4 september 2015

"Idag lossnade det"

Vi avslutade tredje förskoleveckan på ett så himla härligt sätt, måste bara berätta. Gick och hämtade halv tre och farmor och farfar var med, för första gången. Från hallen kan man oftast höra om det är ett jäkla liv på avdelningen och många gråter samtidigt, vilket har hänt mer än en (och två, och tre) gång så att säga. Då vill man bara springa rakt in, fånga upp sin unge i farten och rädda honom därifrån. Jag hade varnat farmor och farfar för att det kunde vara lite stimmigt där ibland. Men så var det inte det idag. Det var alldeles lugnt på avdelningen, och från fönstret i dörren mellan hallen och deras matrum/skaparverkstad såg vi en grupp på tio barn utspridda vid två små bord, som åt pannkakor i lugn och ro. Jag såg Katarina, Ivans favorit som han inte brukar släppa taget om, gå runt och plocka med saker men såg inte Ivans huvud först. Men där satt han. I ett hörn, vänd ifrån där jag stod, och inte en vuxen i närheten. Mitt i en grupp ettåringar satt min egen där och åt pannkakor i godan ro. Pratade lite. Åt lite mer. Jag blev så glad att jag fick tårar i ögonen, ville inte gå in och störa men då såg Katarina oss och skrek hej, så då vände sig Ivan om och såg oss i dörren. Kom fram med en stor bit pannkaka i munnen som han åt på vägen upp i min famn. Under följande minuter fick jag veta att "idag släppte det helt för Ivan, han har varit glad och lekt och inte brytt sig om var jag varit nästan något alls. Han har interagerat med de andra barnen och skrattat och dansat, det har verkligen lossnat tycker vi". De andra pedagogerna nickade instämmande och uppmuntrande.

JAG BLEV SÅ LÄTTAD. Alltså jag blev så. Himla. Lättad. I min famn satt en liten pys som inte på något sätt såg utmattad eller orolig ut, en som tuggade pannkaka och babblade och pekade på saker i lokalen och visade farmor och farfar. Och sådant var hans humör och hans energi resten av dagen och kvällen. Trygg, glad, god aptit, så himla mysig stil, inga utbrott, varvade att halvligga i soffan med mig med att bygga duplo (han har fått sån BRA MOTORIK på sista tiden? Det måste vara förskolan som gjort det?) och lyssna på sagor som farmor och farfar läste. Och uppå detta får vi nu ta helg.

Åh. Jag kommer somna så glad ikväll, det känner jag på mig. Tack livet.


6 kommentarer:

SARA sa...

Gud vilken skön läsning!!!!! Heja er!

egoistiska egon sa...

Underbart!

Annika sa...

Härligt!

Jag skolar nu in min lilla. Har tänkt på dig och insett att våra inskolningar är TOTALT olika upplevelser. Totalt. Klara är nu den enda som skolas in. För det har man avsatt ett tvåveckorsspann, det här var första veckan. Under den tiden skolas bara hon in. Tidigare har fem barn skolats in efter samma princip och efter Klara tillkommer ett till. Sedan är gruppen klar. Sju små fisar, inskolade en och en. Mitt hjärta hade gått i tusen bitar med tretton-små-på-en-gång-inskolning. Jag tycker du är så fantastiskt tapper.

Erika sa...

Åhh jaaa!!!!

Lena sa...

Hurra! Kommer lite glädjetårar för din skull nu! Du är SÅ värd lite medgång.

Hanna sa...

Rimligt att jag började gråta nu? Åh vad skönt! Och känslan när man ser sin unge ha ett liksom eget sammanhang och må bra i det