12 juni 2015

Gillalalala läget

Jag försöker vara rationell och för det mesta går det rätt så bra. Jag kan se att den här perioden, den som jag och Ivan befinner oss i nu, inte kommer vara så länge till ur ett större perspektiv sett. Jag kommer inte alltid att gå ut i parker klockan halv nio på morgonen och återvända hem, för det mesta ensam, framåt fem eller sex på kvällen, varje dag i veckan. Jag kommer inte alltid att ha ett barn som får nattskräck när en rubbar hans rutiner och jag kommer inte alltid ha ett barn som måste somna hemma vid samma tid dag ut och dag in. Han blir större, det kommer andra perioder, det kommer fler somrar, det kommer fler sommarkvällar. Men just idag var det lite svårare än vanligt att hålla den där "jag önskar jag vore där också-känslan" borta. Eller rättare sagt, det har känts så lite till och från den här veckan. Jag har inte räknat efter precis, men jag tror jag är inne på min tredje vecka utan paus från föräldraskapet om en bortser från då jag åker raka vägen till jobbet och sedan hem igen, eller igår då jag hade två timmar på Götgatspuckeln. Det är många dygn i sträck som ensamförälder, vill jag lova. Det är många dygn i sträck som ensamförälder till en ettåring som håller på att få tänder och sover ännu sämre än vanligt. Det är många dygn i sträck och det har varit många frestelser därute.

Igår ville jag till exempel följa med mina vänner till en korvfest som ett produktionsbolag har varje sommar på sin innergård. Idag ville jag göra... ja men lite vad som helst, i det här varma vädret? Sitta i en park med ett glas vin och några vänner kanske. Eller på en uteservering. Ha på mig någon klänning, eventuellt. Prata och inte springa i fem parker om dagen och åka rutschkana femtiotusen gånger i rad och jaga en liten som faller lätt och gråter ofta. Jag ville vara någon annanstans för en stund, i ett annat liv där jag får pausa ibland. So shoot me.



Det är mycket nu, för den lilla. I parkerna vill han så gärna leka med tre- och fyraåringarna och de är så oförsiktiga med honom. En tjej kastade en stor spade med sand med hög fart rakt över hans huvud och det kom i hela ansiktet och i örat. Allt han hade gjort var att försöka klättra upp på det lok i parken som hon befann sig i, han ville vara med men hon ville kasta sand. Jag sade till henne såklart, men Ivan hann ändå bli ledsen. En läxa han måste lära sig, jag vet, men det är tungt att hela tiden vara med som hans vakt när han blir bortföst och puttad och ivägkörd från de större barnens lek. En annan unge puttade honom ganska bryskt ut ur en liten bod som finns i Bryggartäppans park. Han ramlade och började gråta, inte så mycket för att fallet gjorde ont som att han blir så ledsen när han inte får vara med. Och så tänderna på det. Och så alla andra fall som kommer när en liten försöker springa i en plaskdamm eller klättra på parkleksaker som är lite för stora för honom. Han har haft en dag fylld av motgångar och får jag gissa så blir det nog nattskräck inatt. Det kändes så vid läggningen.



Själv ska jag sitta någon timme till och kolla på Instagram och plåga mig själv och önska att jag vore därute jag också. Det flyger helikoptrar över hela Södermalm ikväll, antar att det är för bröllopet imorgon. Jag ska också på ett bröllop imorgon, men inte prinsens utan min systers. På Skansen. Vi ska äta frukost ute, jag och Ivan och sedan ta båten över till Djurgården. Det blir säkert bra.

Inga kommentarer: