12 september 2015

Anteckning Ivan, 19 månader

Okej, nu är det bara fem månader kvar och sedan är Ivan två år och då slutar vi med det är månadsantecknandet, då kör vi kvartal i stället. Men tills dess, håll ut. 

Sömn
Åh, vår gamla akilleshäl fortsätter att vara det. Men vi börjar med det positiva: Ivan somnade ju redan tredje dagen på förskolans vila och sedan dess har det i princip varit noll problem att få honom att sova i ett rum bestående av tretton jämngamla och två till tre pedagoger. Jag tycker det är så sjukt att jag inte ens orkar gå in djupare på tanken, alltså på ett bra sätt. Tänk att han sover i grupp! Tänk att han somnar i halvmörkt rum och är en av dem som sover längst på förskolan? Hur är det ens MÖJLIGT när han sover så risigt tillsammans med mig och tar så lång tid att lägga? Ingen vet (och visste jag skulle jag inte ha nedan problem, håll i er för nu kommer gnället igen).

Läggningarna tar mellan tjugo minuter och fyrtiofem skulle jag gissa på. Han är okej med att gå och lägga sig men har en ny typ av rastlös ilska som tittar fram när han inte "får till det" i sängen. Att få till det verkar handla om att hitta den skönaste ställningen, att gräva sig ned så djupt det går under de tre (små) kuddar han har i sin spjälsäng, att hamna på ett alldeles perfekt sätt och att då, när han hamnat rätt, låta mig buffa inte hans rumpa utan toppen av ett kuddberg som ligger över hans rumpa. Alltså det är sådana procedurer att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Låter jag bli att vara närvarande, sitta hukad, buffa, så ställer han sig upp och ropar på mig och skriker tills han snart börjar gråta och då är det inte tal om sömn, så vi kör på. Byta ställning, pusta, gnälla, buffa. När jag tröttnat och märker att han själv börjar bli trött och låsa sig brukar jag avbryta hans ständiga sökande efter den perfekta ställningen, säga "nej ivan nu är det faktiskt godnatt", lägga honom tillrätta och liksom hålla fast honom samtidigt som jag vaggar ganska bestämt. Det brukar fungera, men jag undviker att ta till det i första taget eftersom jag ju allra helst vill att han hittar till sömnen på egen hand. Det har gått sådär på sistone, kanske har det också blivit värre i samband med förskolestarten, och jag försöker ge honom den tid han behöver och uppbåda tålamod så att han somnar så trygg och lugn det går. Efter en dålig läggning väntar nästan alltid en dålig natt, med fler uppvak och fler mardrömmar än annars.

Nätterna då? Tja, men där är vi också åter på något slags evigt uppvaknande tycker jag. Han brukar sova stilla mellan åtta och tolv och därefter kommer minst en, ofta flera, röjiga timmar då han vaknar allt som oftast och gnäller och skriker. Inte i nattskräck längre, utan antingen i mardrömmar eller något som verkar som att han bara vrider sig runt och runt och runt och inte hittar rätt, samtidigt som gnället övergår i mer och mer gråt om jag inte är där och stoppar om, klappar, buffar och vaggar. Vi har väl ungefär en stilla natt i veckan nu för tiden, de andra är röjiga. Vi har samsovit en del men jag är åter i läget då jag tycker att han verkar sova bäst i sin egen säng ändå. När han sover hos mig når jag förvisso honom lättare, men han kryper så långt ifrån mig det går och hamnar inte sällan med halva kroppen hängande över fotändans kant och det blir för läskigt med fallrisken, så jag bär runt och fixar och trixar mest hela nätterna kan man säga. Unnar typ inte ens min värsta fiende dessa nätter, ändå känns det typ... hanterbart? Fattar inte varför, men det känns som det är som det är och att jag pallar, trots allt. Varje kväll när han väl somnat skyndar jag mig med allt jag har att göra i lägenheten för att så snabbt som möjligt få lägga mig i sovrummet och läsa bredvid honom. Att höra honom sova lugnt är bland det bästa jag vet.

(Inatt sov han dock så stilla en liten stund att jag fick panik, ren och skär, och återupplevde hela proceduren kring att hitta älskad person död i sängen, på bara några sekunder när jag känt på hans fot och tyckte att den var lite för sval hade jag i mitt huvud gått igenom allt jag inte skulle orka överleva med den situationen, jag hann ringa samtalet till Ivans mormor i skallen där jag bad henne komma och hämta mig och hann tänka att jag aldrig mer skulle hitta någon poäng med någonting i hela världen. Med det sagt: jag är ju rätt traumatiserad och tycker alltså inte om när han sover och andas så tyst att det inte ens är säkert att han andas. En jobbig passus, detta.)

Upp stiger vi mellan 06.30 och 07.00 ungefär. Ivan vaknar oftast arg och gnällig om det är närmare sex, och glad och utvilad om det är kring sju eller halv åtta. Att få honom att somna om vid sex är tyvärr oftast alldeles omöjligt.

Mat 


För en månad sedan när jag skrev det här var det bara några dagar till förskolestart, vilket innebär att han snart gått en hel månad. Och jo, hans aptit har liksom tagit fart i samband med förskolan. Där äter han tydligen både det ena och det andra, det är linsgrytor hit och lasagne dit, en broccolisoppa ena dagen och kycklinggryta den andra. En stor favorit är ris (uttalas LIS) och i övrigt tycker jag han är bra på att smaka det mesta vi serverar hemma. Riskakor med ostsmak är bästa mellanmålet, och nektariner (som han kallar äpple och jag orkar typ inte rätta?). Grötpåsar och smoothies har vi nästan helt slutat med, så skönt! 250 ml välling med lite extra grädde får han varje morgon och kväll. Maten är just nu ganska mycket av en icke-issue, vilket ju inte alls var fallet för bara en månad sedan.

Lek

Just nu leker Ivan helst med sina duplo-klossar som han helt plötsligt är värsta proffset på att bygga i hur höga formationer som helst? Det har liksom bara lossnat med finmotoriken och man ser hur han koncentrerar sig mycket och hårt för att få till det, och sedan blir så himla glad när det funkar. Att packa sin lilla ryggsäck full med prylar (och sedan packa upp) är också roligt, och han övar sig fortfarande på att fatta varför inte den största boken går ned i väskan, när den lilla gör det. Sånt här övar de mycket på på förskolan just nu, och det märks verkligen hemma också vad han går igång på. Han vill gärna springa till handfatet vid toaletten, ställa sig på sin pall och leka med en rinnande vattenstråle också. Tvättar händerna, borstar tänderna, håller händerna under strålen osv. I parkerna har han helt tappat intresset för gungorna och nästan rutschkanorna också, det är mer att pilla med hinkar och spadar och liksom "skapa" grejer som är kul nu. Vårt parkliv har ju nästintill försvunnit i och med förskolestarten, numera hämtar vi honom vid tre och efter detta är han mycket nöjd med att leka inomhus ett par timmar. Jag är nöjd också, har hunnit tröttna rejält på de flesta parkerna.



Han läser gärna böcker (blir läst för, men läser också själv - alltså inte LÄSER men sitter och berättar för sig själv eller mig vad som finns på bilderna) och tycker mest om den typen av böcker som har bilar och traktorer och lastbilar i sig. Om illustrationerna är för "röriga" (tänk Stina Wirsén) stänger han snabbt boken och säger SLUT, han gillar bilder som är tydliga och liksom verklighetstrogna.

Framför iPaden tittar han på Bollibompa och tycker där att inslagen "Stora maskiner" och "Musikbilen" är allra roligast. Han sjunger fortfarande mycket och enligt förskolepersonalen är han en av de största entusiasterna vid sångstunderna, ropar EN GÅNG TILL och applåderar och kan nästan alla sångerna. Mycket tidig med melodier och språk, vilket ju är nästa rubrik.

Han har fått två favoritgosedjur hemma: Grisen och Kaninen. Kaninen är egentligen en giraff men han kallar den Kaninen så då får den väl heta det. Dessa två hör ihop och följer gärna med på promenad. Plötsligt, både hemma och ute, kan han utbrista uppfordrande: GRISEN! och då vill han att vi ska hitta Grisen och att han ska få den. Sekunden efter att han hittat grisen skriker han KANINEN! i samma uppfordrande ton. Samma procedur med giraffen. Och så alternerar han mellan den gamle grisen och kaninen och det är oerhört gulligt. Här på tur med Grisen i vagnen.


Språk


Jag läste idag att 18-månaders barn har ett ordförråd på runt 50-75 ord och jag tror att Ivan ligger långt över det. Vart vi än går, eller om vi bläddrar i en bok, eller om tv:n står på och det är nyheter, så berättar han vad han ser och det är med ord. Det är taxi och lastbil och skåpbil och taxi och ambulans och polisbil och cykel och motorcykel och det är hus och böcker och läsa och hästar och gubbar och väskan och nyckeln och giraffen och krokodilen och ja, det tar liksom aldrig slut. Idag när travsport stod på på tv:n och jag höll på att göra i ordning hans välling filmades det snabbt på en flagga vid travbanan som liksom piskades för vinden, varpå Ivan säger "blåser". Fattar inte ens var han fått det från, men väder kan han också prata mycket om. Sol och regn och blåst och sånt. Han har börjat addera adjektiv framför substantiven, tex "stor bok" om den är stor. På förskolan säger de att han är väldigt tidig med språket och att det säkert är för att han tar in mycket av omgivningen som han har mycket att bearbeta under nätterna. Det låter rimligt.

Humör 

Ivan fortsätter att vara glad för det mesta, men en viss ilska och ett visst trots (eller: "trots") gör sig alltmer tydligt. När saker blir fel, han försöker sätta på sig en sko i hallen och den hamnar inte rätt, eller han inte vill bli påklädd när vi måste gå, eller annat som inte går hans väg, kan han verkligen bli urförbannad. En kort stund. Det blåser över snabbt och går ganska lätt att avleda, men jag skulle inte säga att det där med "vaknar och somnar glad varje dag" stämmer helt på honom just nu. Jag upplever att det bor en frustration och irritation i honom som oftast visar sig när han antingen inte klarar något han vill klara, eller när jag behöver ta kommandot och han inte får bestämma själv huruvida det ska bytas en blöja, hoppas ned i en vagn eller dylikt.

Övrigt

De nedre kindtänderna som jag redan förra månaden väntade på har precis den här veckan spruckit igenom, och då bara några millimeter på varje sida. Snart över. Skönt.

På förskolan umgås han mest med två tjejer som förutom han är de äldsta i gruppen (dvs: de är 18 och 19 månader, de andra barnen är kanske 15-17 månader så det skiljer ju väldigt lite mellan barnen). Han verkar välja kompisar efter lynne: de som är stillsamma i ljudvolym och inte kastar alltför mycket saker omkring sig tycker han mest om, samt de som delar hans intresse för att klättra.

Angående förskolan så ska jag väl nämna helt kort att inskolningen blev något helt annat än jag väntat mig. Jag trodde han var redo för att bli släppt in i detta intensiva sammanhang, men skulle ha svårt med sömnen. I stället hade han lätt med sömnen och svårt att komma tillrätta de tre första veckorna. Grät större delen av dagarna, bodde i pedagogernas knä, tills det en dag bara släppte. Där är vi nu. Han är sig själv och inte en utmattad irriterad figur när jag hämtar, han har roligt och utvecklas så sjukt fort, han verkar ha roligt och knyta an till både andra barn och vuxna, och förskolan är så himla himla bra.

Favoritpersoner i Ivans liv är farmor och farfar, och mormor. Med andra ord, de som umgås med honom ofta. Jag tror vi avslutar där, för jag är alldeles trött i händer och skalle och längtar in i sovrummet där han nu sover sin lugna period av natten.

Tidigare månadsanteckningar:

Inga kommentarer: