31 januari 2013

What's my future

Hej! Notera utropstecknet som antyder PEPP efter hejet! Och även efter förra meningen! Gud jag måste sluta använda utropstecken hela tiden! Slutar NU!

I alla fall. Hej. Idag är det torsdag, jag jobbar den här veckans sista dag eftersom jag imorgon ska kompa för helgen i Berlin. Vad jag ska göra på min kompdag? Nä men inget speciellt. Bara gå till en spåtant i Gamla Stan med Emelie. Alltså inte samtidigt, vi har en tid var efter varandra, men ändå. En spåtant! Inte etthundra procent typiskt mig kan tyckas, men då ska jag be att få berätta att jag redan varit hos denne spåtant en gång, för tre år sedan. Hon var jätterolig. Sträng och bestämd och sade utan  krusiduller att då hade jag haft en skitperiod för månen var i någon planet och sedan kom saturn return och det hade varat i flera år och skulle inte gå över förrän i slutet av 2010 men då skulle jag å andra sidan ha krisat klart för resten av mitt liv. Jag bad henne (utan att säga vilka det berörde) kolla upp lite olika personer inom min familj, vänner, ex etc. Fick mycket goda skratt tex i förhållande till sexualitet, att jag tydligen dras till personer med latent homosexualitet (och fick löfte om att ett ex var closet gay) och fick veta att det är min pappa jag letar efter i alla killar (okej ej kärnfysik detta, det gör typ 99%) och lovade att jag skulle få ligga mycket men att kärleken skulle dröja ett tag till osv. Hur som helst: ROLIG kvinna. Och dit ska jag nu igen. Imorgon. Nu vill jag ha goda framtidsutsikter thank you very much, spådamen.

Jag har för övrigt också gått till ett medium två gånger. För fyra fem år sedan. Jag ser det som roliga upplevelser som ger mig mer glädje eller kick än tex... en massage (obs att jag är extremt kittlig och inte njuter av massage) och är ett roligt samtalsämne före och efter. Jag tillhör inte de som verkligen tror på detta men inte heller de som provoceras av dem som tror på det. Min kille tillhör den senare skaran och därför överväger jag att ge honom 1 mediumupplevelse samt 1 spåtantsupplevelse i födelsedagspresent i år. Just because. 

Nu ska jag ägna mig åt min omedelbara future. Ett möte om digitala strategier för en hemsida. Hej! Utropstecken! 

29 januari 2013

Min katt löper

Jag kom hem från Berlin till en katt som var nästintill tokig. Sju månader gammal och raka vägen in i sitt första löp. Jag, som inte direkt har någon erfarenhet av innekatter och löpkatter i kombination, blir alldeles ledsen av att se henne. Hon är så frustrerad. Går runt och gnäller och klagar, vill inte gosa eller leka, sitter vid dörren och krafsar med tassarna, försöker attackera sig ut när någon kommer eller går genom den, sitter och glor olyckligt på sig själv i spegeln, äter hela tiden och går på lådan cirka fem gånger oftare än vanligt, tvättar sig i underlivet hela tiden, ser svullen ut om magen och har röda små tuttar på den. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hon var dräktig. Men det går ju inte pga hon har inte träffat en annan katt sedan hon var 13 veckor och då var hon definitivt inte könsmogen. Plus att detta i så fall hade varit världens genom tiderna längsta graviditet. Hur som helst. Hon är så olycklig och missnöjd. Då blir jag det också. Stackars liten. 

På torsdag nästa vecka har vi tid hos veterinären för kastrering. Tills dess går jag runt med henne och försöker få henne på andra tankar (än att bli påsatt) ungefär såhär. 






28 januari 2013

Att slappna av. Hur GÖR man?

Sådär, nu är jag tillbaka. Och det var 100% jobb så jag ska inte tråka ut er med detaljerna, det finns inte ens några detaljer, jag hann göra och se precis ingenting i Berlin förutom att en av kvällarna äta på Monsiour Vong eller vad det hette. En vietnamesisk sk hipp restaurang som hade så HIMLA god biffsallad och dumplings att jag trillade baklänges av stolen. I övrigt bara jobb. So moving on.

Jag tänkte att vi behöver prata lite om att slappna av. Eller rättare sagt, hur man gör när man är jävligt dålig på den saken. Jag har nämligen varit det i hela mitt liv och det har alltid, periodvis, varit ett problem. Till exempel just nu.

För mig yttrar det sig genom att jag inte kan stänga av hjärnan hur mycket jag än vill. Är det för mycket under en period så kan jag inte sortera alls. Får hjärtklappning och hjärnan arbetar på högvarv dygnet runt och kan liksom inte sortera bort bruset, det som inte är lika viktigt som annat. Hittills har det aldrig drabbat min förmåga att hålla tusen bollar i luften, inte så det märkts mer än att jag varit mer... ja men sur kanske vi ska erkänna rakt av? Kort i tonen, svår att nå för vänner, blir lättare irriterad när saker är ostrukturerade och planerade än annars, kan känna ilska när saker med kort deadline trillar ned i knät och mina tidsplaner rubbas. Men allt blir gjort, det blir alltid gjort, det blir alltid bra i slutändan. Bara att jag mår dåligt under tiden. Onjuter av livet, så att säga.

Inte sällan vaknar jag med hundra tankar i huvudet samtidigt, som idag. Under dagens första tio minuter hade jag redan hunnit tänka på hur jag skulle sammanfatta och gå vidare från helgens projekt i Berlin på jobbet, fundera på (samt få dåligt samvete över) när jag ska hinna åka till Danderyd där mormor ligger just nu, tänka på när jag ska träffa min amerikanska vän som är i stan till och med fredag, tänka på det jag sköt upp att göra på jobbet förra veckan för att Berlin-projektet slukade upp allting annat, stressa upp mig för att jag inte bidragit till hemmet (läs: handla städa tvätta markservice) på flera veckor och tänka att nu måste det bli bättring, fundera på huruvida jag borde kolla med en läkare kring hjärtklappningen jag haft några veckor nu, nudda vid ämnet: "är det farligt" men skjuta bort tanken, osv osv osv. Ja men ni fattar. Det är inget som är av akut karaktär men jag kan ändå inte stänga av hjärnan och få mig själv lugn. Så himla dålig på det.

Hittills, och nu menar jag både på lång sikt och kort, har jag gjort följande för att hjälpa mig själv att slappna av:

1. Ta tag i jobbsituationen (detta löper över typ tio år) mer och mer och bli hård och noggrann kring att A: fritid är fritid och viktig, jag väljer jobb som delar det synsättet och tillåter mig att vara ledig på ledig tid och inte alltid standby eller redo att jobba kväll/helg, och B: att få komptid när sådana tillfällen inträffar (tex i helgen, idag måndag är jag hemma och vilar i stället för lördag och söndag), och C: bli bättre på att signalera när det blir alldeles för mycket samtidigt och kräva avlastning eller mer tid om deadlines eller belastning är orimliga. Det här har som sagt tagit massor av år och även försök att vara personen som inte behöver detta. Till slut har jag lyckats inse att jo, jag behöver det och det ingår i mina prioriteringar kring hur jag vill jobba. Så där är vi på rätt väg men mycket återstår fortfarande att ta tag i. Det ser jag som en livslång process = sätta gränser osv.

2. Ge mig själv sömn. Jag tror att jag fungerar rätt bra utan sömn också, eller jag trodde länge att jag var en person som klarade mig gott och väl på sex timmar per natt. Så har jag nog levt hela mitt liv fram till typ förra året? Tyckte att det kändes rimligt att lägga mig vid ett (så korta kvällar annars, så lite fritid i relation till jobbtid) och gå upp vid sju. Det funkade, liksom. Funkar än idag. Men nu försöker jag ändå inse att sömn kan vara en bra grej, återhämtningsmässigt. Och kanske snarare lägga mig vid elva-tolv i stället för ett. Bra på pappret och säkert i huvudet också, även om jag inte exakt upplever någon gigantisk skillnad. Kan ha att göra med att min sömnkvalitet förmodligen är usel, jag sover som på nålar de flesta nätterna och vaknar varenda gång min kille vänder sig i sängen, katten gör ett ljud ifrån sig eller av andra orsaker. Den är lite svår att råda bot på. Jag är en lättsovare sedan barnsben.

3. Försöka minska stressmoment i vardagen. Inte boka upp varenda dag efter jobbet utan ha minst en (men gärna två) vardagskvällar hemma. Vilket, med tanke på att jag rider en av de andra, egentligen bara ger en vardagskväll över. Denna ekvaktion är svår, tycker jag. Hur gör folk? Ska man bara skita i att kontrollera och go with the flow? Då bokar jag genast upp mig själv för tre veckor framöver, det blir bara så. Varför verkar ingen annan behöva ladda upp batterierna... liksom hemma? En annan grej jag testat de senaste veckorna är en app som heter Mindfulness. Haha. Så himla o-jag. Den går ut på att man sätter på sig lurarna till telefonen, sätter eller lägger sig på ett lugnt ställe och får en "guidad meditation" i 3, 10, 15 eller 30 minuter (man väljer själv). En röst går igenom typ att man ska andas, fokusera inåt, känna efter hur man mår utan att döma, slå bort tankarna på allt som inte är här och nu och liksom bara vara en stund. Jag är skitdålig på detta (och man får egentligen inte döma, enligt appen/filosofin så redan här gör jag ett fel) och sitter och tänker typ "hjälp vad fort mitt hjärta slår, och varför andas jag så fort, undrar hur lång tid det gått, vad ska jag göra sen, vad händer imorgon" osv osv. Men jag har bara gjort det fyra gånger än. Det finns hopp? Jag kan bli bättre på meditation? Åh, hoppas.

Ja. Som tillägg kan nämnas att jag provat lite olika andra avslappningsgrejer typ yoga, joggning, och sen kommer jag inte på något mer. Men provat har jag. Och inte hittat rätt.

Sammanfattningsvis kommer här frågan: hur gör ni för att slappna av? Om man är ett lättstressat kontrollfreak med fullspäckade dagar, hur GÖR man?


26 januari 2013

Yours truly i olika poser i Berlin

Jahopp. Här kommer en hälsning från en som ännu inte hunnit "uppleva Berlin" pga jobbar cirka dygnet runt. Men jag har sett tv-tornet! På avstånd! Och var tydligen ca 200 meter från Brandenburger Tor när jag åt lunch idag (utan att se det)! Så lite har man ju sett och gjort. Eller inte. Just nu befinner jag mig på ett så kallat HACKATHON och vet man inte vad det är ska man inte känna sig dum för det vet i princip inte jag heller och jag jobbar ändå på ett. På bilderna nedan tänkte jag att vi skulle ägna oss åt en orgie i bilder på yours truly. Till exempel kan vi begrunda exakt hur röda öron man får när man gått vilse på väg mellan event 1 och event 2 och traskat utomhus i minus tretton grader i över en timme. Vi kan också se en byggnad som representerar min exakta känsla när wifi inte fungerar och hela ens existens berättigas av att man gör saker som kräver uppkoppling. Vi kan se en bild på mig i pappas hemmastickade kofta och en jättestor kaffe. Vi kan se en bild på mig uppifrån och fundera på exakt hur bra den där hållningen är för ryggen. Vi kan också ta en titt på det ansikte jag tydligen visar upp när en brief delas ut till ett gäng tekniska studenter och jag försöker se ut att hänga med men i själva verket inte förstår något alls. Det kan vi till exempel göra. Sedan kan vi surfa vidare på nätet och återgå till våra riktiga liv. Hej så länge!







25 januari 2013

NYHETER i livet: iPhone 5 och Snapseed

Två saker som är nya sedan sist: jag har en iPhone 5 och jag har försökt lära mig Snapseed. I Afrika när jag pratade med en liten britt som jag tyckte hade så fina bilder på Instagram sade han att hemligheten med ALLA bra bilder på typ Instagram och dylikt är att använda ett bättre redigeringsprogram. Jag kände mig = dum som tänkt att de bara var jävligt bra på att hitta motiv, eh, och lägga till bra filter, eeeeh, men nu har jag alltså laddat ner detta Snapseed och försöker få lika fina bilder som honom. Går hittills ej bra men till saken hör att jag också är totalt värdelös på PhotoShop och alltså inte fattar exakt vad de där kurvorna och linjerna som heter olika saker betyder. Oh well. Nu måste jag springa. Men snart blir det ett jävla halabalou här när jag ska visa alla fina snapseedbilder jag tagit på sistone. Hehe närå.

Kram från den lilla byggnaden till vänster i bild ("hotel")


Long time no seen

Jag vet aldrig hur jag ska börja när det blivit ett så kallat glapp i kommunikationen här på bloggy. Alla potentiella inlägg känns triviala och jag minns liksom inte vad som hänt sedan sist, om det finns något att berätta eller lägga till minnesanteckningarna för LIVET, som ju delvis huserat här på bloggen i typ... sex år nu. Eller blir det sju? Märkligt, hur som helst. Kommer på mig själv att inte ha någon lust att skriva, eller känna att det jag vill skriva om är för färskt och obearbetat och privat för att skriva om HÄR, och så skriver jag ingenting i stället. Och inser efter ytterligare några dagar att jag inte vill avbryta mitt trots allt sedan länge pågående minnesantecknande här bara för att things are.. weird. Så jag gör ett försök.

En sak som är annorlunda än vanligt är att jag är i Berlin när jag skriver det här. Det brukar jag sällan vara (men obs: det har hänt) men nu är jag det, det är fredag och jag sitter på ett halvsunkigt hotell där vi delar cirka 12 kvadrat, jag och två kollegor, precis vid Hauptbahnhof. Detta är för övrigt min utsikt just nu.


Jag är här tillsammans med en klass från skolan där jag jobbar. Och med de orden måste jag fan springa springa springa för det ska tydligen lämnas ut en brief på ett kontor och ja jisses. Tror evt inte jag kommer få andas eller vila på sisådär tre dygn nu.

MEN HEJ SÅ LÄNGE DÅ.

18 januari 2013

Ledset mjau

Januari alltså. Vilken jävla... skitmånad. Det hade onekligen känts bra om man landade från Afrika pigg och utvilad och liksom peppad att BITA TAG I DET HÄR NYA FRÄSCHA ÅRET osv. Med energi för allt som händer på jobbfront, privatfront och en känsla av framtidstro. Men alltså äeeeh. Det kändes lite som att gå rakt in i i en vägg den här veckan (och här kan inte jag inte låta bli att önska att jag visste hur man gör roliga gif:ar - i så fall hade jag visat kul klipp om visslande nöjd person som tjongar rakt in i vägg men nu får ni tänka er det i stället). Supermycket att göra på jobbet, både eftersom en del blev liggande under den långa ledigheten och semestern, men också för att januari ser så ut rent allmänt. Och en deadline på krönika igår, den sämsta krönika jag någonsin skrivit möjligtvis. Och cirka noll energi att göra saker, träffa människor. Att gå till stallet igår kväll kändes som att bestiga ett berg. Aldrig önskar jag så mycket att jag ägde en liten bil som på torsdagskvällar sådär kring sju-klippet när det är minusgrader utanför fönstren. Dock: när jag går hem efter ridningen och klockan är närmare tio och jag har helt rosiga kinder pga tränat, och kroppen är mör och jag känner mig duktig pga, ja, tränat, är det inte alls lika jobbigt (note to self: sluta inte rida för att det känns jobbigt att gå till stallet under vintern). 

Det blir skönt att säga hejdå till den här veckan. Ikväll ska jag fira Niklas som fyller 28 små år (eeeeh, note to self 2: kolla upp hur mycket han fyller, exakt) och imorgon träffa min syster med familj. På söndag rida. Jag borde hitta något som jag BRINNER FÖR, känner jag. Men vad 17 skulle det vara? Ibland känns det som jag provat exakt allt och ingenting var för mig. Himla synd. 

Med dessa peppande ord bjuder jag på några bilder från veckan som gick. Ett rådjur i ett villaområde, en av mina fyra luncher på YOI i veckan, en katt i vardagen, en mörk himla himmel, och en katt som längtar bort.






12 januari 2013

Lördag i januari. Inget speciellt.

Igår blev Lillis sjuk och våra middagsplaner rasade lite för sent för att jag skulle orka göra nya. Så det blev en lång kväll i soffan. Jag fick provsmaka två små glas av de två viner jag egentligen köpt till middagen som aldrig blev av. Och det var så HIMLA gott. Det vita vinet på Zanzibar var så surt att magen vändes ut och in. Försökte två gånger, ångrade mig varje gång. Försökte göra en tonicdrink med vitt vin en gång, det gick ej att rädda. Hur som helst. Kvällen igår utspelades i soffan och efter På Spåret såg jag ett så OERHÖRT tråkigt program från Lunds humorfestival. Skämdes ögonen ur mig, en hel timme med "sveriges bästa komiker" och skrattade cirka en gång, och då av genans snarare än humor. Är vi såhär tråkiga i Sveriges humorelit alltså? Intressant. Oh well.

Idag är det lördag och vår lägenhet har gått ned till stabila nitton grader igen. Det var varmt en sväng i julas men nu huttrar vi igen. Går runt i dubbla långkalsonger och ska snart äta frukost. Därefter en tur på stan. Går på Beasts of The Southern Wild vid två. Ser fram emot att se den jättemycket. Liksom den här nya serien Allt Faller som jag förstått hade premiär när vi var borta. Den vill jag också se.

Kattis är lite gladare igen. Det tog fan fyra dagar innan hon var okej med att det var vi, och inte hennes vakter, som bodde här hemma. I morse sov hon en stund under mitt täcke och då bestämde jag att krigsflaggen för den här gången är nere. Gött.



10 januari 2013

Amen buhuuuu

Sånt här får man inte klaga på, jag vet, men jag gör det ändå: jag är så himla trött. Det där dygnet då vi reste och jag liksom hoppade över sömn helt och hållet, kan det göra sig påmint två dagar senare? Annars har jag influensa på ingång. Eller hjälp, malaria? Yr, vattniga ögon, vinglig, så himla jäkla utslagen. BUHU stackars mig.

Ps. Hyn i Sverige vs hyn i Afrika: 0-1

9 januari 2013

Why, oh why

Jag har alltså inte hört en nyhet, läst en tidning eller liksom brytt mig om något alls utanför mitt mikrouniversum på sisådär två veckor. Dock har jag bläddrat i två tidningar och det var kvällstidningar, en på väg till Frankfurt den 27:e december och en på väg till Stockholm den 8:e januari. Båda gångerna tappade jag hakan och satt länge och funderade på... varför (inte varför jag tappade hakan men hur 17 de tänkte). Och så skriver Nina så bra om det hela här, varsågod att läsa.

Zanzibar #5: djuren och längtan efter ens egna

Här kommer lite bilder på de djur jag träffade på Zanzibar. För det mesta handlade det om katter, de hängde lite överallt och tama var de flesta. På stränderna träffade man en och annan hund. På Prison Island träffade vi jättesköldpaddor och i Josani Forest träffade vi en speciell typ av apa. För varje djur jag träffade (förutom sköldpaddorna) längtade jag himla mycket mer och mer hem till mitt eget, som under vår utlandsvistelse levde loppan här hemma med min bror och svägerska som kattvakter. Hon levde inte bara loppan, ska tilläggas, utan drabbades av en ögoninfektion så att min lillebror fick åka taxi med henne till hennes första veterinärbesök i Stockholm och jag, fast på andra sidan jorden (kind of) oroade IHJÄL mig. Drömde mardrömmar om att hennes ögon trillat ut och grät vid frukosten i fullt blommande PMS så att Anton fick ta ned mig tillbaka till verkligheten och säga att hallå det är bara en ögoninfektion, det kommer gå bra. Och det gjorde det ju, såklart. Men jag ville vara med när hon var hos veterniären. Hålla i henne om hon blev rädd, och så vidare. Rädd blev hon för övrigt inte, hon charmade enligt brors utsago brallorna av både veterniären och sköterskan och var 100% soft trots spol med diverse vätskor i ögonen. Men i alla fall. Jag har längtat så IN I HELVETE mycket och tänker inte jättesällan på det här med att jag kanske inte är lämpad för riktiga barn eftersom jag tydligen har så lätt att bli totalt himla orolig för småsaker, fatta stressen för hjärtat liksom.

Passus: sedan vi kom hem igår kväll har min katt inte velat hänga med mig en enda gång. Hon har sovit utanför sängen, går undan när jag kärlekskrankt kommer och försöker gosa, verkar sakna min bror och tycka att vi som kommit hem igen är riktigt värdelösa ersättare. Hoppas det går över.











Zanzibar #4: Jambiani och Villa Biba

Efter fem dagar i staden, på sandbanken, på restaurangen och baren Livingstones, var det dags att röra på påkarna och prova på landsbygden på den sydöstra sidan av ön. Vi hade hyrt ett hus, kallat Villa Biba, och dit for vi på onsdagen förra veckan. Huset hade fem sovrum, ett allrum på övervåningen med tv och dvd och en stor balkong ut mot stranden, på nedervåningen ett allrum/matrum inomhus och ett utomhus under tak. I trädgården växte värgstarka blommor och det fanns solsängar och en kokospalm. Oerhört idylliskt. Pris: ca 200 kr per person och natt (vi var nio personer när vi bokade och betalade men bara sju som kom iväg), om någon är sugen att åka till samma ställe. Se mer på www.villabiba.com




Direkt utanför trädgården började stranden och den här stranden hade sand som var fin som potatismjöl. Utan överdrift. En sak jag själv inte insett var att stranden förändrades oerhört mycket under dygnet beroende på om det var ebb eller flod. Vid ebb var stranden hur bred som helst och när vattnet väl började handlade det om algodlingar och kvinnor och barn som var ute och plockade alger i leran. Bada var då uteslutet, och under vår period där handlade det om timmarna mellan cirka elva på förmiddagen och fem på eftermiddagen vilket var lite synd. Här är en bild från en regntung dag med ebb och algodlingar så långt ögat kan nå.


Barnen i byn lärde sig snabbt våra namn och inte sällan ropade de på oss att komma ut och spela fotboll eller hänga lite när vi satt inne i trädgården eller på balkongen. Utmed stranden låg små restauranger och gick man riktigt långt, över 5 kilometer, hamnade man i Paje vilket är lite mer av en turistord med kiteåkare överallt, restauranger och barer och en strand med långgrunt vatten och fin botten.






I huset fanns en manager, en städerska och en kock. Varje dag kunde man beställa om vi ville ha lunch och middag i huset, äta utanför huset eller beställa en storbil för en utflykt till någon annan del av ön. En av kvällarna kom Saras vänner Alison från Australien och Adam från England på besök, då ställde vi (eller okej, kocken) till med grillfest och en man hjälpte oss att få ned kokosnötter från en palm på trädgården att göra Malibudrinkar av. Varje dag kom även kvinnor förbi och sålde massage och hennatatueringar för en billig penning.










Jag skulle egentligen kunna fortsätta skriva och visa bilder från östkusten för evigt men jag tror det är dags att sluta innan jag tröttar ut även mig själv med all denna himla idyll.