10 augusti 2015

Sommarens sista vecka

Hallå, ni lyssnade väl på Annika Norlins sommarprat häromdagen? Det som handlade om PMS och PMDS? Det var så himla intressant. Jag visste mycket av det hon berättade om redan, såklart, eftersom jag för ungefär fyra år sedan fick diagnosen (är det en diagnos ens?) PMDS av min dåvarande läkare och sedan dess under de allra jävligaste PMS-dagarna tar medicin för det hela (och är lyckligt lottad eftersom det funkar mycket snabbverkande och bra för mig, den turen har inte alla), men jag Ä-HÄ-HÄÄÄÄÄLSKADE hennes program ändå. Hon är så smart och rolig och vettig och bra, den kvinnan. Här är länk, latmaskar.

Och av ovan nämnda orsak, alltså inte sommarpratet utan PMS (obehandlad, en är väl lite Luthersk och tycker att en *kämpar på bra* trots rådande hormon-mayhem i hela skallen, det är bara när det typ brister på alla fronter och jag håller på att göra slut / säga upp mig som jag tar de där små pillren pga är oerhört smart, inte, men vidare till saken), har jag idag och igår grinat till en hel del större och mindre saker. Sådär som man gör. En del grejer av för privat karaktär för dig, lilla bloggobert, men andra helt vanliga som idag, när vi var hos Ivans farmor och farfar och vi satt i godan ro och åt glass med hallon och pannkakor (vissa skulle kalla det "pannkakor med glass och hallon" men viktigast först, okej?) och Ivans farfar typ "berömde" mig för att jag var en så kärleksfull och närvarande mamma till Ivan. Han sa det liksom inte högtidligt utan mer "jag vet att vi sagt det här förut men det tål att sägas några gånger igen så det sjunker in, men vi är så himla glada för att du är som du är med Ivan, att du alltid sätter honom i första rummet och aldrig ger upp trots att vi vet att du kämpar ensam och är undersövd och ibland alldeles ostimulerad, vi ser vad det gör med Ivan och han är en sådan fantastisk trygg och framåt liten kille, och vi är så glada för det". Ungefär så, sade han, och farmor stämde in. Själv började jag fulgråta. I blame it all on PMS, för i nästa sekund var jag helt som vanligt och vi pratade om typ helikoptrar eller något annat helt oväsentligt. Typisk PMS-bergochdalbana alltså. Intressant förresten, i Annikas prat, det där om hur alla människor har en alldeles unik mix av hormonbalans och alla därmed reagerar precis på sitt egna sätt på till exempel tillskott av hormoner som i P-piller. Eller för den delen graviditeter. Jag älskade ju att vara gravid, alltså jag tror inte jag grät en enda tår de sista sju månaderna. Östrogenet måste ha flödat i mig på ett sätt det aldrig annars gör för INGET kunde rubba mitt lugn. Min kille var helt amazed och önskade att jag alltid kunde må sådär. Det kunde jag tyvärr inte för så fort Ivan var ute och östrogenet sjönk igen var jag samma gamla vanliga hispiga hormonpendel igen. Joråsåatteh. Har ingen aning om vart jag ville komma med det här. 

Jo, det handlade lite om humörsvängningar ja. Idag tror jag faktiskt att Ivan hade sin bästa dag i livet so far. Den inleddes med ett bad i Söderbysjön i Nackareservatet och han var otroligt modig där han gled runt naken och doppade sig till höften i det ljumma vattnet. Sedan sov han som en klubbad säl medan jag själv vandrade runt i Nackareservatet och letade skugga. Kissade i skogen gjorde jag också, fick feeling (och behov). När jag vandrat och svettats i nästan två timmar i mina flipflops (varför blir inte mina ben trötta av att gå flera mil i flipflops? de HATAR att gå flera mil i tex Converse eller tygskor med platt sula. detta är ett mysterium) väckte jag honom och tog bussen från Gullmarsplan till Gudö, där farmor och farfar alltså bor. Därute fortsatte paradisdagen med ungefär allt som Ivan värderar allra högst i denna värld just nu. Närmligen glass, traktor, lastbil helikopter. Se bildbevis nedan. 





Att traktorn är en gräsklippare, lastbilen är en rostig Volvovalp, helikoptern är en leksak från Teknikmagasinet är mindre viktigt. Vi lyckades till och med övertala honom (Ivan, inte farfar) att äta hallon direkt från buskarna i det enorma hallonlandet. 

På tal om det, alltså herregud vad dåligt han äter just nu. Värmen eller de nedre kindtänderna, jag har ingen aning om varför, men äter gör han knappt. Allt han brukade gilla är tråkigt och han tuggar hellre på pinnar i parken än på riktig mat. Välling får han i sig, och vätska, och klämpåsar med "gröt" då och då. Och kanske lite nektarin. Men mat, nej tack. Jag försöker att inte oroa mig eftersom jag vet att det är okej, han är pigg och växer och mår bra, men är ändå avundsjuk på de vars barn äter frivilligt. Så mycket mindre meck. Så mycket mindre SLÄNG, också. Hatar att stå och laga matlådor och picknickar och matsäckar med allt möjligt gott i, som får slängas när jag kommer hem för kvällen eftersom Ivan på sin höjd petade lite i maten och kanske stoppade en eller två bitar i munnen. Nä usch. Hoppas förskolan gör underverk för min unges aptit. 

Och på tal om förskolan (detta inlägg har så snygga bryggor, märker ni det?) så är det ju dags på måndag om en vecka. I helgen kommer mamma och vi ska ha namnlappsverkstad. Hur namntaggar en barnkläder nu för tiden? Klisterlappar eller syr fast lappar eller vad är bäst? Hinner jag ens fixa fram något som är klart till helgen? Köper jag något på... Panduro? Tips emottages tacksamt. Annars åker tuschpennan fram och jag börjar skriva i ryggen på alla plagg. 

Nu är klockan halv tio och jag kommer gå och lägga mig cirka exakt nu. Ivans sömn är inte att lita på dessa dagar/veckor. Skulle säga att han kör lite 5:2, där tvåan står för nätter då han sover så risigt och fyllt av skrikiga uppvak och drömmar och tänder och ylande att jag inte vågar lita på att få vila om jag lägger mig framåt tolv, som egentligen är min preferred hour. Trots att hans sömn ändå är sjukt mycket bättre än för ett halvår sedan, är det som att min egen motståndskraft mot dåliga nätter blivit mindre. Jag klarar en hjäpligt, men när det blir två i rad blir jag helt skakig och ledsen och svag. Måste prioritera sömn. Måste lägga mig. 

7 kommentarer:

Anonym sa...

Satsa på tuschpenna. Vattenfast märkpenna, gärna mellanbred så syns det bättre. Köp två så ni kan märka båda två och håll den borta från Ivan. Orka sy eller stryka namnlappar liksom, nej tack. Finns säkert på panduro, men även barnklädesaffärer brukar ha. Eller hey mataffären för den delen,

egoistiska egon sa...

Men åh, jag börjar ju böla av att läsa det där Ivans farfar sa. Så fint!!!! Och jag har inte ens pms.

Även vi kör förskolestart på måndag. Helt glömt av det där med att namna saker. Ja hur gör man?

Anne sa...

Vad härligt med så fina ord från farföräldrarna. Förstår att du började böla. När det gäller namnlappar så har jag beställt strykfria lappar här: https://www.namnlappar.se/bestaell De har många rätt fula men du kan designa själv typ med en traktor och så funkar de helt ok att tvätta bara man fäster klisterlappen på själva lapparna i kläderna och inte direkt på tyget. Latmasksversion av att sy men vad tusan kläderna växer de ju ur på två sekunder. Lycka till med inskolning!

E sa...

Du beställer namnlappar och taggits på nätet, googla. Då kan man återvinna namnlapoarna mellan stl. Superbra!

Arne sa...

Håller med om tuschpenna, så lätt att bara greppa och skriva när en har köpt nya kläder också.

Anna m Nils sa...

Orka sy fast lappar, det gör jag bara i vissa vantar jag inte vill tappa bort (tips: köp HINKVIS med stickade tumvantar på våren när de reas ut, för det kan försvinna ett par i veckan vintern därpå). Jag namnar allt med PoPs märkpenna, på storlekslappen i nacken.

Schmarro sa...

TACK för tips raringar! <3