21 augusti 2015

Aj överallt

Då var första gråtlämningen avklarad. Eller avklarad och avklarad förresten, det var väl egentligen ingen av oss som "klarade" den speciellt bra. Jag ville göra ett tydligare avsked idag, och gick in och sade hejdå en extra gång när han lekte med en balkong. Han tog tag i mig med förtvivlan i blicken och började skrika MAMMA MAMMA MAMMA om och om igen medan tårarna sprutade. Jag sade "glatt" att mamma kommer snart och att nu ska du få leka med Katarina och kompisarna en stund. Men det hjälpte ju inte förstås. Han gallskrek och försökte springa efter mig när jag gick. När jag satte på mig skorna i hallen hörde jag hans skrik, det lugnade sig inte. Jag kikade fram bakom en dörr och såg honom försöka springa ifrån pedagogen som skulle trösta, men halkade i farten och ramlade. Gråten eskalerade ännu mera. Jag gick. Alltså det hade inte blivit bättre om jag gått in, tröstat och sedan fem minuter senare försökt gå igen. Väl? Eller? Är det vad jag borde gjort? 

Här sitter man nu då. På tunnelbanan mot jobbet. Känner sig som en skurk och svikare. En som liksom jobbat 18 månader på anknytning och trygghet o h förtroende, ett slags "mamma finns ALLTID här för dig" och lite extra så efter att pappa plötsligt försvann. Och så känns det som allt förstörs precis just nu, genom det här som han tvingas utsättas för. Enda trösten: mamma kommer faktiskt tillbaka. Om några timmar är jag där igen. Hoppas han kan förstå det till slut. Det är inte permanent, det är för en stund. 

Känsla dag 5 under inskolning är alltså ganska så hemsk. Skulle vilja sms:a och ringa och höra att han är glad igen men vågar inte störa. 

7 kommentarer:

Hanna sa...

Du gjorde helt rätt och nu skickar du ett sms.

Hanna sa...

PS Martin gjorde en sån lämning av Juni igår :( Förmodligen av Arve idag. Jag är så TACKSAM att jag slipper lämna så här i början.

Colombialiv sa...

Han kommer att förstå det. Och jag tänker att snabba lämningar är det bästa. Lite som att rycka av ett plåster. Ju mer man drar ut på det, desto jobbigare tror jag.

Det blir bättre och han är ju trygg och glad under dagen sen. Det kommer att bli hur bra som helst, även om det känns jättetufft nu.

Kram!

egoistiska egon sa...

Vår inskolning har än så länge gått bra, men det var tydligen (jag gör ju inte detta och slipper det värsta som du t ex går igenom) en gråtlämning för oss också. Fyfan att man ändå ska behöva vänja sig vid detta. Men jag tycker det låter som att du gjorde helt jävla rätt. Hur fan ska man annars göra? Heja dig.

My sa...

Holger har gråtit sig igenom varenda lämning på sina tre år på förskolan med undantag som kan räknas på ena handens fingrar. Och Solveig gråter också vid varje lämning nu. Hatar att lämna, känner mig också som en svikare, känns ibland som jag hellre säger upp mig och har de hemma än att behöva få hjärtat slitet ur kroppen varje gång.
Har t o m haft möten ang Holgers jobbiga lämningar där pedagogerna gjort allt för att underlätta. Jag behöver ju inte ta alla lämningar själv men vi gör så att vi lämnar direkt till nån personal, säger hej då och går för att inte dra ut på det, med löfte om att pedagogerna ringer om det inte går över vilket bara har hänt en gång under de åren. Det är hemskt men jag vet att de blir glada snabbt och har det bra och jag har blivit lite mer avtrubbad med åren, klumpen i magen försvinner ganska fort nuförtin! Men heja och bra kämpat av er båda!

Colombialiv sa...

Jag såg den här länken delas idag och tänkte på dig. Kanske Ivan är för liten nu, men kanske något att bära med sig för framtiden. Och kanske för My ovan:
http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/
Kram!

Katarina sa...

Snabba lämningar fungerar inte för mitt barn. Han behöver komma in i föeskole mood tillsammans med mig. Så jag går med in på gården eller in på förskolan och sätter mig i soffan. Vi kramas lite. Han lockas av roligheter barnen gör. Vi pratar om dagen, jag småpratar med pedagogerna så han börjar känna sig trygg. Efter ca 5 min säger jag. Snart ska mamma hå till jobbet. Då blir det mer kramar, säger att jag saknar dig och bekräftar honom att jag förstår att du saknar mamma. Vi ses ju snart. Säger hejdå, ses efter mellanmålet. Bekräftar hans ord. När han säger hejdå, kan jag gå. Aldrig gråt på detta vis.

När jag lännade genom att jag bestämde när ddt var dags att gå grät han alltid typ. Detta fungerar för mitt barn, ganska känslig, lite blyg i början när man träffar folk men som sen älskar att leka.

Tror absolut inte på snabba lämningar, då jag själv inte är sån. Vill känna in innan jag blir trygg.