6 juli 2015

Om vänner och nätverk och hur det blivit

Jag funderade på hur jag skulle svara på din gulliga kommentar angående att jag verkar ha så många (fina) vänner och tips på hur en kan göra, anonym. Har fått den kommentaren mycket på senaste tiden, i verkligheten och här i bloggen, och har inte vetat hur jag borde svara. Typ: tack? Eller ja, det stämmer. Många är de. Fina också. Och jag vet inte riktigt hur det blivit så, spontant i alla fall. Men tankarna flög iväg och bara i skallen blev det långt och rörigt och längre än en kommentar så jag kör här i stället. Tema vänskap alltså. 

Jo, jag har massor av fina vänner. Massor och fler än jag många gånger tycker och tyckt att jag hinner och hunnit med att ha. Några har kommit via jobb jag haft, några från barndomen, några från ex och andra från stallet. Jag har nog genomgående under livet plockat russin ur olika sammanhang och liksom försökt se till att behålla dem. Inte alla har stannat såklart, det vore fysiskt omöjligt med ett dygn på 24 timmar och en vecka på 7 dagar, men många har det. Stannat kvar. Och jag ska försöka lista vad jag tror är orsaken. 

En viktig faktor, som i alla andra sammanhang, är bakgrund och barndom och sånt. Jag har inte bott i närheten av min familj sedan jag fyllde 19 år och då dog för övrigt min pappa i cancer och under många år redan då hade jag och min styvmamma (alltså Ivans ena mormor, som jag är supertight med idag, bör tilläggas) bråkat intensivt. Kanske hade jag och min mamma på den tiden inte världens tightaste relation heller, och jag flyttade till England direkt efter studenten för att sedan inte bo hemma någonsin igen. Tror redan på den tiden att jag någonstans insåg att jag ville göra en familj av mina vänner, bygga på något självvalt och lite mer flexibelt än den familj som kom med blodet och sådär. Där har vi, i breda penseldrag, bakgrunden. 

Sedan en annan viktig faktor: alla flyttarna. Några år i Gävle och ni vet, studentliv. Många träffar vänner för livet under studieåren och så även jag. Frugan Frida och Monkan är några exempel från den tiden. Vi bodde i samma hus, för övrigt. I Stockholm i början av 2000-talet började jag jobba på Pocket Shop och träffade några fler russin-personer. Att jobba med Ladyfest STHLM 2003 adderade människor, några otroligt grymma kvinnor jag än idag är vän med. Och via jobbet på Nöjesguiden kom någon till, på Live Nation kom Lill-Frida, på Natur & Kultur kom Anton och David, och ja... Så har det fortsatt. Med andra ord: att röra på sig jobbmässigt och att ha en hobby (som min ridning) tycks göra underverk om en vill skaffa ett stort nätverk av vänner. Det gäller att identifiera dem du verkligen gillar och våga bjuda ut på kompisdejter eller liksom hänga på när tillfällen utanför jobb/hobby uppenbarar sig. 

Utanför jobb/hobby händer det ibland att vänskapskärlek uppstår och det hände mig och Lina runt 2006, och med Lina kom ett stort gäng varav i alla fall tre fyra är mina närmaste idag. Våga bli uppbjuden alltså. Jag anser mig vara relativt blyg och OTROLIGT dålig på kallprat och mingel, för övrigt. Fungerar bäst i mindre sammanhang. Så jag vill inte tro att sociala skills är överhängande viktigt här.

Men en grej som är ÄR viktig och det är jag helt säker på, är att orka lägga tiden. Att orka och ta sig tid att se sina vänskaper som något prioriterat. Även när det regnar och du är nykär och det känns jobbigt och segt att ta sig ut. Eller när du inte har tid att svara på sms och tänker "jag gör det sen". GÖR DET BARA. Jag tror verkligen på det här med att en relation ÄR inte bara, den byggs. Och det kostar på. Som jag nämnde i början har det funnits många perioder i mitt liv då jag inte känt att jag räcker till, framför allt när jag varit ihop. Jag har inte pallat att både vara kompisen och tjejen och stallpersonen och dottern och systern och den anställde samtidigt. Men jag har gjort så gott jag kunnat och jag kan ärligt säga att jag försökt hela tiden. Alla tycker inte att jag räckt till och vissa vänskaper har jag medvetet låtit rinna ut i sanden men de jag velat hålla i närmaste cirkeln har jag fan kämpat för. Jag har funnits vid deras sida vid aborter och kriser och kärleksdwellande och de vid min. Mer eller mindre, naturligtvis. Gemensamt för de första av mina många (och fina) vänner är nog för övrigt att de kanske inte heller har sina ursprungsfamiljer på nära håll, geografiskt eller psykologiskt. Jag tycker mig ana att vi outtalat har blivit varandras. 

Ja och så det här med krisen jag själv gått igenom senaste året. Den är ju av något, ska vi kalla det EPISKA, mått. Då ställa vänskaper på prov vill jag lova. Och nya vänner dyker upp! Så mycket välvilja och kärlek jag mött alltså, det skulle räcka för flera personer och flera liv känns det som. Inte för att jag kan tipsa någon om att gå igenom megakriser av mitt slag, men det har ärligt talat inte precis gjort att vännerna blivit färre. Jag är på något sätt extra välkommen nu. Man vill ta hand om mig. Och jag tackar och tar emot så mycket jag kan och vågar.

Ett sista tips som ju inte alls är ett tips men som jag i alla fall tror spelar in är: stadga dig sent i livet. Pojkvänner, flickvänner, sambos och barn gör som bekant inte underverk för vänskapstiden. Det blir mindre över. Men om du är där, med sambo och barn och hund och sånt, så är mitt heta tips kort och gott: ta dig tiden. Investera. Du får förmodligen tusenfalt tillbaka, det är så det verkar fungera. I alla fall enligt mig. 

1 kommentar:

Colombialiv sa...

Åh vilket inlägg. Jag borde verkligen, verkligen bli bättre på att höra av mig och hålla fast. Tack för påminnelsen.