21 juni 2015

En inte så konstruktiv skam

Har inte kunnat släppa tanken på ett samtal jag överhörde på AW:n jag besökte i onsdags förra veckan. Några personer sitter och pratar om att den ena bor i ett lyhört hus och att det bor en småbarnsfamilj både över och bredvid henne. "Det är inte ett beslut jag känner att vi var eniga kring" sade hon och alla liksom skrattade och det pratades vidare om hur jobbigt det är att bo intill "ungar". Gott så egentligen, hade det varit några år sedan hade jag hållit med. Vi bodde under en familj med ett barn med - fattar jag först nu - nattskräck. Varje natt klockan ett började "ungen" (vi kallade den eventuellt ungjäveln ibland mellan våra fyra ögon/öron) att skrika och jag kunde för mitt LIV inte fatta vad det var frågan om. MÅSTE den skrika varje jävla natt, undrade jag. Och min sambo var sjukt irriterad för han jobbade mycket hemifrån och det hoppades rätt rejält i golvet/taket dagarna i ända. Han gick till och med upp någon gång. Frågade om barnet MÅSTE hoppa i golvet hela tiden. Svar ja, "det är ett barn". Enter mer irritation. 

Men i alla fall. Nu är ju jag på andra sidan och jag tror mitt hus nu är rätt lyhört för jag hör när min granne bredvid drar ned och upp sin rullgardin och när det ringer i grannen ovanförs telefon. Och jag är plötsligt så hemskt medveten om ljuden Ivan gör när han vaknar på natten och tjuter. Även om det har varit så sjukt mycket bättre på sistone (har snittat på ett-två uppvak per natt senaste veckan, och kortvariga dessutom) så har jag hört att de har vaknat däruppe. Jag har hört hur de går på toa strax efter att Ivan tjutit och en gång började de prata i sitt sovrum, som jag antar är rakt ovanför mitt. 

Och jag SKÄMS så mycket för detta, fast jag 1. Vet att det är väldigt korta små störningar som troligen är rätt Lätta att somna om ifrån och 2. Inte kan göra ett skvatt för att ändra rådande situation och 3. Inte ens vet om de störs. Hur onödig skam? Jätte. Ändå finns den där och det där samtalet från AW:n ekar i mig och alla gånger jag irriterats över den forne grannens stackars barn som grät om nätterna gör att jag skäms ännu mer. 

Jaja. Det är ju som det är. 

10 kommentarer:

Annika sa...

Usch ja. När Olles nattskräck var som värst talade jag med grannarna i lägenheten under. De var gamla och hörde krattigt och tyckte det var trevligt "med lite liv i huset". Åh, ha ha. Tänker att bara detta lilla att man förklarar läget gör väldigt mycket. Folk som blir "invigda" i personliga saker har ju en tendens att känna sig utvalda och därför bli väldigt förstående.

(I lghtn innan hade han nattskräck så det hördes till villan på andra sidan gatan. Well, well...)

Annika sa...

Usch ja. När Olles nattskräck var som värst talade jag med grannarna i lägenheten under. De var gamla och hörde krattigt och tyckte det var trevligt "med lite liv i huset". Åh, ha ha. Tänker att bara detta lilla att man förklarar läget gör väldigt mycket. Folk som blir "invigda" i personliga saker har ju en tendens att känna sig utvalda och därför bli väldigt förstående.

(I lghtn innan hade han nattskräck så det hördes till villan på andra sidan gatan. Well, well...)

Malin sa...

Hej! Läser din blogg och tycker du är grym, har dock inte kommenterat innan. Vi har hund som skäller ibland och ylar och så, och jag fick så dåligt samvete att jag faktiskt gick och presenterade mig för de närmaste grannarna och förklarade läget, och att de skulle hojta om de störde sig allt för mycket. Alla var supergulliga och efter det kunde jag faktiskt slappna av när hunden lät, med vetskapen att vi faktiskt hade pratat om det. Inte samma sak förstås, men mitt tips är att faktiskt knacka på och säga hej och berätta hur det är! Tror man generellt som granne får större tolerans efter det också.

Schmarro sa...

Åh, fan ni har rätt. Men jag är liksom oerhört blyg när det gäller att bara pling plong hej hej jo förstår ni SÅHÄR är det. Måste samla mod för detta tilltag. Länge.

Anonym sa...

Går det att ha någon extra matta under Ivans säng? Ni har väl redan heltäckningsmatta dessutom, borde dämpa nedåt i alla fall. Själv blir jag liggande vaken i timmar om jag väcks. Skulle uppskatta om en granne ringde på och förklarade läget när det är nattskräck och liknande.

egoistiska egon sa...

Trot också på att prata med dem, det kanske visar sig att de haft barn med nattskräck själva och fattar läget? Oavsett bra grej att säga till, även om du behöver förbereda dig för det. Skriv ner vad du vill säga - så brukar jag göra.

Anna W sa...

haha, jag tycker tipsen ovan är bra och omtänksamma, känner dock att har man valt att bo i lgh i sthlms innerstad så kommer sånt här på köpet. det är ju samma med alla galna grannar man haft som har haft högljutt sex/spelat musik/haft fest etc. man får bara stå ut! ibland hör man ljuden och ibland gör man ljuden. barn kan ju inte hjälpa att de skriker. ljud utifrån på natten får man ju leva med, vare sig det är tåg/ljud från gatan/bilar eller som för mig på landet: kossor i grannens ladugård, ugglor som hoar och grenar som slår mot fönstren. du kan ju även nämna nåt kort när du träffar grannarna i hissen eller liknande, du behöver ju inte gå och knacka på… :-) kram!

Anonym sa...

Hej! Skrev ett långt meddelande till dig förut som försvann. Typiskt! Men ville bara säga att jag känner igen mig så mycket av det jag hittils läst av din blogg. Jag är själv ensamstående med en 1,5årig kille. Han är vääääldigt hyper och aktiv (har hittils inte träffat ett enda barn med samma energi. Haha). Känner igen mig i det du skrev om att man börjar ifrågasätta sig själv. "Är det mitt fel??" Men sen kommer jag på att han faktiskt har varit så sedan BB. Han var tvungen att aktivt underhållas som enmånaders bebis, var absolut inte ett barn som kunde ligga själv i varken vagn eller babygym.
Hursomhelst. Så känner jag verkligen igen mig med det här också. Min kille vaknar väldigt tidigt om dagarna, runt 4-5 och jag tycker det är sååååå jobbigt att tänka på grannarna hela tiden. Min kille springer runt runt runt och det LÅTER ju jämt om honom. Hittills har ingen klagat men ibland undrar jag om de får nån sömn överhuvudtaget där under? Haha. Å andra sidan får ju inte jag det heller;)
Kram från en mamma i liknande livssituation!!!

Anna sa...

Eller skriv ett kort brev och lägg i brevinkastet? Fast då får du ju i och för sig inte höra den (förhoppningvis) lugnande reaktionen..

Anonym sa...

Känner igen mig så mycket i din oro... kan bli så sjukt stressad av tanken på att vi stör grannarna och det är ju verkligen inget en behöver uppepå all annan oro och stress kring en bebis. dock har andra ljud vi åstadkommer stört mig mer än just min unges gråt och skrik. när vi hade bott i lägenheten en vecka skulle vi få upp en lampa, vilket innebar att min sambo fick borra RAKT upp i taket i CIRKA 40 minuter. jag höll på att bryta ihop. han fick gå upp och be så mycket om ursäkt till grannen ovan, som tog det väldigt lugnt och sa typ "bara det inte går igenom taket..." fifan, alltså. men om du törs - gå upp och förklara. fattar dock om du inte vågar, jag hade nog inte gjort det.