30 juni 2015

Drömde om dig

Jag drömde om dig inatt. Jag och Ivan passerade en bar i en källare och där stod du och dansade, du som aldrig dansade, du stod och dansade. Hade en t-shirt med bandtryck och Wille var med och ni var fulla, du kunde knappt stå. Men du var glad och fin och ditt hår var långt för att vara ditt och du vinkade till mig där jag stod i dörrhålet och tittade in. Min impuls var att bli arg för att du stod där och knappt kunde gå och dansade i stället för att vara med oss, din lilla familj, men precis när jag tänkte göra en sur gest som hade startat ett av våra sedvanliga fyllegräl så liksom slog det mig. Du är inte vår längre. Du tillhör något annat, någon annanstans och det spelar ingen roll i världen om du dansar och är full. Du kommer ändå inte att följa med oss hem idag. Så jag ändrade känsla, och min, och jag vinkade till dig och log. Du log tillbaka och vinkade igen, du med. Sedan gick jag vidare hemåt, med Ivan i vagnen. Det var som det skulle vara med allt, fast det gjorde ont.

12 kommentarer:

Hanna sa...

Saknar, som vanligt, ord.

Anna m Nils sa...

Smärtsam läsning. Du gör det så enkelt att för en sekund få en glimt i hur det måste kännas. Du är verkligen bra på att få in känslor i ord!

Lina sa...

Jag ryser. Så hemskt och fint på samma gång.

Linda sa...

Och jag började närapå gråta. Så smärtsamt, och samtidigt på något sätt också vackert skrivet. Det är verkligen som att du gläntar på dörren till havet av känslor, och de för ett ögonblick väller över läsaren. En hastig inblick. Varma tankar från en okänd läsare.

E sa...

Nu gråter jag. Så oerhört sorgesamt vackert.

sedermera sa...

Hej nu fällde jag en tår.

Anna sa...

Du skriver så det känns.

SARA sa...

Gör ont att bara läsa. Tusen hjärtan.

Erika sa...

Blir så jävla ledsen av att läsa. Fast att vi aldrig träffats. Så fint skrivet också.

Colombialiv sa...

Aj. Hjärtat brister litegrann.

Lena sa...

Och där kom tårarna. Stor kram!

Thérèse Eriksson sa...

Det gör så ont att läsa, du sätter ord på det så bra, och jag känner igen mig så väl. Förlorade min dåvarande fästman för drygt nio år sedan, och drömde om honom på det här viset under lång tid. Avlägset, men ändå så nära. Så fel, men ändå utan någon som helst möjlighet att göra det rätt. Inte mycket till tröst till dig (förlåt!) men när drömmarna någon gång fortfarande kommer så gör de inte längre ont. Nu känns de mer som en hälsning från det som var, till det liv jag lever idag.

Varma tankar till dig.