8 augusti 2015

Ensam här, ensam där

PUST! 

Nu är vi hemma efter en resa som inte på något sätt var lika perfekt som nedresan, då Ivan i princip trallade hela vägen och efter fem timmar helt sonika stängde ögonen och sov en dryg timme. Den här gången blev det lite tvärtom, vilket förmodligen hade sitt ursprung i att han inte sov speciellt mycket under natten till idag. Kände det på mig redan vid läggningen, han verkade störd av sina tänder och var tjurig och hetsig. Vid halv ett började skrikfesten på det där innerligt gallskriksaktiga sättet så att en inte riktigt fattar om det är nattskräck eller ont någonstans, och första svängen pågick i inte mindre än en timme. Andra följdes tätt upp cirka en halvtimme efter första (timmen) och så höll det på till fyra. Vid fem brakade en rejäl åska loss och då vaknade han strax efter det, nämligen kvart i sex. Alltså inte så många timmars (god) sömn för någon av oss, och Ivan var trött redan vid resans början klockan halv åtta  på morgonen. Men somnade han? Icke. Inte förrän vi passerat Nyköping och då var klockan nästan halv två. Han skrek så det nästan kom kräks. Sprattlade med hela kroppen och lugnade INTE ner sig. Tänkte i mitt huvud att om vi inte stannat, för det gjorde vi till slut, hade han väl skrikit till han spytt ned sig och svimmat, typ. Så övertrött, svettig, ledsen och arg var han. Ingen tröst ville han ha, det enda han ville göra med min (tröstande) kropp var att slå den. Så ja, vi stannade och jag plockade fram vagnen på nån himla vändplan (själv så trött att jag bokstavligen vinglade) och gick med honom fram och tillbaka där tills han somnade och lät sig bäras in i bilen igen. Det sjuka är att jag TROR att vi hamnade på samma vändplan som för ganska prick ett år sedan då vi åkte från Oxelösund där vi hälsat på Aksels vän Tomas i några dagar. Vi stannade på en vändplan mellan Nyköping och Södertälje i panik eftersom Ivan skrek och jag behövde amma. Tänk om det var samma. Så sjukt. 

Nå, nu är vi hemma igen. Ivan sover i min säng och jag tänkte att jag skulle bjussa på två timmar idag, maken till övertrött barn hade jag aldrig varit med om tidigare idag. Jag känner ett.... vemod, tror jag bestämt att det är. Vemod över att sommaren är slut, över att det ska bli höst och jag ska börja jobba igen (hur ska jag orka, hur ska det gå, om inte Ivan sover på nätterna hur SKA det gå, om inte Ivan lyckas somna på vilan hur SKA det gå, hur ska jag orka, hur ska det gå, maler och maler och maler i mig), vemod över att komma tillbaka till ingen som väntar på oss. Samtidigt kände jag ett vemod över den där känslan av isolering som alltid kommer då vi ska umgås med andra. Det blir alltid något slags besvikelse över det hela, jag känner mig inte delaktig i gemenskapen eftersom jag springer efter och anpassar dagarna efter min ett och ett halvt-åring. Jag är avundsjuk på de omkring mig och börjar tycka synd om mig själv när "ingen fattar" eller liksom sätter siktet på MIG. Men varför skulle de? De har ju sina liv, sina behov av semester och vila, de hjälper väl mig massor ändå, vi är inte deras ansvar, säger en annan sida. Men så pendlar pendeln tillbaka igen och jag tittar på den som äter en frukost i lugn och ro eller den som tja, inte vet jag, inte springer hela tiden. 

Den här typen av småbarnsisolering i känsla och handling tror jag egentligen gäller alla, eller många, att man liksom kommer hem från ett gänghäng eller en semester och bara... jahopp. Märkte ens någon att jag var där? Märkte någon att jag levde parallellt med de andra och inte deltog helt och hållet? Svårt att förklara om du inte varit där, antar jag, men jag har hört om fler föräldrar och då inte ensamföräldrar som jag själv, som skriver under på de här typen av halvt utanför och halvt utmattad känsla efter en "semester" med andra. Småbarnsåren alltså. Det är mycket, det är stort, det är mäktigt, men ärligt talat: inte är ett ett spa-retreat i alla fall. Eller ens i närheten. 

Så, sammanfattningsvis. Nu är jag hemma, min undersövda och utmattade unge sover gott och ska få göra det en kvart till, jag är lika undersövd men tänkte ta ut belöningen ikväll, jag har exakt inga planer från och med nu och fram till den 17:e augusti då Ivan börjar dagis. Jag har PMS, dålig hy, är svettig och inte så himla munter att prata med. Rätt gnällig för att vara frank. Nån som vill leka? Heh. 

Här några highlights från veckan som gick. 






7 kommentarer:

Erika sa...

Jag har två (tjej)kompisar som är ensamstående med barn. De vuxna är 37 och barnen är knappt ett och drygt ett. En går inte än men den andra går-springer. Det märks att de vill umgås på andra sätt än de sol är två, eller vad en ska säga. Nyss drog de iväg till nåt ställe och badade, åt middag och sov över. Dom och barnen alltså. Enda skillnaden från dig är att de valde att skaffa barn ensamma (inte så liten skillnad men du fattar). Jag kan introducera er för varandra om du vill! Antingen ute hos mig eller nånstans i stan. Dom är snälla och roliga båda två, bangar inte en dejt!

S sa...

Jag känner igen mig massor i känslan av att vara utanför och isolerad. Vi är två föräldrar, och barnet kan inte ens gå än - ändå känner jag sådär ofta. Kanske blir det mer så om man har intensiva barn som kräver det mesta av ens uppmärksamhet och ork? Min dotter är nog ganska lik Ivan till temperamentet. Kräver full fokus även när vi är med andra. Finns inte så mycket kvar av mig som kan delta i gänghänget. Gäller för övrigt inte semestrar utan vanligt umgänge. Jag blir matt bara av tanken på att åka på semester med andra och förväntas vara social när dottern äntligen har somnat och jag är som en sprucken ballong.

Hjälper väl inte, men du är som sagt inte ensam om att känna så. :)

Anonym sa...

Jag vet känslan av att inte riktig vara med, då en får springa efter barnen, mata, underhålla, söva...jag förvandlas rätt fort till en vresig gammal hagga, speciellt då jag umgås med mina syskon, som ingen av dem har barn än.
Brukar knorra om att en dag är det minsann deras tur...avskyr den sidan av mig men det är en tröst att jag inte är ensam om den!

Du kommer att få sova. Stimulansen din lille krigare kommer att få på föris kommer att knocka honom om kvällarna.
Kram till dig!

Caroline sa...

Kanske är jobb och förskola just vad ni behöver? Lite distans, lite möjligheter för dig att ha vuxna relationer utan att passa barn. Möjlighet för ditt barn att rusa och busa i en miljö som är gjord för det med personer som du inte blir skyldig något för att de har gett ditt barn omsorg och utrymme. Kanske kommer de många rutinerna på förskolan att lägga en bit av Ivans puzzel, även för honom själv? Kanske påverkar det hans sätt att vara med dig? Och investera lite i dig själv. Det kan vara värt någon enstaka arbetstimma. Ta en långlunch ibland om det passar på ditt jobb och sitt ner med en vän. Gå lite tidigare från jobbet när det är möjligt och välj att gå till förskolan för att hämta, kanske med en pod i lurarna. Kanske finns det något du behöver lyssna på som är arbete, men som går att göra så, promenerandes, själv, på väg mot förskolan. Lite som jobb och ensamtid samtidigt. Kanske kan du jobba hemifrån ibland? Jag vet inte om jag vet ditt yrke, det är ju inte överallt det går att vara flexibel så här. Jag tror att för många ensamstående så förändras situationen mycket med förskola och arbetsliv, om man kan komma ihåg att inte börja stressa utan lägga upp det som en bit av rekreationen, att bli stark igen. Lycka till!

Anonym sa...

Så bra du sätter ord på känslan av isolering och liksom avundsjukan på de som hinner, de som inte har fullt upp med att hålla sig flytande. De som får allt att gå ihop mycket bättre än en själv. Och även om vi är två i föräldraskapet här så går all tid och energi åt de två små som vi avlat fram. Kan bli så avundsjuk på de som har "lätta" barn, som sover bra, som har lugnare temperament osv.
Trösten är väl att det blir lättare med tiden. Det kommer inte alltid vara såhär.

PS. Så sjukt idag: slank in i en bokhandel på lunchen och började gräva i en rea-boklåda 10 kr/boken och fiskade upp en bok med dig på omslaget! (Jag köpte den.)

/Lena (erilen)

Schmarro sa...

Åh, gamle Maud-boken? Det var länge sedan. Ska läsa om den banne mig. Och TACK för tröst/pepp.

Anonym sa...

Ja, Maud, precis! Har inte hunnit läsa något i den än, bara bläddrat och konstaterat att den verkar.. experimentell? Ska bli kul att läsa.