1 september 2015

Några ord om förskolan (som omväxling)

Varning. Detta är ett mycket långt inlägg om förskolor i allmänhet och förmodligen totalt icke-intressant för de allra flesta så feel free att hoppa över. Jag bara spånar på lite. Härjar vilt i min egen sfär, så att säga. 

Idag hämtade jag en Ivan som INTE grät och det gjorde ingen av alla de andra barnen heller. Det var alldeles fridfullt på avdelningen, där i det ena rummet det dansades till Huvud axlar knä och tå, och i det andra rummet ritades. Ivan satt i Katarinas knä och ritade, och såg mig inte eftersom han satt med ryggen mot mig. Jag hann smygkika på dem en stund och blev himla glad av det jag såg: en helt harmonisk grupp av helt glada barn. Och jag som hade min värsta lämning någonsin imorse. När jag gjorde mig synlig sken Ivan upp och satte sig i mitt knä och han ritade vidare lite medan jag pratade med pedagog-Katarina och förhörde mig om deras dag. Stämningen i gruppen börjar tydligen vända, och när fler blir glada blir ännu fler glada. Barnen börjar bli trygga med varandra och jag fick veta att trots att han grät så han nästan tappade rösten och det bara kom väsningar ur hans strupe till slut imorse, så slutade det innan jag ens hunnit ut från gården. Efter förskolan hade vi en mycket bra eftermiddag och kväll och han somnade utan knussel redan vid halv åtta, vilket ger mig en timme längre kväll än jag är van vid. Enter: tvättmaskin, plocka i kök, duscha och ligga i soffan.

Men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om. Det var Ivans förskola i allmänhet, eftersom jag både här i bloggen och privat fått kommentarer från människor som tycker att det verkar uppåt väggarna galet att skola in tretton 1,5-åringar samtidigt. Jag kände ett plötsligt behov av att förklara hela bilden, vare sig det kommer bli så att Ivan älskar eller hatar förskola i längden så tror jag verkligen att den här är bra och att de jobbar - precis som de flesta förskolor i vår tid och med vårt lands politik - så hårt de kan för att skapa en kreativ och trygg miljö för alla barn. Ville bara ha det sagt, till att börja med.

När jag valde förskola gjorde jag det dels på rekommendationer, hade pratat med två föräldrapar (eller en ensamstående och ett par) som hade sina barn där som båda intygade att de verkligen älskade det, dels på grund av det geografiska läget (jag misstänkte att det var i de kvarteren jag nu bor som jag skulle hamna) och dels eftersom förskolan har en historik av att vara barnstugeförening för ensamstående mödrar och håller kvar i den andan än idag (jag fick förtur i kön pga min situation som änka). Jag visste väldigt lite om allt annat. Jag bodde i Enskede då och hade ingen aning om hur förskolan i Stockholm fungerade. Till exempel visste jag inte att det på Södermalm är sådan lång kö på de flesta populära förskolor att det inte är ovanligt att man inte får ett enda av sina fem val som man köar till. Jag visste inte heller att det, åtminstone i innerstan (har inte läst på om resten av landet, ursäkta evt okunnighet, och kooperativ räknas bort för att jag som ensamstående skulle få ganska svårt att klara av de uppgifter som ofta följer med kooperativen) är standard att per pedagog går det oftast mellan fyra och fem barn (hade jag vetat det innan hade jag förmodligen fått panik - det är ju så FÅ!). Jag visste inte speciellt mycket om olika pedagogiska inriktningar. Jag visste inte hur det fungerade, kort sagt, och för- och nackdelar med blandade åldersgrupper v/s grupper med jämnåriga hade jag inte en tanke på när jag sökte. Jag bara sökte, eftersom jag var ensam, ledsen, förvirrad kring framtiden och de faktorer jag ovan nämnde verkade goda nog för att söka till just den här förskolan.

Idag vet jag att på Ivans avdelning är de 3,5 pedagoger på 13 barn vilket ger ett - trots allt - bra genomsnitt antal barn per pedagog, jämförelsevis. Jag vet att Ivans förskola arbetar efter (inte bara "inspireras av" som många andra gör idag) pedagogiken Reggio Emilia, som lägger stor vikt vid lyssnande, dokumentation och reflektionn (och startade som en motståndsrörelse mot fascism av en kvinnorörelse i norra Italien back in the andra världskriget-days) och att denna pedagogik/filosofi i stort går ut på att utveckla barnets uttrycksmöjligheter. Från Wikipedia:

En bärande idé i pedagogiken är att utveckla barnens alla uttrycksmöjligheter. Att barn har hundra språk är ett vedertaget förhållningssätt. Pedagogen (den vuxne) ska inte värdera eller påverka på vilket sätt barnet vill eller ska ha möjlighet till att uttrycka sig. Därför används lekmateriel som oftast inte är färdiga. Exempelvis dockor, bilar och pussel är väldigt givna hur man använder dem, istället får barnet andra typer av material som öppnar möjligheten att vrida och vända på sin fantasi. Barnets lekfulla förundran tas till vara genom att pedagogen ser sig själv som medforskande i livets alla delar som är nya för barnet. Pedagogen bör helst inte ge färdiga svar på frågor, utan istället finnas med som ett stöd för barnet när det funderar på hur det kan lära sig förstå det som det funderar på. Skapande, observation och dokumentation har stor betydelse i verksamheten. Barnet ses som rikt, kompetent och nyfiket.

Jag vet också att de på Ivans förskola förutom pedagoger och barnskötare har en bild-pedagog, en dans-pedagog och en musik-pedagog som vandrar mellan avdelningarna för att hjälpa barnen att uttrycka sig på alla sätt de finner inspirerande, så att säga. Jag har läst deras dokument om likabehandling och deras förhållningssätt till genus. Sammanfattningsvis så älskar jag denna förskola och allt den står för. Jag är glad att vi fått en plats och jag tror att det här kommer bli bra. Det är viktigt för mig att det inte verkar som något annat.

Men jag hade inte förberett mig på det här med tretton ettåringar och jag kunde inte föreställa mig hur Ivan skulle reagera på det. Jag trodde att han var "mer än redo" och att det enda som skulle bli ett eventuellt problem var det här med vilan. I stället är nu Ivan en av dem som somnar lättast och sover längst, men gråter mest vid lämningar och under dagen om han inte får vara hos en vuxen. Mitt känsliga lilla barn, som behöver en vuxen att hålla i handen. Det gör ont i mig att det inte är jag som är där och kan säkerställa att så sker, även om jag VET att personalen är kompetent och lyhörd och faktiskt kan det här bättre än jag. Det gör så ont i mig att lämna honom gråtande, trots att jag vet att det går över så fort jag gått. Det har bara gått två veckor och en dag för Ivan, och kanske börjar det redan vända. Jag hoppas det innerligt. För varje dag som passerar får jag intrycket av att han vågar lämna pedagogernas sida längre och längre stunder, och det är bra. Han behöver tid att hitta en trygg bas och sedan kan han utforska och leka. Jag kommer smulas till bitar varenda gång jag gråt-lämnar honom, det vet jag. Men det blir mer uthärdligt om jag vet att han får det bra igen så fort jag går, och det tror jag börjar ske nu. Jag vet inte varför de har valt att ha åldersseparerade grupper på just den här förskolan, alla är födda under samma fem månader (köerna har gjort att det blivit så, man får ju inte ställa sig i kö förrän barnet är 6 månader vilket gör att alla som fått plats är födda första halvåret på 2014 och då fick plats till hösten 2015) och det är klart som 17 att det blir stökigt och oroligt i början. Hade jag fått bestämma kanske grupperna hade varit blandade i åldrar, och mindre. Men det är inte jag som är proffset och jag kan bara tycka till utifrån en utopi som inte riktigt stämmer överens med verkligheten därute. Varje vecka skickar förskolan ut ett brev som sammanfattar veckan som gått och bistår med ett bildcollage på barnen. Varje dag dokumenteras det på en tavla vad barnen lekt med och "utforskat" under dagen. Det finns gott om information och om en vecka har vi vårt första utvecklingssamtal som ska sammanfatta den första tiden. Då kanske jag frågar om det här med inskolningen, bara för att jag är nyfiken. Mina vänner vars barn har börjat förskolan den här hösten har inte ålderssegregerade grupper. Är nyfiken på hur man tänker kring det. För- och nackdelar, så att säga.

Äsch, det här blev ju väldigt svamligt. Oklart vad jag ville ha sagt mer än att jag verkligen respekterar min förskolas (eller: Ivans kanske det ska heta) kompetens och val och allt det där. Jag har bara varit en förälder som haft extra svårt med inskolningen. Kanske.

Ett tips för dig som försöker välja mellan förskolor är förresten att det finns rätt bra dokumentation och jämförelser att göra på Stockholms Stads sida. Diagram och enkäter och annat smått och gott.



Och, slutligen en sista grej jag tänkt mycket på eftersom ALLA delar den här texten av Petra Krantz Lindgren och har så tydliga åsikter om långa v/s korta lämningar och annat: Petra hade sin dotter hemma, med henne, till dottern var fyra år. En fyraåring äger ett HELT annat språk än en ettåring, en helt annan förmåga att resonera och trösta sig själv, en HELT annan förmåga att härbärgera känslor av övergivenhet och rädsla och en "vilja att vara ledsen". Det är inte samma sak med ettåringar. Och Petra är väl beteendevetare och inte barnpsykolog? Alltså, tycker hon är superklok men att applicera den här texten på "alla som lämnat ett gråtande barn" är nog en ganska så grov generalisering, right?

Ja det var väl mina fem cent om det här, för ikväll. 

9 kommentarer:

Hanna sa...

Du är så smart.

Plus håller med om texten på slutet. Jag försökte fråga Juni hur hon ville ha det när hon var ledsen och fast hon är väldigt verbal imo kollade hon på mig som om jag var dum i huvet.

Moa sa...

Det blir bättre. Jag lovar!
Och ang Petras text. Tack - äntligen någon som är lite kritisk och inte bara sväljer allt hon säger.

egoistiska egon sa...

Vilken bra förskola det låter som! Hos oss är det ett åldersspann på ca 1 år. Och 15 barn skolas in, men 5 per vecka. Så just nu skolas de sista barnen in.

Håller med angående texten också, det är ju inte riktigt applicerbart på en 1,5åring liksom.

Anonym sa...

Alright, det är säkert en bra förskola. Feedback till dem inför nästa inskolning kanske är att dela upp det i tre inskolningar, med fyra-fem barn varje gång? Så gör ju många förskolor... Fattar att många föräldrar har bråttom med att få in barnen och börja jobba men borde ju ge bättre resultat för alla inblandade...

Hanna sa...

Fast det blir fett jobbigt för barnen när de precis skolats in och ska vänja sig vid gruppen och pedagogerna och vilan och in kommer fem nya barn och fem nya vuxna (vem är pedagog, vem är förälder, inte helt tydligt). Sjukt rörig situation.

Om föräldrarna hade så bråttom med inskolning hade de väl börjat skola in typ 5 augusti och inte 17, tänker jag. De har säkert en tanke med den här typen av inskolning.

Schmarro sa...

Det här är så sjukt intressant. Vilken typ av inskolning och storlek på grupper, och blandade eller ej, som funkar bäst ur barnens perspektiv men med dagens begränsningar att anpassa sig till. Inga förskolepedagoger som läser här som vill tycka till?

Anonym sa...

Hej, hej! Här kommer förskolläraren som inte kan låta bli att kommentera som vanligt!

Först: Du är så klok, Carro! Och Ivans förskola låter jättebra, verkligen!

Ang texten så är jag alltid så extremt kluven till det hon skriver. Mycket klokt & vettigt men också en hel del som mest skuldbelägger & ger dåligt samvete till såväl föräldrar som pedagoger i dagens samhälle. Alla barn är olika! En del behöver bli bekräftade & få hjälp att sätta ord på känslorna, andra behöver ha hjälp att litegrann bara kavla upp ärmarna & tänka: "skit samma, det går bra ändå!" Precis som att alla vuxna är olika & har olika lätt eller nära till olika känslor & beteenden. Det ser jag som min största utmaning som pedagog inom förskolans stora grupper, att se & hinna med detta, både när det gäller omsorg & lärande (som är så nära sammankopplade att de inte går att skilja åt, enligt mig): Vad behöver det här barnet just nu & hur kan jag möjliggöra det för hen?

Kring inskolningar tänker jag så här: pedagogerna i kommunal verksamhet har väldigt lite att säga till om när det handlar om att skola in barn när/hur, allt handlar om att pengarna ska in. Därför skrivs de flesta barn in den sista i en månad, pga då får "vi" in barnpeng för hela den månaden som eg passerat. Det kan ofta vara anledning till att en hel grupp får börja samtidigt. Sen försöker pedagogerna naturligtvis försöka styra så mycket det går & göra det så bra som möjligt. Men inte sällan är pedagogernas argument för en viss typ av inskolning inte annat än förklädda "vi har inget annat val", hur genomtänkt det än låter.

Angående gruppinskolning kontra inskolning i mindre grupper finns det såklart för- och nackdelar, precis de som ni redan nämnt ovan. Dock är jag inte van vid att det så ofta är en HELT ny grupp som ska skolas in, om inte förskolan är helt nystartad. Vi jobbar i åldersblandade grupper (1-3 resp 3-5, oftast) & då är det ju aldrig så att ALLA försvinner till en annan avdelning eller skolan samtidigt, vilket är väldigt bra upplever jag.

/Sara

Schmarro sa...

Intressant inlägg Sara! Älskar att ha lite förskolepedagoger bland läsarna. Ni =
Hjältar. Jag tänker att det kan vara en fördel att ta inskolningen samtidigt för att när det är över så är det över och blir lugnare tidigare. Tänker också att en fördel med ålderssegrerade grupper (vår förskola har 5 avdelningar på 82 barn och grupperna har gemensamma aktiviteter men en varsin avdelning som bas) kanske är att de bildar sitt gäng tidigt och det stannar kvar i alla fyra-fem åren? Eller äsch jag vet ju inte.

Anonym sa...

Jobbar de alltså alltid i helt ålderssegregerade grupper? 1-åringar, 2-åringar, 3-åringar, 4-åringar, 5-åringar? Intressant i så fall, det har jag inte hört talas om tidigare tror jag! Flyttar barnen på sig fysiskt eller har de samma avdelning uunder alla år?

Ja, det finns som sagt absolut för- och nackdelar. På våra avdelningar har vi oftast typ 6-7 barn i varje åldersgrupp, så de har absolut ett gäng som följs åt till skolan (om de börjar i samma). Sen är min erfarenhet att de väldigt sällan bara håller sig inom sin åldersgrupp, många barn mår bra av (eller hittar helt enkelt kompisar) att umgås med lite äldre eller lite yngre. De lär mycket av varandra & det kan vara skönt & mer lättjobbat med lite spridning i ålder, upplever jag (dock inte FÖR stor spridning, 1-5 grupper upplever jag som svåra).

På den förskola jag jobbar på blev det rena grupper av barn födda 2011 pga de var de som fanns i kö när vi startade (2013), utom på min avdelning där det blev ett rätt brett spann mellan 2008-2011 (alltså en 1-5 årsgrupp). Det var helt pga kön, ingen medveten plan från vår sida, men det har varit väldigt intressant att följa de 2011:orna som gått i åldershomogena grupper kontra vår mer blandade. Våra blev mycket tidigare socialt, lekte mer avancerade rollekar, pratade bättre, ritade huvudfotingar tidigare etc. Men de lärde sig också negativa saker tidigare, som ret- och konfliktrelaterade maktmedel (typ stt puttas). Nu är inte det här på något sätt en vetenskaplig studie, men ändock väldigt intressant. Det handlade också mycket om att våra i högre utsträckning var småsyskon medan de andra oftare var första barnet utan äldre syskon (än).

Ja, för- och nackdelar med allt, såklart. /Sara