9 september 2015

Låt mig ha mitt okej, okej?

Jag får ibland, och allt oftare ju längre tiden ifrån att min sambo dog (snart ett år sedan, den 27 oktober har vi "klarat" första varvet), känslan av att jag är otacksam och gnällig om jag inte kan uppbåda ett stort engagemang, en entusiasm och tacksamhet över att saker och ting ändå går bra för oss. Till exempel om någon frågar hur sommaren var och jag säger, utan att vare sig vilja fördjupa mig i ämnet eller ljuga åt det ena eller det andra hållet, att den var "okej". Det är lite som att jag gör omgivningen besviken med det svaret? Människor nöjer sig sällan med det svaret utan vill gräva lite djupare, säger "men det såg ju så härligt ut på landet" eller "men den där veckan på Öland var väl fin ändå" och "men det funkade ju så bra när du och Ivan hyrde bilen" eller "men ni var friska hela sommaren" och på något sätt, tänker jag mig, menar att jag borde vara lite mer glad och tacksam. Se det ljusa i vår tillvaro, kanske. Påminna mig om att vi faktiskt har det ganska gott ändå, jag och Ivan. I deras mening. 

Samma sak har hänt hundra gånger efter att jag kommit hem från New York. Människor frågar förväntanfullt (och uppfordrande): var inte New York UNDERBAAAAART, det såg ut så på bilderna? Och jag svarar att det var okej. Det blir liksom lite dålig stämning då? Det blir som att jag måste ursäkta mig eller förklara vidare? När jag inte känner för att göra något av det. Men, inkännande och serviceminded som jag är så gör jag antingen det ena: försöker förklara, eller så låter jag bli och går därifrån med känslan av att vara lite missförstådd och uppfattad som en otacksam jävel. Så jag tänkte göra ett försök att förklara här, om jag får ned det i text kanske jag lättare kan förklara i ord också nästa gång. 

Såhär ligger det till. Saker och ting är sällan så värst mycket mer än just "okej" för mig dessa dagar. Sorgligt eller normalt vet jag inte, men det är precis på det sättet. Jag försöker fortfarande hanka mig fram utan speciellt många timmars sömn innanför västen och hitta mig ett nytt liv när det gamla som jag hade planerat det rycktes undan mina fötter för snart ett år sedan. Jag försöker mitt allra hårdaste att anpassa mig, att orka och att hålla fanan högt och att inte deppa alltför mycket. 

Jag försöker att hitta tid att "bara vara jag", att ge Ivan precis all den trygghet och stimulans han behöver i sitt 1,5-åriga liv, tid att samtidigt bearbeta chocken i att en älskad person kan dö utan förvarning mitt i livet och att lära mig hantera det hål - på så många nivåer och dimensioner - som denna förlust lämnar efter sig. Det handlar inte  bara om att rycka upp sig och gå vidare, det är en bearbetningsprocess som kommer att pågå i kanske hela resten av mitt liv. Jag måste acceptera att sånt här händer och att det hände mig, och jag måste ta hand om mitt liv ensam från och med nu. I en tid då jag mer än någon annan jag kan minnas skulle behöva en stöttepelare. 

Jag är utmattad - hör ni det - UTMATTAD, känslomässigt och fysiskt och det gör att det liksom läggs en dimma runt det mesta jag gör. På vissa sätt är det som att jag försöker fake it 'til I make it, jag lever på och gör saker som jag brukade tycka var roliga och hade mening för att en dag framöver verkligen hitta en mening, och tycka att det är kul igen. Men jag är ofta frånvarande i tanken, ofta trött och bidrar inte alls på samma sätt som förr i tiden i sociala sammanhang. Jag trivs bäst i mindre grupper just nu och är allra lyckligast de dagar jag och Ivan har det bra tillsammans och jag ser honom glädjas och växa och utvecklas och frodas. 

Summan av allt det här är att det sällan blir så mycket mer än okej för mig just nu. Om jag säger att något är "okej" så betyder det att det är bra. Jag väntar mig inte så mycket mer, jag orkar inte leva så mycket mer än på det här planet för närvarande. Jag känner inte alltid för att prata om hur varenda vecka innebär att göra något för första gången på det "nya" sättet: första flygresan efter att han dog, första semestern utan honom, första jobbdagen, första tv-serien jag ser, första gången Ivan gör det ena eller andra och jag inte har någon att dela det med. För mig är okej ett gott betyg, det är ungefär dit upp jag kommer om allt går alldeles precis så bra som det kan gå. 

Så snälla. Sluta försöka berätta för mig att jag har det bra och att jag ska vara tacksam eller att det faktiskt var lite roligare än "okej" för mig i New York. Det var okej och jag är fine med det, jag kämpar på i min egen ringhörna och ni kan aldrig fatta om ni inte varit här själva. Okej är gott nog, låt mig ha mitt okej. 

Med det sagt, här kommer lite bilder som min duktiga vän Håkan tog när jag var i New York och hade det alldeles okej, varken mer eller mindre. Tilltufsad av livet men på benen.

















12 kommentarer:

Hanna sa...

Så jävla bra skrivet.

Karin sa...

Jag blir faktiskt lite fövannad när jag tänker på dessa människor i din närhet som kräver att du ska försöka "se livet från den ljusa sidan". De är säkert välmenande men herregud, du är en ensamstående förälder som förlorat sin livskamrat. Om en har ens en gnutta fantasi och inlevelseförmåga bör en väl inse hur lång tid läkning tar efter en sån här sak. All kärlek och styrka till dig från en läsare!

Anonym sa...

Sjukt bra!! /Sara

Anonym sa...

<3

SARA sa...

Åh hjärtat. AJ! Klart som fan det är såhär. Vet inte vad det är för fel på folk som inte hajat detta än, men hoppas alla fattar nu. Och den där utmattningen, gud jag vet att du har världens bästa nätverk osv, men OM det finns något jag kan göra (litet, stort, whatever) så kan du väl säga till. <3 <3 <3

Per sa...

Fortsätt. Med allt. Pga du gör det så jävla bra. Så imponerad av dig. Du är mer än ok.

Anonym sa...

Håller fullständigt med! Är 3,5 månader sedan jag blev själv med vår sjumånaders. Och redan, redan, försöker folk leta ljusglimtar i min tillvaro. Ska börja använda"Låt mig ha mitt okej" som mantra.

Tack för att du skriver!

Cattis sa...

Måste säga att jag tycker det är amazing att det ens kan vara OKEJ efter så kort tid. Ja, jag säger kort. Jag tror inte att jag skulle orkat ta mig till NY (trots väldig kärlek till den stan) så snart och dessutom ha det okej. Gissar att vännerna ser dig och verkligen önskar att du ska må som vanligt och att det är den frustrationen du känner. Många har väldigt svårt att hantera sorg och sorg hos andra ännu svårare. Att se en nära i stor sorg är frustrerande eftersom det inte går att göra så det försvinner. Hur jäkla mossigt det än låter är det tid som krävs. Ibland lång tid. Det är också okej. Så heja du!

Viv sa...

(Och jag känner igen mig utan att ha tappat en livspartner. Småbarnsåren kan tear you to pieces.) Undrar om en del försöker mejsla fram ett happy shimmer på dig för att de tror att det är det du behöver höra alt rätt sätt att bemöta en i sorg? Dvs inte bara lyssna utan reparera. Alltså som motsats, om de skulle komma med "Ah shit det kan inte vara lätt det där du gör ef det helvete du gått igenom...jag skulle vara helt sänkt, att du ens är okej?", som vissa kanske tänker men fattar att det inte är helt smidigt att säga. Lite överdrivet teatraliskt uttryckt men kanske är det läskigt att säga liknande då en skulle tro att det drar ner dig ännu mer? Egentligen vill man väl bara att ngn lyssnar och bekräftar, inte agerar problemlösare? Svamligt förlåt men hoppas du fattade lite av hur jag tänkte :) You rock!!

Anonym sa...

Alltså, du verkar vara så himla modig och bra. Okej är nog, okej är bra! Och shit vad snygga ben du har!

Anonym sa...

Alltså, du verkar vara så himla modig och bra. Okej är nog, okej är bra! Och shit vad snygga ben du har :)

Arne sa...

Åh vad jag känner igen det där. Nu var det ju ett barn, sent i en graviditet jag förlorade och inte en livskamrat. Men precis så minns jag det. Att livet var okej (det fanns dalar och toppar), jag var okej ett år senare, varken mer eller mindre. Kram