20 augusti 2015

Fattar nu (eller: inskolning dag 4)

Är så glad att denna dag är över alltså. Säger det igen: trodde ALDRIG att det skulle kännas så här tufft och maktlöst och känslomässigt och jobbigt att lämna honom på förskolan. Jag älskade dagis när jag var liten! Jag tycker den här förskolan verkar toppen, med mycket kompetent personal och fin pedagogik. Ändå gjorde det ont i mig exakt hela dagen när jag satt där på jobbet. Se inlägg nedan och höj upp med några tusen procent, typ. När de skrev att jag skulle komma halv tre och inte två kändes den där sista halvtimmen evighetslång. Stod sista kvarten utanför förskolegården och bara väntade, minuterna kröp fram. Men så fick jag gå in till slut. I hallen stod ett gäng förvirrade 1,5-åringar och väntade på att pedagogerna skulle få på dem alla skorna för att gå ut på gården. De hade just haft frukstund inomhus, och vaknat för mindre än en timme sedan. Jag såg min rosiga unge som hade tårar på kinderna, hade nyss varit ledsen och var det lite fortfarande, och ville typ kasta mig över honom, över alla andra barn som var i vägen, och ta honom därifrån utan att ens säga hej då till personalen. Men det gjorde jag såklart inte. Jag tog upp honom och tröstade (han var ledsen för att det var trängsel och många barn och många ljud på samma trånga utrymme) men frågade samtidigt hur dagen gått. Bra, tyckte pedagogerna. Hon som hette Katarina hade varit Ivans person hela dagen. Han hade sovit bredvid henne och suttit i hennes knä under vilan, tills han somnade. Hon hade hållit sig vid honom större delen av dagen och sett till så han fått lite lugn och ro när det behövts. Hon ursäktade de korta sms:en och sade att det varit lite hektiskt under första dagen, med alla tretton barnen, och jag skämdes att jag försökt få kontakt flera gånger. Självklart ska alla barnen gå först, sms:a och mms:a får de göra om det blir tid över. Jag bad också om ursäkt för detta, att jag sms:at, och tackade innerligt för att hon fanns och varit där för honom. Hennes jobb, javisst, men jag är så lättad att veta att han har någon som han knyter an till, som finns där för honom. Åh underbara förskolepersonal, vilka hjältar ni är.

Hur som helst. Eftersom han var lite ledsen och lite rosig och lite snorig och lite trött när jag hämtade honom visste jag inte hur jag skulle fortsätta vår eftermiddag på bästa sätt. Frågade om han sovit mer än en timme och de gissade på ungefär en och en halv. Det hade varit lite kaotiskt vid vilan såhär första dagen, och några föräldrar hade ringts in för att hämta tidigare, men Ivan hade ändå tagit det ganska lugnt. Ätit lite dåligt, men somnat på vilan och sovit en god stund. Så jag tänkte äsch, vi gör vårt vanliga fast lite lugnare. Gick till en park och mötte Adam och Ola och Emelie och barnen. Köpte mjukglass i solen och pratade lite. Jag promenerade till Björns Trädgård en sväng. Sedan ned till Bjurholmsplan, dit farmor anslöt för en stund i parken. Ivan var strålande glad, pratade och sorterade pinnar och stenar och gräs i tre olika hinkar. Visade farmor lite olika trick han lärt sig sedan sist. Sjöng en ny version av Bä bä vita lamm som han lärt sig på dagis (okej det nya är att man sjunger YÄH efter helgdagsrock åt far - YÄH - och söndagskjol åt mor - YÄH osv, inte så avancerat men så gulligt att det redan fastnat). Snoret rann men han var pigg och verkade inte speciellt sviken, traumatiserad eller arg på mig. Så härlig insikt. Vid sex åt vi middag på Lisa och Rubens bakgård och vid sju rullade vi hem, jag och Ivan. Jag pallade inte att vara längre ifrån honom än cirka en centimeter så större delen av läggningen skedde i min säng. Inte förrän han började andas lite tyngre och nästintill somna lyfte jag över honom till sin säng. Där ligger han nu.

Första dagen utan mig på förskolan är därmed avklarad. Så skönt att det är över. Nu återstår bara en jävla massa fler dagar med lämningar och hämtningar. Har redan ångest inför morgondagen. Ska försöka göra ett lite tydligare avsked då och förväntar mig en svårare lämning än den idag.

Tänk att det här barnet fått mitt hjärta såhär fluffigt och mjukt och att det skulle kännas så oerhört svårt och onaturligt att vara utan honom ens för några timmar? Trodde inte det. Alla hade ju beskrivit det så, men alltså jag fattade inte. Nu fattar jag.

På bilderna nedan: snorigt barn innan lämning och gråtfärdig morsa efter lämning. 



4 kommentarer:

Hanna sa...

Men förlåt, trodde du menade att han började gråta när han såg dig. Åh lilla plutt, blev så himla gråtig själv av det här inlägget, så jobbig tid det här.

PS bilden på dig är så vacker!

Lena sa...

När Bibbi skolades in på dagis sa pedagogerna att det handlade mer om att skola in föräldrarna än barnen. Om vi som föräldrar inte kände oss trygga så signalerar vi det till vårt barn. Kände att det låg mycket i det. Kämpa!

Erika sa...

Älskar förskoleinläggen! Lova skriva mera! (Förskoledag 47...)

egoistiska egon sa...

Vad fint du skriver.