20 augusti 2015

Första lämningen

Här sitter en person på sitt jobb med nervösa svettningar och jordens ångestpåslag och känner sig som en jävla svikare som lämnade barnet på förskolan i morse och bara DROG. Alltså, gud vad ont det gör i mig? Plus det river och rister i mig av att inte veta hur han har det, jag har skickat ett sms till Mollberg (Ivans avdelnings mobiltelefon) för att fråga om det går bra (det blev vi uppmuntrade att göra såhär i den nervösa inskolningsveckan) och har inte fått svar på en halvtimme. Jag har alltså ingen som helst aning om ifall det går bra eller om Ivan står och gråter helt ensam i ett hörn av förskolan, båda möjligheterna finns. Och - jag VET att pedagogerna är proffs och de verkar jätteduktiga och allt det där, men de är så få. Tre stycken. Och barnen är så många. Tretton stycken som samtliga ska lämnas ensamma på förskolan utan sina föräldrar just idag. Nej alltså usch. Mår verkligen inte bra just nu. Och jag vet också att jag är en av alla tusentals föräldrar som känner exakt likadant i de här tiderna precis just nu, men det gör inte saken bättre.

Vad jag däremot vet är att både Ivan och jag vaknade alldeles tjocka i halsen och förkylda i morse. Vi hann alltså vara friska tre dagar på förskolan, och sedan smällde det till. Även en av pedagogerna var smittad i morse. Liksom åtminstone tre av de andra barnen. Ivan som fortfarande har tandsprickning stoppar ju fingrar och leksaker i munnen och äter andra barns riskakor och tja, det här är inget vi kan stoppa tänker jag. Det kommer vara såhär nu. Men det kändes inte toppen att lämna en alldeles snorig liten figur där i morse (även om flera andra också var det). Allmäntillstånd var dock gott och ingen feber, så jag följde förskolans rekommendationer och lämnade. Följde även deras rekommendationer och gjorde en "kort och positiv" lämning vilket i praktiken innebar att jag spelade teater, mitt allra bästa spelade jag.

Vi kom dit kvart i nio och då var bara fyra barn i lokalen. Bland annat Ivans favoritbarn i gruppen, en tjej som heter Alice och fyller år samma vecka som Ivan och verkar alldeles precis lika långt framme i utveckling (motorisk, tal osv) som han. Plus att hon är som han - en ganska "mild" personlighet som gärna leker där det är lite lugnare stämning, inte dyker ned i de mest röjiga grupperna utan hellre går runt där det är lugnt och småpratar. Tror Ivan liksom förstår sig på henne, de jobbar på samma sätt, och Ivan har redan börjat säga ALICE! HEJ! när hon kommer fram. Hon var alltså redan där och lämnad när vi kom, och glad, så Ivan höll sig i närheten av henne och jagade nån ballong som dagen till ära fanns i lokalerna. Ett av de yngre barnen satt och grät i en pedagogs knä och verkade inte speciellt sugen på att ta emot vare sig tröst eller klappar från pedagogen. Ett tredje barn tultade också runt med ganska lugn inställning till saker och ting. Jag kramade Ivan och sade att nu går mamma och jobbar en stund och att han får ha så roligt när han leker med Katarina, Fanny och Olivia (som pedagogerna heter). Han tog emot min kram men gick vidare mot ballongen. Jag är inte säker på att han fattade att jag gick, men jag gick. Var det ett för otydligt avsked, tänkte jag direkt när jag gick? Men hur hade det blivit om jag liksom jagat honom och bara MAMMA GÅR NU, FATTAR DU ATT MAMMA GÅR NU? Förmodligen inte bättre? Men kanske att han hade varit säkrare på upplägget? Åh, att sånt här skulle kännas så svårt? Jag vill bara förtrolla mig till en fluga som sitter där på förskolans vägg och kontrollerar att de SER mitt barn, TAR HAND om honom om han blir ledsen, HJÄLPER honom att äta maten och dricka vattnet, TRÖSTAR honom snabbt om han får för mycket intryck och blir ledsen, SNYTER hans lilla rinniga näsa och tja, SER SER SER mitt barn.

Men det går ju inte. Så jag sitter på jobbet, väntar på sms från föskolan, är skakig i hela kroppen och inuti snurrar det, jag vill gråta och åka och hämta hem honom, men försöker skriva en text och väntar på att klockan ska bli tolv och att jag får åka och hämta hem honom. 

2 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Hoppas du får ett sms snart!

Anonym sa...

Alltså tar tillbaka mitt skratt på förra inlägget (även om jag tyckte din sms-terror var ganska kul, obs kan verkligen helt relatera du ska se mina kedjor till förskolan där mina ungar går de är lååånga, från en sida. Min.)
Läste detta ledsna och skickar såklart en främlingskram över nätet, känner med dig. Det är tufft..Min minsta var av sådan sort att han gallskrek & grät varje lämning i typ ett år. HATADE inskolningen. Det spelade ju ingen roll, en måste ju jobba..Men det var väldigt plågsamt. Läste också på Kitty Jutbrings blogg hur hennes kille kom hem och grät efter lämning, inte för att det var en dålig lämning för deras unge - utan för att han själv tyckte det var så hemskt att behöva sätta igång med förskola igen efter semester & ledighet. Det är tufft, för alla inblandade på olika vis. Även för personal. 13 ungar inskolas samtidigt, gud....