29 november 2012

Regn ute, regn inne

Den här veckan och dess ösregn som varade tre dygn (and counting, men nu snö) tog med sig en överraskning i form av fönsterläcka i vardagsrummet hemma hos oss. Så himla ovärt. Först var vi förvånade, sedan började vi torka, sedan kom vi hem en dag från jobbet och hittade världens jävla pöl på vardagsrumsgolvet. Och regnet fortsatte smattra mot fönstret som läckte.

Jag hatar när jag måste lära mig om saker jag inte är intresserad av. Alltså, det är skönt när det är gjort men under tiden, känner bara en enda stor ovilja. Jag vill inte behöva veta vad man gör när man får en läcka. Jag vill inte lära mig att spackla. Jag VILL INTE. Men det måste man.

Imorse klockan sju kom hur som helst en gullig hantverkare till oss. Nu säger han att fönstret inte läcker längre, och dessutom tätade han sovrumsfönstret som av en händelse saknade isoleringslist helt nedtill och således har blåst in något alldeles överjävligt.

Katten var peppad hon också.


25 november 2012

Jag var nere men uppe på fem (dagar)

Nu jävlar. Förutom en lätt täppt näsa och viss huvudvärk friskförklarar jag mig själv. Hur jag firar? Lite såhär bara.


23 november 2012

Förlåt, katt

Åh jag tycker synd om henne. Så himla rastlös nu efter fyra dagar med sjuk och slapp person i närheten. Lek jag orkar: dra ett snöre i sängen som hon kastar sig efter. Bättre än inget, men knappt.


Tumblr

En av klasserna på skolan jag jobbar har gjort en så himla rolig blogg. Superintern om vad som händer på skolan, så kanske ej så kul för dem utanför. Men ändå. Så himla kul. Och fylld med gif:ar. Och jag kommer oftare och oftare på mig själv med att liksom tänka att jag vill skämta på det sättet även här i bloggy, det är ju skitkul. Men jag har ingen aning om hur man gör. Alltså hur GÖR man? Sitter de där och hittar roliga filmklipp på typ Youtube och sedan använder de något program och klipper ut den snutten de vill ha och sedan ytterligare ett som gör en gif av det hela? Jag slår vad om att detta är typisk sak som skiljer min generation, som genomled (ha) åtminstone delar av barndomen/ungdomen utan internet/mobiler, till dagens himla digitala nomader. Oh well. Idag mår jag bättre så då orkar jag bergis googla hur man gör.

Ps. Ordet "bergis". Vi säger inget mer om det. Ds.

22 november 2012

Cravings: ägg

Okej jag måste bara berätta en jättesnabb sjukgrej till: jag är bara sugen på ägg. Det enda jag vill äta är ägg. Vi är inne på dag tre av denna sjuka och den har hittills inte visat tecken på att vara på tillbakagång. Jag är fascinerad. Den ba stannar här. Chillar loss i näsa och svalg och överväger att flytta in permanent. Och jag känner inga smaker, vet inte vad mer jag kan göra än vila och dricka vatten och liksom... vänta. Och äta ägg.

21 november 2012

Feberdagbok

Alltså jämt när folk blir sjuka och ska berätta om detaljer kring detta på sina Facebooksidor eller bloggar eller what not blir jag typ förbannad och tänker men GE ER, ingen bryr sig. Förutom när det gäller magsjuka för då tänker jag HJÄLP NU DÖR JAG och går och har psykosomatiska besvär i minst tre dygn oavsett om den som berättat som sin magsjuka jobbar på mitt jobb eller bor i Piteå. Oh well. Det var ett sidospår. Angående att folk som är sjuka och berättar noga om det är tröttsamma, ja men precis. Men nu är jag sjuk för första gången på länge länge och jag vill så himla gärna berätta! Fast jag vet att det är tråkigt! Är inte det rätt knäppt? 

Hur som. Igår kväll fick jag feber. Trettioåtta komma två. Frös trots dubbla täcken och katt över benen. Vaknade och svettades. Fortfarande feber. Uppenbarligen ej jobb-läge, så jag sjukskrev mig på riktigt dvs flaggade för att här kommer nog inte jobbas så himla mycket från soffan idag. Huvudvärken gjorde det tydligt redan när jag vaknade. Sedan dess har jag sovit hela dagen. Vid lunchtid när katten vill leka och jag inte orkade hällde jag upp ett bad åt henne som hon plaskade lite i då jag satt på golvet och stirrade på henne i feberdimma. Jag tog mig även till ett apotek och köpte lite olika sprayer och piller en kort stund. Och försökte se Downton Abbey men somnade. 

Vid fyra ringde det på dörren och min bror stod där. Han ba: hej jag skulle bara lämna lite bakverk som jag gjort åt dig, jag ska gå igen så jag inte blir smittad. Jag var sömndrucken och groggy och fattade inte magnituden av detta förrän han gick men alltså 1. Han bor på Karlaplan, jättelångt från mig, och åkte hit för att ge mig chokladgrejer? 2. Han hade bakat dessa grejer helt själv? 3. Han har diabetes och kan således ej ens smaka på sina egna bakverk? Är det inte helt sjukt himla gulligt så säg. 

Nu ska jag sova vidare tror jag. Längtar ohämmat efter Bonde söker fru senare ikväll. Sådant har livet blivit de senaste dagarna, höjdpunkter: tv och typ nästa apelsin. Over and out. 





20 november 2012

En fånig krasch vare här

Igår hälsade den snabbaste förkylningen jag nånsin haft på. Klockan halv tio, liggande på Fridas soffa, smällde höger näsborre igen. Det kändes konstigt i halsen. Jag åkte hem. Halv elva kunde jag inte svälja utan att kvida "aj" inombords. Natten var svettig och kall om vartannat. Nu ligger jag i soffan, helt förvånad, och har jätteont i halsen och snorar och nyser och tycker att det här gick väldigt fort och helt utan förvarningar. Så kan det tydligen också gå till. Varsågod för spännande info, denna härliga tisdag.

Vill ni läsa något av relevans rekommenderar jag varmt Ninas blogg idag. Om att krasha (och då inte i fånig förkylning). Om att jobba för hårt, kanske för att det är för roligt? Eller bli utbränd. Eller tappa fotfästet. MYCKET bra läsning samt viktigt och relevant ämne som berör en hel del människor i min omgivning. I perioder av mitt liv även mig själv.

19 november 2012

Filmfestivalen, film #6: Nobody Walks

Ursäkta copypaste, detta är mest en minnesanteckning att jag sett filmen. Såhär skrev filmfestivalen om filmen:

Martine är en cool tjej i bobfrisyr som flyttar in hos sina vänner i Los Angeles – ett lyckligt par vars relation sätts på prov när den nyanlände gästen charmar sig in hos mannen i huset och bidrar med bristningar i värdarnas relation. Frispråkig och välskriven dramakomedi med manus av regissören i samarbete med Lena Dunham, underbarnet som skapat och spelar huvudrollen i hipstersensationen »Girls«.

Den här filmen kände jag lite halvljummet inför när jag sett den. Hade svårt att riktigt känna för någon av karaktärerna och det verkade som att alla hade så himla mycket... brister. Eller tvivel, kanske vi ska säga. Frun var tänd på sin klient (hon var terapeut åt stjärnor), mannen var tänd på 23-åringen, 23-åringen var lite tänd på allt och ingen och verkade ha lite moraliska svagheter, dottern i huset var tänd på pappans assistent, som i sin tur var tänd på 23-åringen. En jävla massa obesvarade känslor överallt och ganska mycket blev inte utagerat eller pratat om.

Men! Det blev intressant när vi efteråt fick lyssna på Face 2 Face med regissören och manusförfattaren. Hon menade att filmens budskap var att alla gör misstag ibland, att det är som en del av livet och inte behöver definiera hela bilden av huruvida människan är "god eller ond". Jag insåg att jag är sjukt snabb att döma och sätta moraliska stämplar på både mig själv och andra, och att jag har ganska svårt att koppla isär handlingar med vad man är. Hinner inte gå in på det vidare nu, men filmen får i alla fall en svag trea av mig.

(På söndagen hade jag för övrigt två biljetter till två filmer jag helt enkelt sket i att gå på. Orkade helt enkelt inte. Såg hoppningen på svt play i soffan i stället).

18 november 2012

Gråväder och helg igen

Jag skulle gått på bio idag och om jag inte skulle gått på bio skulle jag träffat min styvmamma som kommer till Stockholm för att träffa min lillebror och skulle jag inte gjort det skulle jag fikat hos Carolina med hennes nya bebis och ja, det hela verkar rinna ut i ett enda stort.... äääääeeeeeh. Klockan är två snart, jag lyssnar på På minuten (älskar Pia Johansson), katten sover i fönstret, A är vid ett båtvarv (heter det så, en båtparkeringsplats liksom?) och hjälper Nille dra upp en båt, och jag orkar inte riktigt ta mig in i duschen och sedan ut i världen. Undrar om det här kan få bli en skita-i-allt-dag och jag kan få ligga hemma och bara softa utan att få rastlöshet och panik? Det vore onekligen himla skönt.

Igår firade vi Q och J som ska gifta sig om två veckor. De hade varit på möhippa/svensexa under dagen och framåt kvällen fördes de via sina respektive projektledarvänner, iklädda mössor över ögonen och lurar i öronen till Färgfabriken. Där vi väntade. Med "vi" menar jag ett hundratal av deras vänner. Som stod knäpptysta när de kom in i lokalen och när man rev av deras ögonbindlar och mössor började alla skrika och vissla och, ja, en och annan började säkert gråta. Till exempel brudparet. Och jag, hehe. Gud, jag blir så himla rörd när andra blir rörda. Tyckte det var så fint att en liten paus för böla var på sin plats. Hehe. Därefter dansade vi och jag njöt av att återförenas med gamla salavänner från förr. Saknar + älskar + är trygg med + har kul med dessa folks. 

Note to self: ta dig tid och make the effort att ses lite oftare med denna typ av vänner.

Nedan ett gäng bilder från min helg. Har fått hänga mycket med ett av mina favoritbarn på denna jord: Ava.







16 november 2012

High four

Tack för den fina sängen, mamma. Den har blivit lite för liten men vi löser det bäst vi kan, därhemma.


Samma himlar

Ej dåligt alls, fina Hästpojken.


14 november 2012

Filmfestivalen, film #5: Mitt längtande hjärta / The Sessions

Mitt längtande hjärta, eller The Sessions som den heter på originalspråk, är baserad på en sann historia. Mark O’Brien är 38 och efter att som barn drabbats av polio är han nu förlamad. Eller nej, han är inte förlamad för han känner allt som sker på hans hud, men hans muskler fungerar inte. Han är sängliggande. På nätterna håller en stål-lunga hans andning vid liv. Han pratar lite konstigt, troligen på grund av just det här med andningen. Han kan vara utanför sitt hem och sin lunga några timmar i taget, sedan måste han få konstgjord andning igen. Han längtar efter kärlek, och sex. Han anförtror sig till en präst i hans katolska kyrka: My penis is speaking to me. Han är 38, han är oskuld, han kommer troligen att dö inom tio år och han ber om en frisedel från sin präst (spelad av William H Macy) om en frisedel att få vända sig till en sexterapeut. Han får den. Berättelsen börjar.

Mark (spelad av John Hawkes), följeslagen av hans assistent gör en intervjuserie för en tidning, det är egentligen så det börjar. Om sex för handikappade, hur de löser det, vad de kan göra (jättemycket, Mark blir till 50% chockad och till 50% avundsjuk av berättelserna han får höra). Han hamnar till slut i ett sovrum med Helen Hunt, eller hennes rollkaraktär som heter Cheryl.

Berättelsen som följer handlar om längtan efter kärlek lika mycket som sex. Cheryl är en sexterapeut, inte en prostituerad, och hon förklarar i ett tidigt skede för Mark att skillnaden är att en sexterapeut finns där för ett visst antal träffar, sedan måste de avbryta, för att klienterna ska få en bild av sin egen sexualitet och kunna utföra den i en relation med en riktig partner. Det inte så oväntade problemet som uppstår är dock att Cheryl och Mark ganska snabbt blir kära. Att Mark skulle bli det var väntat, han ahr aldrig upplevt närhet och Cheryl är fantastisk. Hon beskriver i sin bandspelare på kvällarna efter deras möten att det handlar om klassisk överföring. Men hennes egna känslor för Mark är inte lika okej. Absolut inte okej att agera på.

Det här är ett kärleksfullt porträtt av Mark, Cheryl och prästen. En rar historia med en hel del skratt som utbröt i biosalongen (som inte ens var halvfull under prime time på filmfestivalen – är det handikapp som skrämmer bort besökarna eller temat, sex? Tror inte det sistnämnda va.), liksom tårar vid filmens slut. Rollprestationer: så himla bra. Det blir en fyra för Mitt Längtande Hjärta också.

Och på gårdagens tema.. Att ha en vän

Filmfestivalen, film #4: Smashed

Här har vi filmfestivalens andra film (av fyra jag sett) som startar med mörker, PEEP PEEP PEEP - en väckarklocka i ett mörkt rum. Någon vaknar. Någons dag börjar. Jag fattar att det måste vara det enklaste sättet att börja en film på men really, så många? Och exakt samma ljud i allas mobiler/sängradio/klockor? Aja, det hör inte hit. Nu till filmen.

Kate vaknar en morgon, lite för sent för hennes kille, Charlie, har tryckt på snooze för många gånger. Hon är extremt bakis, har till och med kissat i sängen. Han mumlar att han minsann också kommer bli sen till jobbet och hon svarar att hans jobb är i soffan i vardagsrummet. Han säger att det också är att byta hennes nedkissade lakan. Men jag har en liten blåsa, säger Kate. Och de skrattar och pussas lite. Hon tar en dusch. Dricker resterna av en öl samtidigt. Hon måste skynda sig till jobbet.

Kate jobbar som lågstadielärare. Verkar vara en ganska fantastisk sådan, förutom att hon just denna morgon råkar kräkas i en papperskorg. Ett av barnen frågar om hon är med barn, för det hade hon minsann snappat upp att hennes mamma hade gjort när hon varit med barn. Kate är förnedrad och säger ja. Rektorn vill fira henne. Hon vill gå hem och sova. Och sedan gå ut och dricka öl och sjunga karaoke med sin man Charlie (som för övrigt jobbar som musikrecensent och har rika föräldrar). De har så himla roligt ihop.

Där har vi ungefär utgångspunkten i Smashed. Kate och Charlie är ganska adoreable, de påminner om lite vem som helst som jag känner. De bor i en amerikansk storstad, de går på gig på kvällarna, har fester, dricker. Dricker och dricker och dricker. Inte för att de är olyckliga, tror de, men för att så lever alla de känner.

Kate börjar märka att varje gång hon dricker nu för tiden går allt helt åt helvete. Hon kan inte ta en öl med sin man utan att något hemskt händer. En kväll röker hon till exempel crack, en annan kissar hon inomhus på en spritaffär, men det är sidospår. Kate bestämmer sig, genom en kollega som blir hennes bundsförvant i sanningen om att hon inte är gravid, att börja gå på AA och bli nykter.

Filmen är historien om Kates tillnyktrande. Om hur hon först tror att allt löser sig bara hon plockar bort spriten, men där bakom visade sig en rad andra problem vänta. Hennes äktenskap, till exempel. Relationen till hennes man Charlie, som inte slutar dricka. Hennes jobb och hur de bemöter hennes ärlighet kring graviditeten och alkoholismen. En massa saker ställs på sin ända och filmen igen om berättas historien om Kate med extremt mycket värme och kärlek och HUMOR, faktiskt.

Jag tyckte mycket om Smashed. Den får en fyra.


13 november 2012

Dessa tu ser jag i afton


Tomma skal som letar efter innehåll

Jo men just det. Jag såg Laakso, Hets och Markus i söndags också. Glömde berätta innan. Fick blötögon av Laakso pga MINNEN, forna tider, livet som förändrats, bla bla bla, allt är bättre nu men vissa saker kändes starkare förr (tex musik?). Samma känsla med Hets. Herregud, 2005 och 2006, vilka ÅR det var för mig. Inte på ett positivt sätt enbart, men lite. Och viss musik lyfter ju fram något slags sentimental längtan till dekadensen, ni vet. Ja det gör ni. 

Ja och Markus var som vanligt jättebra men då kände jag något slags distans och det är dessutom väldigt länge att stå upp i 3,5 timmar i klackar. Aj i ryggen. Men fin konsertkväll.

12 november 2012

Filmfestivalen 2012, film #3: Francine

En kvinna släpps ut ur fängelse. Man vet inte varför hon suttit där. Hon ser ganska vanlig ut vid en första anblick, pratar inte speciellt mycket, lyssnar mest, om ens det. Något gör att hon är frånkopplad omgivningen, man vet inte varför. Hon tar en buss till ett litet fritidshus vid ett vatten, det verkar vara där hon ska bo. Hon sätter sig på sängen. Tittar ut i rummet. Hon är tyst, rör inte en min. Hon går ned till vattnet. Sätter sig på en brygga. En katt kommer fram. Kvinnan skiner upp, lockar till sig katten, för första gången i filmen ler hon.

Därefter börjar man ana att kvinnan kanske är psykiskt... labil. På ett eller annat sätt. Hon ställer ut mat till katten. Hon gör den till sin egen. Hon stjäl en hundvalp. Plötsligt har hon ännu fler djur. Råttor, kattungar, några hundar till. Alla bor i hennes lilla fritidshus. Hon har olika jobb, samtliga med någon kontaktpunkt med djur (djuraffär, stall, veterninärklinik), hon pratar fortfarande ogärna med människor. Hon blir utbjuden av en kille hon jobbar med, hon ligger med en kvinna i byn, hon blir påsatt av en man vid en polomatch. Den enda mänskliga kontakt hon egentligen har är med kollegor (motvilligt, hon svarar bara på tilltal ibland) eller sexuellt (men inte om man bryr sig om henne, då stänger hon snabbt dörren).

Och hemma i fritidshuset väntar allt fler djur. Golven är täckta av damm, smuts, gammal mat, kiss och bajs. Med sina djur talar hon hela tiden. Tröstar hon eller får hon tröst? Förmodligen båda. Hon suger på en kattunges ben och det känns obehagligt att se. Hon liksom kysser det, kattungebenet, med tungan. Associationerna, åtminstone mina, är inte precis till kattungeben.

En stark och obehaglig film. Man vet inte vartåt den vill och ska. Man sitter som på helspänn fast tempot är långsamt och egentligen inte mycket händer. Den slutar nära där den börjar. Jag har svårt att rekommendera den här filmen till just någon av mina vänner, tror inte någon hade velat följa med mig på bion i lördags. Men jag tyckte om den, på något märkligt sätt, trots allt.

Vi säger ännu en trea. Kanske tre och en halv.


9 november 2012

FIlmfestivalen 2012, film #2: Ruby Sparks

Ruby Sparks. En indiehistoria (indie being the operative word här alltså) vars upphovsmakare (som även gjort Little Miss Sunsine) förmodligen tittat både en och två gånger på samtliga av Miranda Julys filmer och tänkt att receptet indie, knasig tjej, goofig kille och fantasi är ett bra recept på gullig film. Alltså. Filmen innehåller: kärlek, knasighet, de olika vågor av balans och obalans som löper genom parrelationer, lite fantasi, ett fumligt geni till kille och en gullig "egensinnig" indietjej (och konstnär). Summan: Ruby Sparks.

Handling i korthet: kille (spelad av Paul Dano) ((som för övrigt ser ut EXAKT som Markus Krunegård för tio år sedan)) går runt och är geni pga har skrivit genibok en gång, men är ensam och  oinspirerad och har skrivkramp och inga kompisar förutom sin douchebag till brolla. Terapeuten ger honom uppgift att skriva en A4 om en tjej som tycker han är intressant/duger som han är/tycker hans hund är fin (okej minns inte) och där börjar det konstiga hända. Killen, som heter Calvin for the record, blir så förtjust i sin figur som han börjat skriva att han inte kan sluta. Han skriver och skriver och skriver och en dag när han vaknar bor hon hos honom och allt är verklighet. Han har skrivit henne till livet, så att säga. Här kommer diverse stadier av försräckelse, förnekelse, pure joy och test à la "om jag skriver att hon bara kan franska, vad händer då" etc. Resten av filmen är en skildring av deras relation, och påminner ganska mycket om en vanlig relationsindiekomedidrama.

Betyg: 2,5 kanske 3. Antingen är det jag som blivit för gammal (hemska tanke) och inte tycker sån här quirkyness är lika kul och gullig längre, eller så var filmen helt enkelt lite väl... Ja men den försökte lite väl hårt, kan jag tycka? Den visste vad den ville vara och drevs mer av en enda idé än en sammahållande historia. Kanske en kortfilm hade varit bättre?

Ps1. Här nedan en illustrerande bild från filmen för er som minns tiden då Markus hade glasögon, en annan frippa, bodde i Uppsala och spelade i ett pyttelitet band som hette Laakso. Ds1.

Ps2. Den skarpsynte kanske har noteterat att Ruby Sparks INTE ENS GÅTT på festivalen ännu. Det stämmer bra. Jag hade sett den tidigare. Och tyckte den kunde få höra hemma bland mina anteckningar från festivalen ty ja, den går ju där. Ds2.

8 november 2012

Filmfestivalen 2012, film #1: Everyday

Okej, så jag läste "Winterbottom" och hjärnan ba "the trip är kul" och handen ba "boka" och sajten ba "köp" och ungefär så gick det till när jag valde denna film som min första på Stockholms filmfestival 2012. Läsa om filmen? Nej herregud, vem orkar sånt. Jag fick ju dok lite tid på mig mellan biljettköp och filmvisning, så då läste jag. Och insåg rätt snabbt att här har vi nog en misärfilm deluxe.

Handling: fyrbarnsmamma i småstad i England (eller på landet, mer) kämpar på med fyra små kids och en make som sitter i fängelse för droger nånting nånting. Exakt vad är svårt att säga för filmen igenom hör man liksom aldrig hela dialoger mellan folk, det är bara fragment. Mumliga sådana dessutom. Men pappi sitter i alla fall i fängelse och mammi kämpar på, trött och grå som en mus. Gråta får man göra på nätterna när barnen somnat och känslomässig närvaro är lyx när man jobbar dubbla skift för att ta dig genom dagarna och kunna betala räkningar i slutet av månaden.

Filmen utspelar sig ett antal dagar under ett antal år då mannen, som för övrigt verkar både osympatisk och egoistisk och kontrollerande och självömkande, sitter i fängelse. Hon åker buss och tåg och taxi och tunnelbana och hälsar på honom, ibland ensam, ibland med två, ibland med fyra barn. Ibland i ösregn. Ofta i ösregn. Ingen verkar speciellt lycklig. Barnen agerar ut (eh svengelska) i skolan. Det gör ont i hjärtat att se. När det närmar sig slutet på fängelsestraffet smugglar pappan in en liten bit hasch efter en permission så det förlängs igen. Han tycker mamman är orättvis som kallar honom idiot då. Säger att hon inte fattar hur han har det. Mamman, å sin sida, orkar knappt längre. Ändå gör hon det. Biter ihop och tar sig genom dag efter dag. Gråter knäpptyst ibland på natten.

Det går fem år, eller så. Dagarna går. Det mesta är misär. Det regnar. Det är ensamt. Barnen kommer förmodligen att behöva terapi närde blir vuxna. Frågan är om de någonsin kommer söka, eller mer välja pappans eller mammans väg. Det hela är enormt deppigt. Utan att vara sentimentalt.

Jag saknar hoppet i filmen, den är smärtsam att se. Inget blir direkt bättre. Det gör inte filmen direkt dålig, om än ganska seg. Jag längtar till den är slut när den pågår. Orkar knappt med barnens blickar och tårar.

I slutet av filmen släpps han fri, pappan. Ingen form av katarsis erbjuds tittaren. Det bara fortsätter. Hopplösheten känns närvarande från första till sista scenen.

Betyg: jättesvårt att säga. Kanske en trea, från mig. Den ger eftertanke och väcker känslor, men mer sådana av hopplöshet än andra. Åtminstone för mig. Ser fram emot andra typer av filmer till helgen om vi säger så.

6 november 2012

Håller: andan

Och Curtis Sittenfeld skiver så BRA om Obama idag. Och missa inte heller den här artikeln. "I Mitt Romneys kampanj har man emellertid rättfärdigat sin passivitet inför ojämlikheten genom att sprida en handfull myter", skriver Joseph E Stiglitz och sedan tar han död på en efter en av dem. Oh well. Nu ska jag jobba vidare. Och hålla andan. 

5 november 2012

Kultur jag konsumerat i helgen

Det känns som helgen varit världens längsta och, ärligt talat, stundvis OERHÖRT jävla långtråkig. Detta, inser jag efter att ha funderat på det lite, inte för att den egentligen varit speciellt händeleslös, men för att jag var på så himla dåligt humör när jag vaknade igår och söndagen på något sätt kom att sätta färg på minnet av hela helgen. I ärlighetens namn har jag både ridit privatlektion, varit ute på en fantastisk trerättersmiddag ink tusen glas goda viner med Frida, träffat Frida (andra) och Frans och varit på Rival en stund, promenerat i timmar på Skogskyrkogården och haft hembesök av både Anton, Karin och Lisa. Så jag borde verkligen inte känna att helgen var tråkig. Men nu gör jag det. Pga att jag var på dåligt humör igår och grinade till Magnus himla Ugglas version av Olles låt på Så mycket bättre och tyckte synd om mig själv som inte hade en pappa, eller en bil, eller en häst, eller ja ni vet. Jag borde helt enkelt ta mina pms-piller illa kvickt. *startar nu*

Hur som helst. Kan knappt fatta hur många timmar kultur jag sett i helgen. Här är hela listan. Inklusive kommentarer.

1. Så Mycket Bättre - Olle Ljungströms dag. Jag gillar egentligen inte Så mycket bättre (men ÄLSKAR Stjärnorna på slottet) för jag tycker att de pratar för lite, man får veta för lite och höra för många himla covers. Även om covers ibland är bra så känns det ändå bortkastat att samla de där personerna man gärna vill veta mer om, och så fokuserar de på typ lerduveskytte och coverspelningar. Men Olles dag ville jag se. Jag älskar Olle litegrann. Hans texter, låtar, alltså. Jag älskar inte hypen runt Olle men den har inte med honom att göra, den har mer med mediamän som hyllar trasiga genier att göra. Programmet, hur som helst. Magnus Ugglas tolkning av Min Far och jag. Alltså jag tappade hakan och sedan grinade jag som en unge, alltså nästan hulkade, för att jag blev så himla... BERÖRD. Fy vad starkt? Gick raka vägen ut på Skogskyrkogården efteråt, två timmar, lyssnade igenom en playlist med Olle Ljungström, tittade på alla som stod ensamma vid sina makars gravar, grinade lite till. Åh livet. Åh Olle. Åh MAGNUS! Haha. Tänk att jag skriver så. Och känner så.

2. Hannas Hellquists Jakten på det perfekta livet - om parrelationer. Tycker om Hanna, tycker hon är viktig, tycker ämnet är superviktigt att prata om (ensamhet, par-norm, längtan), tycker tyvärr att hela ämnet ibland skämtas bort lite väl hårt men all in all: bra + viktigt. Ser fram emot nästa avsnitt.

3. Homeland säsong 2 episod 1-5: åh det är så spännande. Och Claire Danes, som jag älskar och hatar din karaktär samtidigt.

4. Cirque de Soleil Michael Jackson: här kommer alltså en lite otippad grej för jag var på Globen i lördags, och såg den här spexiga gruppen som jag TRODDE skulle göra helt vansinnigt vågade akrobatiska övningar, lite som på cirkus när man svingar sig i en trapets och gör volter och fångar varandra osv, men nej. Det här var en hyllningsshow till MJ och den gick visst mest ut på att klä ut sig och... dansa. Inte totalt synkat heller, om vi ska vara ärliga. Det fanns en väldigt duktig enbent person med i gruppen, samt en supervig kvinna som kunde böja sig ut och in, och en kvinna som var väldigt duktig på en sån där strippstång, men i övrigt var jag mest fascinerad över hur detta sällskap lyckats fylla Globen två gånger med en show som i mångt och mycket gick ut på att spela Michael Jacksons låtar, ha lite "häftiga" projektioner och ett scenbygge som säkert var imponerande, och få publiken att ÄLSKA skiten.

5. Your Sister's Sister - ÄNTLIGEN fick jag se denna film som jag funderat på att gå på i tusen år men aldrig kommit mig för. Älskade den. Förutom i slutet, lite, gud så overkligt storsinta alla blev helt plötsligt. Men jaja. Älskade den ändå.

6. Olle Ljungström playlist på Spotify - Se ovan. Lämplig för en söndagmorgon på kyrkogård om man känner för att gråta lite.

2 november 2012

The crying Danes

I onsdags åt jag middag hos Frida och Frans och vi kom att tala om tv-serier, som man gör. Vi började, av naturliga skäl eftersom fyra av fem middagsdeltagare tittade på den just nu, prata om Homeland och om Claire Danes. Vi var rätt överens om att hon var bra skådis och att man tyvärr inte exakt älskar hennes karaktär i Homeland, men ganska fort tog samtalet en vändning där jag kände mig utanför. Alla var nämligen överens om att Claire Danes är en fulgråtare. Att hon är USA:s motsvarighet till Helena Bergström. Frida tyckte att hon grät ”utåt i stället för inåt” och att detta var mycket irriterande, alternativt fult. Det verkade som att alla vid middagsbordet liksom redan var färdiga med den här analysen, att Claire fulgråter och att hon är överdriven i sin gråt och att hon är Helena Berghström. Jag ba O_O. 

Jag tycker en av grejerna hon gör BRA är just gråten, eller gestaltningen av sitt psykiska sammanbrott. Utan att avslöja för mycket, i slutet av första säsongen: hallå HUR verkligt breakdown får hon inte? Jag tyckte typ det var en av första säsongens stora behållningar. Mådde illa själv. 

Samt även detta: tycker hon gråter himla verklighetstroget och jag tänker nog att jag ser ut lite sådär när jag gråter. "Utåt", som Frida beskrev det. Har ni någon gång stått framför en spegel när ni gråtit? Jag har. Okej det är kanske ingen vacker syn när hela ansiktet förvrids men jag tycker ändå det är rätt… rörande? Haha nu dör jag lite pga det låter som jag brukar stå och titta mig själv i spegeln när jag fulgråter och bli RÖRD, så är alltså inte fallet. Menar mer att det där lite okontrollerade och "fula" kan vara rätt fint om man tänker på det på ett annat sätt. 

I alla fall. Här är hon. USA:s svar på Helena Bergström.