29 april 2013

My heart goes out to you Celia Rijntjes

Jag har ägnat så sinnessjukt många timmar framför SVT Play den senaste veckan. Hoppfinaler i värdscupen på Göteborg Horse Show har pågått från i torsdags och jag har sett varje minut. Liksom dressyren, inslagen, showerna, you name it. I saw it. Detta är timmar. Kanske ett helt dygn? Och nej, jag tänkte inte tråka ut er med detaljer om hästar och ryttare jag gillar och ogillar och hur svettig av nervositet jag blir under omhoppningarna men måste bara dela en liten grej. Såhär.



Ni vet Rolf-Göran Bengtsson. Ni vet att han är hoppryttare och en av världens absolut bästa och att han vann Jerringpriset förra året. Att han bor i Tyskland och bryter lite på tysk dialekt i intervjuer. Hur som helst. I helgen skulle man under den gigantiska showen i Göteborg, inför kanske 11.000 besökare, "tacka av" hans häst Ninja La Silla som blivit 18 år och nu blir pensionär. Han ska spendera livets sista år i Mexiko där hans ägare (en mångmiljardär vid namn Alfonso Romo) låter honom leva gott och vara helt vanligt pensionerad häst, långt borta från tävlingssammanhang. Med andra ord: stämningen är lite (läs: mycket) "end of an era" för det är Ninja som varit Roffes (jo alltså han kallas det) starkaste kort, bästa vän, framgångssaga och den han red hem ett OS-silver med 2008 och EM-guld i Madrid 2011. Publiken har kommit att älska den här lille hästen. So far, inga konstigheter. Klart han ska tackas av vid Göteborg Horse Show.

Men det här klippet innehåller en grej som gör så himla ONT (förutom det uppenbara: hejdå hästen, du har varit duktig, man ska minnas dig, det är rörande i sig såklart) och det är intervjun med Celia Rijntjes som sedan många år är Rolf-Görans hästskötare. Med andra ord den som funnits med vid hästens sida i hästens vardag i massor av år. Tagit hand om den mellan tillfällena då Rolf-Göran tävlat och tränat den. I klippet (kolla från 7:35 om du inte orkar kolla på hela) intervjuas Celia som ju alltid varit den som, bortom rampljuset där Rolf-Göran befunnit sig, skött om den här hästen. Lärt känna honom, kommit honom nära, tagit hand om honom dag ut och dag in. Hon beskriver hur det är en ganska blyg häst men så fort man kommer honom nära så blir han världens mjukaste och i EXAKT det ögonblicket hon berättar det så sätter hästen sin mule mot hennes öra och kollar in i kameran och liksom stannar där medan hon fortsätter prata om honom. Där gick mitt hjärta rakt av, pang sade det, och jag grinade för resten av inslaget. För Rolf-Göran är det lite name of the game över det hela, de äger (ofta) inte själva sina egna hästar och det ingår i spelets regler att ägarna tar tillbaka dem (eller ibland säljer - om budet är tillräckligt högt) när de presterat färdigt. Men Celia, åh stackars Celica, är det liksom hennes kompis, kanske bästa vän, som nu bara ska försvinna. Till ett ställe där jag vete fan om hon någonsin kommer träffa honom igen? Eller det kanske hon gör. Vad vet jag. Hon är i alla fall så uppenbart superledsen och får stå där framför kameran och prata om storheten med den här hästen som hon snart ska skiljas för och därefter börjar ceremonin inne i Scandinavium. Hon beskriver honom som en good friend, a loyal friend.

Klipp till arenan där 11.000 personer står upp och applåderar, många i publiken gråter. Rolf-Göran rider runt till tonerna av We Are The Champions och My Heart Will Go On på Ninja och vinkar till publiken, det är känslosamt. Celia, å sin sida, som liksom i övrigt verkar i det fördolda bakom kulisserna, har man ställt i mitten där hon allt som oftast filmas på nära håll där hon gråter och försöker vända sig bort för att inte hamna där, på jumbotronen, med sin SORG goddamnit inför att snart, snart skiljas från ett djur hon förmodligen älskar så hjärtat nästan spricker. Hon ser förkrossad och sammanbiten ut men tårarna rinner och till slut får hon änligen gå ut ur arenan. Precis när hon smyger ut kommer Roffe ridande emot henne och jag kan bara tänka mig vad han tänker då. Han har ett jobb att göra - rida runt och vinka - men ser sin hästskötare sådär ledsen och springade ut från arenan. Jag kan tänka mig att hans impuls är att trösta henne men det går ju inte exakt. 11.000 personer ska ha sitt. Hon försvinner ut i kulisserna. Avtackningen är snart slut.

Själv har jag knappt kunnat sluta tänka på Celia på hela helgen. Och jag tycker det hade varit en så jävla bra och rättvis avslutning på ceremonin om miljardären kunde dyka upp på en skärm och säga SURPRISE! Tack för allt Celia, du får ha kvar Ninja som din egen från och med nu! Det hade han kunnat bjussa på tycker jag. Men så verkar det inte ha blivit. 


22 april 2013

35 dagar senare

Fatta bra dramaturgi om jag skulle komma tillbaka nu och säga typ hej, förlåt tystnaden (SOM INGEN ENS REAGERAT PÅ UTOM DU KIM, JAG ÄLSKAR DIG KIM) men det har hänt några saker som varit för stora/svåra/viktiga för att fläka ut här på bloggy. Det skulle förstås vara fint om det vore på det sättet. Men sanningen är tråkigare: jag har tröttnat. Tillfälligt eller inte, det låter vi vara osagt tills vidare. Känner mig trött på att rapa upp helt ointressanta fakta från mitt rätt så ointressanta (för utomstående, för mig är mitt liv SUPERINTRESSANT) liv (sedan sist har jag köpt bil, eventuellt hyrt ett sommarhus och hmm vad mer, börjat en kurs). Därav pausen. Plus att jag i samma veva börjat tycka att alla andra bloggar OCKSÅ är mindre intressanta än förut? Plus att Google Reader tänker lägga ned. Jävla Google Reader. Hur som helst. Det här var ingen ursäkt, bara ett litet: hej, allt är bra, jag tuffar på som vanligt i rätt sakta mak, alla mår bra, Enskede är fint, bilen går bra, joråsåatteh.

På återhörande snart säkert. Hej!