26 juli 2015

Sunday Blues

Igår, trots att vi var på Eskilstuna zoo (cirka en timme sen behövde Ivan sova och det var för röjigt därinne så jag promenerade till slut runt i Eskilstuna centrum i 2,5 timme och när vi kom tillbaka började det regna och alla ville åka hem, men det var en annan historia) och Ivan åkte karusell och klappade kaniner och var peppad på livet, blev det en tung dag för mig. Det är lite det som den här veckans tema gått ut på.

Jag ville egentligen skriva igår kväll men var så sentimental att allt jag hade fått ur mig var bitterhet och snyft och gnäll, och det kändes inget bra när en har en frisk och underbar son, vänner och en familj som gör så gott de kan för att finnas där. Som ett otacksamt svart moln av otillfredställelse kände jag mig. Ni vet, så var en än riktar tankarna hamnar de på något som gör ont? 

Men jag gick där i Eskilstuna centrum och mina höfter och rygg värkte som de gör de där dagarna då jag går flera mil eftersom Ivan vaknar när vagnen stannar, och kände mig så himla ensam. Och låst. Som att sommaren mest gått ut på att vara bredvid andra som firat semester, när jag själv haft långa ensamma promenader med Ivan sovande i vagnen eller långa läggningar med ingen och inget som väntar utanför när läggningen är över och min lilla stund av ensamtid för dagen börjar och slutar. Det har gått rätt många månader nu, och ensamheten gör sig allt oftare påtaglig. Nu är det inte en sorg och saknad i första hand, efter det som varit, utan mer en... Avund, tror jag. 

Jag tittar på instagram och ser hur alla andra gör en massa saker med sina familjer, reser och är på landet och badar och sånt man gör på sommaren, och allt jag ser är att de är två föräldrar. De har någon att bolla barnets blöjor och åkommor med. De har någon att säga "jag sov så uselt inatt, jag går undan en stund och vilar nu". De har någon att täcka upp för när den andre vill ta en dusch eller springa ned till butiken och köpa välling, som just tog slut. De har någon att prata med över middagsbordet. Göra framtidsplaner med. Tjafsa med om småsaker sådär som man gör när man vet att man har varandra. Jag tittar på instagram och vill bara gråta för allt jag själv inte har. 

Jag försöker höra av mig till de få som är kvar i stan i sommar för att få sällskap och någon att göra planer med, men de jobbar eller har besök eller vill inte göra planer för det är skönt att låta bli. Jag bjuder in mig själv på middag hos andra och bjuder in andra på middag hos mig. Men ensamheten ligger där hela tiden, den som uppstår då jag går hem tidigt för att Ivan ska sova eller när jag avviker för att han ska vila i vagnen eller när ingen kan och vill träffas. Jag skäms för ensamheten eftersom den är bortskämd och otacksam och ful, det finns tusentals ensamstående föräldrar som har vett och ro att uppskatta sina situationer och inse att det här med småbarnsår är en kort och kär period i liven. Jag känner skam för att jag känner avund. Och ensamheten, den är ful och liten och pinsam. 

Jag tycker sommaren kan ta slut nu. Jag är trött på att försöka jaga planer och vänner och en tillvaro med sällskap och där jag får vara med. Jag kan lika gärna skola in Ivan och börja jobba igen. Jag orkar inte så mycket mer veckor av avund och påminnelser om att mitt skift med Ivan aldrig tar paus. 

(Och jo jag ska ändra fokus snart och jag känner inte såhär varje vecka men den senaste har varit tung för mig) 

Efter att jag vandrat 2,5 timmar i Eskilstuna och ätit en snabb burgare på en parkbänk när Ivans mormor och mostrar och kusiner ätit på en restaurang inne på zoo och jag kommit tillbaka och det börjat regna och alla ville åka hem så gjorde vi det. Åkte hem. Landade i Uppsala hos Ivans mormor och åt tacos och sedan sov Ivan i mormors rum så jag fick vila lite ensam inatt. Han hade varit en katastrof inatt. Vaknat, citat, "hundra miljoner gånger". Så nu känner jag ångest över att mormor som också haft det rätt tufft sista veckorna och är trött fick ta den natten. Undrar om det är resesängen som gör det, kan han verkligen störas så hårt av den? Ingen vet. 

Nu ska jag fördriva den här morgonen på något sött. Regn utanför. Sovande mostrar, kusiner och mormor inomhus. Bolibompa går varm på paddan. Hej söndag. 

12 kommentarer:

anna w sa...

jag tycker det låter SÅ normalt allt du känner, och sjukt viktigt att släppa fram och låta få finnas där. helt naturligt med avund och sorg och ensamhet. men tungt såklart. tycker du skriver så bra om det, att veta att man är priviligierad och ändå känna så himla många "fula" känslor och att man inte pallar. känner lite samma där jag går höggravid och med ett friskt piggt barn hemma + partner att del allt med och släkt som slåss om att vara barnvakt - ändå känslan av dåligt tålamod, surhet, ingen förstår mig, pallar inte mer etc... längtar också till hösten och vardag! KRAM!!!

Anonym sa...

Följer din blogg, har en son i samma ålder, och även om jag inte är ensamstående så jag känner jag igen känslorna du har. Med en kille som bara kan sova i sängen på både dagar och nätter så blir livet begränsat. Men. Jag har ju avlastning.

Men jag kom är tänka på denna föreningen som jag har hört gott om.http://stockholm.makalosa.org/stockholms-familjenatverk/

Kram och ha tillit. De är inte småbarn i all evighet. Det är mitt mantra 😊

Erika sa...

Åh. Det är ju självklart att du känner såhär! Vem hade inte gjort det. Jag tycker verkligen du är tapper och stark! Är förvånad över att du inte "klagar" mer. Fast klagar är ju fel ord. För vem skulle som sagt inte känna som du. Du beskriver det hela så bra. Jag hoppas det kommer kännas lite bättre när du börjar jobba och Ivan går på föris. Lite mer vardag och vanligt. Det låter fruktansvärt jobbigt med ryggen och höfterna och att inte kunna få vila dem. Jag vet en JÄTTEbra osteopat om du behöver lite "service" åt kroppen. Facebooka mig isf. Jag och Jens kan passa Ivan under tiden. Kram.

Tant Sviskon sa...

Åh, jag har läst din blogg i några veckor nu, men inte kommenterat, men nu känner jag att jag vill det! Jag tyckte att det var pest och pina att ha bebisar (har två på 6 och 4) och känner precis igen det du skriver om att man liksom lever livet bredvid och allt man själv får är att traska bredvid och försöka få livet att hänga ihop igen. Vissa kvällar i småbarnsfasen ville jag inget hellre än att rymma hemifrån och bara få vara ifred. Jag var avundsjuk på min man som fick åka till jobbet, och bara tanken på 20 minuter ensam på pendeltåget kändes som en ofattbar lyx. Min stora sov heller aldrig bra på dagen och det ena sättet jag kunde få honom att sova på dagen var att hålla honom i famnen i soffan. Så där satt jag, fastlåst, tills jag fick börja jobba när han var tio månader. Brrrr. This too shall pass var mitt mantra.

Marie Hammarberg sa...

Hej Carro! Jag läser alla dina inlägg men kommenterar aldrig. Förlåt! Tack för att jag får följa din blogg. Och vill bara säga att fy fan vilken jädra hjälte du är! Stor kram!

Mari sa...

❤️

hejhejsara sa...

Ja, de ovan har redan skrivit klokt och det är omöjligt att skriva nåt som faktiskt hjälper, antar jag. Men ändå: jag tänker väldigt likt Anna W att shit, vad bra att du skriver av dig & shit vad normala känslor, säkerligen. Du är så sjukt grym, jag är oerhört imponerad av dig och jag önskar innerligt att det fanns något jag kunde göra för att avlasta (fast vi inte känner varandra). Men förstår verkligen att det ju är tomheten efter att ha en partner där bredvid alltjämt som är tyngst, & att det är omöjligt att fylla ut det hålet för vänner & familj, även om de säkert gör så gott de kan också. Hoppas som någon skriver ovan att höstens rutiner med jobb & förskola ska göra er gott, jag tror det! Heja dig!

Cattis sa...

Alla har redan skrivit det mesta men jag hoppas du kan ta till dig att DET ÄR OK att känna så. Känna avund, bitterhet, ensamhet etc. Det måste ut och luftas i ljuset och om en inte tillåter det tenderar såna känslor att bli kvar längre. Så heja du! Fram med skiten så du kan bränna de känslorna på bål (OBS! Behöver ej vara bokstavligt) och ta nya tag framöver. Och kom ihåg att det inte gått så himla lång tid än. Du måste vara lite snäll mot dig själv också och inse hur himla långt du kommit i ditt nya liv. Heja! ❤️

Johanna sa...

Om det är till någon tröst, så vill jag bara säga att min mamma tog hand om mig och mina två bröder i princip själv från det att vi var små till utflugna ur huset och hon är min HJÄLTINNA - världens starkaste kvinna som klarade det (på något sätt). Jag ser upp till henne, framför allt sedan man själv har barn. Kanske tänker Ivan så också en vacker dag..

Anna A sa...

Fina, bästa du. Jag går också igenom en tuff period just nu och mitt mantra är "det kommer inte alltid vara såhär" och "jag kommer inte alltid känna så här". Vi får säga oss själva det igen och igen just nu, du och jag. Vi kommer inte alltid känna så här. Stor kram, Anna

Colombialiv sa...

Alla andra har redan kommenterat så himla klokt. Så, kram <3

SARA sa...

Åh du. Inte skämmas. Alla känslor är så jävla tillåtna och jag förstår att det i vissa stunder (många) känns skittungt. Du är bäst. <3 <3 <3