅ DET GJORT. Att vi sedan pga trött barn och lite rastlös vän rusade igenom hela varuhuset på cirka 20 minuter gör inte så mycket. Jag hann kasta på lite förvaringsmöbler på vagnen. Till exempel den här billiga vita saken vid namn Josef. Den ska min kille förvara alla sina hårddiskar och extradatorer och sladdar och reservdelar och what not i. Ja han är datakille förresten, jobbar med macdatorer, därav massa reservdelar överallt. Hur som helst. Här ska dom nu få bo:


Köpte även en bokhylla och lite lösningar för vår återvinning. Vet inte om ni har tänkt på detta (eller om ni återvinner) men GUD vad återvinningen tar mycket plats i ett hem där man inte har förvaring? Alltså det står kassar överallt. Plast här och metall där, papper här och förpackningar där. Osv. Nu blev det något slags påslösning som vi får offra ett av köksskåpen till. I <3 återvinning: 


Samma kväll, det vill säga i fredags, byggde vi upp hyllorna och smackade i böckerna. Obs att jag egentligen vill använda mina superfina stringhyllor men detta hus är byggt av djävulen och väggarna är antingen gjorda av papp eller ett grustag, som börjar falla ihop när man borrar i det. Jag orkar helt enkelt inte med detta känslomässiga trauma som borrande i väggar innebär för mig just nu. Så det blev helt vanliga billiga Billyhyllor tills lösning nalkas:


Jaha och här åkte "konstnärliga ådran" fram också. Obs ironi pga har ej ens en tillstymmelse till konstnärlig ådra. Men jag hittade lite bilder när jag städade och någon var på mamma, någon på pappa, någon på lillasyster och någon på mig, typ 20 år gammal med smycke i ögonbryn och what not. Gjorde ett litet collage på vägg. Detta collage kommer åka ned väldigt snart men just nu ser det ut ungefär såhär: 


Och här är det, vårt "extrarum" som egentligen är mer av en korridor som slutar i en vägg, i sin halvhet. Och trots bokhyllor och lite andra förvarningslösningar så har vi FORTFARANDE förvaringsproblem. Det vill jag lösa med en longboard. Vänta, longboard är en slags skateboard va? Då är det inte en sådan jag menar. Jag menar en sån där låg och lång möbel som man kan trycka i lite saker inuti och ställa andra saker ovanpå. Sideboard? En sån vill jag ha. 


Sen kom lördagen och vi skulle åka ned på stan och köpa typ spikar, en grej till badrummet och laga ett par trasiga glasögon. Men så fikade vi med Frida och Frans och så följde vi visst med dem in på en hel massa klädaffärer (jag tillåter mig ingen shopping så länge jag lägger förmögenhet på min hobby, av praktiska skäl pga går ej med båda ekonomiskt) och så bara PANG stod jag i en provhytt med de här himmelska brallorna från Henrik Vibskov och bara måste måste måste måste måste måste måste måste måste måste måste måste ha dem. Nu köpte jag dem inte så det var ju bra. Förutom att min kille köpte dem. Och jag får dem i födelsedagspresent om tio dagar när jag fyller år. Hehe. Visst är de helt himla magiska? Tycker jag i alla fall. 


På lördagskvällen var det kräftskiva och på söndagsmorgonen träffade jag den här sexåriga tjejen som jag tycker väldigt mycket om. Har aldrig förut varit kär i en fux men nu är jag det, lite. Såhär ser hon ut på nära håll: 


Och såhär ser hon ut på lite längre håll: 


Nu är det söndag, dagen börjar närma sig kväll, jag hade en hjärtformad post-it på hallmattan nrä jag kom hem efter ridningen. Åh, min kille har skrivit LÖVELETTER tänkte jag glatt tills jag såg att det var en to-do-lista, specialdesignad för mig. Den gick ut på att dammsuga, sortera tvätt och röja på köksbordet. Det är min tur. Han var uppe och tvättade kl 08 imorse så jag är lite skyldig. Oh well. The things you have to do for hemfrid och härlighetskänsla. Så jag ska väl göra det nu då. På torsdag, hallå PÅ TORSDAG, kommer förresten den här: 

14 september 2012

Bil och hyllor, jag behöver er

Det regnar här i Stockholm idag. Jättemycket regnar det. Jag behöver hitta en bil och åka till IKEA eller motsvarande ställe som kan bistå mig med minst två bokhyllor och en hurts att ha under ett skrivbord, annars exploderar jag invärtes. Möjligen är det imploderar jag menar då? Hur som. Det är omöjligt att städa utan att ha ställen att lägga sina saker på har jag märkt i veckan. Och om sex små dagar kommer lilla katten och jag vill vill vill inte att den ska gå runt och typ... kissa inne för att det är skräpigt överallt. Min kille tycker jag överdriver och det gör jag väl. Men jag MÅSTE köpa hyllor. På ett eller annat sätt. Denna helg. Det är min enda plan.

12 september 2012

Sånt man gör på onsdagar

Äsch, inget speciellt. Ligger och kollar lite Natal Charts såhär på onsdagskvällen bara. Det gör ju alla. Mvh hoppas nu på att någon ska säga något om min cocktail av våg, lejon och skorpion.


Puh

Nu är det gjort och det gick bra och var inte farligt och jag mår också bra och allt är bra.

(Fast det gör svinont att kissa om ni undrar)

(Och läkaren sade OJ OJ om de volymer jag kissar varje dag och gav mig förbud att dricka så mkt vatten - dvs en flaska på 6 dl plus till mat plus 3 koppar kaffe plus frukt - eftersom det faktiskt belastar blåsa och njure)

(Nu ska jag nog aldrig mer skriva om kiss här på bloggy)

Graden av skräck och förnedring i trivsam kombination nu

Ni vet när man smyger in på toan med en enlitersbehållarre i väskan för att en doktor bestämt att man ska mäta exakt all urin man kissar under två hela dygn? Ni vet känslan när man inte vågar diska den på jobbet eftersom man inte vill berätta för alla kollegor vad man just gjort och varför? Ni vet när man står därinne och försöker diska den med handtvål och torka den med pappersnäsdukar? Ni vet skräcken när man googlar och ser att man nästan kissar en liter för mycket per dygn, mot vad man "ska"? Ni vet alla sjukdomar man ser framför sig att man plötsligt har? Ni vet när dagen kommer och man sitter på jobbet igen, den här dagen utan behållare i väskan, för att snart packa ihop sig och gå till den där doktorn? Ni vet känslan när man tänker på vad doktorn ska göra med en, sticka någon typ av kamera eller ljuskälla hela vägen genom urinröret in i blåsan för att se att där inte finns något... som stör? Ni vet den känslan? Den.

(Illustratören heter Emma Hanquist och agenturen VOL Agency.)

10 september 2012

Where I lay my hat is on the floor

Har jag sagt att jag har världens finaste lägenhet men att den har noll, exakt noll, förvaringsutrymmen? Inte en garderob, inte en städskrubb, inte en hatthylla i hallen, ingenting. Ingenstans där man kan lägga någonting. Jag började med att köpa sådana här mjuka hyllsystem man hänger på klädstänger (som jag också köpte) men snart trillade en fin garderob över oss och det var ju bra, den slukade nästan alla kläder. Återstår problemet med alla böcker, prylar, räkningar, papper, pärmar, spel, datorer, hårddiskar, servrar (okej jag vet inte om jag har servrar hemma men min kille jobbar med datorer så det är liksom fyrkantiga små grejer lite här och där med sladdar i) och allt annat som samlar damm. Det GÅR INTE att städa? Allt ligger ändå framme någonstans?

Idag svarade jag på en annons på Blocket. En kvinna cirka mitt över gatan från mig sålde en skitful bokhylla för 20 kr och vi nästintill sprang dit för att hämta den. Den slukade nästan alla mina pocketböcker om jag hade dubbla rader. Trist insikt: rummet med "alla prylar" såg likadant ut efter hyllan kom som innan. Pga att böckerna ändå inte var det som gjorde det stökigt innan.

Oh well. Det kanske finns någon annan granne som vill sälja en hylla i dagarna.

Ikväll har jag tittat på Akuten på Svt Play, haft sjukt ont i magen pga mens, oroat mig för att jag i övermorgon ska göra cystoskopi (vågar ej googla) och svettats pga burit svintung hylla lite längre än jag trodde då jag tittade på kartan.

Slut på dagsrapport. Nu ---> Community.

Om att vara "klok" eller person Y eller aningen självömkande


Idag frågade Digge varför jag alltid blir allas psykolog hela tiden. Hon syftade på jobbet i den här frågan, och hon skojade nog bara till hälften. Är det för att du är så klok, frågade hon och jag minns inte om jag svarade men kanske hummade jag. Eller något annat tvetydligt. För alltså, inte vet jag? Ibland känns det som alla alltid använder ordet ”klok” om mig. Liksom det första de gör, vilket förmodligen är en komplimang. Det är väl bra att verka vara en klok person? En vettig, som liksom kommer med goda råd och lyssnar och inte vet jag… Typ fattar grejer? Bryr sig? Finns där? Jag vet inte. Det är inte som att jag går runt och tänker så själv. Hej jag heter Carolina och jag är jävligt klok. Nej.  

Men jag älskar ju historier. Och är nyfiken. Och jag älskar att försöka förstå bakom det där som är ens första tanke, förstå det som kommer efter lite reflektion eller en fråga till, liksom? Sånt tycker jag är genuint intressant. Jag tänker mig att jag är intresserad av människor och, ja det här är väl kanske inte nytt precis, men psykologi rent allmänt. Kanske är det därför?

Hur som. Just på sistone har jag dock känt mig himla trött på hela den här klok-grejen. Inte trött som i att jag har tröttnat på historierna, eller att jag slutat bry mig om människor jag har omkring mig, inte så. Men trött på att vara den ”kloka” och den som alltid finns där och liksom bara… tas för given.

En gång pratade en kompis till mig om Robinson-teorin. Han hade hittat på den själv och den gick ut på att i Robinson (men jag tror det är applicerbart på any random dokusåpa där ensidighet och överdrift i karaktär uppmuntras/förstärks) så kan person X vara ett svin i 38 avsnitt i rad för att i avsnitt 39 göra något gott/snällt, varpå alla omkring personen blir så jävla överraskade av X’s plötsliga godhet att man bara förlåter ALL SKIT och liksom bara älskar denne till vardags rätt sviniga person supermycket för att den went out of character och gjorde något snällt. Kul för X, kan man ju tänka då. Kul att folk är förlåtande.

Men så finns det en Y-person, som tvärtemot X spenderat hela serien med att vara god, reko och snäll. Klok, skulle man kunna gissa. Och i avsnitt 39 kanske Y gör något okarakteristiskt och hårt/ego/you name it. Vad händer då? Jo, Y döms hårdare än X någonsin gjort efter Y gör alla besvikna och sen får Y stå där i skamvrån för förteelse som är så sjukt mycket softare än de X gör till vardags men ändå. Den som straffas hårdast blir givetvis Y.

Asså jag vet inte. Känner mig bara lite väl mycket som person Y lately. Svårt att förklara. Men ibland blir det som att den här jävla klokheten som alla sätter som epitet på mig kommer med en skyhög ribba som jag liksom inte alltid lyckas, eller orkar, eller ens känner för att leva upp till. Tänker lite att om jag slutade vara så ”klok” i allas ögon så skulle man kanske uppskatta mig mer. Överraskas positivt när jag lyssnar eller är reko i stället för att bli bitter eller arg eller besviken när jag failar.

Suck.

5 september 2012

Sakers tillstånd

Åh vad jag längtar till filmfestivalen som börjar snart. Eller okej, snart är ju liksom ändå några månader kvar, men det känns ändå som snart. Och jag längtar.

I väntan på denne festival ska jag på fredag se Pojktanten tillsammans med Frida. Hoppas på en stor upplevelse.

On a different note: såg ni Par i terapi på SVT igår? Helvete vad bra det var! Jag har länge varit nyfiken på Poul Perris pga att han skrev förordet till fenomenala boken Lev som du vill och inte som du lärt dig (STORT TIPS) och lite av en svensk flaggfigur (är det ett ord) för schematerapi som jag, om jag går in i terapi igen, verkligen är sugen på att prova, och nu fick jag se honom in action. Först tänkte jag mest på hur lik han var Erik Haag. Sedan började jag fundera på varifrån i Sverige han kom (rätt svar: Umeå). Efter detta började jag tycka att han nog minsann verkar rätt så jävla grym som terapeut. Möjligtvis lite, ytterst lite, "prata till barn-känsla" i början men det redde ju ut sig sedan när man vande sig. Och vilket oerhört fint program det var! Vilken respekt och människokärlek det speglade, det var cirka noll "nu gottar vi oss i andras problem" och mer av "detta är mönster som berör oss alla, ensamhet/inte bli sedd/paradoxen intimitet och autonomi" osv.

Jaha. Vad mer. Nä jag vet inte. På lördag ska jag på dop och på torsdag om bara två små veckor trillar lilla katten in i Gamla Enskede och mig och Aksel. SÅN PEPP! OCH SKRÄCK!

1 september 2012

Världens godaste bröd

Igår gjorde jag det äntligen. Bakade världens godaste bröd, efter ett recept jag fick av min killes kompis för typ två år sedan, därefter gav till min mamma, som började baka det på hotellet där hon är frukostvärdinna, och gjorde stor succé, men som jag aldrig lyckats göra själv eftersom det är så JÄVLA många ingredienser* och jag alltid missar att ha något av det hemma. Hur som. Här är receptet (och kommentarerna är inte mina men det säger ju sig självt) och nedanför resultatet. Det är himmelskt. Tips tips. 

Sätt ugnen på 175 grader.
2 brödformar med bakplåtspapper.
Blanda ihop:
7 dl filmjölk (jag brukar ta vanlig lättfil)
1 dl Vetekross
200g Hasselnötter
5 dl Grovt Rågmjöl
8 dl Vetemjöl (jag brukar ta fiberberikat)
ca 300g Lingon (ett paket frusna)
1,5 msk Bikarbonat
2 tsk Salt
1 dl Mörk Sirap
(I bland slänger jag även ner en dutt linfrön eller solroskärnor..) Smeten blir rätt mastig, dela sedan upp den i formarna. Jag brukar strö över pumpakärnor och speciellt flingsalt på ovansidan som garnering. Grädda i ca 1 timma, när dom är klara, ta ur dom ur formarna och låt svalna... Man kan testa om dom är klara genom att knacka på dom, då ska dom låta lite ihåliga.

* Okej jag inser att det inte är SÅ många ingredienser men liksom, jag visste inte ens var i affären man hittade bikarbonat förrän igår. Och att vetekross inte är samma som vetemjöl (eller ens står på bakhyllan utan på hälsokosthyllan) är inte alls självklart.




Enskedes gatufest och loppis. En blöt historia.

Men hur länge kan det ösregna egentligen? Känns som vi är uppe i 36 timmar nu och it ain't stopping. Stackars Enskede, eller vilka det nu är som anordnade gatufesten och loppisen i mina kvarter idag. Det har suttit lappar uppe ett halvår snart. Igår en hemmagjord banderoll över gångtunneln. Annonser i lokaltidningen. Och så bara... är det såhär. Blött. 

Vädret till trots var det rätt många som hade löst problemet med partytält och andra regnskydd. Och jag gick där och var imponerad. Dels över att det var en bra loppis med rätt bra grejer (bäst för dem med barn, gissar jag, gud vad det finns mycket leksaker och barnkläder i denna del av staden) och dels för att alla var så gulliga. Jag tror jag gjorde av med 110 kronor och då kom jag hem med detta (notera att 800 gram kantareller ingick i priset). 

 Misslyckad bild på banderoll pga ÖSREGN. 

 Här bor jag! Precis bredvid. 

 Dagens fångst. Två pussel (är så sjukt sugen att lägga pussel, är 1000 lagom eller för lätt?), lite kantareller, två mjuka apor och en dvd-box. 

 Här är det auktion. Ett superfint teak-bord från femtiotalet går för 300 i detta nu. 

Hejdå gatuloppisen. Nästa år hyr jag ett bord.