8 september 2015

Den misslyckade nätshopparen

När jag var i New York gick jag mycket omkring på stan, och jag var ganska mycket ensam om dagarna. Detta var alltså inte en sorglig grej utan något som kom som en naturlig följd av att jag vaknade cirka fyra på morgnarna och inte stod ut att ligga hemma längre än till sju, åtta senast. Då ryckte det i benen och jag kom inte på så mycket bättre saker att göra än att till exempel vandra cirka femtio gator norrut på Manhattan, säg till Bryant Park från där vi bodde i Lower East Side. När klockan slog tio kanske jag vände och började gå nedåt igen, och då kanske jag hamnade på någon av avenyerna. Ska jag vara helt ärlig handlade de sista dagarna ganska mycket om att få tiden att gå så att jag fick åka hem och laga allt som kändes trasigt här hemma med Ivan kring förskolestarten, och mitt bästa sätt att hantera grav ångest är att promenera, vara i rörelse, inte sitta still. Avundas de som kan sova bort deppiga perioder och avgrundsdjup ångest, har aldrig tillhört den skaran. Hur som helst.

När dagen för hemfärd var kommen hade jag vandrat igenom många butiker, inte sällan med tankarna på annat håll. Som vanligt älskade jag mycket hos Urban Outfitters och som ovanligt hade jag börjat tycka att American Apparel var tråkiga och onödigt dyra (att de har sexistisk reklam visste vi ju sedan innan, det har tyvärr tidigare inte lyckats få mig att innerst inne inte älska deras mode pga, tja, var en sucker för AmApp since 2005 typ). Jag gick där, min allra sista dag, och hade väl sisådär en tre timmar att spendera. Några pengar hade jag just inte gjort av med, och jag befann mig ju trots allt i New York, så jag var inte heeeeeeeelt stängd för möjligheten att shoppa något plagg eller två. Men jag hittade inget. Det kändes så dumt och futtigt och tråkigt och platt och onödigt, allting. Det enda jag tittade mer än en gång på var ett par himla mjukisbyxor på GAP, ja jag kan väl erkänna att jag provade dem till och med (två gånger). De kostade dock 50 dollar och jag förbjöd mig själv att köpa dem eftersom 1. jag har hundra par mjukisbyxor hemma och 2. det var något rätt sorgligt och talande i att det enda jag ville köpa var ett par byxor jag enbart skulle använda när jag var hemma med Ivan eller möjligen gick till kvarterets ICA. Så futtigt liv en måste ha om det är det enda som lockar, tänkte jag och vägrade shoppa. Åkte hem.

Men så tänkte jag på de där byxorna litegrann efter att jag kom hem. Och så hade jag PMS en kväll förra veckan, smög in på GAP online och bara äsch, vad 17, jag kan väl få äga de där brallorna om jag nu tänker på dem så himla mycket? Klicketiklick och så var de mina, sådär som näthandel är tänkt att fungera ni vet.

Enda problemet: de blev inte alls mina, för jag valde fel på nätet? Tog ett par som på bilden liknade de jag tittat på i butik, men när de anlände igår kväll märkte jag att jag alltså handlat hem ett par mjukisbrallor i ett material som kändes mycket märkligt. Meranoull för att vara exakt. Inte är de så fina och inte kommer jag gå till Ica i dem, men alltså helveeeeeeete så sköna de är? Jag hade verkligen aldrig ens tittat på dem i butiken men nu äger jag dem, och jag skulle ljuga om jag inte påstod att jag har dem på mig exakt varje ensam minut hemma (sedan igår, så vi behöver inte dra alltför stora växlar på det här). Vilket ju i längden kan tänkas bli ganska många.

Vart ville jag komma med det här? Eh, akta er för att shoppa online? The joggers are not what they seem? Anyway, om någon känner att ett par inte så läckra (i verkligheten, på modellen är de naturligtvis läckra) mjukisbrallor i 55% meranoull är precis det ni söker, så råder jag er att gå in på GAP nästa gång ni passerar en affär. Om inte: låt bli.

(De jag ville ha men som tydligen inte var meant to be: dessa. Nu på rea också tydligen åååh jävla skit men jaja.) 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, tack för igenkännande flabb, så bra du skriver!! När tänker du ge ut bloggen som bok? Kram!

Hanna sa...

Tokig i mysbrallor. När jag jobbade i en kommun lurade jag mig själv att ett par från Lindex med dragkedjor på fickorna funkade som vanliga byxor. Det gjorde de inte, det var så uppenbart att jag gick i mysbyxor på kontoret. Men vilka sköna dagar det var.