21 augusti 2015

Föräldrar: Carolina. Punkt.

We made it, första veckan är över! Och even better: alla mår bra, alla är välbehållna, en av oss är lite sliten känslomässigt bara.

Och jag vore ju dum om jag försökte sticka under stol med att en stor del av all ångest och vånda jag känt inför det här med att lämna Ivan i förskolans händer de senaste dagarna haft att göra med... Ja men ni vet, Min Grej. Min Situation. My Thing, det där med Ivans pappa och min situation som ensamförälder som blir mer och mer och mer naturlig att deala med till vardags men som vid speciella tillfällen gör sig extra påmind. När jag är utanför normen lite mer tydligt än annars. Som vid en inskolning på en förskola, till exempel. När man byter era i en barndom, eller en ny tid som föräldrar träder in. Det är de små sakerna som gör det, det är när de adderas på hög som det blir för mycket att orka med till slut. Det är när det står "Föräldrar: Carolina" under Ivans namnskylt i hallen på förskolan och pluralformen i "föräldrar" gör att mitt namn ser så ensamt ut bredvid. Det är när alla andra barnen i gruppen har två föräldrar och Ivan bara har en. Det är när jag hör dem prata sinsemellan och resonera kring huruvida deras trötta inskolade barn ska få gå hem och äta eller om det blir bättre att de går till parken. Det är när jag går från första hämtningen och det kliar i mig att få ringa någon för att prata igenom allt med dagen som gått, men fastnar stående med telefonen i handen för att den ende jag egentligen vill ringa är Ivans andra förälder, den som inte längre finns. Det är när vi går direkt från förskolan till parkerna och jag tänker att jag gör hela jobbet själv, det där som är så skönt att dela med någon. Det är då, och i kombination med att det ju förstås ÄR jobbigt att lämna sitt barn i början, som det liksom blir för mycket.

Så jag har varit himla trött den här veckan och nu är den över. När jag gick hem på kvällen med Ivan i vagnen kände jag inte den allra minsta avunden på de som satt över ett glas vin i sommarvärmen på Bananas uteservering. Jag ville bara hem, hem och byta om till mjuka kläder och lägga Ivan i mitt knä och höra honom klunka sin välling och ta små pauser för att utbrista några av alla de där orden han kan. Jag ville lägga honom i min säng och inte hans egen och jag ville höra honom somna. Allt det där gjorde jag. Och jag känner ett lugn inför att det är en liten paus nu i inskolandet och förskolandet och allt det nya. Nu får det bara vara som förut en stund, imorgon tar vi bussen till Ivans farmor och farfar och inte förrän på måndag börjar allt om igen.


9 kommentarer:

Lena sa...

Stor kram! Du verkar vara en helt fantastisk mamma och jag beundrar hur du hanterar din situation. Hjärtat går lite sönder när jag läser det du skriver.

SARA sa...

Åh, fattar att det känns. Och fattar att det saknas. Saknas så inåt helvete. Sådan himla urkass situation du kämpar med, men som du gör det! Ja jag hajar ju att du inget har att välja på, men du gör ett jävla superjobb. Kram! ❤️

Erika sa...

Alltså jag blir helt tårögd! Och du är helt fantastisk.

Annika sa...

Även det här hjärtat går sönder. Inte mkt till tröst, men iaf.

Inskolning (och förskola överlag) kan vara så himla tufft och när man måste dras med det själv och inte riktigt får uttala alla de där orden av oro och saknad och sorg över att den förra livsperioden är över så exploderar man till sist. Eller mer imploderar. Och vill bara vara nära den som är liten och som man saknar om dagarna när man hinner tänka 1000 katastroftankar under tiden på jobbet.

Tänker på dig och hejar på er! Kram från fjärran.

egoistiska egon sa...

Kan bara ana hur tufft du har det, men du skriver fantastiskt fint om det och jag tycker du verkar vara en helt otrolig mamma till Ivan. Trots att vi inte alls känner varandra så tänker jag ofta på dig och önskar att jag kunde avlasta på något sätt.

Linda sa...

Men å. "Föräldrar" verkar också lite gammalmodigt. Hur viktigt ÄR det att det framgår just där vem som är ens föräldrar och för vem? Kanske skulle det räcka med en bild på barnet och dess namn? Och låta "Min familj" presenteras vid annan lämplig plats? Perfekt tillfälle för förskolan att se över sitt, i enlighet med Lpfö, normkritiska arbete. Vill ej kasta skugga över vad jag är övertygad om är en jättebra förskola med en säkerligen medveten och engagerad personal. Men ibland harvas det bara på, inte bara av slapphet men för att det hittills inte dykt upp anledning att förändra och ifrågasätta. Om du orkar, berätta hur du upplever grejen med "föräldrar". Säker på att du blir lyssnad på och förstådd. Fina Carolina! Stor kram

Arne sa...

Men gråt! Så jävla bra kämpat, heja dig, vilket jobb du gör!

Anonym sa...

Vad alla skrev här ovan! Plus: hoppas ni har haft en okej dag idag, både Ivan & du, med förskola & jobb igen efter helgen. Precis som andra skrivit finns ni i tankarna trots att vi inte känner varandra irl. /Sara

Anonym sa...

Du sätter verkligen fingret på sorg. På jobbet sa en lite äldre kollega att Åh, du som inte har så gamla och sjuka föräldrar kan ju åka på semester...". Jag log, men tänkte inuti att jag önskade att jag hade levande och tom sjuka föräldrar att ta hand om, istället för inga föräldrar. Det där som saknas, som borde vara. Som lyfts fram, blir synligt.