31 oktober 2012

Cat report

Lilla Eartha har fått smeknamnet Harriet (och ni som ser Bonde söker fru vet precis hur man uttalar detta vackra namn enligt Bengt Erlingsson) och har vuxit och vuxit och är nu över fyra månader och äter inte längre foder som det står Babycat på och är alldeles himla bedårande. Fortfarande.




30 oktober 2012

Konstigt om konst

Jag har svinlågt konstsjälvförtroende. Förr i tiden vågade jag knappt gå på utställningar för det kändes som att jag borde tycka, tänka, se, tolka och liksom FATTA GREJEN. Gärna drämma till med någon analys jag inte riktigt hade. Blev som helt stum inuti och utanpå. Vilket var så himla dumt eftersom nu, när jag är gammal och vis (närå), tycker jag att spela roll. Ens tolkning är ens egen, den kan inte vara fel. En gång sade Håkan Hellström i nån dokumentär att man alltid kan utgå från känslan för känslan ljuger aldrig. Jag tänker på det rätt ofta. Ingen kan säga att ens egen himla känsla eller tolkning är fel, liksom. Den bara är.

Anyways. Konst var det ju. Jo men i alla fall, jag brukade tycka det var jobbigt att gå på konst med folk för att det kändes som att alla "fattade" och det som de tyckte om kanske jag inte alls tyckte om och då tänkte jag direkt att det var jag som hade dålig smak eller nåt. Himla trist inställning av mig själv, visst? Vad mycket jag antagligen missade?

Idag är min inställning till konst att det är spännande, kul och intressant. Och att jag damn well får gilla vad jag vill, det är min ensak. På mina väggar hemma hänger en illustration av Anna Åhlund, en av Nille Svensson, en av nån IKEA-person som ritat ugglor (förmodligen för ett barnrum) och ett jättejättestort fotografi av en skog som en man som heter typ.. Gustav Broms har tagit/gjort.

Men GUD vad jag inte kommer fram till min poäng. Den är: jag älskar att gå på konst med andra nu för tiden. Vill jättegärna höra någon berätta för mig, om konstverken, liksom kontexten och historien omkring. Jag är rätt mycket för  historier, har jag märkt. Till exempel Sophie Calle, som jag avgudar och troligen gör det för att det finns så mycket historier kring hennes bilder. Eller i gymnasiet när vi hade jättemycket konsthistoria de lektionerna inte sällan gick ut på ett mörkt rum, en projektor som visade olika verk, en lärare som hette Sture som berättade om dem. Verken.

Okej jag ger upp. Kommer tydligen inte komma fram till något här. Säger det bara rakt ut och skiter i den röda tråden:

Idag ska jag få gå på guidad genusvandring på Nationalmuseum med Margareta Gynning. Världens bästa Lina har bjudit in, jag är lycklig och tacksam. Slut på information.

My inner goddess is panting

Jag läste ju 50 shades of Grey i somras och trots att den var väldigt, hur ska vi säga, kioskig och kanske inte det allra mest berörande man satt i sina händer tyckte jag ändå att det fanns en klar anledning att läsa vidare, något som fångade och som man ville se utvecklingen kring. Nu, när jag avslutat Nina Lekanders Hästar, män och andra djur (oh påminn mig att jag måste skriva lite om den när jag samlat tankarna) tänkte jag byta genre helt och hoppade på andra delen i 50 shades. Och GUD vad det inte är bra eller spännande någonstans. Det är en jävla massa sexscener som i princip bara är upprepningar av föregående sexscen, hon hamnar i extas på extas och ”comes all over him” och hon är väldigt mycket ”panting” och det tjatas inte pyttelite om hennes ”inner goddess” om vi säger så. Även oerhört tröttsamt hur de liksom ska munhuggas och bråka hela tiden. Hon stör sig så mycket (not) på att han är äckligt rik och vill kontrollera henne och skämma bort henne och han blir arg och säger att han tjänar en miljard dollar i minuten, ungefär. Hon vill vara självständig (nej det vill hon inte) och markera att hon bara vill ha honom, inte allt han äger, och han säger att pengarna är en del av honom. De blir arga på varandra, skriker lite och kanske springer ifrån varandra, sedan blir de sams och har försoningssex som resulterar i att hon ”comes all over him” om och om igen. Alltså SNARK. Fattar inte vad trean ska handla om men gissar att de kanske gifter sig eller nåt. Jag måste hitta en ny bok illa kvickt. Någon som har ett tips?

Ps. Vad betyder ens panting? Ds. 

29 oktober 2012

Tillbaka på ruta ett

Jag tappade hälsan, gick med en lågintensiv men oerhört tröttsam förkylning, och tappade orden med det. Nu tror jag att jag är på bättringsvägen, dock. Och kan rapportera att UNDERBARA Travelpartner faktiskt löste så att vi fick tillbaka vår resa igen. Tillbaka till ruta ett, med andra ord, vi blev av med de 12 timmar i Addis Abeba som vi fick i ovälkommen present av Ethiopian Airlines och nu är resan åter sisådär en arton timmar, inte över trettio. Tack för det. Puh.

Förutom det har jag i princip inget nytt att berätta eftersom absolut ingenting har hänt. Sådana veckor kan man tydligen också ha.

24 oktober 2012

Travelpartner, Ethiopian, 16 timmars försening, konsumenträtt MED MERA

När vi köpte biljetter till Zanzibar gjorde vi det genom Travelpartner.se. Var flexibla med datum, valde resa enligt parametern "kortast restid". Hittade en resa på 20 timmar (vilket anses som helt okej i sammanhanget) och bolaget blev Ethiopian Airlines. Mellanlandning Frankfurt, Addis Abeba och en snabbvändning i Dar Es Salaam. Längst väntan i Addis, 4 timmar. Det fick gå. Valde bort avbokningsskydd för i den finstilta texten stod att avbokning enbart var okej om man hade läkarintyg, och för detta gällde även den hemförsäkring/reseförsäkring jag redan har i TryggHansa. So far so good.

Igår kom ett mejl, eller nej förlåt, tre mejl, i rad. De meddelade att det hade blivit ändrade restider. Efter att ha lusläst de detaljerade uppgifterna framgick att lite längre väntetid i Addis helt plötsligt uppstått. Närmare bestämt tolv (12) timmar extra. På flygplatsen i Addis Abeba, som nu blev 16 timmar i stället för 4. Vi ska nu, i stället för den 28 december vid lunch, landa den 29 december klockan halv fyra på morgonen.

Vi har köpt hotell från den 28:e. Vi valde bort resor som var billigare med längre väntan av orsaken att, ja, slippa denna väntan. Vi är helt enkelt inte det minsta intresserade av att sitta i 16 timmar på en flygplats i Etiopien i mellandagarna. Eller att anlända en dag senare. Eller att anlända mitt i natten. Mejlet erbjöd ingen förklaring eller andra alternativ. Jag fick panik. Vi ringde Travelpartner som mest sade oj, det där var ju inte så kul. De sade att vi ska kolla upp och där står vi nu. Lite osäkra på våra rättigheter, väntande på ett samtal från Travelpartner.

Det märkligaste av allt är att vårt plan inte verkar vara inställt, för man kan fortfarande boka det (om man vill betala 3000 mer för biljetten). Kan Ethiopian helt enkelt ha slängt ut oss ur planet för att sälja dyrare biljetter till andra resenärer? Får man göra så?

Om någon kan något om sådant här, så säg gärna till.

Homeland

Om någon undrar vad jag gör mellan ca halv elva och halv tolv om vardagkvällarna nu för tiden så tittar jag på Homeland. GUD vad bra det är? Varför har jag inte fattat det? Det är ett problem det här med att alla tittar på så mycket serier hela tiden och alla har helt olika smak och preferens och jag inte riktigt kommit på vem jag ska lita på för plötsligt sitter man där som ett frågetecken och det ekar DEXTER SONS OF ANARCHY och massa andra titlar i huvudet och man minns inte vem som sade vad och orkar inte leta upp betyg och sammanfattningar på nätet och ja. Så blir man paralyserad ett tag. Men i alla fall. Nu har vi sett tre avsnitt av Homeland och jag tycker det är suuuuuperbra hittills. Så då vet ni. Hehe.

Grattis på 4-månadersdagen, KATT!


En rant om avund

En sak som är himla osoft med mig är min avundsjuka. GUD vad den är påtaglig ofta och GUD vad jag får jobba med att liksom inte börja straffa de/dem som har det bättre än jag själv i ren och skär avundsjuksilska. Ett ständigt närvarande exempel är min kille. Som är frilansare. Och rätt så ofta jobbar hemifrån. Där han gör sina jobb samtidigt som han kanske ligger i soffan och kanske står en dokumentär på i bakgrunden, på tv. Alltså jag FÅR PANIK av avund när jag tänker på det. Har så himla svårt att liksom inte låta lite extra högt på morgnarna då jag går upp och han ligger kvar i sängen, kanske tänder jag lite onödigt mycket lampor i sovrummet ibland. För att det är så ORÄTTVIST att han ska få ligga där. När jag ska gå upp. Sedan vi skaffade katt är det nästan ännu värre. Jag vill inte ens ha några bildrapporteringar från honom, där de två hänger hemma och jobbar och gosar om vartannat. Jag får avundspanik, där jag sitter på jobbet.

Att komma hem mellan halv sex och halv sju som allra tidigast varje dag i veckan. Att gå hemifrån mellan halv åtta och åtta varje dag i veckan. Det blir liksom INGEN TID ÖVER FÖR LIV. Inte om man jämför med frilansarna i alla fall. Man kommer hem och det ska handlas och ätas och lagas och diskas och man ska ringa föräldrarna och tänka på tvättid och sortera strumpor och jag vet HEJ I-LANDSPROBLEM och KÄRA FADDERBARN osv, men i bjärt kontrast till en som liksom haft tusen timmar hemma är det ibland helt vidrigt. Jag tycker synd om mig själv! Det resulterar i att jag blir rätt hemsk att ha och göra med. Antyder osubtilt att kanske borde den som jobbar hemifrån göra mer av handla laga mat diska plocka fixa. Sedan kanske vi hamnar i en diskussion, då jag får förklarat för mig för tusende gången att det faktiskt inte är så himla kul att vara frilans alla dagar heller.

Man kanske har olika mycket jobb i olika perioder och oroar sig för pengar emellanåt. När det blir mycket jobb kanske man måste jobba både helg och kväll och natt ibland. Man kanske inte kan ha kontroll eller regelbundenhet och kanske måste lära sig att leva med det. Man kanske inte har kollegor som bjuder en på julfester varje år eller skvallrar i lunchrummet eller avhandlar småprat som blir så självklart att man inte ens kan relatera till känslan av att jobba helt ensam vissa dagar.

Okej, när jag läser stycket ovan tycker jag ändå mest synd om mig själv. Mvh EXPERT PÅ AVUND har RANTAT. 

ps. Jag provade att vara frilansare några månader förra året. Det var, för mig, inte optimalt, för att underdriva rätt rejält. Kom då fram till att jag ej ska frilansa som projektledare för events. Nuff said.

22 oktober 2012

The cat is out of the bag

Så kom en helg och gick och så kändes det som den aldrig varit där. Detta av orsaken att den varit fylld av massa skoj, så jag får inte klaga, kan mest bara konstatera att här sitter jag igen. På jobbet. Med svullna ögon eftersom jag alltid tjurar ca 5783427 tårar så fort jag går utanför dörren och det är kallare grader utomhus än inomhus. Igår när jag kom till ridningen trodde Sara att jag var ledsen och hade gråtit. Det hade jag ju iofs men alltså, ej av sorg. Bara... pensionärsögonen. De där som rinner jämt.

Oh well. Den här helgen har jag varit på Nöjesguidenmys på Hotell Malmen med Lina och massa fina, tagit ett glas vin på Babylon efter detta mys, hjälpt Håkan att flytta, hängt i Håkans nya lägenhet, tagit med Eartha till Östermalm på middag hos bror och svägerska, tagit taxi hem. Ridit, shoppat i världens tråkigaste shoppingcentrum vid namn Globen City, åkt till Lisa och firat hennes födelsedag, åkt hem, handlat och lagat middag.

Jag och Aksel slog vad i lördags om uttrycket the cat is out of the... box/bag. Jag var ETTHUNDRA PROCENT säker på att det hette The cat is out of the box. Aksel hävdade att det var bag. Ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag, hallå man förvarar väl inte katter i påsar? Det slutade med att vi slog vad och eftersom jag vägrar slå vad om pengar blev det en söndagsmiddag. Jag förlorade - det heter bag, vilket är helt SJUKT - och därmed handlade jag och lagade middag. En grej som är lite trist är att det enda jag kan laga som blir riktigt bra är köttfärssås och spagetti. En grej som är lite bra är att min kille älskar detta och var mycket nöjd ändå, trots förutsägbarheten.

På samma tema; en annan grej från i lördags: Johan införde tydligen en regel när han och Håkan och Tobbe var på semester som gick ut på att man inte fick prata om saker som går att googla. Man får sätta igång samtalsämnet, såklart, men är det en uppenbart enkel sak att ta reda på genom google så får man inte fastna där. Testade detta lite hos Håkan och hmm, det finns EVENTUELLT en poäng i det han säger? Varför står vi och diskuterar i en kvart var det finns flest får när det finns ett knapptryck bort, liksom. Här hävdar vissa att det är ROLIGT att resonera och diskutera, men Johan hävdade att nej. Det är roligare att prata om andra saker. Plus att när man ska googla det inser man ofta hur oviktig kunskapen är. Testa själva en lunch eller middag med vänner, det är ganska intressant. Hur många av våra samtalsämnen som är typiska google/gissningar.

Denna morgon ett liv

19 oktober 2012

Åh vad tyst och lugnt det kommer bli nu

Efter typ ett år av buller och bång är det äntligen färdigt. Ladies and gents, jag ger er:

BULLERPLANKET!

(Evt ska det bli lite längre men ni fattar poängen)

(Bonusbild på katt som är skeptisk till plank)

18 oktober 2012

Annan sak som närmar sig: filmfestivalen

Det nalkas filmfestival! Jag har köpt sju biljetter hittills. Dessa, närmare bestämt:

Everyday (alltså osäker på denna, varför valde jag den och varför finns ingen normal trailer att titta på och vem f-n är Winterbottom nu igen), Francine (är lite nervös inför denna), Smashed (åh FIN säkert) Mitt längtande hjärta (också säkert fin), Nobody Walks (Lena Dunham varit med och skrivit, wihooo), The World Before Her (sjukt att detta är typ ENDA dokumentären jag blev ens remotely sugen på i år?) samt Amour (åh vad har Haneke hittat på den här gången).

Om jag helt uppenbart har missat något viktigt så please let me know. 

Zanzibar getting close (alltså i tid, ej i avstånd, det vore urkonstigt)

Igår träffades vi som ska åka till Zanzibar i december/januari för att... träffas lite. Vi är nio personer nu och jag skulle inte bli förvånad om en eller två till kommer spontanfölja. Och även om jag känner de flesta så har inte alla träffat varandra (förrän igår) och det var dags att get a face to the name osv. Vi pratade om temperaturen där (över 30 grader), om vattnet (man ser 20-60 meter under vattenytan coh det finns korallrev), om djuphavsfiske och safari och dykarcertifikat. Och om air condition. Om flygbolagen vi ska åka, alla åker vid olika tillfällen och trillar in och ut ur gänget lite hipp som happ. Om hotell. Och mat. Och nyårsafton och lite annat. Jag är himla peppad men också lite oroad pga två saker:

1. Jag är EGENTLIGEN ingen värmemänniska. Älskar hösten i Sverige och att klä på mig lite mer kläder, att slippa svettas och att slippa hetsa kring sol. Min favvosemester är storstäder i vår- eller höstväder. Jag hoppas att jag ska klara hettan bra och att det finns någonstans att fly den emellanåt. Tex till ett rum som har lite air condition. Hehe.

2. Lilla, lilla älskade katten. Hur ska hon ha det när vi är borta? Kommer hon ha det bra? Kommer hon glömma bort oss? Kommer de som passar henne att vara med henne mycket? Kommer hon bli rädd på tolvslaget på nyårsafton där hon förmodligen sitter ensam i en kattvakts lägenhet. Åh mitt hjärta brister en smula över att behöva lämna bort. Men det får man ju komma över.

I övrigt är känslan mycket pirrig och det ska bli himla spännande, alltihopa. Sak jag funderar på nu är huruvida man ska lägga två dagar på ett safari i Tanzania eller stanna på Zanzibar the whole time. Vi har ju bara 9 dagar där. Och jag vill inte äta malariamedicin, helst. Vilket man nog bör göra om man åker på safari, pga uppenbar orsak, men kan skippa om man stannar på Zanzibar. Är det urbota puckat att inte åka på Safari när man ändå är så nära, liksom? Förmodligen va? Svårt beslut. Tur att man kan vänta.

17 oktober 2012

Lycka till och ta hand om varandra, eller: På riktigt FTW

När jag startade min förra blogg, På Riktigt 2009 (och framåt), kom det ur ett brytningsskede när jag kände för att bli lite mer… på riktigt. Med allt vad det nu skulle innebära – jag visste det inte ens själv i början. Hade under en tid känt mig mer och mer trött på mig själv, min omgivning, livet jag levde, relationerna jag hade (och inte hade) -  relationer till mitt jobb och familj och vänner och, i slutändan, till mig själv. Jag tyckte orden På Riktigt sammanfattade min ambition bra, metod och resultat återstod att komma underfund med. Återstår fortfarande, på många sätt, men det är väl en process genom hela livet, kan jag tänka.

Det är säkert en inte så ovanlig grej att känna sådär i slutet av sina 20 och början av sina 30. Man måste skifta från personen man varit och inse att livet fortsätter, åren går, det finns vissa beslut som kanske måste fattas, man blir inte yngre, vad betyder något EGENTLIGEN osv. Jag tycker mig se de här tendenserna, eller kanske mer ambitionerna, lite överallt. Bland mina vänner, först och främst, de är enklast pga är närmast. Men också inom reklamen – jag jobbar ju i närheten av reklam nu för tiden (hur sjukt?) och på många ställen markeras och poängteras just nu att människor letar efter reklam och varumärken som är på riktigt. Gör något mer än bara att sälja sin produkt. Är transparenta. Ärliga. Gör skillnad.

Och sen har vi kulturen. Markus senaste skiva, Mänsklig värme, tycker jag var ett sådant exempel. En längtan efter På riktigt. Eller varför inte balladklubben Natten, ni vet, som bara spelar tryckare. Gamla godingar, inte speciellt kreddiga, men som får människorna på dansgolvet att yla tillsammans och krama varandra och dansa en tryckare eller två. Det finns något slags ambition i det där, större än att vara post-ironisk och ba ”hej vi gillar Mariah Carey”, en ambition kring att mötas lite mer. Jag tror inte det är en slump att Natten är fullsmockat varje gång, oavsett hur stor lokal de bokar är det i princip omöjligt att komma in om man inte köper förköpsbiljetter eller köar ibland i timmar.

Igår såg jag en film jag ännu inte har skakat mig av och förmodligen inte kommer göra på ganska länge. Lycka till och ta hand om varandra, regisserad av Jens Sjögren (som av en icke-slump också en av de två som anordnar klubben Natten) och skriven av samme Jens samt Kalle Haglund. Den är, utan att gå in detaljerat på handlingen, ett knytnävsslag rakt i magen kring just det här: att vara på riktigt, att se varandra, att mötas om så bara för en liten stund, att aktivt välja bort kyla och isolering och konformiteten, att våga åtminstone försöka förändra, även om det man har på handen är ofullkomligt och kan tyckas ynkligt vid en första granskning. När jag såg filmen igår kunde jag inte sluta gråta trots att slutscenen inte var sentimental eller sorglig i sig. Det var som att något stort och svårt och smärtsamt men också väldigt, väldigt fint hade flyttat in och inte gick att ignorera. Jag tycker att filmen är viktig. Och jag tycker att du, som på något vis fattar vad jag pratar om och kanske kan relatera litegrann, ska gå och se den du också. Det är du värd.

16 oktober 2012

New shoes osv

Okej varning för tråkig och sliten rant men VARFÖR kan skorna man köper inte vara färdigklackade när man köper dem? Varför är det liksom standard att man köper ett par fairly dyra skor och så ba: ja och så går du och klackar dem, naturligtvis, för 300 spänn till. Alltså är jag dum i huvudet som vill köpa mina skor ready to go, liksom? Varför ÄR DET SÅHÄR? Slut på rant. Insert bild på skorna. Som man ca halkar av golvet när man går i pga inga sulor.

Mer sömn

Okej, detta var lite intressant. Jag trodde nattens, lite lugnare kurva, skulle vara bättre än den igår. Men så ba: best night i förrgår. Och den var fan mayhem. Dock nere på deep sleep 2 ggr, är det det som gör det.

Life after Netflix

Och så kom Netflix och där började den här sortens liv:

18.30: middag
19.30: dokumentär (Nobody Passes Perfectly)
21.00: Torka aldrig tårar utan handskar (på TV)
22.00: dokumentär (Bobby Fischer against the world)

Rekommenderar båda två, men den andra har ni säkert redan sett. Ikväll ska jag se Lycka till och ta hand om varandra. Är så pepp. Så pepp att jag ska ha sviiiiinhöga klackar pga råkade köpa dem är jag var på stan med lillasyster, 16 år. Ville evt vara ball. Hur som. Nu jobba. Hej. 



15 oktober 2012

I can't get no djupsleep

Saker jag gjort i helgen:

Ätit middag med en vän. Sett näst sista avsnittet av News Room. Ätit blodpudding till lunch. Känt mig ovanligt orkeslös. Mött min lillasyster som kom på besök till/i Stockholm. Gått på stan med henne. Köpt ett par skor med alldeles för höga klackar. Hälsat på i två vänners sprillans nya lägenhet. Ätit tacos med lillasyster och pojkvän. Enormt mycket mat. Enormt mycket grönsaksdipp efteråt. Sett Human Centipede 2 med lillasyster. Tyckt den varit vidrig och liksom utan poäng. Installerat en app som registrerar hur man sover. Sovit. Vaknat, tittat på appen, noterat det jag redan visste: sover sjukt oroligt och vaknar hela tiden. En del av gångerna säkert pga katten. Känt mig outvilad. Gått upp. Ätit frukost. Åkt till Uppsala. Gått på kattutställning (utan katt). Tänkt att de där korthåriga siameserna ser rätt balla ut ändå. Åkt till mamma. Firat hennes födelsedag. Åkt hem igen. Legat i soffan. Funderat på var mitt goda humör de senaste månaderna tagit vägen. Är det vintern? Är det att jag oroar mig för folk omkring mig så mycket just nu? Oklart.

Sedan tog helgen slut och jag somnade före elva och vaknade före sju och kurvan på appen som registrerar sömn såg ännu en gång rätt så.. ja, orolig ut. Frågan är om vi borde kasta ut katten ur sängen om nätterna eftersom hon innebär att 1. jag ligger i en konstig ställning för att hon ska få plats i mitten och 2. hon vaknar mellan 05 och 06 varje morgon och liksom lever runt. Piper, spinner, kliver runt i sängen. Men hur f-n kastar man ut en gullig katt ur sängen, en som vill sova där liksom. Vet inte om jag skulle kunna ens om jag ville. Aja. To be continued.


Why have you left me, brain?

Jag har gått in i en fas av total glömska, och jag hatar det. Om det inte vore för att jag varit med om det tidigare skulle jag på riktigt börja oroa mig för någon form av hjärnskada. Alzheimers? Det har mormor, så det går i släkten. Har ännu inte googlat på om det kan dyka upp vid 34 års ålder. Hur som helst. För tre veckor sedan gick jag ifrån en jacka på Elefantpojken. Gick hem, kunde inte låsa upp dörren eftersom jacka med sl-kort och nycklar i fickorna, hängde kvar på restaurangen. Helgen därpå hände detsamma på Tjoget. Då kom jag på det efter ett kvarter och hann springa tillbaka och hämta jackan. I fredags tappade jag bort min plånbok på en lunchrestaurang och fick tillbaka den eftersom personelen som arbetade där lagt den i baren. I lördags när jag provade skor på Nilson lade jag ifrån mig en påse från American Aparell, gick hem och kom inte på mitt misstag förrän ett dygn senare och då var det för sent. Igår glömde jag min mobil hos mamma när jag var var på väg därifrån. Fick vända med bilen, höll på att missa ett tåg.

Det är som att min hjärna just nu inte kan jonglera alls. Den klarar av att tänka på en, max två, saker samtidigt. Det oroar mig lite. Och jag längtar tills det blir som vanligt och jag har kontroll igen. Samt undrar vad det beror på.

Att skriva en bok, hur svårt kan det vara

Jag har en vän (hej Wille) som åkt utomlands ett halvår. Han gör det delvis för att han är rastlös, delvis för att han har ett jobb som tillåter det, delvis för att han är allergisk mot vintern och delvis för att han vill skriva en bok. Jag avundas honom å ena sidan, å andra minns jag när jag själv hyrde en himla stuga genom en stiftelse för ensamstående kvinnor och under fyra veckor en sommar hade samma tanke. Nu jävlar skriver jag en bok, tänkte jag. No matter what happens så ska jag komma hem från… Nacka, eller var stugan nu låg någonstans, med en bok i bagaget. Om så jag blir den enda som läser den.

Och nu, när Wille är där borta och gör detsamma (fast förmodligen tio gånger bättre pga han har fantasi och liksom lite mer konstnärlig ådra än jag) och jag får små rapporter via mail tänker jag tillbaka på den där sommaren. Den där boken som aldrig blev av.

Jag tror jag började med ett antal tankar om vad det kunde handla om. Allting hade med mig själv att göra, i någon bättre eller sämre maskerad form. Efter bara något dygn insåg jag att nej, det enda jag kan skriva om är mig själv. Och känns det inte lite förmätet att 29 år gammal skriva en himla självbiografi? Vad har jag varit med om som är unikt? Vad kan jag berätta som är värt att lyssna på, eller läsa? Men jag skrev på ändå. Under några dagar.

Det som kom ur mig var, vill jag minnas, himla högtravande. Efter några sidor började självföraktet frodas. Jag orkade knappt ögna igenom det jag skrivit bara timmar tidigare, jag kände mig så… äcklig och liksom ”allvetande”. Präktig. Som en liten tant med en sensmoral som var oerhört oklart men likväl där, hela tiden närvarande.

Jag tror mitt problem var att jag inte kände att jag hade några svar, i slutändan. Jag beskrev en problematik och jag nosade på vissa insikter som kändes ”kloka” och därmed så himla tröttsamma. Sedan, i takt med att jag närmade mig den tid som var ”nu” fast för fyra år sedan, blev det skitjobbigt. För jag hamnade mitt i mina egna dilemman och jag kunde tydligen inte bjuda på dem så som de var: ännu inte färdigbearbetade. Där fastnade jag. Mina veckor i stugan resulterade i 40 sidor text som jag mår lätt illa av att läsa. Jag önskar jag vore en sådan som kunde skriva färdigt.

13 oktober 2012

Small Business Saturday

Gillar denna mycket. Synd att om jag konsumerar idag kommer det inte vara lokalt pga mamma älskar Desigual och de är spanska och hon fyller år och ja. Ni fattar. Men ändå va.

12 oktober 2012

What I am

Mycket tyder på att min lillasyster, som numera är 16 år, längre än jag och liksom inte alls den gulliga lilla bebis som kallar mig för Cavvo och ser ut som Skurt längre, kommer och bor hos mig i helgen. Herregud så mysigt. Jag vill gå på Äta Sova Dö. Undrar om man vill se den när man är 16? Hoppas.

På söndag ska jag göra det här (för mig) sjuka: gå på kattutställning. Den jag håller på att bli alltså. Vet inte vad vi ska säga om den.

Det bidde ingen styrelse

Jag gick aldrig med i styrelsen. Det fanns så duktiga, kompetenta och sugna personer i föreningen att det liksom aldrig behövdes. Jag gick inte heller med i balkonggruppen. Eller gårdsgruppen. Jag var en helt vanlig medlem som deltog vid en helt vanlig stämma. Vi pratade om att Enskede i mångt och mycket är byggt på lermark och att man därför inte får röra ett enda träd (hurra, älskar mitt träd utanför sovrumsfönstret), om regn och fläktar och inbrott och uteplats och cykelparkering och bilparkering och föreningens ekonomi och allt sånt. Det var ganska roligt. Eller okej, klar överdrift, men trevligt var det i alla fall. Typiskt trevligt. Så nu vet ni det.


10 oktober 2012

Mobbingssimulatorn

Oj. Råkade publicera hela pressmeddelandet först. Hur som. Här är valda delar, angående mobbingssimultatorn:

Hot, elaka ord och trakasserier. För den som är utsatt för nätmobbning är inte ens hemmet en frizon. Via Facebook kan du som vuxen nu testa hur det känns att bli utsatt av dina egna vänner. Friends står bakom kampanjen, som ska få vuxna att agera mot nätmobbning. Idag lanserar Friends sin senaste satsning mot nätmobbning. Mobbningssimulatorn visar vuxna hur det kan vara att bli utsatt för kränkningar och mobbning på nätet. 

Via en Facebook-applikation ser användaren sina Facebook-kontakter skriva kränkande ord, elaka kommentarer och hot på sin sida. 

– Mobbningssimulatorn är en stark och obehaglig upplevelse. Vi har tagit fram den för att ge vuxna en inblick i hur kränkningar av barn och unga på nätet kan se ut och för att lyfta hur man kan agera för att motverka dessa kränkningar, säger Lars Arrhenius, generalsekreterare på Friends. 

Mobbningssimulatorn lanseras idag - testa den här.

På kattfronten lite nytt

Saker som händer med lilla katten, nu när hon bott hos oss i nästan tre veckor:

1. Hon växer så OERHÖRT fort, nu är hon liksom inte ett litet knytte längre. Hon är femton veckor och stor och liksom kaxig och nästan tung när hon lägger sig på ens ben och suger värme ur en på kvällarna.

2. Jag kan inte komma fram till huruvida man ska ge torrmat bara, en blandning eller blötmat bara. Samt vilken sort, av båda. Läser på forum och herregud, det är ju som Familjeliv, folk har så mycket ÅSIKTER och skräms och säger att det ena är sämre/farligare än det andra. Har börjat titta på proteinhalt på förpackningarna, titta på hennes mage och bara: håller hon på att bli fet? Får hon i sig det hon behöver? Borde hon få mindre av det blöta för att äta mer av det torra?

3. Hon har så himla mycket egen vilja och att hålla fast henne för att tex klippa klor har lyckats noll gånger. Mest för att vi inte velat göra det. Hittills har hon varit rätt generös när hon vilat/slumrat med att låta oss klippa klorna men det känns fortfarande läskigt och igår hände det hemska att min kille råkade klippa lite för långt in så hon liksom tjöt till och väste åt honom. Det blödde inte eller så, men vi antar att det var för nära nerven. Jag fick fan panik. Tänkte att nu, nu kommer vi aldrig mer få klippa klorna på henne och måste börja åka till en himla veterinär en gång i månaden. Detta återstår att se, en sak som var bra var iaf att hon låg kvar och spann (?) efteråt och lät mig klippa toppen på en annan klo efter incidenten. Men jag oroar mig. Såklart jag gör. Sån är jag.

4. Hon är rätt fixerad vid vatten. Rinnande kranar, och duschen. Direkt när man duschat hoppar hon in, mitt i allt det blöta, och liksom går omkring, sitter och stirrar på avloppet osv. Rätt obrydd om att hon blir blöt lite här och där. Vi tror det är golvvärmen som är grejen. Hon gillart.

5. Vi har börjat "sova räv" när hon väcker oss alltför tidigt och det har funkat mycket bra. När vi lägger oss på kvällen kommer hon och liksom sover i vår säng fast i sin egen lilla kattsäng, sedan ligger hon där hela natten. Mellan sex och sju går hon upp men nu skriker hon inte lika mycket på oss, tar i stället ett varv i lägenheten, äter lite, kommer tillbaka, lägger sig lite. Man får sova till i alla fall sju nu för tiden, och det tackar vi för.








Att vara eller inte vara med i styrelsen, det är frågan

Imorgon har vi möte, för första gången, med bostadsrättsföreningen i huset jag bor. Första gången är det eftersom vi alla, i hela föreningen, är mer eller mindre nyinflyttade då vi köpte våra lägenheter av ett byggbolag, som liksom är "med oss" under första året. Tidigare var huset hyresrätter, skruttiga sådana, som alla fått sig en genomkörare. Byggbolaget har jag redan haft ganska mycket att göra med: vi har mailat om element hit och taket dit, om min parkeringsplats hit och dörrskyltar dit. Och så har vi ju haft inbrott i källarförråden inte bara en, utan två gånger. Jävla jävla.

Nu undrar jag såhär: borde jag gå med i styrelsen eller inte? Allt ska tillsättas imorgon och jag har alltid duckat åtaganden som dessa för allt jag varit värd, har liksom inte haft TID. Nu känner jag att kanske, kanske vore det en bra grej om jag var med? Det är ju ordning på mig, liksom. Jag bryr mig om det här huset, det här hemmet och livet jag håller på att landa i där? Hur mycket tid handlar det om och hur jobbigt blir det? Tex om det händer saker i huset som kostar pengar och måste åtgärdas, vad gör själva styrelsen då? Jag är tex ingen ekonom precis. Kan skriva och kommunicera och tycka saker lite hit och dit. Är jag styrelsematerial?

9 oktober 2012

Om jag någon gång behöver veta vad jag gjorde helgen vecka 41

I fredags åt jag för första gången på Tjoget. Tyckte det var både mysigt, trevligt, gott, men kunde inte undgå känslan av liksom… kejsarens nya. Ni vet. Alla är överens om att det är så MAGISKT OCH TOPPEN och så kommer man dit och ba jaha. Jo det var väl trevligt.

Efter Tjoget var jag på en gigantisk reklamfest på en fd biograf. Dansade med magen bar, blev trött vid tolv, stack hem långt innan alla andra. Somnade med gosig katt under täcket, älsk.

På lördagen åt vi brunch samt spelade boule på Boule Bar i Slakthusområdet. Boule är kul i exakt tjugo minuter. Vi förlorade. Brunchen var okej, värd sitt pris men inte så mycket mer och då ska man veta att vi hade halva priset = 450 kr för fyra personer ink 90 min boule.

Lördag kväll middag och mys med bror och svägerska. Firades i efterhand, fick en undervattenskamera inför Zanzibar. Åh så himla gulliga båda två. Älskar min bror mer än det mesta annat i denna värld, men det är inga nyheter.

Söndag ridning. Därefter besök av Lovisa som flyttat hem igen, från Sundsvall där hon gjort sin AT-tjänst länge länge nu. Fikade, pratade, åt middag, såg partiledardebatt. Sedan blev det måndag, en ny vecka började och här är vi nu.

3 oktober 2012

It is happening. Again.

Om jag förstår saken rätt är alltså BOB - min största skräck och figuren jag ser framför mig varje gång jag är rädd och ensam i mörker eller får tvångstankar bakom en soffa/dörrpost/hissdörr/övrig plats där skräck kan dyka upp - special guest när man ska fira 20-årsjubileum för Twin Peaks på Kägelbanan senare i höst? Gud. Detta borde jag gå på. Terapi osv.

Okej nu har jag köpt biljett. Gaaah.

Jaha det var inte Bob utan Bob Engels. Manusförfattaren. OH WELL nu ska jag tydligen gå ändå.

Mvh hetsobert. 

Ps. Bob är tydligen död. Sedan 1995. Märkligt att jag inte någonsin kollat upp detta med tanke på hur rädd jag varit för honom. Tänk om han var sjuk redan under inspelningarna. Nu känner jag nästan lite omtanke om stackarn här. Ds. 

2 oktober 2012

Det där med att träna 3 min/vecka

Vetenskapens värld igår. Det här med att motionera tre minuter i veckan och "lura kroppen" att börja förbränna mer (inre) fett/socker/insulin (eller vad det var). Att gener bestämmer huruvida du kommer gynnas av träning eller inte (konditionsmässigt, fettförbränningsmässigt, osv) och att man lika gärna kan ta ett gentest och få reda på detta som att träna intensivt under 20 veckor och liksom utvärdera efteråt. Att vardagsmotion eller inte vardagsmotion (dvs promenader, att stå i stället för att sitta, det man gör som är rörelse men inte aktiv träning) är avgörande. Såg ni det? Vad tänkte ni om det? Jag kände en blandinng mellan att det där med jogga (dvs du går knappast ned i vikt av jogga om du inte tänker springa typ en timme om dagen och då är det ungefär fredagens två glas vin du förbränner per gång) var en icke-nyhet samt att det där med att träna sjukt intensivt 3 min/vecka... alltså, varför gör man en sådan stor nyhet av det? För det första: är det färdigt och bekräftat att det stämmer? Eller stämmer/fungerar det bara på somliga, och i så fall: vad krävs för att få veta om det passar för en själv? Om det krävs att göra det där gen-testet, som inte är lanserat ännu, till vilken nytta är hela grejen? Varför hamnade det på nyheterna och morgonsoffan och överallt? Är det SÅ revolutionerande?

Vet inte. Men kände att det mest spelade rakt i famnen på vår tid och alla dessa glupande behov av quick fixes och genvägar.   

Arla morgnar och post-it-lappar

Okej nu vet jag att alla som har barn kommer fnysa alternativt säga meh skärp dig, kom tillbaka när du vaknat en gång i timmen varje natt det senaste halvåret, men alltså GUD vad det är jobbigt i längden att inte få sova för att en liten varelse väcker en och piper och attackerar ens täcke (pga tror det är dags för "lek") mellan fem och sex varje morgon. Hon är hungrig då och är helt mercyless gällande att sova några timmar till. Jag får dåligt samvete slash vaknar och kan inte somna om och sedan sitter vi där. Jag i soffan, sömnig framför morgonteve, hon skuttandes bredvid, typ jagande en liten post-it-lapp (roligaste leksaken: ihopskrynklade lappar) som hon med jämna mellanrum kommer och lägger vid ens (läs: mina) fötter för att sedan bli ivägkastade. Och så fortsätter det. Vid åtta när jag går till jobbet lägger hon sig och sover igen, totalt fräckt. 

Jag tror att det här blir bättre när hon blir lite äldre. Eller så får jag börja lägga mig tidigare på kvällarna. Eller så får jag börja tvångsignorera henne till klockan sju då jag själv tänkt gå upp. Eller så får jag börja varva uppstigandet med min kille (som tycker det är befängt att gå upp 05.30 för att en kattunge är uttråkad). Något måste göras, hörni, för denna trötthet är liksom inte av denna värld. 

I övrigt är allt helt himla toppen. Har nu varit 34 i fem dagar och hittills känns året oerhört lyckat och bra. Slut på rapport.