30 juni 2015

Framme och vidare

Vi är framme! Det är fantastiskt. Ivan har inte tjurat en enda gång (men haft en del överstimulerade "utbrott" pga motgångar) men däremot sprungit som aldrig förr. Så sugen att sätta en stegräknare på min unge alltså (min egen är på 25.000 steg men han borde ha fler - och alla i springläge också). Hur orkar han ens? HELA båtresan på dryga tre timmar sprang han. En god halvtimme upp och ned för trappor. Cirka sex stycken, alltså ned till parkeringsdäcket och hela vägen upp igen. Sen samma tur igen. Och igen. Sen springa runt i salongerna och sedan i restaurangen och ja jesus, blir trött av att ens tänka på båtresan. Sen kom bilresan, den gick också bra. Han var trött men höll ihop helt okej under de 1,5 timmarna jag körde. OCH NU ÄR VI FRAMME till slut? Kan knappt tro det. Här är vackert och underbart. Tror jag. Eller alltså det jag sett - en stuga från 1800-talet som en gång var en gård vars ladugård är ombyggd och där bor nu Linas föräldrar och vi bor i stugan. Som är jättefin. Eftersom vi landade åtta blev det ganska mycket "få i Ivan välling och pyjamas och bädda i sängen och lägga Ivan" och ganska lite "slå sig ned och koppla av med ett glas rött" den första timmen. Och läggningen tog rätt lång tid eftersom Ivan tydligen glömt att vi typ alltid delade säng förr i tiden. Han ville klättra ur, härmade alla bilar som for förbi och snurrade runt runt runt. När det var klart hade visst alla lagt sig. Så jag smög omkring i stugan och släckte alla ljus och borstade tänder och försökte samla ihop allt jag redan hunnit sprida omkring mig. Att resa med barn och alla jäkla PRYLAR och så vidare. Nå, nu ska jag i alla fall sova jag med. Har en känsla av att vi inte kommer sova lika harmoniskt inatt som på sista tiden hemma. Ny säng nytt ljus nya ljud osv. Bäst jag slocknar illa kvickt. 

Men angående drömmen jag skrev om nedan. Tack för fina ord. Ni skriver att ni blir ledsna och jag fattar det, det är så hemskt det här. Men jag har tänkt en del på drömmen och den känsla den lämnade efter sig och jag tror ändå det är något ganska positivt, det där med att jag liksom bytte ilskan mot acceptans och vi log när vi vinkade åt varann och sedan gick jag vidare. Jag gick vidare och det är ändå något jag hoppas kunna göra ifrån allt det här. Jag tror jag har så mycket liv kvar i mig och gudarna ska veta att Ivan har det med. Bla bla bla nej nu måste jag nog sova ändå. Får utveckla detta en annan dag. 

Inga kommentarer: