6 juli 2015

Den lille och ilskan

Det kan vara lite tänder eller utvecklingsfas eller trötthet eller post-resa, och det spelar väl ingen roll, men det bor en frustration i mitt barn just nu. Han blir så ARG och så LEDSEN vid motgångar. Idag var vi på ett kalas med cirka fem andra barn i åldrarna två till fyra och det slutade med att jag fick ge upp och gå hem efter ett tag. Utbrotten hos Ivan duggade tätt och till slut började han ramla och slå sig och började gråta vid minsta pyttemotgång och det skreks så det liksom kom bräkande ljud ur strupen på honom. Så tydligt när han blir överstimulerad alltså. Skulle inte bli det minsta förvånad om det blir nattskräck inatt. Men såhär, han är ju snart ett och ett halvt. Och har inga syskon och inte börjat förskolan ännu. Med andra ord är hans enda erfarenhet av att interagera med andra barn den då han gör det antingen i parker, på Öppna förskolan eller med mina vänners barn. Och han fattar liksom inte hur man gör. Han går fram till de större och tränger sig in i gruppen och vill vara med, och det vill inte de så de går därifrån eller stänger gruppen. Och Ivan blir ledsen och förtvivlad. Han går fram till jämnåriga som går och bär på en kul spade eller leksaksbil eller ballong och vill ta den ur händerna på dem. Inte för att han vill sno, utan för att den ser kul ut och han tror sig ha rätten att liksom ta för sig av allt som är kul. Barnen skriker till eller säger ifrån och Ivan blir antingen ledsen, men på senare tid allt oftare riktigt jävla fly förbannad. Vrålar på ett nytt sätt, ett argt sätt, och kan byta humör på tre röda sekunder. Plötsligt svinarg, sedan helt kuttrande rar och glad. Sedan superledsen. Och så vidare. Här är ett mini-exempel från tunnelbanan hem från kalaset. Han blev glad så fort vi gick ut genom dörren och porten men ilskan ligger ändå där under ytan och knackar på med jämna mellanrum.


Ja och den som får ta större delen av hans frustration blir såklart jag. Han kan bli så ARG på mig närh han, tja, inte får hålla i iPaden själv när han äter, eller när han inte får komma ut ur vagnen förrän vi är framme dit vi ska, eller för att jag tvingar honom av med byxorna inför ett blöjbyte eller för att han måste stanna i sängen när det är läggning. Själv försöker jag behålla tålamodet och vara bestämd men... mild. Typ? Men det är tröttsamt när han är arg och jobbigt när han är ledsen, det ska jag inte sticka under stol med. Hoppas det blir lite lugnare på hans horisont snart.

För övrigt sover han oroligare nu och vaknar fler gånger per natt än på länge och dont get me started om vad som händer i blöjorna. Vi snackar en hel del byten per dag om vi säger så. Så ja. En god liten blandning av tänder och utvecklingssprång tror jag på, om jag ska gissa. Och precis som vanligt är doktorns ordination: härda ut. This too shall pass.

Inga kommentarer: