29 september 2015

Det här med kräkfobi / emetofobi igen

.... Ja, det trillade ju in en del kommentarer på gårdagens inlägg. Och jag har förstått det som att, även utanför bloggen, det är ganska vanligt förekommande. Hos kvinnor. Hos presterande kvinnor. Hos presterande kvinnor som gillar att ha kontroll. Emetofobi är det korrekta och lite tråkiga namnet. Såhär skriver Svensk Mötesplats för Emetofober:

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Emetofobi är inte bara en rädsla för att spy offentligt, då kan det istället handla om social fobi. En del emetofober är bara rädda för att se andra spy, men inte rädda för att spy själva. Andra emetofober är bara rädda när personer med magsjuka spyr, för att de själva kan bli smittade och spy. Om någon spyr av tex fylla istället är de inte rädda, eftersom det inte smittar. Andra emetofober kan vara rädda för att spy själva men inte ha något problem med att se andra spy.
Emetofobi kan lätt utvecklas till andra specifika fobier. Klaustrofobi pga den egentliga rädslan att spy när man är ingstängd. Höjdfobi pga den egentliga rädslan att spy när man blir yr av svindeln. Tandläkarfobi pga den egentliga rädslan att spy när tandläkaren petar långt bak i munnen. Flygfobi pga den egentliga rädslan att spy av flygsjuka. Och så vidare...
Att behandla emetofobi kan vara ganska komplicerat eftersom slutmålet ofta är att framkalla kräkningar. Vid kognitiv beteendeterapi går man steg för steg, vilket för den oinvigde kan låta både hemskt och omöjligt. Ska man spy sakta eller? Nej, man ska istället utmana saker som man undviker pga fobin. Man utmanar svårare och svårare saker. Vad det handlar om är individuellt, beroende på vad du själv är rädd för. I början kan det exempelvis handla om att äta sig mätt inför andra människor, sedan åka buss, därefter gå på fest, sedan flyga på semester. Slutligen kan man försöka framkalla kväljningar. Om man lyckas med terapin eller ej tycks vara väldigt individuellt. Jag har läst om fobiker som lyckats bli av med sin fobi bara genom att titta på autentiska spyscener på video, men jag har också läst om en emetofob som tog kräkframkallande medel men inte lyckades spy och istället förvärrade sin fobi. Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka (diarré istället) och graviditeter (endast illamående, om nåt). Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i. I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta - även om det innebär att fobin försvinner?

Nåväl. Jag fick precis ett samtal från förskolan och gissa vad jag tänkte direkt när jag såg deras nummer på displayen? Att han fått magsjuka såklart. Trots att jag kände att jag lämnade en lite väl förkyld kille på förskolan i morse. Trots att han hostade en del i natt. Trots att det nästan var självklart att de skulle säga att han var förkyld och behövde gå hem (Så var fallet, är på väg att hämta nu) så var det såklart kräks jag fick ont i magen av när jag såg numret från förskolan på min telefon. Fy fan vad detta är jobbigt.

För att svara på en fråga som kom in i kommentarsfältet idag som handlade om hur man tacklade sin graviditet och tanken på en sådan eftersom många mår illa och kräks så kan jag säga att det var en av anledningarna att jag väntade rätt länge med att bli gravid. Det var också anledningen att hela mitt förlossningsbrev bestod av 2 sidor som handlade om hur jag inte ville kräkas under förlossningen. Och att jag gick i speciella samtal innan förlossningen, eftersom jag ville ha planerat snitt hellre än att risker att kräkas under förlossningen.

För mig stämmer det bra det där som står ovan, att jag nästan aldrig kräks själv, de gånger jag drabbas av magsjuka kommer det andra vägen. När jag mådde illa under graviditeten så lyckades jag undvika att kräkas genom att ha möjlighet att jobba hemma när jag mådde dåligt, ständigt småäta skorpor (det hjälpte för mig) och aldrig någonsin åka tunnelbana i högtrafik. Vid förlossningen mådde jag illa vid 8 cm, precis som så många andra, men vägrade dricka vatten eller öppna munnen tills det gått över och krystvärkarna gjorde tankarna på spyorna rätt bleka så att säga. Jag har inte kräkts sedan... åh, jag minns inte? Men jag höll på att kräkas en gång när jag hade något virus och Ivan var tre månader. Stod över en buske i Enskede och hulkade, men det kom inget. Sedan var jag sängliggande ett dygn, Aksel bar in Ivan för amning och annars fick jag vara ensam.

Låt oss återkomma till detta äckliga ämne igen, framöver. Men nu måste jag hämta hem min sjuka lilla unge från föris, han har feber.  

2 kommentarer:

Emilie sa...

Jadu man är visst inte ensam med kräkfobin... För mig handlar skräcken om ovissheten och att bli överraskad av spyan. När jag är full vet jag ju att man spyr och sen är det bättre. Lite oklart faktiskt... Ordet magsjuka eller vinterkräk får jag seriöst svimmningskänslor av. Promenerar till jobbet november till april för att undvika smittan.

Min största skräck med att skaffa barn är förskolorna och deras tendens att orsaka kräksjukor hit och dit under hela vinterhalvåret. Och det är en deal-breaker. Känns så sorgligt... Och evolutionärt orimligt?? Följer din utveckling med spänning!

Arne sa...

Jag har inte kräkfobi, men när jag skulle föda min äldsta son, så hade jag innan sagt att jag inte ville kräkas på mig själv.
Jag tänkte på min bebis som skulle ligga i mitt kräk sedan. Så jag bad extra noga att någon skulle hjälpa mig om det blev dags.
Å jag bara "jag mår illa - jag behöver kräkas" vid det tillfället såg jag ingenting, oklart varför - kan ha varit att jag blundade för att koncentrera mig. Hur som helst, någon - typ undersköterskan bara:
- Jag håller kräkpåsen här framför din mun, så du kan kräkas nu.
Jag:
Kräääääääk - över hela mig själv. Och det slutade så klart i att min lilla bebis fick ligga i en del av kräket. #fail

Ja. Det var en liten parantes...