18 augusti 2015

Inskolning förskola, dag 2

Ännu en dag till ända, ännu en kväll då jag är så trött att ögonen nästan faller ihop och kroppen längtar in till sovrummet, där Ivan nu sover, för att få vila, sova, blunda, inte röra mig, inte tänka. Jag vet inte om det är själva inskolningen som gör mig så trött eller att någon reaktion på senaste månadens dåliga sömn liksom kommit såhär i elfte timmen? Jag lägger mig mellan nio och tio och bara sover sover sover, så mycket det går. Det är ganska skönt. Men lite fattigt, sådär inspirationsmässigt, förstås. Men men, kroppen säger sitt och det är bara att lyssna. Men nu var det ju inte mig det skulle handla om.

Idag gick vi till förskolan så vi kom dit en kvart före de andra. Det var inte exakt planerat, men nu blev det så, och i stället för att leka utomhus på gården valde jag att gå in så att Ivan fick lite extra tid att bonda med pedagogerna innan alla andra trillade in. Jag tror han behöver det, Ivan alltså, att få hänga i lite lugn miljö med de tre vuxna som kommer att vara hans trygghetspersoner om dagarna när jag inte är där längre. Under den kvart vi var där i morse lekte Ivan med en burk med snäckor och vi tränade samtidigt in pedagogernas namn då han gick och bjöd frikostigt på snäckor åt höger och vänster. Ska FANNY få den här, frågade jag, och Ivan gick fram till Fanny med en snäcka. Men ska inte OLIVIA få en också, frågade jag, och jovisst skulle Olivia få en hon också. Och var är KATARINA, frågade jag, och så vidare. Så höll vi på. Efter en liten stund kom ytterligare ett barn och placerade sig genast vid snäcklådan. Ivan och det barnet interagerade fint, bytte snäckor med varandra. Sedan kom ett till barn, och ett till, och när de var ungefär fem runt lådan med snäckor tyckte inte Ivan att det var roligt längre. Det blir liksom för mycket att ta in samtidigt, han är inte så bra på att ta för sig och köra på utan börjar iaktta och lyssna och hålla koll på alla andra, och så slår det lite slint i skallen och han blir ledsen och söker upp mig. Så vi gick in i andra rummet och byggde klossar. Snart var det massor av barn och föräldrar där också, och samlingen började. Tätt följd av frukt- och riskakestund. Stämningen vid dagens samling var mycket lugnare än igår och jag märkte även på Ivan att han hanterade det hela mycket bättre. Känns skönt att notera framsteg.

Efter frukstund lekte alla inomhus en stund och precis som igår handlade det för Ivans del ganska mycket att hitta lugnare platser när det blev för många barn omkring honom. Speciellt sådana barn som röjer och tar i med rösten, som trängs och knuffas. Han har en bit att gå när det gäller att hantera det utan att bli orolig och ledsen, så att säga, men han kämpar på så himla fint. Vid halv elva gick alla barnen ut och då dröjer Ivan gärna kvar och leker ensam i rummet en stund, han blommar verkligen upp så fort det är lite tomt och lugnt i lokalerna igen. Nedan en kort snutt på detta.


På gården var det kul och precis som igår valde Ivan att hänga vid en träbil som han låtsades köra. Han åkte rutschkana några gånger och sedan var det sångstund i sandlådan igen. Ännu en gång skrek han EN GÅNG TILL och applåderade i mitten av ringen efter varenda sång och därmed tror jag att vi säkrat hans plats i sångpedagogens hjärta. Känns tryggt. Klockan elva var det dags för lunch. Jag tror faktiskt att luncherna hittills (dvs två, haha) har överraskat mig mest. Idag satt han vid bordet nästan hela lunchen och gapade mer än villigt när jag erbjöd sked efter sked med ris och kycklinggryta. Jag placerade honom LISTIGT NOG bredvid det barn som blev inskolat redan i våras, som har ett helt annat lugn än alla nya barn, så där satt han och noterade proffset vid matbordet. Säkert en halv portion fick han i sig, sedan var tålamodet slut och alla barn verkade jättetrötta. Efter handtvätt och blöjbyten var det alltså dags för vila. Tretton barn, tretton vuxna, två pedagoger trängde in sig i ett jättelitet utrymme där tanken var att barnen skulle somna. Det gjorde alltså inte mitt barn. Inte de andra heller, så länge han var i lokalen. Han smet ifrån mig gång på gång och klättrade över alla andra till dörren där en lampknapp satt i lagom höjd för att han skulle kunna tända och släcka den gång på gång på gång.

När vi försökt i 20-30 minuter utan att Ivan visat de allra minsta tecken på att ha för avsikt att slappna av och vila (inget annat barn sov heller, men jag noterade att vissa liksom låg ned och började se lite dimmiga ut i blicken) gav jag och en annan mamma upp och det fick bli vagnpromenad för Ivan. Där somnade han på fem minuter. Jag VET att det här kommer lösa sig så småningom men ändå kändes det lite som ett nederlag. Jag vandrade gatorna fram i en timme och 40 minuter och gick sedan tillbaka till förskolan och frågade om alla andra lyckats somna. Det hade de inte, men sju av tretton barn hade faktiskt gjort det. Några sov än, de andra hade gått hem när barnen vaknat. Själv ville jag ge Ivan så många timmar som möjligt i förskolemiljön tillsammans med mig, så vi stannade kvar till klockan tre tillsammans med bara två andra barn och deras pappor.

Vid det här laget var jag - alltså inte Ivan - så otroligt trött att timmarna fram till läggning vid åtta kändes oöverstigliga. Men vi tog oss dit på något sätt. Promenerade till Nytorget och hälsade på Emelie och Josef en sväng, promenerade till Skanstull och sedan hem. Hemma åt vi middag och badade och läste sagor och så till slut fick jag lägga honom. Han somnade på en kvart. Jag tänkte göra detsamma ungefär nu.

Imorgon är sista dagen på förskolan då jag är med, sedan kommer något jag tycker känns oerhört främmande och lite läskigt: att lämna honom där. Hjälp.

5 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Vet inte om det är någon hjälp med min sambo som skolar in F är HELT slut. Och då är de fem barn som skolar in samtidigt "bara".

Sandra sa...

Min dotter verkar väldigt lik Ian på många sätt (snart 22 månader). Skolade in henne i januari och hon somnade aldrig under inskolningstiden utan blev vagntur. Första dagen ensam somnade hon på 5 min och sedan dess har sovstunden aldrig varit något problem. Hemma är det väldigt svårt att söva fortfarande... Det kommer gå toppen för Ian!!!

Sandra sa...

Menar såklart Ivan!!!!!

Anonym sa...

Du är grym! Ivan har tur som har en sådan fantastiskt inkännande & klok förälder som gör allt för att det ska bli så bra för honom. Förskolevistelsen kommer ge er båda space och perspektiv. Det kommer bli bra! /Sara

Anonym sa...

Å vad jag känner igen min unge i Ivan. Helt omöjlig att ta med på restaurang. Ser andra familjer ha picnic med sina barn men i vårt fall sitts det möjligen still tre minuter sen springer hon iväg utan att bry sig om någon följer efter eller inte. Sömnen på föris var detsamma för oss i början men det ordnade sig efter några dagar. Dottern hittade en nalle på Föris som hon adopterade och gjorde lite till sin. Finns det kanske nån trygghetsgrej som Ivan kan ha som underlättar. Tror också det ger sig när du inte är på plats. Håller tummar!