17 augusti 2015

Inskolning dag 1

Att jag tyckte det var lite vekt och mesigt att förskolan i sina papper föreslog att alla skulle gå hem efter lunch och komma tillbaka dagen därpå under inskolningen visade sig vara... Eh, ja men tillåt mig gapflabba. Jag tänkte: äsch Ivan är ju med kids i parker och hos kompisar hela dagarna, de andra kan gå hem vid lunch om de vill så drar vi tillbaka efter vilan (som jag däremot var säker på skulle ske i vagn och ej på förskola) och bara YOLO hej hej förskolan vi är typ såååå klara med den här inskolningen redan, var är guldstjärnan? Så fel jag hade. Och inte hade jag ställt in mig på att JAG skulle bli så sjukt slut av en ynka förmiddag, två och en halv timme, som jag blev? Hej självkännedom. Hej ödmjukhet. Länge sen.

I alla fall. Vi anlände nio, då var det samling. Det där lugna samtalet oss föräldrar emellan då vi skulle berätta om våra livssituationer (tänk: gruppterapi) och våra förväntningar och förhoppningar och farhågor inför förskolan skull dryftas, det var ju då inte på tapeten. Hade i mina fantasier glömt bort att vi skulle ackompanjeras av tretton 1,5-åringar. Jo jag sa tretton. Och 1,5 år. Alla, samtliga, tutti. De LÅTER, ska jag be att få tala om. Den ene ramlar och gråter, den andre skriker för att den vill ha en tiger som står precisnutom räckhåll, en tredje smäller till en fjärde som ylar, en femte klänger på sin förälder, en sjätte lämnar rummet och drar ut på gården för att en sjunde länsat dörren öppen, en åttonde smäller i bongotrummor och en nionde dänger två ukulekes i varandra, en tionde smular riskakor över hela golvet och en elfte spottar ut sin banan på sin förälder och den som sitter bredvid, en tolfte försöker få dricka vatten men sätter i halsen och en trettonde sjunger en sång. Ja men ni fattar. Av samlingen och presentationsrundan minns jag inget alls. Ivan var inte ens i rummet när jag skulle presentera honom (han var den sjätte). 

Efter samlingen, då vi för övrigt fick veta att på avdelningen finns tretton (13) barn, 3 pedagoger/barnskötare samt en musikpedagog, en danspedagog samt en bildpedagog som dyker upp någon/några gånger i veckan (detta är en förskola som lägger vikt vid konstnärliga uttrycksformer och menar att i en demokrati bör allt som är språk - då inte bara "språk" - uppmuntras, eller ja typ, läs på mer om Reggio Emilia om du år nyfiken men ledord är språk och demokrati och kommunikation och glädje och skapande) för att göra övningar med barnen, var det dags för frukt och riskaka aka fika. Sedan umgänge inomhus fram till lunch kl elva. Alltså, Ivan hatar inomhus. Han drog ut så fort tillfälle gavs och när jag lyfte in honom igen hetsade han runt bland alla leksaker och myshörnor och musikinstrument och "skapandeverkstäder" och om ett annat barn skrek högt och plötsligt eller, gud förbjude, nuddade/slog/knuffade honom blev han råkränkt och grät. Dagens uppgift från bildpedagogen var att 1. Ta ett kort på barnet samt 2. Tillsammans med barnet skapa en ram som detta kort så småningom ska sitta i, ovanför barnets egen hylla. Vi fick välja bland ganska få färger (pga det gick i samma tema som hallen/rummet där tavlorna ska hänga) berättade bildpedagogen och jag och Ivan gjorde en tavla/ram som mest såg ut som ketchup och senap. På bilderna ser han rosig, allvarlig, nygråten och lite förfärad ut. Blir ett bra minne, det där. 

Anywhoooo. Sen gick vi ut en sväng på gården, Ivans favoritperson aka sångpedagogen Maria gled ut och körde en sångstund med gitarren på gården och Ivan blev åter lycklig. Utomhus, Maria och SÅNG, livet lekte och han stod i mitten och skrek EN GÅNG TILL (på hans språk: ATTATILL, men Maria fattade och sjöng fler och fler sånger) tills det var lunchdags inomhus. Där var det framdukat med soppa med kikärter, morot och gröna ärtor, samt bröd och smör och ris. Tre bord med små små stolar. Ivan satt på sin stol uppskattningsvis trettio sekunder. Men åt faktiskt flera tuggor, succé! Att nästan alla andra barn satt ned och åt tycker jag var lite fjäskig stil faktiskt. Någon kunde väl springa runt och röja bara för att vara schysst mot Ivan liksom? Men nej. Goda utsikter för grupptryck framöver, noterade jag. 

Okej och nu är klockan halv tolv och alla börjar gå därifrån. Jag är HELT SLUT, och Ivan också. Men som vanligt när det blir lite tystare ljudnivå och mindre folk i rummet börjar Ivan gilla läget och här fick han en tjugo minuter tillsammans med bara tre andra barn samt pedagogerna för sig själv. För första gången på hela dagen såg jag honom sitta ned med en pedagog och titta på saker. En av papporna tog gitarren och spelade en trudelutt. Ivan älskade. Strax före tolv gick vi dock därifrån och Ivan somnar en minut efter att vi kommit ut på gatan. Själv önskade jag att jag också fått göra det, men pga renovering i huset fick jag vandra och fika med Frida, också trevligt. 

Dag ett av inskolning alltså avklarad. Hur Ivan NÅGONSIN ska kunna vila och alla till ro i den miljön är ytterst oklart, men jag antar att det återstår att se. Själv måste jag sova exakt NU så jag orkar inte skriva något mer om idag. Hej! 


2 kommentarer:

Erika sa...

Även fast jag har ett ätbarn måste jag säga att det var rätt vågad mat de bjöd på? Inget fjäsk med korv och makaroner direkt. Hoppas det är en massa ätbarn på Alvas föris också. Jag är nämligen jätterädd att det ska vara tvärt om med grupptrycket där. Att de ska lära henne att inte äta!

egoistiska egon sa...

Men skolas alla 13 in samtidigt? woha! låter maffigt. heja er iaf.