31 augusti 2015

Hemma hos kärlek

Vi är hemma och det känns som jag varit borta i en evighet och en kvart på en och samma gång.

Att plötsligt, efter 18 månader och 13 dagar av INTENSIV varje dag-samvaro, lämna en gråtande liten älskad på förskolan och sticka till Arlanda, ta ett plan till New York like it's 2008 eller däromkring och sedan förväntas ställa om sig, sova på nätterna, njuta av "egentid" och "vuxentid" var ett uppdrag jag inte lyckades fullfölja med bravur. Det kan vi väl erkänna. Men jag gjorde det i alla fall, jag satte mig på det där planet och den dagen hade all min eskalerade ångest kring Ivans inskolning och det som hände både på och utanför förskolan liksom blivit för stor för mig att hantera. Jag tänkte att det var lika bra att jag åkte - vi hade jobbiga dagar innan och Ivan verkade ömsom arg på mig och ömsom orolig att jag skulle ta ett endaste steg utanför hans synfält. Vårt vanliga superintensiva liv upphöjdes till tusen, och själv velade jag som bekant in i det sista om jag ens skulle ta mig iväg. Det kändes så fel, men som sagt: när dagen väl var kommen kändes det som att HAN skulle må bättre av en liten paus från mig och oss och det var den känslan jag höll fast i när jag drog.

Därmed inte sagt att det var fruktansvärt konstigt, och jobbigt, och svårt. I början hördes jag och Ivans mormor, hon heter alltså Anki, precis hela tiden. I realtid visste jag hur han mått när han vaknat, vad de lekte, hur han åt, och ungefär hur dagis fungerade (inte allt - hon besparade mig de värsta bitarna för att hon fattade att jag skulle må för dåligt av att höra om det, om hans förtvivlan vid lämningarna eller den dagen då förskolan ringde och sade att Ivan nog behövde gå hem tidigare eller den dagen hon hämtade och alla tretton barn grät samtidigt) och informationen fick mig att å ena sidan längta hem något alldeles frukstansvärt, å andra sidan vara lugn i vetskapen om hur otroligt mycket han älskar sin mormor. Han var nämligen glad med henne exakt alla dagar. Inga gråtutbrott, inga långa läggningar (han somnar på mellan tio minuter och en kvart med henne - vet inte ens vad jag ska TÄNKA om detta, för mig tar det nästan alltid närmare en timme och att klappa honom på huvudet och ryggen sådär som mormor säger att hon gör *han gillar det* kommer inte på fråga, han vill inte), ingen dålig aptit, det enda ledsna hade varit kring förskolan. Och den gick han bara i en och en halv dag när jag var borta. Den övriga tiden hängde han alltså med mormor och jag fick den ena mysiga bilden efter den andra till min telefon. Såg hur han skrattade och låg och vilade på hennes bröst och lekte med olika traktorer och ja, hade det helt himla underbart. Så skönt att veta att han känner så för henne, jag visste det nog egentligen redan innan men kunde ju inte veta hur 4,5 dygn skulle fungera. Men det gjorde det alltså, fungerade. Utmärkt, till och med. Han hade pratat om mig en del och mormor hade berättat en saga om hur mamma flög flygplan och hur de skulle åka och hämta mig på flygplatsen när det blev måndag.

Själv hade jag ganska svårt att sova, och ibland att ta mig igenom dagarna utan stor hemlängtan. Det är ju inte så himla coolt att skriva det här, men alltså jag känner mig så halv utan honom. Går runt där i en stad jag älskar men känner inte så mycket för saken? En sida av mig ville få dagarna att bara gå, så att jag fick sätta mig på planet hem. Om nätterna sov jag mellan ungefär elva och fyra, sedan vaknade jag och väntade in dagarna. Var inte helt sällan ute och promenerade, ensam, redan vid sju på morgonen. Igår morse kändes det faktiskt så himla skönt att det var söndag och att den här dagen skulle ta mig hem igen. Jag var orolig för att komma hem till Ivan och hur han skulle ta det. Vi hade bestämt att vi skulle umgås alla tre hela dagen, så att han fick välja sin person.

De mötte mig på Arlanda i morse. Jag såg honom på långt håll i sin mormors famn. Hon pekade åt mitt håll, han såg mig och slet sig ur famnen och sprang mot mig. Jag kramade honom och han hoppade glatt upp i min famn. Blev sedan generad en kort stund, smög runt och pekade på olika gatbrunnar och log liksom under lugg. Men det var i princip det enda som var annorlunda på hela dagen, och det gick över snabbt. Vi åkte tillsammans till Stockholm och lämnade min väska hemma, och gick ut igen. Ivan pratade i ett och bubblade om traktorer och lastbilar och hästar och bilar och gungor och allt det där han ständigt pratar om. Han sov och vi åt lunch. Han vaknade och åt lite han också. Vid två åkte mormor hem och han vinkade till henne men blev inte ledsen. Vi lekte vidare i en park och han kändes inte sådär otryggt klängig och arg på mig som förra veckan. Vi gick till Frida och Frans och hälsade på deras nu en vecka gamla bebis. Ivan var glad och harmonisk hela återstoden av dagen. Vi åt middag hemma, han och jag, och han strålade som en sol. Läggningen var lite hetsig och lång, men inga tårar fälldes, mer ett slags halvt irriterad upphetsning.

Det var så skönt att komma hem igen. Jag är lugnare i själen än på länge nu. Imorgon är det förskolan igen, Ivans tredje vecka ska börja och jag ska - på riktigt - återgå till jobbet. Oroar mig iofs för hur det ska gå med tanke på förskolan och ensamstående och allt det där, men har fått ihop ett bra schema som jag tror håller den här första tiden. Måndagar, onsdagar och fredagar hämtar jag halv tre. Tisdagar och torsdagar hämtar hans barnvakt eller hans farmor, samma tid. Det bör fungera, det bör gå bra. Det får kosta att jag bara jobbar 80%, vad är pengar egentligen i en sådan här situation? Vi får klara oss på det vi får in, det kommer vi göra.

4 kommentarer:

Erika sa...

Heja dig och Ivan! Och klart en är halv utan sitt baaarn! Jag saknar Alva när hon somnat på kvällen, även fast det är skönt att hon sover. Liksom.

egoistiska egon sa...

Blir alldeles gråtit av att läsa detta. Vad fint.

Karin sa...

Åh vilken fin text. Gissa vem som bölade på väg till jobbet på ett fullsmockat tåg.. Du är så jädra klok och sån grym mamma. Jag känner bara såhär: när ska du skriva en bok? På riktigt alltså?

Kaospatrullen sa...

Åh vad fint!