31 januari 2014

What next?

Okej, funderar lite på vad en gör av en föräldraledighet utan att vara förälder och skriver liten lista:

- Går på bio tex Le Weekend, Philomena och Återträffen. Samt kanske... Frost?
- Går på systemet och köper den där flaskan Satellit jag längtat efter att smutta på sedan cirka... juni. Kan ju liksom inte skada om den står hemma direkt när en kommer från BB tänker jag?
- Träffar alla som vill träffas
- Sover middag då och då? Om det går?

Sen kommer jag tyvärr inte på något mer. Jo kanske träffar föräldrar och svärföräldrar?

Slutet av en serie-paniken

Nu har jag nästan sett färdigt Top of the Lake och har redan panik över saknaden. Åååååh vad fin den var. Och obehaglig. Och vacker. Nu måste jag hitta en ny serie. Försökte med Scandal och Suits men nej, det var lite för glossy för min smak tror jag? Vad ska jag se? VAD ska jag se?

Vänligen tipsa i fältet nedan om du har något trevligt förslag. Tack på förhand.

T minus 6 = föräldraledighet hej hej!




29 januari 2014

E och det kära sprattlet

Idag berättar ju Emelie så fint lite kring hur hon och A tänkte kring att bli på smällen och förutom att jag är oerhört spralligt glad över det faktum att tre av mina nära vänner kommer få barn inom samma kvartal som jag, så minns jag lite skamset tillbaka dagarna då jag - nygravid och typ "påläst" - var en av dem som varnade för att det kanske minsann inte skulle bli så lätt den här gången att bli på smällen, att en måste vara beredd på det. Ålder, statistik, rökning, bla bla (kontentan var: ta de här ägglossningstesterna jag har över så vi - eh jag menar NI - maxar från början så ni blir på smällen nu genast tack). Själv hade jag behövt tre månader för att hamna där. En lite avslappnat "nu ligger vi oskyddat" och en eller två "men HUR SVÅRT SKA DET VAAAAA".  

De två var urdeppiga, alltså HUR fort en börjar tänka att det kanske aldrig kommer gå? Aja. I alla fall. Hann ju aldrig ens lämna över de där himla testerna innan fertilitetens gudinna hade blivit med barn på typ första ligget sen tanken ens landade, haha åh. Där fick jag. Och allt blev bra. 

http://nojesguiden.se/blogg/emelie-thoren/its-the-end-of-the-world-as-we-know-it-and-i-feel-fine#comments

Ja här är hennes inlägg om saken i alla fall. Ursäkta fullänk men sitter på t-banan. 

Recept på kattlek

Och vad beträffar bilden i inlägget nedan och vad som försiggår i bakgrunden vill jag ge ett jättebra tips på superspännande lektunnel för rastlös katt som vägrar inse att hen är vuxen utan vill leka som en kattunge minst tre halvtimmespass om dagen. Detta behöver du:

1 st kattunnel, minst en meter
1 st kangas, dvs tygstycke (mönster ej viktigt) från till exempel Zanzibar
1 st soffa vars armstöd kan användas till "hängplats" för tyget
1 st snöre

Leken går till såhär: katten hetsar upp sig i leken och gömmer sig i tygkojan som uppstår när ovan element blandas. Katten gömmer sig och ligger beredd att attackera snöret, som av människan flyttas runt utanför röret och tygerna. Katten gör utfall och attackerar snöret och jagar det, för att mellan varven rusa tillbaka in i röret och gömma sig igen. Katt inser ej att hen syns hela tiden pga tygets tjocklek, men det är bara att betrakta som supergullig effekt.

T minus 8

Den sjunker, tycker jag. Vilket är gott tecken om en till exempel skulle vilja att denna progress tar slut snart.  Tyvärr fotade jag från andra sidan och då var den RÅHÖG så eventuellt är detta bildens vinkel, men hoppet är det sista som lämnar den höggravida människan. Så nu bestämmer vi att den har sänkt sig supermycket, visst? Bra!


28 januari 2014

Det här med att sluta jobba förresten

Alltså, på fredag slutar jag jobba och har inte för avsikt att komma tillbaka på sju månader. Inser såhär sista dagarna att det blir första gången sedan jag började jobba som... vadå, 22-åring, som jag inte ska gå till ett jobb om dagarna, och detta precis varje vecka (utom fem/år dårå), varje månad. Äta lunch med folk. Känna mig behövd av folk. Skriva saker på beställning åt folk. Och sånt där som jag gör.

Känns lite vemodigt och mycket märkligt. Okej att det blir en jäkla sysselsättning från och med att bebisen kommer, men om han tänker dröja längre än de planerade fem, sex dagarna (haha "om" - klart han tänker) så vet jag inte vad jag ska göra om dagarna. Känner inte för att få sådan där städmani som många pratar om att de fick sista dagarna. Känner ej heller att jag kommer vakna totalt personlighetsförändad en morgon och bara vilja... baka och laga massa mat. Allt praktiskt hemma är redan ordnat. Jag är ej i exakt "ligga på soffan-läge".

Min tanke är denna:

Ägna sista veckan/veckorna åt att umgås med vänner, frilansande vänner ska få spontanbesök på sina arbetsplatser, studerande vänner ska få fikahänga, alla som vill träffas ska få träffas. Och jag ska verkligen embracea min sista tid som egen person utan liten människa på armen (eller, var man nu har honom? åh gud det finns så mycket jag måste lära mig men det tar vi sen, ok). En som kan lyssna obehindrat och inte flacka med blicken pga annans behov väger tyngre. En som kan hålla tråden utan avbrott och fokusera 100% på det den andre vuxne berättar? Ägna sista veckorna åt att vara den där egna, autonoma personen, för att mycket tyder på att det dröjer en stund tills jag är där igen. Vad tror ni om det? Kan det ersätta jobbet? Är detta smart tänkt?

T minus 9

Igår var jag - hoppas för sista gången - hos min barnmorska och mätte och vägde och lyssnade lite och sånt där (som sagt: kommer verkligen sakna att göra dessa kontroller så regelbundet, THE BLISS att varannan vecka ha koll på blodsocker, blodtryck, osv - underbart för ett kontrollfreak som undertecknad som dessutom blir barnsligt stolt över bra värden) och allt gick fint. Bebisen växer på som han ska, jag också, alla är glada och alla mår relativt bra. Förutom det här med att jag mår rätt illa på kvällar och nätter och inte kan hitta något vettigt sätt att sova på.

(Passus: har kommit på att det här med alla gravidsymptom en läser om till 95% handlar om symptomen som uppträder i sista månaden, i alla fall för mig? Det här med typ inte kunna sova, att ha ständigt lite täppt näsa så en snarkar/andas verkligt oläckert nätterna igenom, och vad det nu är en mer brukar läsa om - det händer ju bara precis i slutet! Note to self och andra = 7,5 av 9,5 månader är det inte så jobbigt? Eller okej så får en kanske inte säga när det ÄR det för vissa så okej glöm mig hejdå.)

I alla fall. Det här med att jag mår lite illa och har börjat unna mig en jäkla massa... SOCKER. Det tyckte jag att min barnmorska kunde bekräfta som etthundra procent vettigt och normalt. Jag bara: jo men nu när jag mår illa och så, visst är det bättre att jag äter typ bullar och godis och sockrad yoghurt och sockriga flingor osv, än att jag knappt får ned någon middag alls? Karin, som barnmorskan heter, tittade bara misstänksamt på mig och sade efter en kort paus att nja, det tyckte hon kanske inte lät så himla sunt. Sedan frågade hon om jag verkligen inte KUNDE äta vettig, nyttig mat och jag tvingades erkänna att det kan jag ju kanske, bara inte i samma mängder som innan. Då tyckte hon att jag kanske skulle hålla mig till det trots alls. Och inte bara give in till exakt alla sockerrika saker min kropp just nu överatalar mig att jag ska ha pga så tråkigt i slutskedet.

Kände även igen detta samtal från när vi var på tillväxtultraljud och lillen var 13.5% under kurvan. Hur jag liksom direkt frågade "aha okej, så ni vill att jag äter jättemycket bullar och fett och så?" och de fick säga att nej, det menade de inte.

Oh well. You can't blame a girl for trying.

I övermorgon är det EN vecka till himla beräknad förlossning. Overklighetskänslan på detta = maximal. Nu middag! BULLAR OCH GODIS! Närå. Någon thaisallad min kille är och shoppar i detta nu


25 januari 2014

Efter det här ska jag vara tyst jättelänge, lovar

Men jag måste bara säga att det är så HIMLA HIMLA bra slump/öde/plan att även denna person aka underbara människa också ska ja ni vet bara tolv tretton veckor efter mig. Framtiden = ljus.

Tre selfies som illustrerar var jag hittats i veckan (för den som sökt, vilket är exakt ingen, men ändå)

1. I soffan. Här ligger jag eller halvsitter beroende på nivå av kvävningskänsla i samband med ryggläge cirka ALLA veckans kvällar. Alltså, är lite som en annan människa på kvällen än dagen? På morgnarna kan jag nästan glömma bort att jag är tjock och tung, går raskt och rör mig obehindrat. Jobbar på och så blir det eftermiddag och kroppen ba... ge mig soffan NU. Vilket den får. Detta är cirka i onsdags och om jag inte missminner mig tittar jag väl på cirka Paradise Hotel och det gör tydligen Eartha också. Så bra sällskap. Och ja, tofsen är helt normalt inslag i looken hemma. Så jobbigt med lugg ibland ju?

2. Framför en spegel. Ibland anstränger jag mig lite extra och sätter ihop collage. Här till exempel på mig och Gwen, som verkar lägga olika mycket krut på att vara läcker såhär i väntans tider. Jag skulle uppskatta antalet minuter jag går utan mjuksbrallor post-hemkomst från jobbet är i snitt tio. Max tolv. En vän till mig berättade förresten att efter hon blivit mamma ägde hon plötsligt flera par mjukisbrallor, som att det var en udda grej. Blev då tvungen att i huvudet räkna på hur många jag äger. Alltså... åtta, nio? Plus en jävla OnePiece? Obs att den fortfarande går under kategorin "gravidpsykos" pga har knappt använt den och tycker den är mycket opraktiskt till exempel när man ej har värme på toaletten hemma, det är svinkallt utanför och man måste klä av sig hela överdelen för att kissa (vilket man gör ca en gång i timmen). Nej OnePiecen har ej imponerat på mig ännu.

3. I en frisörstol på Regeringsgatan och Noir Sthlm pga att min underbara älskade frisör ska flytta utomlands ett helt jäkla ÅR. Detta känns svårt att hantera, trots att jag fått en ersättare som får ta vid där Ida slutar. Hann med en sista klippning innan hon flyttar och jag får bebis. Bild illustrerar sorgliga känslor och en viss VOLYM på detta platta hår, visst? Älskar Noir Sthlm rent generellt förresten. Om du söker ny salong i Stockholm, menar jag. 

Ps. Inser att jag inte ens vet säkert vad "selfie" är kom jag på eftersom en Selfie kanske måste vara fotad av en själv och i så fall kvalar ej första bilden in. Ska kolla upp detta inom kort, lovar. Ds. 

Ps2. Lol:ade så himla mkt åt sista i denna serie, på tal om selfies. Ds2. 

Älskar dennas sovställning



Att äta eller inte äta (middag)

Jo, det här med mat. Sedan kanske två veckor tillbaka har jag, framförallt på kvällen, tappat sugen på i princip allt som liknar varm mat, köttiga saker, stora portioner, middag osv. Det får inte plats, förmodar jag? Så, lately, när min kille ätit middag i vanlig ordning har jag ätit frukost till middag, alltså yoghurt/fil och flingor, kanske en kopp te, kanske någon smörgås. Älskar frukost till middag innerligt (och äter en lite mer näringsrik lunch för den som precis satt och tänkte att jag missköter mitt näringsintag såhär sista veckorna av graviditeten) så egentligen finns det inget problem om det inte vore för att det blir lite trist att aldrig äta tillsammans, hemma, längre. Och - jag har gått igenom de flesta fil- och yoghurtsorterna. Liksom müsli och fullkornsflingorna. Vi borde alltså hitta på rätter som är både lätta och som min kille kan få bli helt vanligt middagsmätt av.

Jag funderar på någon typ av luftig sallad. Kanske med sådana där stora... är det couscous som kan vara som fluffiga bollar, liksom? Sådana, och koriander, och riven morot och förmodligen lite thaibasilika eller hmm vad är det jag är sugen på egentligen. En lätt sallad. Utan kött bredvid. Åh eller något som ser ut såhär! Med halloumi! Detta får bli kvällens projekt.

Mvh, personlighetsförändrad pga inte glupskast i hela universum längre.

Ps: kolla vilka gulliga fina hus som är till salu i våra hoods. Köp gärna, den som vill och har råd, så får jag hälsa på. Hus nummer ett och hus nummer två.

T minus 12

Idag är det lördag och jag har jobbat (pga event) och jag insåg, på vägen hem, att det nu är exakt sex dagar kvar tills jag slutar jobba för den här gången. Åh så märkligt det kommer kännas. Jag är USEL på att vara "ledig" så hoppas inte att bebisen drar ut på tiden alltför mycket. I alla fall. Hade den stora lyckan att bli upphämtad vid jobbet, med bil, av Frida och Frans som helt sonika körde mig hem till sig och det bjöds på gofika bestående av semlor och kaffe. Och brasa och filt. Himla mysigt.

Ringde också mamma och frågade om hon mindes om jag och min bror kom tidigare eller senare än beräknat datum. Hon mindes såklart inte men trodde "tidigt, om något av dem".  Bra där.

22 januari 2014

AMENÅÅÅÅH röven

Stör ihjäl mig på följande:

1. Försäkringskassan har enligt inlogg med bank-id godkänt både min ansökan om föräldrapenning, mina inkomstuppgifter är registrerade och jag kan se utbetalningsdagar. Men idag kommer ett jädra brev där dom ba HEJ! Du ska bli förälder! Då föreslår vi att du följer följande checklista och så ba: exakt de steg jag gjorde och började med redan i höstas, som enligt mig (och FS själva) ska vara klart och betalt, så att säga. OCH! När man ringer så ba: vi är överbelastade ring en annan dag hejdå. I två timmar. Hur himla överbelastad kan man vara.

2. Grannen ringde på och ba: det lyser i er bil. Vi har inte kört denna bil sedan i lördags. Då hade vi stora problem pga det gick inte att byta framljuset själva, samt den ville ej starta vid en mack där vi stannat för att försöka byta framlyset själva. Och nu har den stått och lyst sedan dess, på insidan. Min kille gick ned och släckte och jag orkade inte, för om den inte startar kommer jag ändå inte kunna göra något såhär klockan nio en onsdagkväll med tio minusgrader ute. Och om den startar borde jag väl egentligen köra runt den lite och ladda upp batteriet. Och det orkar jag inte. Jag är för GRAVID för sånt här jävla skit hallååååååå. Önskar så att någon annan kunde ta hand om detta. Och varför startar den inte ibland när batteriet mår bra (eller alltså: mådde bra, kanske inte längre dårå) enligt såna där batteritester som ens svärfar kan göra pga har massa mätinstrument. Gah. Hat.

3. Trygghansa. Jag brukar ju alltid älska Trygghansa för att de varit så gulliga, snälla, tillmötesgående och lätta att få tag på. Men så har de börjat ringa, eller rättare sagt ett företag som verkar vara anknytna till dem, som erbjuder sig att komma och titta över ens försäkringsbild HEMMA hos en själv. Jag vill absolut inte det. Jag vill absolut vara den som hör av mig till dem, inte blir uppringd med skrämselerbjudanden om alla försäkringar jag borde köpa tillägg för. Jag vill inte att de ska ringa en gång varje vecka. Lämna meddelanden på telefonsvararen. Jag borde bara säga ifrån skarpt men det går liksom inte? Och jag stör mig. Ihjäl mig.

4. Unionen också. Jag har ju nyligen gått med i Unionen, kan ni inte bara vara glada och inte hålla på och ringa och vilja "kontrollera mina uppgifter" (läs: sälja tilläggsgrejer, typ inkomstbortfallsförsäkring). Jag är för obekväm att säga nej/lättskrämd för att vilja ha de där samtalen. Jag vill att ni ska vara glada att jag är med och inte hålla på och ringa. Maila om det är något, please. Mvh #teammaila. 

21 januari 2014

Yay ALLA

Vissa dagar, stoltheten över ens vänner bara... exploding in the sky. Digge goes official med det här hemliga hon smusslat med i nästan ett år nu. Lina lämnar rättis med världens bästa argument och it's the end of an era. En tredje kommer snart kicka igång ett jobb inom jämställdhet och politik. En fjärde (läs: undertecknad) sitter och jobbar i mjukisbrallor i soffan och ska snart föda barn men JAJA allt har sin tid.

20 januari 2014

Illa, jag mår osv

Åh, stackars mig. Jag mår så himla illa på kvällarna och nätterna nu för tiden. Försöker äta rimligt lite på em/kväll för att allt (läs: han) ska få plats och inte göra kaos med mitt inre men något går inte så bra. Fy 17 vad obekväma alla liggande eller halvliggande ställningar har blivit också. Går ej att ligga på rygg, hjärtklappning. Höger sida, trycker ihop hans fötter som liksom är mer mot rygg än magsida. Återstår: vänstersidan. Den är okej. I stunder. Om det inte vore för illamåendet. 

Aja. Snart över. Nu mot jobbet, ändå härligt att få vara i upprätt position. 

19 januari 2014

En dag med SL

Jag är på väg mot Täby Kyrkby. Total restid 1 timme 20 minuter. Oerhört lång resa för att vara inom samma stad, kan jag tycka? Hur som helst. Vi ska "fira jul" med den halva av familjen jag ej träffat i julas, äta lunch och hänga osv. Själv känner jag hur jag allra helst hade hängt under ett täcke med något avsnitt av typ Sherlock på en skärm framför mig. Det är en sådan dag, sådant väder, sådan fas just nu.

Igår var jag på 30-årsfest. Hemmafest, med hög ljudnivå och fyra sorters svingoda soppor (kål, varför lagar jag aldrig grejer med kål i, det är ju tooooppen?) och massor av människor. Förutom att det var skitmysigt måste jag ändå säga att det ska bli skönt sen, att inte 99% av ens konversationer ska handla om att en är på smällen, hur det känns att vara det, hur en mått under graviditeten, tacka för lyckönskningar, hur stor eller inte stor en är, prata om hur härligt det ska bli när det är över, ta emot tips eller berättelser från människor på "andra sidan", förhålla sig till komplimanger om att det är "starkt" att vara på fest två och en halv vecka innan beräknad förlossning osv. Jag har nog njutit rätt hårt av det här fokuset som kommer med att vara gravid hela tiden, tills ungefär nu. Nu börjar det mer bli ett samtalsämne som jag är lite trött på. Och igår googlade jag viner och började fantisera om vilken flaska som ska stå redo när jag kommer hem från bb. Ett kungarike för ett litet, litet glas vitt vin liksom. (Det kommer bli satellit). 

Och DÄR anlände min tunnelbana till Tekniska högskolan och jag ska byta till spårvagn mot Täby. I snöstormen. Hej för nu! 

Ps: 



17 januari 2014

T minus 20 (samt TUL #2)

Den här veckan har bjudit på vardagsdramatik kan jag lova. Från att aldrig haft en sammandragning (i princip) smällde det i onsdags, efter en ganska stressig vecka på jobbet, till som satan. Blev trött och liksom illamående på eftermiddagen, gick hem en halvtimme tidigare, på tunnelbanan började magen krampa och blev stenhård. Väl hemma lade jag mig på soffan direkt, eller om det var i sängen (ett dygn förflöt sedan på dessa två ställen), och väntade på att den skulle bli lite mindre krampande. Hade läst mig till att sammandragningar, eller förvärkar, skulle gå över om en lade sig ned och vilade en stund. Hade enorm huvudvärk också. Grät en skvätt pga livet var hårt. Blev orolig, efter ett par timmar utan förändrat läge, att förlossningen faktiskt var på gång där och då. Kände mig INTE redo på långa vägar. Det var ju inte det här humöret jag skulle vara på när det hände! Såhär illamående och med sådan här spränghuvudvärk var det inte tänkt att jag skulle känna redan från början! Jag orkar inte börja nu, det måste bli en annan dag. Snälla, låt det bli en annan dag. Så snurrade tankarna och flera timmar senare, när jag lade mig för kvällen i sängen, krampade fortfarande magen och det var oroligt och ledsamt alltihopa.

Somnade framåt tretiden på morgonen. Då hade det släppt och jag blev plötsligt mer avslappnad. Dagen därpå sjukskrev jag mig och låg på soffan och rörde inte en muskel förrän framåt sena eftermiddagen. Detta var alltså igår. Idag hade jag möte med min barnmorska och gjorde ett tillväxtultraljud och fick några frågor besvarade. Bland annat detta, fick jag veta:

- Sammandragningarna i detta "fullgångna" skede är ej farliga och kan sitta i länge. Har säkert med stress att göra och om en kan undvika det så bör en göra det. Men att "råka föda" från och med nu och framåt räknas ej som farligt eller dåligt för vare sig bebis eller mig, varför sammandragningar ej kan kallas prematura och ej heller vara grund för sjukskrivning.

- Däremot kan det vara en god idé att se till att få arbeta åtminstone delar av dagarna till exempel liggande i en soffa (om en har möjlighet, och det har jag, så from nästa vecka kör vi em hemifrån och fm från jobbet).

- Tillväxtultraljud nummer två såg mycket fint ut och lilla bebis är nu ej längre 13,5% under kurvan utan bara 12.7% - vilket betyder att han växer på och av allt är döma är glad (eller okej det vet man kanske inte prick men med "glad" menar jag mer "mår bra"), smal och lång. Han har ökat ungefär 400 gram i vikt på två veckor vilket vi är nöjda med, och om kurvan hålls och han föds i beräknad tid väger han mellan 3 och 3.2 kilo, vilket anses som helt normalt. Obs att tillväxtultraljud ej är en "våg" och ej heller är exakt. Men detta var goda glada nyheter (och lite förväntade, för jag har verkligen vuxit de senaste veckorna) i alla fall.

Nu är det fredagseftermiddag och jag ska snart packa ihop för den här veckan på jobbet. Ps. Intressant ändå att notera hur OERHÖRT mycket ångest jag får av att inte full-leverera på jobbet. Tex som när jag var sjuk en dag i veckan för att "vila på soffan" - utan feber, med bara sammandragningar. Kändes som världens mesigaste grej. Ändå visste jag på något sätt att det behövdes.

Ps igen. Belindas program igår i SVT? Alltså på riktigt. Driver du. Osv.

14 januari 2014

T minus 23

Fatta trist stämning det blir när en passerar nollan här i nedräkningen och ba T plus 12, vilket verkar vara supervanligt (eller okej kanske inte plus 12 men ändå plus en hel del för förstisar iaf). Men men. Jag räknar på här.  Fick en så himla fin och smickrande bild på undertecknad från kollega igår när energin var totalt slut framåt halv sex på kvällen på jobbet och jag bara... halkade ner i en fåtölj. Till halvt liggande läge.

Positivt: huvudet ser ganska litet ut ändå? Det är en ej exakt bortskämd med hehe.


12 januari 2014

Snölördag och inga bilder tog en

Förutom att jag fått ett slags knäpp och är bombsäker på att vår katt är sjuk / deprimerad / har cancer någonstans / har njursvikt / har blivit utsatt för trauma* så var gårdagen ändå en helt fin lördag. Det snöade som satan. Jag och Aksel tog en promenad i käringstaden, jo det heter/kallas det? Gick med små små steg för det var halt och hela jackorna och mössorna blev vita av alla stora flingor. Tittade på hus och pratade om var en kunde tänka sig, samt inte alls tänka sig, att bo. Gick till Ica och köpte bake-off på morotskaka. Kom hem, smällde in den i ugnen och så plingade det på dörren och där stod Lisa. Strax därefter kom Wille. Vi åt denna morotskaka, pratade bland annat om socker (Wille menade att fruktsocker är ungefär lika onyttigt som vanligt socker, på tal om att ge barn frysta bananer och ej bullar) och gjorde en röstningsenkät på de ca 15 bebisnamn vi har på en shortlist. Jag är för övrigt så himla, himla kär i namnet Otto och sörjer litegrann att jag inte tror att det på något sätt kommer hinna accepteras av Aksel som inte gillar det alls. Hur som helst. När klockan började närma sig middagstid skulle Lisa och Wille röra sig utåt, mot natten så att säga, och det plingade på dörren igen och Aksels lillebror Walter tittade förbi. Han pluggar till möbelmakare, tror jag, och berättade lite om hur stoppningen i vår soffa gett upp och att det kallades för engelsk... kant. Eller vad det var. Jag lagade korvstroganoff och vi åt denna. Sedan åkte även Walter hem. Då var det inte lika kul längre för jag fick alldeles för mycket tid över för att granska katten som under ett dygns tid nu inte spunnit åt/med mig en enda gång. Gått iväg, hållt sig utanför/ensam, lekt mycket mindre aktivt än vanligt, såg ledsen ut "i blicken" fick jag för mig. Jag läste cirka trettiotusen trådar om deppiga katter och vad det kunde bero på (sjukdom, döden, njurar, mer sjukdom, ej bra) och gick och lade mig i panik och sorg. En timme senare kom Aksel och lade sig och lovade att jag bara var knäpp av hormoner, och en timme senare ändå kom självaste katten och lade sig och sov på mina vader som vilken vanlig katt som helst. Men alltså, jag TROR att hon är lite annorlunda? Idag måste hon vara glad och framåt igen annars kommer någon eventuellt ringa en veterinär imorgon.

Mvh, psykoskvinna

Morgonstund har ensamtid i mun(d)

Rätt så osoft grej jag gör: ÄLSKAR mina ensamma morgnar helt besinningslöst, dvs vill (måste) gå upp minst en timme innan Aksel för att, ja, vara ensam. Sätta på morgon-tv. Hänga med katten. Ha dator och mobil i soffan. En filt. En kopp kaffe. Sådana saker. Detta är en mycket viktig stund för mig och jag ser till att få den både på vardagar och helger, för det allra mesta. Hittills ej osoft. Men: plötsligt har jag haft den stunden "nog" och går då raka vägen in i sovrummet, väcker snäll + lugnt sovande man och ba KLOCKAN ÄR SI OCH SÅ JAG HAR VARIT UPPE JÄTTELÄNGE SKA DU INTE GÅ UPP SNART. Som att det varit svårt för mig att vara uppe länge? Som att det fanns en väckarklocka han missat att gå upp till och som därmed påverkar mig personligen. Himla dumt faktiskt. Ska sluta med detta beteende genast, start idag.

Mvh, ensam vaken och har det ej dumt alls med den här lilla tjejen som oroat ihjäl mig senaste dygnen pga, enligt mig, "deprimerad".


11 januari 2014

hihihi


Statigram

Gick ju med i detta Statigram för att få den här nedräkningsfilmen på vilka fem bilder som blivit mest populära under året som gick. Och nu skickar detta Statigram olika typer av sammanfattningar till mig. Egentligen rätt meningslös information men ändå. Gillar ju statistik. Plus: himla tydligt att kattbilder ändå liksom FUNKAR, även om en skäms lite varje gång en inte kan låta bli att posta pga känsla av att vara crazy cat lady. Oh well.




Åh gud, jag vill inte veta (under vilka stenar jag ska leta efter vägen ut)

En tanke slog mig just gällande innehållslösa bloggposter i samband med graviditet osv. En skulle kunna tänka sig att jag tycker att det "stilla livet" eller vad man ska kalla det, i samband med o-utgång, o-fester osv, är tråkigare och mindre värt. Och när jag skrev, i förra posten, att det inte händer så mycket vare sig känslomässigt eller i tankarna så var det naturligtvis lögn. Och, jag har faktiskt inga problem med självbild som "tråkig" eller präktig heller, det är inte därför det blir lite tystare/mindre personligt från mitt håll.

Det är det här med alla råd, att blotta sig det allra minsta kring tankar runt förlossning, graviditet, amning och barnuppfostran/spädbarnstid är att öppna sig för goda råd och jag... pallar liksom inte? Känner så himla starkt att det räcker som det redan är, med input från vänner och bekanta och kollegor och familj. Jag vet precis vilken åsikt de har om vilket förlossningssätt som är mer värt, bättre för barnet, osv. Jag vet precis vad de anser om amning och bröstmjölkens fördelar jämfört med till exempel mjölkersättning. Jag vet vad en del av er tycker om snittets fördelar jämfört med vaginala förlossningens. Och jo, grejen är att jag ÄR intresserad, jag slukar både texter och böcker och lyssnar noga när ni pratar med mig. Men det räcker där, jag är som fullmatad med goda råd och orkar inte öppna upp för fler. Hur välmenande råden än är så innebär det samtidigt, på något plan, en potentiell press och ett potentiellt misslyckande.

Och jag ska göra det här för första gången: jag VET ju inte ännu om jag kommer ta mig igenom en förlossning på det sätt jag tänker mig. Jag VET inte ännu om jag kommer att amma glatt och problemfritt, med smärta och tårar eller låta bli helt. Jag VET inte ännu om jag kommer drabbas av värsta sortens baby blues och kanske ännu värre, förlossningsdepression. Jag VET inte om jag kommer vara en chillad nybliven mamma eller sjukt orolig hela tiden. Jag VET inte ens om jag kommer hitta in i rollen eller inte, den första tiden. Jag VET inte om jag kommer vilja träffa vänner och familj snabbt inpå eller långt efteråt. Jag VET inte hur jag kommer att vara som mamma. Jag VET inte hur jag kommer tycka om att vara föräldraledig i sju månader och därefter gå tillbaka till jobbet på halvtid. Jag VET inte hur det kommer funka. Jag VET inte hur inskolkning på förskola kommer funka i den period vi har planerat. Jag VET inte hur mitt barn kommer att vara, ärligt talas inte ens om det kommer vara friskt, ju. Det finns så många potentiella misslyckanden bakom nästa knut ändå, utan att jag vet vad ännu en person anser är bäst (vilket ett tips ju oftast brukar avslöja). Och när det kommer till skuld har jag en stark föraning om att det kommer bli en känsla jag får umgås med allt oftare från och med att jag blir förälder ändå. Det verkar liksom ingå i paketet, rätt mycket.

Det är så himla, himla mycket jag inte vet ännu. Det är en oändlig mängd information jag inte har och som kommer att klarna allt eftersom. Det är en utmaning för en projektledarperson som jag, som gillar att veta, planera och ha koll. Och när det kommer till råden, de välmenande och gulliga, boktipsen och tricken och allt jag tar del av precis varenda dag, har jag svårt att sålla. Liksom: å ena sidan: himla bra att veta. Noterar, antecknar, gör mentala notes. Å andra sidan: jag kanske har en helt annan tanke. Eller känsla. Och har väldigt svårt att argumentera för den eftersom jag, rent praktiskt, inte "vet" ännu. Som den i konversationen som aldrig gjort det här förut är det inte helt lätt att vara on the receiving end of samtalet.

Och att skriva om mina tankar kring saker som jag noterat snabbt att många har råd och tips kring, tar emot. Av just den anledningen. Det finns ju en orsak att råden kommer, det är något som många upplevt som problematiskt och många av råden är av lugnande karaktär. Typ allt är okej. Var inte rädd om X händer. Det är naturligt. Osv. Jag önskar att det inte var en sådan tunn linje mellan välmenande råd och skuldbeläggande/moraliserande, inte så väl dolda, åsikter om vad som är bäst. Eller att jag hade ett starkare mentalt skydd mot det sistnämnda. Ett slags "tack för tipset men det där tror jag vad jag vill om"-filter.

Jag tror också att jag har stor del i det här, min egen osäkerhet gör att jag snappar upp saker som kanske inte ens finns där. Och min metod att skydda mig blir helt enkelt att inte vilja prata om vissa ämnen, inte ens inuti min innersta krets. Jag tar det med min barnmorska, min kille, min auroraperson, några av de vänner (som verkligen, verkligen visat ett öppet sinne, en odömande och icke-skuldbeläggande attityd, kanske de utan solskenshistorier som blivit facit för egna liv, de som inte har en tydlig åsikt om vad som är "bäst" eller är så sjukt bra på att i så fall dölja den att jag inte snappar upp det) och låter det vara så tills vidare.

Ja det var en liten rant om ett skyddsbeteende från känslor av otillräcklighet, det. Varsågoda! Varsågoda även för en fantastisk låt jag hade glömt att jag brukade älska.

T minus 26

Det står ju ganska tydligt, såhär i relation till bloggen, att graviditet inte exakt gör ens liv superspännande. Fy vad lite jag har att berätta om mina dagar. Inte ens om mina tankar? Känslor? Bara går runt här, lite större för varje dag, lite klumpigare, sover lite sämre, och tar det himla lugnt. Jobbar på dagarna och gör inte jättemycket efter jobbet. I veckan var jag på en hemma-aw hos min favvokvinna på bokförlaget jag jobbade på innan mitt nuvarande jobb. I övrigt bara: jobba, åka hem, laga middag, ligga i soffan, se Paradise Hotel (ja men jag VET, men så är det iaf), virka lite (berättade jag att Lina lärde mig i söndags, jag kan numera stolt virka mössor - obs utan detaljer såsom öronlappar etc., men det kan jag lära mig snart tänker jag), ibland kunna och ibland vara totalt oförmögen att somna. Ja, och så börjar en ny dag.


Det är alltså 26 dagar till beräknad nedkomst, men det tror jag ju inte på. Är alldeles för liten och liksom opåverkad fortfarande, även om det känns som det går snabbare nu. Spänner mer utåt i sidorna av magen så att säga. Jag tror någon därinne växer, eller åtminstone ber om mer plats. Jag tänker mig att det blir någon vecka senare. Det är tre veckor kvar för mig att jobba, jag valde ju att gå hem sex dagar innan det var dags så att säga. Hittills inte ett beslut jag ångrar, det är inte jobbigt att vara på, eller ta sig till, jobbet. Möjligen att jag är lite mindre mentalt närvarande på sistone? Liksom har svårt att få panik över stressiga situationer som tidigare. På måndag börjar min vikarie, då ska jag vagga runt med honom i tre veckor och lära honom allt jag kan. Åh, så jobbigt när det går fortare än planerat och man ba: ja men då var väl jag överflödig här då? Lycka till i sju månader grabben. Hur som helst: himla bra att han kommer. Bra att vi är två ett tag. Det är väldigt, väldigt mycket att göra på jobbet just nu.

Idag är det lördag och jag vaknade till den här bilden:


Hade alldeles glömt bort att det skulle snöa så mycket inatt, blev lite glad. Klockan är nu cirka halv tio på morgonen och jag har redan hunnit snubbla över en datorsladd så att katten blev livrädd och gömde sig en kvart under soffan med burrig svans, hälla ut en kopp kaffe över ett o-inoljat bord samt på en ljus matta och slå i tån på en stol i köket som precis ALLTID har stått där. Klumpigheten i vecka 37, hörni. Den är helt knäpp.

För övrigt är jag mycket bekymrad över vår katt. Tror jag projicerar någon annan typ av oro på henne, och har gjort ett tag nu, men från att under jul/nyår varit världens mest lugna, gosiga och rara katt har hon sedan igår morse varit en arg, sur, gnällig och otröstlig liten varelse. Har inte hört ett spinnljud på över ett dygn. Hon är sjukt svår att roa i leken - sitter mest och stirrar surt på leksakerna och klämmer ur sig ett gnäll då och då. Sover inte ens i vårt rum, ligger i vardagsrummet. Hälsar inte på oss när vi kliver upp. VAD är du så sur för, lilla katt? Jag fattar inte vad vi gjort för fel? Fattar ej heller varför jag bryr mig så himla mycket, men det gör jag. Vill typ ringa veterinären trots att hon äter och kissar och bajsar precis som hon ska. Oh well. Välkommen till föräldralivet snart nu då, antar jag?

7 januari 2014

T minus 30

(obs fick nyss googla på T-minus pga visste ej säkert var det kom ifrån men det var som en hade kunnat gissa: en amerikansk nedräkningsmetod inom militären och NASA typ 30 dagar till vi skjuter upp den här raketen i luften) 

Aja. Ville ba säga att nu är det 30 dagar till beräknad förlossning. Vi snackar alltså inte ens månader längre. Oh. My. God. Obs att bebis förmodligen kommer komma senare, pga det verkar vara så i 97% av fallen för förstföderskor. Men ändå!

I övrigt är nyheterna få. Jag jobbar och åt precis nyss den ABSOLUT godaste Bibimbap på Ginza Sushi på Malmskillnadsgatan. En vegetarisk rackare, och så god att klockorna i princip stannade. Okej klar överdrift, de stannade inte alls för alltför fort var klockan strax före ett och jag behövde skynda tillbaka till jobbet igen.

Köpte även, på lunchen, och gud vad ni är intresserade av detta (ERKÄNN) en ny Blutsaft på ÖB pga detta som uppdagades i helgen: den har en hållbarhet på 4 veckor från att man öppnar den? Och jag har alltså ätit min som jag har hemma var tredje dag sedan i september? Inte undra på att den verkligen, verkligen smakar bajs? Den här nya som jag köpte och tog en shot av på lunchen var inte alls lika äcklig. I fortsättningen ska jag eventuellt börja kolla hållbarhet på produkter lite oftare. 

5 januari 2014

Tillväxtultraljud

Ännu ett i raden av ord jag inte hade en aning om vad det betydde för ett tag sedan. Ja, make it... en vecka. Ibland funderar jag på hur oerhört ointresserad och oinsatt jag verkligen varit kring allt med barnafödande, graviditet, förlossning, amning etc. tidigare. Mina vänner MÅSTE ju ha berättat men jag har aldrig insett att det finns en sådan här variationsrikedom. Kanske finns en poäng i det.

Hur som helst. I fredags fick jag göra tillväxtultraljud (under enorm ångest) eftersom bebisen har planat ut sin tillväxt rätt rejält de senaste tre veckorna. Från att ha legat stabilt och rakt en bit över kurvan ("kurvan" är ett alltså ett diagonalt stigande streck på ett diagram som räknas som normal/genomsnittlig tillväxt på foster, en avvikelse på ca 20% åt båda hållen anses även detta inom det normalas spann) under hela graviditeten hade han nu, sedan sist i princip planat ut helt och lagt sig en bit under kurvan. Jag blev som alldeles förstelnad när min barnmorska sade att hon skulle ge mig en remiss för omedelbart ultraljud för att se vad som pågick därinne. Om navelsträngen jobbar på som den ska, vad han ligger på för beräknad vikt, om det verkar finnas tillräckligt mycket fostervatten därinne. Min första kommentar var "nej men för fan, ska vi inte bara ta ut honom nu då och sköta det här utifrån" men fick som svar att nej nej, där är vi inte, nu vill man mest titta på hur han verkar må och hur stor han är och att han har det bra.

Tankar som snurrade i mitt huvud de fem minuter som passerade från att min barnmorska skrev remissen till att jag klev in i ultraljudsrummet i slutändan av en korridor på samma mottagning:

- Fan fan fan fan fan fan fan
- Jag VISSTE att han var liten, jag VISSTE det, jag har ju SAGT att magen är för liten
- Har jag gjort något fel, borde jag gjort något annorlunda

Aldrig tänkte jag katastroftankar typ att man skulle se att han var direkt sjuk eller så. Konstigt nog. Att han levde och krumbuktade sig och har hicka flera gånger om dagen och sparkar rätt markant visste jag ju redan.

Hur som helst. Tillväxtultraljudet gick fint. Allt fungerade som det skulle, satt där det skulle, han ligger djupt nere och är startklar, navelsträngen pumpar fint åt båda hållen, han beräknades väga ca 2300 (tror jag, minns inte prick) nu och det är alltså en avvikelse på minus 13.5% vilket alltså, enligt ovan, räknas som "normalt".  Med det beskedet gick jag tillbaka till min barnmorska. Varför han planat ut vet jag inte riktigt, antingen frågade jag inte eller så kan man inte ge ett svar på sådana saker. Vi ska nu göra samma procedur om tio dagar igen. Då jävlar lilla bebis vill jag att du har vuxit lite. Annars får de faktiskt plocka ut dig, vecka 38 då ju. Orkar ej oroa mig för att du ligger där med undernäring och inte får bli mätt och tjock som du vill.

Ps. Gick jag hem och lusläste hela familjeliv på trådar om tillväxtultraljud? Oh yes indeed. Var det speciellt smart? Oh no it wasn't. Men så himla svårt att låta bli, hittade inget på vårdguiden etc. Ds.

2 januari 2014

Oh my love

Okej men det är ändå ganska makalöst det här med att jag knappt sover om nätterna och ändå känns det såhär pass... okej att vara uppe, vaken, jobba osv? Yey kroppen, bra kämpat. 

1 januari 2014

Lösa tankar en löst sittande kväll

Men gud vad fort de där tio dagarna, eller vad det var jag hade ledigt över jul och nyår, passerade? Nu ligger jag här och stressar över att klockan snart är tolv och jag faktiskt ska gå till jobbet imorgon. Borde, med andra ord, släcka lampan och stänga av datorn men kan för mitt liv inte komma till skott. Ser inte fram emot att försöka sova. Det går så dåligt för mig på den fronten just nu. Magen har börjat göra lite ont, vara lite i vägen, det är besvärligt och svettigt att hålla på och mecka runt med kuddar framför mage/bröst och mellan knän och varje gång jag behöver vända mig låter jag lite som en... stånkande, gravid kvinna antar jag. Plus att jag går upp och kissar hela tiden. Plus att jag vaknar typ fem gånger till utöver detta, av katten. Nä. Nätterna är inte så härliga. Dessutom började vi bråka, eller rättare sagt JAG började bråka, härom dagen för att min kille (enligt honom själv "mycket vänligt") påpekade att han sover lite sämre nu för tiden, eftersom jag tar så mycket plats. Jag såg rött. Blev galen. Låg och marinerade ilskan över en natt, sov en sväng på soffan nästa morgon, när han vaknade exploderade jag i hur jävla okänsligt det var att klaga på hur mycket plats jag tar när jag ändå är vaken fucking nätterna igenom, går här med massa himla mage och tyngd och övervikt och allehanda problem i mittenregionen och liksom BÄR vårt himla barn. Och så påpekar han att HAN sover lite sämre för att jag tar för mycket plats? Nej gud vad arg jag var. Och det var kanske inte helt rättvist för han menade att han mest "frågade OM det var så att det gick att ta lite mindre plats" eftersom jag tydligen verkar ha massor av plats över på min andra sida. Ja inte vet jag. Sover jag två timmar i sträck är jag nöjd, om vi säger så.

Nog om sömnen. Idag var årets första dag och vi såg 12 years a slave på bio. Herregud vad sorglig och brutal den var. Det var scener av misshandel och tortyr som aldrig slutade. Piskrapp efter piskrapp och när en höll på att kräkas/gråta/lämna salongen fortsatte det en stund till. Med tillägget att en fick titta rakt in i de öppna såren. Jag vill verkligen rekommendera filmen, samtidigt som jag aldrig någonsin hade satt mig i den där salongen igen om jag visste hur brutal den var. Hemska historien. Hemska slaveriet. Hemska värld.

När vi sett filmen gick vi över Gullmarsbron (obs att jag inledde 2014 med att gå på bio i träningsoverall, grå, ful, inköpt på Ica Bea) i snålblåsten hem och lagade en pizza på gårdagens överblivna oxfilé, bland annat. Jag har nu legat länge i sängen och googlat på BVC (insåg cirka nyss att det är en annan sak än MVC och att det troligen är vårt eget ansvar att lista oss hos en sådan, ja?). Blivit irriterad på Mina vårdkontakter har jag också lyckats hinna med. Samt titta på olika sidor som säljer tvättbara/återanvändningsbara amningsinlägg. Nojjat upp mig en smula över det som komma skall. Nu är det till och med det året som barnet ska komma. Det handlar om veckor nu, inte ens månader. Känner mig typ inte redo, vill vänta lite till, vill inte växa mer men vill gärna vänta mer. Hinna förlikas med tanken att hela livet, som jag känt det hittills, snart är något helt annat. Usch, läskigt.

Nej men om en skulle försöka sova lite då. Så säger vi. God natt.

Två selfies!

Hittade en sk selfie från gårdagen då jag försökte visa min outfit, vilket var svårt pga enbart svarta grejer. Men kände mig lite härlig i tighta kläder och obs, det fanns lite guldstreck på jackan! Bjuder även på ytterligare en selfie, som ett bevis på att det inte fungerar att låta bli alkohol i syfte att vakna "pigg, fräsch och utvilad". Notera gärna även hur extremt obefintliga ögonbryn jag har. Hej då.



Nyårsaftonen dårå

Men alltså haha - jag tog alltså EN bild på hela kvällen igår? Det här var förrätten, som Sara och Johan lagat: tomat- och fetaostpaj samt sparris. Var vi jättesnygga kvällen till ära? Ja! Var 1,1 kg oxfilé mer än nog? Ja! Tog hasselbackspotatisen mer än 1,5 timme på sig i ugnen trots receptets utlovade 45 minuter (och blev ändå inte klar)? Ja! Det och lite annat spännande skedde igår. Tex att vi spelade två spel (jag förlorade samtliga), åt så att det liksom nästan sprutade ur öronen, tittade på raketer på vår bakgård (nu är det konstaterat: jag gillar fan inte raketer, de är dumma dyra högljudda säkert dåliga för miljön skrämmer människor och djur buuuu) och framåt halv tre-snåret fick våra gäster skjuts hem pga taxi gick ej att nå och jag var ju så att säga ändå körbar. Vi fällde alltså in tassarna framåt halvtretiden. Våra grannar, som har ett jättebra bassystem, fest och dans, vid halv sex. Aja det var ju nyår.

Det här årets första dag ska jag inleda med att gå på bio. 12 years a slave. En får passa på. 

Gott nytt år hörrni!