20 juli 2015

Fyra veckor

Insåg alldeles nyss att det idag, prick idag, är fyra veckor till Ivan börjar förskolan. Om inte det är nedräkning så vet jag inte vad som är det. Om fyra veckor är min arton månader långa föräldraledighet slut. Om fyra veckor kommer mina dagar inte till 100% längre att gå ut på att roa och stimulera och underhålla min intensiva son. Om fyra veckor ska jag i stället gå till jobbet och göra allt det där jag nästan inte minns att jag en gång gjorde. Det är så mycket "tiden innan" att det känns som ett annat liv. Tiden innan jag fick Ivan. Tiden innan han försvann. Vem var jag ens då? En som sov om nätterna och kollade på serier och åt hälsosamt och var sambo och red och gick ut med vännerna då och då. Jag är inget av det där idag. Och jag har ingen aning om hur det kommer kännas att alldeles snart sluta ägna dagarna helt och hållet åt Ivan.

Men jag tror också att det är dags nu. Jag räcker snart inte till längre. Hans behov av stimulans och skoj överstiger det jag kan frambringa, speciellt i tider då nästan alla är bortresta och vi har varit i alla parker i hela Söderort tusen och åter tusen gånger. Jag tror att han kommer få det bra på förskolan, jag tror att han kommer att få det tufft också. Han kommer få lära sig skillnad på "mitt" och "ditt", det kan han (verkligen) inte nu. Han kommer säkert att lära sig äta med bestick på nolltid, själv orkar jag inte riktigt kämpa med just den biten. Han kommer, eller det säger ju alla att han kommer och jag kan knappt lita på deras ord men ändå, förmodligen att lära sig att sova i grupp. Han kommer vara så trött när han kommer hem att läggningarna på kvällen kommer bli lättare. Kanske. Han kommer kanske att få kompisar? Han kommer, hoppas jag, att knyta an till ytterligare några vuxna, hans förskolepedagoger, och det kommer att vara de som lyfter upp honom när han ramlar och slår sig. Det kommer inte vara jag som tröstar när det händer något. Det kommer inte vara jag som vakar så att han inte slår sig eller klättrar för högt eller äter en elsladd. Tanken på detta är sorglig och spännande på en och samma gång. Jag känner mig både färdig med det vi gör idag, och helt oförberedd på det som snart ska komma. Samtidigt.

Idag var vi på Spårvägsmuséet och Ivan tyckte det var så spännande och kul att det liksom brann till i skallen på honom sådär som det gör när han blir riktigt överstimulerad. Han går knappt att kontakta efter en stund, bara rusar runt runt runt och sätter sig i olika fordon och springer fram till andra barn och aldrig någonsin vilar han ens för en sekund. Efter ett tag vet jag att det kommer smälla, något kommer gå fel och han kommer bli förtvivlad. Idag var droppen som fick bägaren att rinna över att han inte fick stjäla andra barns lok vid tågbanorna. Jag tog ifrån honom den när han snott den två gånger, gav tillbaka till barnet som hade den och lyfte iväg honom till ett annat bord, med en annan räls. Han skrek och grät så halva muséet måste ha undrat. Sedan fortsatte resten av dagen i samma överstimulerade anda och redan vid sjutiden var det dags att säga adjö till Anna och Lovisa, som bjudit oss på middag när de mellanlandade i Stockholm mellan sina olika sommarresor. Läggningen tog en timme. Han kliar sig frenetiskt i munnen och jag fattar inte om det är de två jordgubbarna han åt i vagnen för några timmar sedan, eller kindtänder på gång. Ett tag trodde jag att han aldrig skulle somna, men det hände till slut. Nu sitter jag i soffan och noterar att det mörknar redan före tio nu för tiden. Det närmar sig sensommar. Jag har ingen lampa vid soffan och kommer därmed att ha svårt att se i boken som jag tänkte påbörja. Kanske att jag skippar det för ikväll.

Imorgon sticker vi till Skärgården och hälsar på min faster över dagen. Bussresan tar en timme, vilket nu påminner mig om att lägga iPaden på laddning.

1 kommentar:

egoistiska egon sa...

Vi skolar också in ungefär då. Känns som livet med barn börjar på riktigt då, och det är lite läskigt. Och spännande.