18 juni 2015

Lord have mercy on en ochillad mor

Dag nummer ett av det evighetslånga lågtrycket är nu nästan över och jag överlevde. Tackar högre makter för att regnet bara duggade under Ivans 1,5 timme långa sovpaus mitt på dagen, samt för uppfinningarna regnskydd till vagn, regnkläder till barn samt Graninges allvädersstövlar (ridstövlar egentligen men de är PERFEKTA på så många sätt, typ alla jag känner äger ett par och de gör ingen besviken, tror de har slutat tillverkas men om du hittar ett par så SLÅ TILL, du kommer aldrig någonsin ångra dig). Nu återstår bara fyra eller fem till, om jag förstår väderleksrapporterna rätt? Suck.

Anledningen att vi rullade runt mellan Farsta och Hökarängen idag var att vi hade tid hos min och Ivans barnpsykolog Helena, en underbar kvinna vars namn Ivan idag briljerade med att säga (eller okej, han sa "Lina" eller "Lena" högst troligen eftersom han känner en av varje och brukar säga deras namn men skitsamma, det passerade som Helena idag också) och som därmed blev mycket glad och talade länge och väl om hur otroligt snabbt han utvecklas och att han är en sådan verbal liten typ. Det är han ju också. En verbal och musikalisk liten klätterget, närmare bestämt. Ingen rast och ingen ro.

På dagens meny, samtalsmässigt, stod det här med att som vuxen hjälpa ett barn att reglera när barnet inte klarar av att göra det själv. I mitt fall, specifikt, så handlar det inte så sällan om att hjälpa Ivan att hitta stunder av vila och avkoppling i dagarna eftersom han helt enkelt inte fattar att han behöver det. Jag ville prata om det idag, eftersom jag upplevt en viss bitterhet på sistone. Eller kanske inte bitterhet, men jag har undrat om jag tar i för hårt, är för anal - i brist på bättre ord.

Med månaderna som gått har jag blivit relativt bra på att läsa av honom och förhoppningsvis fånga honom innan det brinner i hela den lilla skallen och det blir övertrötthet och nattskräck och allt det där som kommer när det blir too much för Ivan. Det är därför vi varvar parklekarna med promenader då han varvar ned och sitter och sjunger och småpratar. Det är därför jag är rätt noga med att han ska sova vid samma tid varje dag och lägga sig i samma rum efter samma kvällsprocedur varje kväll om  möjligt. Det är det som händer när jag sticker tidigare från en bröllopsmiddag (som i lördags) eller lämnar en till synes mycket lycklig stund (för Ivan)  i sällskap av två spralliga fyraåringar som under flera timmar leker vilt med honom (som idag). Det är egentligen inget konstigt att göra det, jag tror att alla föräldrar på sina egna sätt hjälper barnen att reglera där det behövs, men i mitt fall känns det som att det alltid blir så mycket av den varan. Varför fattar inte Ivan när han behöver vila själv, undrade jag. Varför känner han inte när det blir för mycket? Kommer det alltid vara såhär? Är det ett problem för honom eller bara för mig? Sådana frågor ville jag dryfta idag, och det fick jag.

Sammanfattningsvis var beskedet att olika barn har olika intensitet och "tar in" olika mycket av sin omgivning samtidigt. Hon jämförde hur Ivan är i terapirummet (han hinner leka med nästan alla de massvis av leksaker som rummet innehåller på vår timme där: ett dockhus och brioklossar och en dockvagn och bilar och en madrass att kasta sig runt på och göra konster mot en spegel, en soffa att klättra i, en miniservis och ett barnkök osv osv osv) med andra barn som sätter sig med en leksak och liksom pillar på den i en kvart och sedan sakta rör sig mot nästa. Vissa barn, menar hon, nöjer sig med att fördjupa sig i en pryl medan andra vill hinna med allt samtidigt. Ivan hör till den senare kategorin och detsamma gäller för honom världen runt honom. Så har han varit så länge han haft en saying i olika frågor: aldrig inåt i selen, aldrig liggande i vagnen, aldrig stilla i parken osv. Det är bara sådan han är, han tar in mycket samtidigt och det medför både positiva och negativa saker.

Positivt är hans nyfikenhet och vilja att lära, hur han utvecklas snabbt och har roligt och liksom vill sluka hela livet och världen där utanför. Negativt är att han omöjligen kan sluka hela världen utan att varva ned och vila och liksom hämta andan och processa, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir ju liksom min uppgift att lösa det. Vilket jag gör. Men det kostar på.

Vi pratade om den avund jag kan känna inför de föräldrapar jag känner omkring oss som både är två (ja, de flesta PAR är två, I get that men orkar inte formulera om mig) och som har lite lugnare barn som själva inser att oj, nu är jag sugen på en tupplur här. Eller oj, nu kände jag för att vara lite ensam och gå undan en stund. En dålig dag är det ren och skär bitterhet jag känner, det kan jag väl erkänna såhär kvällen innan midsommar, eftersom jag har en stark känsla av att min unge bara ÄR sån här. Föräldrarna till lugnare barn däremot (och nu tolkar jag rätt fritt, ingen har exakt sagt detta till mig men kommentarer som "ta det lugnt, han äter när han är hungrig och sover när han är trött" får mig ändå att misstänka att de liksom har en annan bild), verkar tänka att det är en inställningsfråga. Om jag chillar lite mer så ska jag nog se att Ivan också börjar chilla. Om jag slutar att gå hem klockan sju varje kväll så ska jag nog se att han "lär sig" att sova lite var som helst. Om jag bara skaffar mig en lite mer relaxed inställning till hela föräldraskapsbiten så kommer också mitt barn att bli mer relaxed. Jag tror egentligen att det enda jag behövde få svar på idag var: stämmer detta? Kan det vara JAG som skapar hans intensitet genom att inte vara så himla chill?

Ja, nu får man gissa helt fritt vad hon svarade. Facit i nästa stycke.

NEJ det stämmer inte. Han är precis exakt sådan som han är, för att han är det. Punkt. Barn är olika. Föräldrar också, naturligtvis, och vem vet hur jag hade känt inför att stanna längre på en middag med övertrött unge om jag haft någon att dela nattskräcken med. Det är klart att den biten måste med i beräkningarna. Vi är bara två och har därmed omöjligen samma typ av marginaler som de som är flera har. Men kontentan är att han är som han är och behöver det han behöver och det är hjälp att reglera kring nedvarvning, vila och att ta pauser. Hans grundläge är gasen i botten och han har inte lärt sig att det finns nyanser av gas. Han har ett läge (just nu) och det är plattan i mattan. Det får jag förhålla mig till.

Långt och babbligt, detta. Oklart om jag ens formulerat en enda sak som inte är självklart, känner jag nu när jag ser det? Hur som helst. Jag tror att den dag hans nattskräck avtar och inte är standard så fort han fått gasa på efter egen fri vilja, så kommer jag att våga släppa lite mer på det här reglaget. Alternativet är att jag börjar förhålla mig lite mer löst och ledigt till hans nattskräck. Men innan något av de alternativen inträffat så kommer jag förmodligen fortsätta att reglera, avbryta, gå hem tidigt och skapa mörka tysta sovrum åt honom att vila i. Speciellt kul tycker jag ju inte att det är hela tiden, nej. Men what's a mom to do?

Det kommer väl fler somrar, soliga kvällar, bröllop och möhippor och baler på slott? Vi kan väl hoppas det.

7 kommentarer:

Erika sa...

Så intressant att du delar med dig av detta! Jättespännande läsning ju. Våra barn verkar fö vara varandras motsatser. Alva kanske inte pillar på samma pryl en kvart men hon har ganska stort fokus på detaljer. Jag trodde typ alla barn var vilda innan jag fick ett eget, mer eller mindre iaf. Visst, hon kan dänga en olivolja i klinkergolvet och sen lägga sig i allt det härliga, hon är ju ett barn, eller klättra in i diskmaskinen om jag vänder mig om och gräver i något skåp, men vild, det kan en nog inte kalla henne.

Lina sa...

Har en fyraåring som var exakt sån! Känner igen SÅ mycket... kände aldrig av när energin var slut, oavsett om det var mat eller sömn som behövdes. Vi (vi är två, det underlättar ju tyvärr:( ) gjorde som du, drog hem tidigt, höll på rutinerna osv. Och han behövde det! Idag är ungen fyra och SÅ jäkla mycket coolare, fortfarande mkt energi och sover lite oroligt (absolut ingen kris, mest att han vill sova hos oss halva natten) och är sjukt ointresserad av mat. Men känner sina behov mycket mer, ett mycket roligare barn helt enkelt:) Minns inte när det vände dock, allt har alltid ändrat dig väldigt gradvis med honom.
I alla fall, han har ett syskon nu och vi har insett att JO, barn har olika personligheter! Det var inte bara vårt fel att allt funkade bättre med rutiner och tidiga kvällar. Kör på det som du vet funkar för er två, det kommer andra tider! Lovar:)
(och även om vi var två har jag MÅNGA ggr varit bitter på föräldrar med "enkla" barn!)

Karin sa...

Precis som din psykolog sa tror jag du gör HELT rätt, det är ju så att man känner sitt barn bäst. Och du har mindre marginaler som är själv med honom, som måste ta de där jobbiga nätterna och tidiga morgnarna.
Intressant att du skriver om det här just nu, jag är nämligen på resa med min son (visar upp honom för släkten i England) och vi har haft några hemskt dåliga kvällar till följd av överstimlering och ruckande på rutiner. Så inte värt det. Inte för oss och inte för vår son. Men vissa släktingar har låtit oss veta att vi är rätt osofta som inte kan stanna kvar på middag osv ("barn sover när de är trötta komigen!" Eh, nej det gör inte det här barnet iaf). Bla bla jag ville bara säga att jag tror du gör helt rätt. Och det kommer nya tider då du kan gå ut och göra grejer på kvällarna. Lovar. (Fast jag fattar att det är bittert just nu)

E sa...

Mitt barn = likadant. Vårt föräldraskap har fått vara likadant som ditt ( trots att vi är två). Min unge är nu snart 4 år och saker är lättare, men sin "läggning" har han ju kvar. Jag börjar först nu kunna verkligen ta in att jag gör det som är bäst för just honom, för det är JAG som känner mitt barn bäst. Befriande. Kramar till dig - förstår precis hur det känns!

Hanna sa...

Båda mina har varit såna. Vidöppna för intryck, otroligt aktiva. Jag var mycket ensam med Juni (menar inte att jämföra här för det går såklart inte, bara berättar) och det är jättetufft. Att hålla rutinerna är så himla värt det. Vet inte hur många fester jag gått hem från vid 20-tiden.

Anonym sa...

Nu har ju din psykolog i princip redan sagt det här, och har mer tyngd pga professionell. Men, jag är helt övertygad om att barn styr sina föräldrar mycket mer än föräldrar styr sina barn. Med det menar jag att de flesta som är övertygade om att de har någon fantastisk lösning på barnrelaterade problem i själva verket har barn som det, vad det nu är, funkar på. Dvs föräldrar till barn som inte är ljudkänsliga är övertygade om att de har lärt sina barn det genom att låta dem sova i störiga miljöer, men egentligen så funkar den strategin för dem därför att deras barn inte är ljudkänslig från början. Men de som har ljudkänsliga barn tvingas att ge upp den strategin eftersom den inte funkar för dem. När jag läser om hur du hanterar dina motgångar tycker jag att det låter som att du hanterar er situation fantastiskt och jag tror att dina strategier verkligen hjälper och absolut inte stjälper.

Schmarro sa...

Vad snällt skrivet. Tack. <3